Ibland funderar jag på det där med internetkompisar (som är uttrycket jag använder när jag ska förklara för husse vem någon jag lärt känna via nätet är) kontra kompisar IRL och konstaterar att jag har internetkompisar som vet mer om mig och mitt liv än vad mina IRL-vänner gör. Och nu syftar jag inte på bloggläsarna, eller FB-vännerna, utan de som man utbyter information med på sidan av, via mail, chattar o dyl. Ganska märkligt kanske, men så är det. Många av mina internetkompisar har jag träffat IRL, men utan nätet hade vi aldrig lärt känna varandra. Nu är de vänner som man inte vill mista.
Husse, som är generellt skeptisk till datorer och internet, tycker detta är jätteskumt. Att blogga är jättemysko (”Kan hela världen läsa vad du skriver nu”? ”Ja, det kan dom, men jag tror inte hela världen vill…” *suck*) och att han skulle skaffa ett FB-konto finns inte på kartan. Att man kan vara kompis med en människa man aldrig har träffat är mycket suspekt enligt honom. Den rådande hypotesen är troligen att internet enbart befolkas av potentiella styckmördare…?
Han har dock träffat några av dem (internetkompisarna alltså, inte styckmördarna) och allt har avlöpt väl. Jag tror till och med att han tyckt att de varit rätt trevliga. 🙂 Vi har även haft övernattande internetvänner som inte ens stulit matsilvret innan de åkt hem. Inte för att vi har något matsilver, men ändå. 😛
Man kan väl säga att allt, för min del, började på forumet Aktiv Hund. Under lång tid läste jag bara, men till sist var jag tvungen att lägga mig i någon diskussion och skapade ett konto. Där var jag rejält aktiv under många år och flera av mina internetkompisar härrör från den tiden. Forumet är tyvärr ganska dött idag men många av kontakterna består.
Bloggandet har naturligtvis också ordnat en hel del vänner. Till och med sådana som inte är hundidioter (även om de har hund), hur nu det gick till? 😉 Man skriver en kommentar någonstans, får en kommentar tillbaks och så lallar det på. Helt plötsligt ”känner” man varandra.
Dessutom finns ju de där internetkompisarna som man i ärlighetens namn inte har en aning om när, var och hur man hittade? Inte så många, men de finns. 🙂
(Sen har vi ju de där bloggläsarna som aldrig ger sig till känna. Om jag kollar statistiken så har jag t ex en stadigt återkommande läsare från Californien och jag kan ju inte sticka under stol med att jag är nyfiken. Väldigt nyfiken! 😉 )
Och så FB då, som lever sitt alldeles egna liv på gott och ont. Varför skickar folk t ex vänförfrågningar enbart för att det råkar finnas en hund av samma ras som man själv har på profilbilden?! Men där sållar jag rätt hårt och många förfrågningar har jag nobbat. Om jag inte ens vet vem personen är till namnet så… sorry.
Fördelen med de här lite mer perifera FB-kompisarna är ju att när man träffas IRL, för det gör man ju då och då, så är man lite mer på banan redan från början och det känns som om man känner varandra lite bättre än man egentligen gör. Men det är lättare att återknyta när man har lite koll.
Hur som helst; idag har jag vänner från Jokkmokk i norr till sydligaste Skåne som jag kommer ta kontakt med om/när jag är i närheten. Och bara så att ni vet; jag dricker inte kaffe. 😉
I sammanhanget kan man ju inte låta bli att fundera på hur livet sett ut om inte internet funnits. Alls? Antagligen hade man lagt mer energi på sina IRL-vänner, och kanske haft fler sådana som varit verkliga vänner? Man hade även haft en dyrare telefonräkning för att man var tvungen att ringa för att hålla sig uppdaterad. Idag är det på den nivån att om någon ringer (vid enstaka tillfällen till och med på hemtelefonen!) så tar man för givet att de har ett ärende. Att bara ringa för att prata, som man gjorde för inte så många år sedan, förekommer knappt längre, och jag föregår tyvärr inte med gott exempel i den frågan.
