Årets bruksborder för tredje gången!

Bilden togs innan vi skickade tillbaks bucklan efter första gången vi haft den.
Förra gången tog vi inte med den hem från Årets Border men nu blir den vår för gott. 🙂
Foto: Dan Ferhm

Igår var det årsmöte i Borderterriersällskapet (i Västerås) och framåt kvällen fick jag information om att Karlsson för tredje gången blivit Årets Bruksborder! Himlans kul, och något att glädjas åt i brist på officiella meriter. 🙂 Bucklan är nu vår ”för evigt” och jag inser att vi kanske borde ha byggt ut vardagsrummet istället för att bara renovera?

Helgen har fortsatt i renoveringens tecken. Igår kom snickaren tillbaks och byggde bokhylla hela dagen. En platsbyggd bänk för dvd, box mm vid TV:n hann han också med. Mitt bidrag till byggprojekten var att lägga fram mina önskemål samt komma med glada tillrop, typ.

Själv har jag målat hörnskåp (tre gånger!) samt målat bokhylla en gång till ”on location” vilket var ganska pilligt. Det är väldigt många ”sidor” på både hörnskåp och bokhyllor och även jag är nu fläckvis lackerad i Stockholms-vitt. 🙂 Den planerade inflyttningen i vardagsrummet har vi inte hunnit med. Färgen måste liksom torka först.

Något som hunnits med är dock ett spår till Karlsson idag. Under spårläggningen lärde jag mig att man inte ska lita på isskorpor på närmare meterdjupa skogsmaskinspår. Det blir blött. Och kallt. Och … äckligt. Tur att det var nära hem…

Karlsson gjorde nog senaste årets snyggaste upptag. 15-20 meter ut i bra tempo. En liten snurr, en koll på en meter åt fel håll och sen full fart åt rätt håll. Sen spårade han faktiskt jättefint men vi ska nog ta och prata ihop oss om det där med pinnarna för det funkade ”sådär”. Några fick vi med oss men inte tillräckligt många.

Igår fick vi också finbesök av Sophi, Soda och Findus. De hade tävlat agility här i stan och tog vägen förbi oss när det var dags för hemfärd. Kul att träffas efter att ha varit ”bloggkompisar” i ett par år och ha följt Sodas träning redan från start. Det blev dock en snabb visit eftersom jag var mitt i bokhyllebygget och målningen och Sophi hade en bit att köra hem. Det var i alla fall kul att träffas. Soda är ju son till Karlssons distransflickvän Sot, och jag är väl delvis ”skyldig” till att Soda hamnade hos Sophi genom att tipsa om Sots kull.

Soda

Ingen ordning på nå’nting…

Huset är ju fortfarande upp- och nedvänt med fel saker på fel plats överallt men nu … nu ser vi ljuset i tunneln, eller snarare i vardagsrummet där taket är färdigmålat (vitt=ljust), lister och diverse annat fått sig några omgångar med vit färg, den ljusa väven på väggarna är på plats och i morgon ska den målas (ljust) grå. Punktlig, effektiv och noggrann målare har snart jobbat klart. Senast på fredag har han lovat att lämna oss. 🙂 Men … vi har redan börjat diskutera nästa projekt. Det får dock vänta (minst) till efter sommaren. Funderar på att bjuda hit honom i januari, och samtidigt bjuda oss på en vecka i varmare klimat och så är allt klart när man kommer hem. Låter inte det som en bra idé?

Igår hade jag en stund över innan jag skulle åka på årsmöte på Kinds BK. Den stunden skulle jag ägna åt att titta på, och ev. köpa, nya gardiner till vardagsrummet. Vad kom jag hem med? Jo, två hundfällar…? Eller rättare sagt en grå fluffbädd, likadan som finns i hallen och är mycket uppskattad, samt en ullemullgullig turkos fleecepläd som jag tänkt att Karlsson ska ha i soffan. Till mitt försvar; båda är avsedda för vardagsrummet. 🙂 Enligt kommentarer på FB är jag inte ensam om dylika kursväxlingar, men…?

När jag körde ner till årsmötet mörknade det samtidigt som temperaturen sjönk kraftig, till under nollan, efter dagens ljuvliga solsken. När jag körde hem var det klar halkvarning och dimma… Jag konstaterade ännu en gång att jag inte lär slita ut appellplanen på nya hemmaklubben under vinterhalvåret. Själva årsmötet var snabbt avklarat och sen utbröt visst gemyt med presentutdelning till de tävlingsekipage som gjort sig förtjänta av det samt smörgåstårta, även till de som inte gjort sig förtjänta av det. 😉 Ett intressant faktum är att det var mer folk på detta årsmöte än på det i Borås för ett par veckor sedan, trots att Borås BK har mer än dubbelt så många medlemmar?

