Förfärande Feg matte Fixar Fiasko

Fy vad jag skäms idag. Mest över mig själv. Och lite över Karlsson…

Men vi tar det från början.

Klockan ringde (som vanligt?) 04.00, men eftersom jag och hundarna var riktigt kul typer och gick och la oss 20.30 igår (och somnade som spädgrisar) så var det inte lika tungt idag.

Anlände till Nässjö BK i god tid, och där rådde lätt förvirring. Milt uttryckt. Det finns tävlingsarrangemang och så finns det tävlingsarrangemang. Det igår var mycket välordnat, men det idag kan jag väl inte säga riktigt detsamma om. Åtminstone inte om den delen vi deltog i, som förvisso inte blev så lång.

Det började med budföring för lägrehundarna, och sen var det gemensam plats för lägre-högre. Något jag bara upplevt en gång tidigare, också i smålandsdistriktet, och tycker är ganska onödigt. Dels är det väl, generellt sett, större risk att hundarna i lägre klass går upp och stör någon annan, bl a för att det kanske är första tävlingen med skott på platsen. Sedan kan det bli lite stökigt eftersom lägrehundarnas förare står kvar inom synhåll  vilket kan ge någon hund extra råg i ryggen. Mitt intryck är att när förarna försvinner så är inte hundarna lika kaxiga. Men det är min åsikt, och känsla. Dessutom, ju fler hundar, desto större risk för tjafs. Nu var det tio hundar som låg, istället för fem som det var i varje klass. Tid fanns, och enda anledningen jag öht kan komma på är att klubben sparar in fyra skott till pistolen. Hm!

Hur som helst, när vi försvann in bakom huset där vi skulle gömma oss så slängde jag en blick över axeln och ser … att Karlsson står upp?! Vafalls? Detta har inte hänt på 2-3  år, förutom på KM förra hösten när det var minusgrader. Och då la han sig ner igen innan vi kom tillbaks. Hm… där fick jag för min nervositet för lägrehundarna… *rodnar*

Efter en stund blir vi varse att terv-tiken jämte K också hade ställt sig. Snacka om att nerverna var i dallring! Det blev inte bättre av att en lägre-förare stod och viftade och stampade i backen för fulla muggar. Vad som förorsakade detta vet jag inte, men har svårt att tro att det var något annat än oro hos hans hund?

När tiden är ute och vi går tillbaka ligger terven ner igen, och Karlsson står exakt på samma plats, tycker jag, och då borde det bli åtminstone några poäng. Det visade sig att han varit ute och promenerat lite på sin kvadratmeter av världen. Inte stört någon annan, men rört sig. Dessutom hade han gnällt. Noll i betyg. Suck… Jag är dock ganska säker på att det var vädret som påverkade honom. Det var kallt och blåsigt, även om termometern visade ett hyfsat antal grader. Och hade nyss regnat rejält. Men, vi måste stämma av i veckan hur platsen funkar så att detta inte blir en vana.

Nåja, hoppet levde. Han kanske kunde prestera en mullsjölydnad igen, och då skulle det ju räcka utan platsen, men det skulle krävas en sjujäkla bra special.

Lång väntan, och sen iväg ut på spåret. Jag har tävlat i Nässjö en gång tidigare, lägre spår med Iza, och spåret vi hade då var rena drömmen terrängmässigt. Det var lite det jag hade i bakhuvudet när jag anmälde. Den här gången var det mer mardröm…

Det började bra med en kanonfin ruta. Ett underbart upptag (frånsett en kort kisspaus – fy) och spår åt rätt håll. Sen blev det blötare. Och blötare. Och blötare…

Karlsson plockar en pinne på rimligt avstånd efter upptaget, och när vi gått ca 300 meter, och han spårat jättefint, så kliver jag rakt ner i en välmaskerad dyhåla. Där satt jag med högerbenet fast i gyttja upp till halva låret. Det var med nöd och näppe jag kom loss, men till sist så. Karlsson fortsatte spåra och hittade en pinne till och sen, efter ytterligare kanske 100 meter kommer vi fram till … bäcken från helvetet.

Ca  2,5 meter bred, ganska djup och med vilt forsade vatten. Det stack upp några stenar mitt i, men det var liksom bara skylten med ”slippery when wet” som saknades.

