Jäkla figgar…

…som har sönder våra pipisar!

Möjligen kan Karlsson ha haft en tand (eller två) med i spelet men jag tror nog att det mest var figgens fel. 🙂

Idag har vi alltså tränat sök igen, och jo… det känns nog som om det börjar trilla ner en och annan polett, både hos mig och hos Lennart Å. Karlsson? Kanske?

Förvånande nog har solen lyst och det har inte fallit en enda regndroppe på oss. Det har inte heller blåst stormvindar och varit klass II-varning. Kändes lite ovant men jag kan nog lära mig att leva även med sådana sökträningar. Vädret har väl egentligen bjudit på den optimala vintern; någon minusgrad och barmark. Bättre blir det inte i januari!

Dagen i sammandrag
Första passet körde vi dykupper (ja, det gjorde vi och ni som tycker det är förkastligt behöver inte kommentera just det…) och kompisen på bilden förökade sig genom celldelning redan på första skicket. Karlsson var inte ledsen för det. Två är ju bättre än en liksom.

Vi fick uppleva att coachen och stighållaren var tvungen att lägga sig ner för att kolla att liten hund verkligen skulle kunna se dykupperna. Huka duger inte. 🙂

När jag alldeles själv fick idén att flytta mig framåt på stigen när Karlsson var ute hörde jag: Braaaa Lotta! från coachen, med samma tonfall som hon använder till sina hundar. Det kändes tryggt. 🙂

Jag lärde mig att jag måste lära mig när det är dags att sluta…

Sen körde vi fyra andra hundar medan Karlsson slappade i bilen.  Avslutningsvis fick han ett pass med markeringsövningar och där kändes det verkligen som om det ramlade ner en polett i terrierhjärnan. Förra gången var det ju rätt förvirrat men idag letade han betydligt mer aktivt efter lösrullarna och kom in med dem utan tjafs.

Efter att jag fått en ”spark” i rumpan på första skicket kom jag ihåg att flytta mig framåt även här och alla gångerna lyckades jag ge f*n i att rikta på påvisen! Det tar sig sakta men säkert med mattes rörelsemönster men det är långt från hjärnan till fötterna ibland…? Delvis beror det nog på att jag är nyfiken och vill se vad som händer hos figgen. Att gå åt ett håll och titta åt ett annat är inte min bästa gren tyvärr, i synnerhet inte i skogsterräng, men jag kanske lär mig det också?

Kameran var med idag också – och hade det lugnt och skönt i bilen. Tänkte att någon skulle fått fotat markeringsövningarna men eftersom två av fem var tvungna att åka blev det ingen fotograf kvar.  Med så tight med folk var det inte läge för mig att fota de andra hundarna heller för det blev liksom ingen över.

Förutom bilresorna fram och tillbaka så är detta i princip första gången jag sitter ner sedan frukost så frågan är väl om jag kommer upp från stolen igen? Om inte lär det bli tätt mellan blogginläggen för att jag ska ha något att göra. I övrigt längtar vi till nästa sökträning, bara vi får vila upp oss en vecka eller så? 😉