Som jag väl nämnt tidigare så uppstår ett visst kaos här i huset när det vankas promenad. Iza studsar omkring som en rodeohäst på de hala golven om jag inte med hjälp av mutor och fotkommando lotsar henne från pannrummet (”omklädningsrummet”) till ytterdörren. Karlsson leker också rodeo men både hans ålder och kroppskonstitution känns mer lämpade för det än vad Izas gör. Väl där krävs det några kraftiga liggkommandon men vid minst häftiga rörelse från min sida studsar hon upp via en piruett så att hon är startklar, vänd mot ytterdörren. Och så börjar vi om. Under förutsättning att jag inte rör mig som en sengångare förstås. Att det kan vara så oerhört laddat och glädjeframkallande med en vanlig promenad, efter 12 år?! 🙂 Nåja, idag resulterade det första liggkommandot i att terriern hamnade mellan schäferns framben, väl intryck mot hennes bringa. Jag slet tag i kameran men då var tanten snabb att flytta på sig och sen såg det ut så här. Innan jag fått på mig skorna hann hon göra säkert fem uppsittningspiruetter medan Karlsson låg kvar där han låg. Duktig hund den där lilla, ibland. 🙂

Promenaden företogs sedan på företrädesvis oplogad mark för att undvika blankis men stundtals hade vi lerig grusväg under fötterna och det var alldeles, alldeles ljuvligt. Förvisso är det bara 22:a februari och jag försöker vara mentalt förberedd på bakslag i vädret, dvs mer snö, men det gav ändå en föraning om våren. Blåst och duggregn på tvären gör faktiskt inte så mycket när man får trampa grusväg. 😉 Både regn och blåst har tilltagit sedan dess och det tar på snötäcket. Ljuvligt!

När vi kommit hem såg det ut så här i biabädden (som pga bygget står mitt på köksgolvet). Hur de lyckats tråckla till det så har jag ingen aning om men Karlsson verkade inte misstycka utan låg kvar så en bra stund efter att bilden tagits.

 

Någon form av rekord?

Igår föreslog husse att vi skulle åka och kolla på TV-fåtöljer. Han hade engagerat sin extrachaufför enkom i detta syfte. (Inte för att kolla fåtöljer alltså, utan för att sköta vägunderhållet vid behov.) Eftersom jag i mellandagarna provsuttit större delen av Borås fåtöljutbud, utan att hitta en enda jag gillade riktigt (ja, jag är kräsen), så var förhoppningarna lågt ställda. Att vi skulle hitta något som vi båda tyckte var bra kändes inte troligt.

Klockan 16 åkte vi hemifrån och började med att byta en burk felköpt färg mot två rätta burkar. Sen åkte vi och bytte en golvövergångslist mot en annan golvövergångslist (rätt lång väntetid innan vi fick den assistans som krävdes). Därefter blev det möbelbutiken och – HEUREKA (ja, det är tydligen mitt nya favoritord?) så tyckte vi båda att fåtöljen (med fotpall) husse spanat in i en annons var jätteskön. Till råga på allt var den tillfälligt nedsatt med 2000:-! Nåja, det är väl åtta veckors leveranstid tänkte jag. Men icke – leverans på måndag! OK, det har vi ju inte sett än men mannen i butiken lät rätt övertygande. Den enda som kan ha invändningar mot affären är nog Karlsson eftersom fotpallen är betydligt mindre än min tidigare. Han får nog problem att ligga där samtidigt som jag har mina fötter där.

Eftersom vi hade tid över drog vi iväg och köpte ett väggfäste till TV:n (också rätt lång väntetid på erforderlig handledning) och sen … ICA.

Nu är det bara mattor och gardiner som fattas. Jag har dock spanat in båda delarna på nätet men vågar inte beställa förrän vi fått möblerna på plats och sett hur det blir.

17.54 satte vi oss i bilen för att åka hem! Känns som en väl spenderad eftermiddag. Synd bara att jag glömde köpa trisslotten för det hade nog blivit storvinst en dag som denna. 🙂

Under tiden vi var på rymmen hann det dock utbryta snöstorm vilket onekligen känns aningen onödigt…

Det blir bra när det blir KLART. Det blir BRA när det blir klart. Det BLIR bra när det blir klart!

Meningen i rubriken, med exakt de olika betoningarna från gång till annan, är mitt nya mantra. I synnerhet i fredags kväll hade jag god användning av det när jag stod och grundmålade den blivande bokhyllan till ganska exakt klockan midnatt. Igår hade jag också god användning av det när jag körde andra passet målning med ”vanlig” färg. Under resans gång har jag ifrågasatt om det egentligen var något större fel på Ivar? Eller varför jag dissade idén med skenor, konsoler och färdiga hyllplan? Men nu är det färdigmålat, åtminstone för en vecka framåt. Nästa lördag kommer snickaren för att förverkliga min idé och sen blir det nog lite mer målning när allt är på plats.