Han var mycket envis och ville gå över. Stod och sniffade länge i luften, mot andra sidan. Men se då, då fegade hans matte ur. På något sätt, och det var inte särskilt svårt, lyckades jag intala mig själv att ”näe, spåret kan inte gå över den jäkla bäcken”. Jag tog tillbaks honom och försökte förgäves få honom  att hitta något spår på hitsidan om bäcken, vilket han naturligtvis inte gjorde, för med facit i hand skulle vi ha gått över.

Jag är ingen hjälte när det gäller att ta mig fram på svåra ställen även om jag brukar klara en hel del när tävlingsdjävulen i mig är igång. Blöt var jag ju redan efter plumset i dyhålan så det var inte det som stoppade mig, men däremot rädslan för att halka och ramla på stenarna. Jag vet ju också att mina kängor inte har några sulor som passar på halkiga underlag, hur rejäla de än är för övrigt.

Den stackars hunden försökte hitta på något annat, utan framgång, och till sist var vi tillbaks vid bilarna.

Fy vad jag skäms och känner mig rutten. Han gjorde ett så kanonfint jobb (och han satt också fast i några dyhålor på vägen) och så sabbar jag alltihop?! Va’ F*N? Känner mig så oerhört billig. Funderar på om jag skulle sälja mig själv på Tradera, till den som vill ha minst pengar för att ta hand om en usel spårhundsförare som starkt funderar på omskolning. Omskolning till något som sker på släta ytor, typ IPO. Eller frimärken.

*sätter på mig dumstruten och skämströjan*

Hade det varit Iza jag ”dragit” av spåret hade jag nog inte varit särskilt orolig, ens under hennes aktiva tid. Hon hade väl tänkt ”Pucko!” men inte lagt på sig något för framtiden. Men efter allt strul jag och Karlsson haft på slutet känns detta väldigt olyckligt. Snacka om sänka sin hund, även om det inte bokstavligen var i bäcken…

Jag vill dock tro att om vi haft fullt på platsen, eller åtminstone någon form av betyg, så kanske jag haft lite mer fighting spirit och faktiskt vågat mig på ett ”dödshopp”?  Men det får vi aldrig veta…

Efter denna pinsamma händelse, och debriefing med den trevliga spårläggaren, drog jag raka spåret (!) hemåt.

Nu har vi avverkat 59 tävlingsmil på två dagar, så det känns faktiskt ganska skönt att vi inte ska tävla någonstans nästa helg. Varken lydnad eller bruks! Varken lördag eller söndag! Om två veckor är vi anmälda till ytterligare en spårtävling, årets sista, men pm har inte kommit än så om vi kommer med vet jag inte…

När jag kom hem tog jag med mig den lille och gick en skön skogspromenad med bara honom medan husse vallade Iza (eller Iza vallade husse?). Vår promenad innefattade plockning av ett par liter trattkantareller också. Dessutom har jag naturligtvis utfört min medborgerliga plikt och röstat!

Så här såg mina byxor ut när jag kom tillbaks till bilen. Som tur var hade jag ombyte med mig… När jag kom hem fick jag spola av dem med vattenslangen innan jag tvättade dem, annars hade vi nog varit en tvättmaskin fattigare nu, på grund av grus och lera.

Näst bästa någonsin

Efter en natts usel sömn ringde klockan 04.00 i morse. Det var bara att kliva upp och efter lite förberedelser sätta sig i bilen för att styra mot Karlsborg och nästa tävling i högre klass spår. Under vägen (ca 15 mil) hann jag fråga mig själv ett antal gånger varför jag egentligen  håller på med det här? Jag fick inga bra svar. Jag var tydligen för trött?

Redan innan avfärd började jag ana att Karlsson var på hugget. Han stod nämligen i givakt i hallen när jag började klä på mig strax efter 05.00, och det är inte likt honom, den tiden på dygnet. Förra helgen fick jag nästan lyfta honom ur Bia-bädden, trots att klockan var mycket mer när det var dags för avfärd.

Med hjälp av lite doping till matte (Red Bull) kom vi i alla fall fram i god tid till Karlsborgs BK.

Vi var sju startande i högre klass, och började med platsliggning. Lugnt och fint och alla hundar låg där dom skulle när vi kom tillbaka.

När det var dags för lydnaden fick jag fog för mina misstankar från morgonen. Han var på hugget!

