Nu sitter jag här igen, rejält deppig efter ännu en misslyckad tävlingsdag. En tävlingsdag som blev läskigt kort…

Idag var det Kinds BK som stod för arrangemanget. Samling 08.00 och direkt ut till spåren. Eftersom jag dessutom drog startnummer två (men spår tre, ja det var lite komplicerat) så var jag skeptisk till terrierns form. Morgonpigg är ju inte hans andra namn direkt. När jag plockat ut honom i bilen och fått av honom pyjamasen piggnade han dock till och verkade riktigt taggad.

Ett kanonfint upptag, åt rätt håll, och jag har svårt att tro att det blev något annat än betyg 10, men det vet jag inte. Sen spårade han jättefint och plockade tre pinnar i ganska rask följd och jag kände att nu… NU! Efter tredje pinnen kom vi fram till en väg och han drog sig naturligtvis ut mot den. Eftersom det var ett färskt hygge på andra sidan vägen var jag ganska säker på att vi inte skulle över där. Jag backade och frågade ”var är spåret” (jag brukar säga så när han är vilse, och det brukar oftast fungera) varvid han traskade iväg åt höger och jag hängde på. I min värld kändes det också mest logiskt just då, men med facit i hand inser jag att om det hade varit rätt hade spåret varit alldeles för kort… Nåja, han spårade fint såg det ut som, men inga pinnar? Efter en liten stund kom vi ut i en ledningsgata och ganska snart såg jag bilarna och insåg att det var kört, idag igen… 😦

Vid analys tillsammans med spårläggaren visade det sig att vi borde gått åt andra hållet vid vägen, senare passerat över vägen och rundat hygget. Men det var så dags då… Och det som gör mig mest besviken är att han ”skenspårade”. Att någon annan, människa eller vilt, skulle ha gått precis så känns inte troligt. Han gjorde alltså något bara för att göra mig nöjd – typ. Naturligtvis skulle jag ha gjort ett nytt upptag från vägen och in mot skogen, men det är lätt att vara efterklok.

Jag inser också att när vi spårar hemma, och vill ha lite mer längd på spåren, så går vi ofta ut på vägar. Antingen över vägen eller också följer vi vägen en bit och in i skogen. Om vi alls ska fortsätta med den här verksamheten, vilket känns ytterst tveksamt just nu, blir det alltså mycket träning på spår som går mot vägar, och sen utmed vägen istället för över.

Men… just nu känner jag mest för att lägga ner hela bruksbiten. Förhoppningsvis går det över, och mitt i författandet av detta blogginlägg blev jag uppringd av Stine som körde en stunds pepping, idésprutning och tävlingspsykologiande. 🙂 Tack för det Stine, det behövdes! Så just nu känns det lite mer hoppfullt än när jag började skriva denna text. Men på vägen hem och en stund efter hemkomsten var det fullständig pyspunka på matte. Det var så illa att jag t o m grät, och lät Karlsson slicka i sig tårarna vilket han faktiskt gjorde alldeles på eget initiativ.

Dock ställer jag mig frågan, hur löjlig är jag som tror att jag ska kunna få upp en liten terrier till elitklass? Hur patetiskt är det att göra elva tävlingar i högre klass utan att bli uppflyttad? När är det dags att ge upp? Nu, eller sen? Det som retar mig är att alla bitar finns där, i större eller mindre omfattning, men inte samtidigt. Om vi ska ta statistiken från början av högrekarriären blir det så här (endast för nördar, för jag kommer inte lämna några förklaringar):

Tävling 1, våren 2009: Kass lydnad, 10 på upptaget och 7-0  pinnar, 32 minuter.

Tävling 2, våren 2009: Kass lydnad (förmodligen hade han magknip utan att jag fattade det), förvirrat upptag och en pinne i spåret.

Tävling 3, hösten 2009: Hyfsat upptag, tre pinnar, sen var vi borta…

Tävling 4, hösten 2009: Kanonupptag, 6+1 i spåret och 33 minuter… Uppflyttningspoäng på lydnaden.

Tävling 5, hösten 2009: Upptag med spår åt rätt håll men lite strul, Han genade fram till slutet och missade några pinnar på vägen. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande, men iaf poäng. Här blev vi äntligen godkända.

Tävling 6, våren 2010: Uppflyttningslydnad, struligt upptag, tappade spåret efter sjätte pinnen och då var även tiden ute.

Tävling 7, våren 2010: Lite struligt  upptag men framspår, 5+1 inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande. Så nära uppflyttning har vi aldrig varit.

Tävling 8, våren 2010: Dålig lydnad, dåligt upptag, 7+1 och exakt 30 minuter på spåret. Ganska bra jobb på uppletandet men dålig utdelning på föremålen och betyg 0.

Tävling 9, hösten 2010: Struligt upptag (vildsvin?) och ganska struligt spår med endast 3+1, men inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska bra uppletande även om det bara blev betyg 6,

Tävling 10, hösten 2010 (igår): Uppfyttningslydnad även utan platsen som vi aldrig behövde göra. Kanonfint upptag, 4+0 i spåret och för lång tid. Bytte spår alt. skenspårade på slutet.

Tävling 11, hösten 2010 (idag): Kanonupptag, 3+0…

Försöker man summera det här så har vi en ganska stabil lydnad känns det som. Man kanske vågar tro att min upptagsträning har haft viss effekt? Spårsäkerheten är ”sådär” men en bra dag kan det fungera hela vägen. Uppletandet är väl egentligen den genomgående svaga punkten även om jag tycker mig se viss förbättring. Nu har vi ju inte gjort särskilt många uppletanden på tävling så man kanske inte kan dra andra slutsatser än att det kan bli mycket bättre. Men spåret…?

Han har alltså haft alla delar; 10 på upptag, 10 på spår och uppflyttningslydnad, och åtminstone betyg på uppletandet. Allt det samma dag så…

Nu har vi två spårtävlingar kvar i höst, och går det inte vägen då heller får jag fundera allvarligt på fortsättningen, för just nu känns det inte kul, även om Stines telefonsamtal (och peppande inlägg på Facebook) hjälpt upp det hela litegrann.

Och, btw… fick påpekat för mig i morse att platsliggningen i högre klass faktiskt är värd 40 poäng och inte 30 som jag skrev, vilket innebär att gårdagens lydnad (utom platsen då) faktiskt var all time high!

Om man ska försöka hitta några andra positiva saker med det hela så är det väl att man hinner få en del annat gjort, på hemmaplan, när man kommer hem tidigt en tävlingsdag. Dessutom är årets konto för uppflyttningstårtor helt orört… 😛

Utsikten från samlingsplatsen i morse, vid Tranemo kyrka, var också helt OK.