I morgon kommer den riktiga målaren! Hela eftermiddagen har gått åt till att förbereda för detta. Städa tak, städa element, kvistlacka väggen som ska vara ”rå” men målas vit, stålborsta murstock etc. Avslutningsvis har jag staplat alla de målade hyllplanen mitt i rummet för att de ska torka ordentligt. I samband med detta fick jag god användning av alla mina vittringsapporter. Ett gäng spårapporter gick det också åt innan mitt lilla ”torn” var klart.

Trimbordet, som skymtar till vänster, har också varit till god nytta under renoveringen. Tur att man skaffade terrier så man har någonstans att ställa färgburkar, lägga verktyg etc. 🙂 Och att man började med lydnadslydnad så att man är försedd med mååånga vittringspinnar. De får väl frysa ihjäl i lagården ett tag igen efter den här pärsen.

Målarn(a) har lovat att vara ute senast på fredag och det hoppas jag håller.

Det BLIR bra när det blir klart…

(Och strax efter att jag skrivit det där gick jag ner och åt. Då bläddrade jag i en inredningstidning där jag kunde läsa om den heltidsarbetande, ensamstående tvåbarnsmamman som gick och köpte en nergången skånegård på 340 kvadrat och renoverade. Själv. På två år. Bara sådär…? Jag tillåter mig att tvivla… Jag håller på att tappa andan av fyra veckors renovering, huvudsakligen utförd av proffs.)

Något som (kanske?) också blir bra när det blir klart är söket. Idag var det dags igen, i stundtals ymning snöfall. Första passet körde vi några hittaövningar i minimal vind. Det gick väl åtminstone halvhyfsat… Som avslutning, när de andra kört sina hundar, körde vi några markeringsövningar. De fyra första gick bra, förutom att han på den första susade förbi figgen och ut på djupet i rutan, men det löste sig till sist. Men efter fyra blev tydligen hjärncellen trött. För att sno ett uttryck från Mullehästen; jetetrött! Fast Mullehästen är oftast jetepigg. 🙂 Vid den femte tappade han (Karlsson alltså, inte Mullehästen) tråden och ställde sig och stirrade mot den punkt där han lämnat mig, men jag var ju inte kvar eftersom jag (heureka!) rört mig framåt på stigen. Allldeles av egen kraft, utan att någon sparkade på mig! Till sist samlade han ihop sig, fick tag på lösrullen och kom in. Lite samma lika blev det på den sista figuranten… Men han hade fina påvis i alla fall. Där rådde det ingen som helst tvekan om vad vi höll på med. En möjlighet, om än inte särskilt sannolik, är ju att han läst regelboken och efter fyra figgar kom på att va’ f*n…  – på tävling är det ju aldrig mer än tre! Vad håller vi på med? Och varför? Nåja, vad som egentligen rör sig i den lilla terrierhjärnan lär vi aldrig få veta. Min tanke, om att byta ut de skitroliga pipisarna mot några inte fullt lika skitroliga pipisar, glömde jag ju bort ungefär lika fort som jag skrev ner den i bloggen efter förra helgen. Men det är fortfarande en plan. Problemet är att det blir minst två veckor till nästa gång och hur stor är sannolikheten att jag kommer ihåg det då?

Nu tänker jag inte göra så mycket mer nytta ikväll. Att sätta mig i trädgårdsstolen i köket, med fötterna på en köksstol, och glo på TV känns tillräckligt avancerat. Igår kväll hade vi det förresten så här mysigt i köket.

Här om dagen hade Karlsson det så här mysigt i hallen. De gröna bollarna har tydligen många användningsområden. Mest ägnar sig hundarna faktiskt åt att ligga med dem. Ja inte på det sättet alltså, utan ligga tillsammans med dem. Den som har flest gröna bollar när h*n somnar vinner, typ… 🙂

Det tar sig!

Väggarna är nu (nästan) färdiggipsade och taklister är på plats. I morgon ska golvet in och foder och socklar ska vara på plats senast på fredag. På måndag gör målarna entré!

För övrigt är det rätt mysigt att ha en snickare i huset. En snickare som tålmodigt lyssnar på mina galna idéer, ler och svarar ”jo det ska väl gå att ordna”. Så skulle man ha det jämt. Att bara behöva komma med idéer och någon annan förverkligar dem. 🙂

Senaste projektet är en platsbyggd bokhylla som jag idag bestämde mig för att göra. Eller … låta snickaren göra, om vi ska vara ärliga. Men jag har i alla fall gjort ritningen, räknat ut materialåtgången (hoppas att jag inte hade otur när jag tänke?) och åker och beställer material i morgon. Den där platsbyggda bokhyllan har jag drömt om i 20 år och äntligen blir den verklighet!