Stundtals undrade jag vilka droger han gick på, eller om han helt sonika sugit i sig ångorna från min Red Bull under bilresan? Fart och fläkt var det, och roligt hade han. Det kostar dock på när det handlar om poängbedömning.  Vi nollade framåtsändandet och hade rätt mediokra poäng på resten av lydnaden också. Men som sagt, han hade roligt, och jag kan inte sticka under stol med att jag också hade kul. Jag har nog aldrig sett honom så taggad på en lydnadsplan vad jag kan minnas? Poängen redovisas sist, som vanligt. Att det inte var några uppflyttningspoäng var helt klart innan vi åkte ut i skogen, men jag hängde inte så mycket läpp för det. Vi hade ju haft roligt, som sagt. 🙂

Sedan bar det ut i skogen för spår. Han gjorde ett bra upptag åt rätt håll, även om han vimsade liiite. Värt betyg 9 tyckte domarna.

Han spårade bra och hittade fem pinnar + slut. På några ställen hade han nog luftvittring av vilt så att det blev stopp, och på slutet gjorde han en fuling och genade till slutapporten och tappade där en pinne. Eventuellt kan han ha fått vittring på mottagaren/spårläggaren, men jag tror egentligen inte det. Nåja, jämfört med de övriga tävlingsspåren från den här hösten så var det ett riktigt lyft och vi fick ett positivt avslut med belöning i form av latexpipmedsvans, en massa godsaker och en glad matte. Tid på spåret: 28 minuter… Äh, man har ju 30 på sig, så varför stressa? 😉

Sen kom grädden på moset! Uppletandet! Vi har ju inte kört något uppletande sedan fiaskot i hemmarutan efter tävlingen i söndags, och dessutom gick det inte lång tid efter spåret så jag var osäker på hur trött/pigg han skulle vara. Energi verkade det dock finnas kvar, frågan var bara om han skulle kunna kanalisera den rätt? Efter oss i ”kön” hade vi en jättemörk schäferhane  och jag tror faktiskt Karlsson gick på min historia om att det var en malle som skulle ta hans saker om han inte gjorde det själv. 😀

Hur som helst; tre föremål fick han in, och det fjärde hade han nog i näsan när tiden var ute. Han jobbade bra och jag är jättenöjd. Maxbetyg med tre föremål är ju 8. Han fick 7 resp 7,5, avdrag för lite tugg, så i övrigt skötte vi oss nog rätt bra. 🙂

Totalt fick vi ihop 440,5 poäng och, för första gången, uppflyttningspoäng på specialen (spår och uppletande)!!! Även om det var på håret, men det var i alla fall på rätt sida strecket. Men hallå… med lydnadspoängen från Mullsjö för två veckor sedan (om man förutsätter att vi fått en 10:a på platsen som vi aldrig gjorde) så hade det varit klart! Vi hade varit uppflyttade! Om inte om vore…

Han kom på en hedrande tredjeplacering, slagen av en aussie och en vorsteh, och efter oss i resultatlistan hade vi tre schäfrar och en kh collie. Man får gotta sig åt det lilla som sagt. 😉 Och sett till totalpoängen var detta faktiskt vår näst bästa tävling någonsin i högre klass. Efter föregående helgers depp och uppgivenhetskänsla känns det faktiskt riktigt, riktigt bra och hoppet lever. I morgon går vi upp samma okristliga tid och åker till Nässjö, så får vi se hur det slutar?

Poäng

Fritt följ; 5/6,5  dk, luft, position, dålig språngmarsch, nosar
(Hm… ja det var inte mycket han inte hann med, för att uttrycka det milt. På plussidan var dock att galoppkommandot återigen fyllde sin funktion, fast den här gången lite för bra, och han kom för långt fram istället.)

Inkallande med ställande: 9/9 sakta stå, bra tempo
(Jo tack, tempot var så bra att jag är förvånad att han öht stannade! Kul med positiva kommentarer i protokollen också.)

Framåtsändande: 0/0 dk, vallar, stannar, långt avstånd, position
(Här blev det någon form av hopp och lek. Eller möjligen träning på ökad galopp? Hej och hopp vad det gick, och så var han tvungen att kolla in de ljusgröna platsmarkörerna i ytterhörnorna, för såna hade han minsann aldrig sett förr…)

Kryp: 7/7 dk, position, bra  kryp
(Lite segt i starten, men betydligt bättre tempo på själva krypet än på tidigare tävlingar där vi öht fått betyg.)

Skall: 8,5/9  Ngt glest

Tungapport: 6/5 startgnäll, morr, släpper, dk
(Men han hade i alla fall roligt, och tvekade inte i själva gripandet den här  gången.)

Hopp: 7/7 gnäll, annars bra.
(Här bubblade det över genom munnen på den lille och det var nog snällt att kalla det gnäll för det var väldigt nära gränsen till skall, både på ut- och tillbakavägen.)