Vad tror du? Hur hade det sociala livet sett ut utan internet?
vallterrier.com 
Kan konstatera att våra respektive män är VÄLDIGT lika när det kommer till blogg, FB och andra nätaktiviteter. Inte minst vad gäller kommentarerna.
Och nej, jag snodde ju faktiskt inget hos er och jag TROR att din hälft tyckte att det var rätt okej hemma hos oss också. 😉
Det är på gott och ont, som du säger. En del människor gör sig bäst enbart på nätet, andra vänner man skaffat den vägen skulle man helst vilja ha som grannar. Typ, som livet är i allmänhet. 🙂
Nej Agnetha, du stal inget. Och ja, han hade nog rätt trevligt. 🙂
Det är lugnt, det är länge sedan jag köpte hem kaffe, håller mig till té då jag är hemma.
Ha ha… det låter bra! 🙂
Livet hade varit väldigt annorlunda. Och i mitt fall säkerligen tristare, gråare och fattigare. Jag älskar många av min internetvänner högt och skulle inte vilja vara utan dem.
Förresten finns här både te, saft, vin och ofta ett par sorters juice utöver kaffe. Och du är såå välkommen så!
Det låter bra Sandra! Det vore väl sjutton om jag inte skulle ta mig dit snart. Det är ju faktiskt inte världens ände, eller…?
Nä jag tycker väl mer att det är världens centrum typ. 🙂
Spännande tankar det där om Internet. Jag skulle nog vilja vara lite kaxig och påstå att Internet enbart skapat fördelar för min kommunikation. Jag är inte bra på telefon, men gillar trots det att kommunicera. I det fallet är nätet oslagbart!
Det bästa med internetpratet är att det kan vara en stund man behöver inte umgås en hel kväll. Sen kan det ju vara så att man lär känna varandra på nätet och vid irl mötet känns det som man träffar en gammal kompis 😀 just för att man vet en hel del om varandra. Jag hittade hit genom bordersällskapet för ca 5år sedan tror jag. Det har jag aldrig ångrat. Fast oss har du inte hälsat på ännu 😦
Du är i rätt gott sällskap, av icke påhälsade internetkompisar, Annette. 🙂 Men vi har ju åtminstone träffats!
Som vi konstaterat flera gånger förut, våra ”hussar” är väldigt lika på vissa punkter… Jag minns ju en tid när man skaffade brevvänner på annons – eller via brevvänsförmedlingar. Det sistnämnda gjorde vi i skolan för att skriva till ”utlandet”. Den vägen fick jag en brevvän i Mexico, som så småningom (i mitten av 90-talet) var au-pair i Tyskland ett år och när hon ”ändå var i Europa” kom till Sverige och hälsade på mig… Jag var senare inbjuden till hennes bröllop (men hade ingen möjlighet att åka). Idag bor hon i USA och vi har sporadisk kontakt via mail… Så nog fanns det vänskap som inte var så väldigt IRL även före internet.
För ett par år sen satt jag och en kompis och hennes man och funderade över att ”hade man inte mer tid för 15-20 år sen”. Jo – kom vi fram till. Det var före internet! Visst är det kul och berikande på alla sätt men ibland snor nog bloggar och forum och Facebook osv lite tid ifrån oss? Å andra sidan väljer man ju vilken nivå man lägger det på (t.ex. ligger ju min blogg i träda just nu känns det som).
Ja just det… alla dessa brevvänner?! Ett under att mina föräldrar inte gick i konkurs pga allt brevpapper och porto för jag hade mååånga? Dock träffade jag nog inte många, om ens någon, av dem IRL. Det var kul så länge det varade men nu är alla gone by west.
Visst är internet en tidstjuv, men jag skulle inte vilja vara utan den tjuven, faktiskt. Och iPhonen gör ju att man faktiskt sparar tid. Man kan utnyttja det som förr var dötid till att hålla sig uppdaterad. 🙂