F ö googlar jag grovdammsugare efter att ha lånat snickarens och byggstädat. Vilket drag! En sådan för hushållsbruk vore inte fel. 🙂

Och så googlar jag växthus… Jag kan ju inte ha 50 stora pelargonkrukor på väckning i nya fina vardagsrummet! Hur de ska väckas i år är dock något oklart för ett uppvärmt (litet) växthus känns trots allt något mer avlägset än den platsbyggda bokhyllan.

Gröna bollar, hjärncellstilldelning, ormgropar och renoveringsöverraskningar

Till att börja med så hälsar Iza och tackar för alla gratulationerna. 🙂 Födelsedagspresenten tror jag knappt hon hann fatta vad det var innan lillebror snöt den framför näsan på henne. Sen har det varit en viljornas kamp och den … den vinner oftast terriern. Tårta fick hon också men där hann hon nog fatta ännu mindre innan den var borta. Där fanns ju heller ingen möjlighet till rekonstruktion. Den var liksom JÄTTEBORTA! 🙂

Den är så stor och tung så att kamplusten kommer fram lite extra.
Mycket morrande är det när han springer runt och stilar. 🙂

Ofta ser det ut så här. Han tuggar på något annat, men bollen ska han bara HA!

Och snälla Iza får nöja sig med en av de mindre bollarna… Men ibland fintar hon bort honom. 🙂

I söndags var det sökträning igen. Förra söndagen hade vi ju dragit nitlotter i hjärncellslotteriet både jag och terriern. Jag började ju med att glömma både plånbok/körkort och cigaretter hemma, och sen gick det bara utför. Terriern glömde en massa saker, som t ex det lilla han hunnit lära sig i sökets ädla konst. Igår var det dags igen. Jag fick med mig både plånbok och cig, och vi hade båda fått den traditionella söndagstilldelningen av två hjärnceller var. Det blev faktiskt lite skillnad. 🙂 Han har fortfarande inte greppat det där med lösrullarna riktigt. Han vet ju att tanterna har skitroliga pipar och utför gärna någon form av, mycket noggrann, kroppsvisitation innan han tar lösrullen och kommer in med den. Funderar på om jag skulle byta leksaker hos figgarna till något som fortfarande är himla roligt men kanske inte så himla hysteriskt roligt? Ska försöka komma ihåg att ta med mig lite alternativ nästa gång. Om jag får hjärnceller i lotteriet och kommer ihåg det alltså. 😉 F ö var det en otippat skön dag i skogen för att vara mitten på februari och när vi åkte hem var det t o m någon plusgrad!

Idag har det skett någon form av vändning i renoveringen = snickaren har gjort entré! Själva projektet befinner sig fortfarande i någon slags nedåtgående spiral men nu är väggen riven och i morgon inbillar jag mig att det ska vända lite uppåt igen. 🙂 Hur som helst känns det som ett himla bra beslut att göra sig av med väggen. Rummet känns redan helt annorlunda, och bättre!

När väggen var nedriven uppenbarade sig detta i taket:

”Man tager vad man havervar det uppenbarligen någon som sa 1938 när man skulle ha något
som höll sågspånet på plats. 🙂 Oerhört fascinerande att tyget faktiskt finns kvar med tanke på
hur många möss som tassar omkring där upp stundtals? Här ska det upp en limträbalk.

Renoveringen har ju medfört att huset är fullt av fel saker – på fel plats. Bl a så står tresitssoffan numera i hallen! När vi tråcklat den så långt insåg vi att vi inte skulle lyckas tråckla in den i lagården/träningslokalen så där fick den bli kvar. Idag insåg Karlsson att det faktiskt finns ett fönster med utsikt där också. Och inte vilken utsikt som helst. Utsikt mot grannkattens hus! (Observera den gröna bollen… 😉 )

Sista veckan har djuren även lyckats åstadkomma ett par ormgropar av sällan skådat slag. Vem som kommit först vid respektive tillfälle råder det väl ingen tvekan om?

I morse insåg jag att om man sätter 15 tulpaner i en rätt trång vas så får det inte plats så mycket vatten och därför bör man fylla på rätt ofta. När man inte gör det så tackar buketten för sig. Plötsligt och utan återvändo! Den är icke mer och därför blir det lite silveröverdragna snöbärsbuskar istället – precis när solen smög fram bakom skogen i morse.

Då blev det ännu ett totalt ostrukturerat måndagsinlägg här. Jag hoppas det inte är en ny tradition?