Platsliggande med skott: 10/10

Spårupptag: 9/9

Spår: 8/8

Uppletande: 7/7,5

Totalt 440,5  poäng.

I brist på dagsaktuella bilder kör vi en favorit i repris, från Linköping i augusti.

Foto: Camilla Venerot

Avdelningen: Otippade reaktioner

Alla har vi väl våra hang-ups, och terriern – han har tre. Typ. 🙂

1. Dammsugaren.
Inte särskilt otippat förvisso, för vad det gäller hundar som har hang-ups på dammsugaren är han nog i gott sällskap. Det som är otippat är att han reagerar nästan lika starkt på sopborstar, dammtrasor, dammvippor – you name it! Allt som har med städning att göra får igång honom i 180.

Iza, som också haft ett något spänt förhållande till dammsugaren, gör sitt bästa för att få tyst på honom genom att … skälla. Ridå!

Med andra ord spärras hundarna numera in i ett rum, helst på en annan våning, när det är dags att städa.

2. Fläskfilé
När  det ska  vankas fläskfilé (i skivad form) till tvåbeningarna brukar jag roa mig med att slå ihjäl den en gång till liksom. Dvs jag ”mörar” den genom att banka på den med något tungt, t ex en kastrull. Till att börja med gick han igång när jag började banka. Sen var det när jag plockade fram kastrullen, och nu – nu är vi nere på nivån att han startar upp redan när jag sprättar upp vacumförpackningen! Nästa steg är väl att han börjar gapa för full hals redan när den inhandlas i butiken?

Iza, som aldrig brytt sig om när matte slår ihjäl fläskfilé, gapar också som en galning samtidigt som hon ser ut att vara mäkta irriterad på terriern, för att han skäller… Ridå!

3. Mattes nya kängor
Mina nya kängor som inhandlades för ett par veckor sedan har ju  inte vanlig snörning utan en ”ratt” som drar åt snörena runt fot och vrist. Ljudet som uppkommer när jag vrider åt denna ratt retar upp terrierhjärnan (och stämbanden) till bristningsgränsen.

Iza, som skiter fullständigt i mina kängor bara jag får på mig dem snabbt, hänger glatt på det lilla terriertrollet och min tinnitus är bara en hårsmån bort…

Men – säger vän av ordning – se till att få tyst på dem då! Och jo, det kan man ju tycka, men all form av verbal kommunikation i de här lägena gör honom bara ännu galnare. Och så fort det är över, dvs dammsugaren tystnar, dammtrasan stillnar, fläskfilén är dödad eller kängorna på plats, är han sitt vanliga soliga jag igen.

En teori (tillfälligt?) lagd på hyllan…

När jag var som mest deppig efter söndagens spårfiasko var det en kompis som erbjöd sig att lägga ett spår till mig under veckan, och det skulle bli idag. Så blev det! Dock inte riktigt där det var planerat utan det blev i ett skogsparti ”mitt i stan”, mellan ett bostadsområde och rv 27/41.

Det här spåret var väldigt avgörande för hur den närmaste framtiden skulle te sig…

Alternativ 1; spåret gick åt h-vete och jag skulle åka hem och ringa fyra telefonsamtal. Ett till Blå Stjärnan för bokning av besök och utskrivning av noskvalstermeducin. De andra  tre samtalen skulle vara återbud till kommande helgs tävlingar. Ja en skulle jag ju lämna återbud till i vilket fall som helst.

Alternativ 2; spåret gick bra (inte särskilt troligt) och jag skulle åka hem och ringa återbud till en tävling eftersom man omöjligt kan tävla i Bollebygd och Nässjö samma dag…

Jag släppte på den lilla pälstofflingen på spåret och han valde rätt håll, och spårade sen som min gamla vanliga goa spårhund, eller t o m bättre? Alla pinnar plockade han också utan minsta hjälp eftersom jag självklart hade noll koll på var de låg. Spåret var himla roligt, och lite trixigt med bl a en spetsvinkel och diverse andra klurigheter. Det var bara på ett ställe han höll på att lura mig, men där gick spåret (pga platsbrist) väldigt nära där vi nyss gått och när han slog lite i en vinkel fick han den vittringen i näsan. Förhoppningsvis inträffar inte något liknande på tävling, dvs att spåret går så nära sig själv, om ni förstår vad jag menar. 😉

Behöver jag  tala om att det blev alternativ 2 när jag kom hem? Och noskvalsterteorin är lagd på hyllan för  tillfället. Även om spåret väl bara var ungefär hälften så långt som ett tävlingsspår så skötte han sig jättefint, och plockade som sagt alla pinnar utan några som helst diskussioner.

