Ibland funderar jag på det där med internetkompisar (som är uttrycket jag använder när jag ska förklara för husse vem någon jag lärt känna via nätet är) kontra kompisar IRL och konstaterar att jag har internetkompisar som vet mer om mig och mitt liv än vad mina IRL-vänner gör. Och nu syftar jag inte på bloggläsarna, eller FB-vännerna, utan de som man utbyter information med på sidan av, via mail, chattar o dyl. Ganska märkligt kanske, men så är det. Många av mina internetkompisar har jag träffat IRL, men utan nätet hade vi aldrig lärt känna varandra. Nu är de vänner som man inte vill mista.

Husse, som är generellt skeptisk till datorer och internet, tycker detta är jätteskumt. Att blogga är jättemysko (”Kan hela världen läsa vad du skriver nu”? ”Ja, det kan dom, men jag tror inte hela världen vill…” *suck*) och att han skulle skaffa ett FB-konto finns inte på kartan. Att man kan vara kompis med en människa man aldrig har träffat är mycket suspekt enligt honom. Den rådande hypotesen är troligen att internet enbart befolkas av potentiella styckmördare…?

Han har dock träffat några av dem (internetkompisarna alltså, inte styckmördarna) och allt har avlöpt väl. Jag tror till och med att han tyckt att de varit rätt trevliga. 🙂 Vi har även haft övernattande internetvänner som inte ens stulit matsilvret innan de åkt hem. Inte för att vi har något matsilver, men ändå. 😛

Man kan väl säga att allt, för min del, började på forumet Aktiv Hund. Under lång tid läste jag bara, men till sist var jag tvungen att lägga mig i någon diskussion och skapade ett konto. Där var jag rejält aktiv under många år och flera av mina internetkompisar härrör från den tiden. Forumet är tyvärr ganska dött idag men många av kontakterna består.

Bloggandet har naturligtvis också ordnat en hel del vänner. Till och med sådana som inte är hundidioter (även om de har hund), hur nu det gick till? 😉 Man skriver en kommentar någonstans, får en kommentar tillbaks och så lallar det på. Helt plötsligt ”känner” man varandra.

Dessutom finns ju de där internetkompisarna som man i ärlighetens namn inte har en aning om när, var och hur man hittade? Inte så många, men de finns. 🙂

(Sen har vi ju de där bloggläsarna som aldrig ger sig till känna. Om jag kollar statistiken så har jag t ex en stadigt återkommande läsare från Californien och jag kan ju inte sticka under stol med att jag är nyfiken. Väldigt nyfiken! 😉 )

Och så FB då, som lever sitt alldeles egna liv på gott och ont. Varför skickar folk t ex vänförfrågningar enbart för att det råkar finnas en hund av samma ras som man själv har på profilbilden?! Men där sållar jag rätt hårt och många förfrågningar har jag nobbat. Om jag inte ens vet vem personen är till namnet så… sorry.

Fördelen med de här lite mer perifera FB-kompisarna är ju att när man träffas IRL, för det gör man ju då och då, så är man lite mer på banan redan från början och det känns som om man känner varandra lite bättre än man egentligen gör. Men det är lättare att återknyta när man har lite koll.

Hur som helst; idag har jag vänner från Jokkmokk i norr till sydligaste Skåne som jag kommer ta kontakt med om/när jag är i närheten.  Och bara så att ni vet; jag dricker inte kaffe. 😉

I sammanhanget kan man ju inte låta bli att fundera på hur livet sett ut om inte internet funnits. Alls? Antagligen hade man lagt mer energi på sina IRL-vänner, och kanske haft fler sådana som varit verkliga vänner? Man hade även haft en dyrare telefonräkning för att man var tvungen att ringa för att hålla sig uppdaterad. Idag är det på den nivån att om någon ringer (vid enstaka tillfällen till och med på hemtelefonen!) så tar man för givet att de har ett ärende. Att bara ringa för att prata, som man gjorde för inte så många år sedan, förekommer knappt längre, och jag föregår tyvärr inte med gott exempel i den frågan.

Vad tror du? Hur hade det sociala livet sett ut utan internet?