Just nu vet jag nästan inte vem jag gillar mest; pälstofflingen eller Agnetha som ställde upp och la detta spår? Äh, det blir nog oavgjort. 🙂

Nu blir det till att vila oss i form inför helgen. Något mer spår blir det inte – nu ska vi ha detta med oss i bagaget. Det vi möjligen ska träna på är skall och tungapport där det falerat lite de sista tävlingarna och där jag vet att han faktiskt kan prestera 9:or eller 10:or.

Och eftersom jag ändå sagt A kan jag lika gärna säga B, och skiter härmed i tystnadsplikten jag ålagt mig själv (i bloggen) inför tävlingar. På lördag bär det alltså av till Karlsborg (15 mil enkel resa) där det ryktas om väldigt fina spårmarker, och hjälper inte det så bär det av till Nässjö (13 mil enkel resa) på söndagen. Det blir några mil, och uppstigning ca 03.30 båda dagarna. Puh…

Och härmed önskar jag mig att ALLA bloggläsare håller ALLA tummar hela lördagen. OK?

Och dagens regnblöta bloggblomma går självklart till dagens spårläggare; Agnetha! 🙂

I skamvrån

Ja i skamvrån borde vi nog vara både jag och Karlsson efter ännu en bruten spårtävling. Det är dock bara en utav oss som frivilligt krupit dit. Än.

Hemmatävling. Skitväder. Det var utgångspunkten för dagens bravader.

Vi började med lydnaden och där höll vi ihop hyfsat och fick inte en enda nolla i motsats till de flesta andra, men å andra sidan… vi börjar ju få viss rutin. *host*

Även idag funkade galopp-kommandot på språngmarschen och han var med bra ända tills jag sprang rakt igenom en vattenpöl och han fick sig en rejäl dusch underifrån, då gjorde han en gir utåt. Inga kanonpoäng idag, men till sist blev det iaf 216,75 vilket ju är dryga 20 över uppflyttningsgränsen. Dock har vi gjort lydnader på dryga 20 poäng ytterligare, så … medelmåttigt vill jag nog kalla det.

Sen bar det iväg ut på spåret. Trots hemmaklubb så har jag noll koll på var och hur spåren går eftersom jag är tävlingssekreterare när det är spårtävlingar, om jag inte tävlar förstås. Rykte sa att mitt spår var ”fint”, och det betvivlar jag inte alls även om jag nu inte fick nöjet att se hela.

Det började med ett uselt upptag. Bakspår, och sen ville han inte vända. Vi kom dock ur rutan åt rätt håll med 30 sekunders marginal. Första pinnen missade han (klurade jag senare ut i samråd med spårläggaren) och sen markerade han en skogspinne?! Uppenbart en skogspinne som använts vid spårträning att döma av hur den såg ut, men hur länge den legat där är det ingen som vet. Efter det tog han en riktig pinne, med nummer och datum och allt. Yes… Tydligen var vi i spåret en stund till (enligt beskrivning från spårläggaren) men sen vek han av ut på en skogsväg där han tydligen tyckte det var lagom trevlig och lättgått och där ”spårade” han så fint så, men inga pinnar. Förmodligen för att han spårade något annat, eller skenspårade. Han gjorde ett par avvikningar från vägen men till sist var vi tillbaks vid bilarna med en (1) pinne i bagaget?!

Vad är det som händer? Pratade med en annan av de tävlande som upplevt ungefär samma med en hund som senare visade sig ha noskvalster. Den orkade bara ett par-tre pinnar i spåret och sen tog näsan ”slut” liksom. Dock uppvisar ju K inga andra symptom på den åkomman, och förra lördagen spårade han ju jättebra nästan ända fram till slutet trots den svåra terrängen så den teorin tror jag inte riktigt på.

Just nu känner jag mig bara uppgiven och vet liksom inte hur jag ska angripa problemet?

För att bygga på katastrofkänslan ytterligare så bad jag om att få köra uppletandet utom tävlan när de andra var klara. Och där blev det ytterligare ett fiasko som jag kan grotta ner mig i… Nog om det!

Dagens lydnadspoäng

Fritt följ: 7,5/7 vp, luft, ls, släpar, dk

Inkallning med ställande: 8,5/8 steg

Framåtsändande: 7,5/7,5 ej rakt genom gruppen första sträckan, avviker marschriktning
(en förklaring är nog att sträckan idag gick lite diagonalt mot hur man brukar träna, alltså inte vinkelrätt utan bara lite på diagonalen. Ett minus med att träna för statiskt på hemmaklubben…skäms på mig!)

Kryp: 5/5,5 dk läggande, dk kryp, stannar upp
(Idag var vi nästan tillbaks i det gamla beteendet, men jag lyckades iaf hålla igång det så att det blev poäng)

Skall: 8,5/8 ngt glest, otydligt

Tungt föremål: 5,5/6 tveksamt tagande, dk, något löst grepp
(Än en gång fick jag dra i med ett extra ”apport” när han tänkte göra något annat vid apporten, och det var på håret att jag hann ta den innan han släppte… Här har vi helt uppenbart problem.)

Hopp över hinder: 10

Platsliggning med skott: 10

Både skallet och apporten kan han ju mycket bättre, och har även utfört det bättre på tävling, så där har vi en del att jobba på. Förutom allt annat då…

Nä ja ä inte bitter…

Batteribytesdags?

Då har vi varit ute och svingat våra lurviga i lydnadsklass III igen, och kontentan av dagen blir nog att terriertrollet behöver nya batterier i hörapparaten?!

Men till att börja med kan man ju konstatera att lydnadstävlingar är för latmaskar. 😉 Samling klockan 10, och bara en dryg mil att åka. Bekvämt, och efter förra helgen var det välbehövligt med lite sovmorgon. I klass III var vi endast fyra ekipage så själva tävlandet var också snabbt avklarat.

Och, som sagt, hade han bara haft fräscha batterier i hörapparaten hade vi nog kapat åt oss några poäng till för när han väl gjorde momenten gjorde han dom ganska hyfsat, men det krävdes ett antal extrakommandon innan han öht kom igång på vissa moment. Okoncentrerad kan man också välja att kalla det…

Jämfört med vår förra (och första) start så blev det åtminstone en nolla mindre och ett något mer välförtjänt tredjepris. Förra gången var vi ju bara 0,5 poäng över gränsen för tredjepris, och idag hade vi 13 poäng till godo. Å andra sidan, då hade vi två nollor…, värda 40 poäng styck.

Nåja, här är dagens poängskörd:

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 10

Fritt följ: 7 VP, delvis släpar
(det var dock glädjande att mitt nya kommando, ”galopp” på språngmarschen, faktiskt fungerade och att han fattade galopp och hängde med mig.)

Sättande: 10

Inkallande med ställande och läggande: 6 DK vid start och vid stående
(jag fick nog ropa tre gånger innan han öht startade? Och sen blev det ett lååångt ställande…)

Sändande med läggande och inkallning: 6 Rundar rutan och många kommandon
(rakt och fint ut, sen gick han på utsidan av rutan och runt på baksidan?! Med en mild inkallning fick jag in honom mellan konerna, ställde honom och la honom. Idag kom han dock på första inkallningen i motsats till förra gången.)

Apportering och hopp över hinder: 9 Lite tugg

Apportering metall: 6 Tre dk vid start
(även här var batterierna risiga, sen gjorde han det bra)

Vittringsprov med apportering: 5 Tappar föremål vid start och vid förare, tugg
(fint ut och fokuserat letande. Sen visade det sig att den rätta pinnen inte var död utan den slet sig precis när han lyft upp den, och sen slet den sig en gång till precis när han satt sig vid mig! Dock en riktig hit att han faktiskt tog rätt efter gårdagskvällen fasansfulla generalrepetition som var ett äkta plockepinn…)

Fjärrdirigering: 0 Utför ej momentet, missar ståendet och flera dk.
(batteritrassel igen, och dessutom hade han tydligen aldrig i hela sitt liv utfört stå från varken ligg eller sitt?)

Summa 205 poäng och placering två.

Tack till Sofia Christiansson som fotade med min kamera.

Ibland glimmade det till på fria följet, men jag kanske
skulle jobba lite på att korta av min steglängd?

Språngmarsch – och han är med, även om det inte är galopp just här.

Inkallning.

Läggandet på inkallningen.

Till sist hittade han in på rätt sida av koner och band,
men han var läskigt nära kanten.

Vittringen – koncentrerat luktande…

Ooops… den slet sig!

Jaaa – jag fångade den. Igen!

Metallapportering!

Vilken stil han har?!

På väg till matte!

Här – ta den då!

Uppdraget slutfört! På väg av planen och mot belöningen!

Nu ska jag gå ut och lägga spår!