Nu sitter jag här igen, rejält deppig efter ännu en misslyckad tävlingsdag. En tävlingsdag som blev läskigt kort…
Idag var det Kinds BK som stod för arrangemanget. Samling 08.00 och direkt ut till spåren. Eftersom jag dessutom drog startnummer två (men spår tre, ja det var lite komplicerat) så var jag skeptisk till terrierns form. Morgonpigg är ju inte hans andra namn direkt. När jag plockat ut honom i bilen och fått av honom pyjamasen piggnade han dock till och verkade riktigt taggad.
Ett kanonfint upptag, åt rätt håll, och jag har svårt att tro att det blev något annat än betyg 10, men det vet jag inte. Sen spårade han jättefint och plockade tre pinnar i ganska rask följd och jag kände att nu… NU! Efter tredje pinnen kom vi fram till en väg och han drog sig naturligtvis ut mot den. Eftersom det var ett färskt hygge på andra sidan vägen var jag ganska säker på att vi inte skulle över där. Jag backade och frågade ”var är spåret” (jag brukar säga så när han är vilse, och det brukar oftast fungera) varvid han traskade iväg åt höger och jag hängde på. I min värld kändes det också mest logiskt just då, men med facit i hand inser jag att om det hade varit rätt hade spåret varit alldeles för kort… Nåja, han spårade fint såg det ut som, men inga pinnar? Efter en liten stund kom vi ut i en ledningsgata och ganska snart såg jag bilarna och insåg att det var kört, idag igen… 😦
Vid analys tillsammans med spårläggaren visade det sig att vi borde gått åt andra hållet vid vägen, senare passerat över vägen och rundat hygget. Men det var så dags då… Och det som gör mig mest besviken är att han ”skenspårade”. Att någon annan, människa eller vilt, skulle ha gått precis så känns inte troligt. Han gjorde alltså något bara för att göra mig nöjd – typ. Naturligtvis skulle jag ha gjort ett nytt upptag från vägen och in mot skogen, men det är lätt att vara efterklok.
Jag inser också att när vi spårar hemma, och vill ha lite mer längd på spåren, så går vi ofta ut på vägar. Antingen över vägen eller också följer vi vägen en bit och in i skogen. Om vi alls ska fortsätta med den här verksamheten, vilket känns ytterst tveksamt just nu, blir det alltså mycket träning på spår som går mot vägar, och sen utmed vägen istället för över.
Men… just nu känner jag mest för att lägga ner hela bruksbiten. Förhoppningsvis går det över, och mitt i författandet av detta blogginlägg blev jag uppringd av Stine som körde en stunds pepping, idésprutning och tävlingspsykologiande. 🙂 Tack för det Stine, det behövdes! Så just nu känns det lite mer hoppfullt än när jag började skriva denna text. Men på vägen hem och en stund efter hemkomsten var det fullständig pyspunka på matte. Det var så illa att jag t o m grät, och lät Karlsson slicka i sig tårarna vilket han faktiskt gjorde alldeles på eget initiativ.
Dock ställer jag mig frågan, hur löjlig är jag som tror att jag ska kunna få upp en liten terrier till elitklass? Hur patetiskt är det att göra elva tävlingar i högre klass utan att bli uppflyttad? När är det dags att ge upp? Nu, eller sen? Det som retar mig är att alla bitar finns där, i större eller mindre omfattning, men inte samtidigt. Om vi ska ta statistiken från början av högrekarriären blir det så här (endast för nördar, för jag kommer inte lämna några förklaringar):
Tävling 1, våren 2009: Kass lydnad, 10 på upptaget och 7-0 pinnar, 32 minuter.
Tävling 2, våren 2009: Kass lydnad (förmodligen hade han magknip utan att jag fattade det), förvirrat upptag och en pinne i spåret.
Tävling 3, hösten 2009: Hyfsat upptag, tre pinnar, sen var vi borta…
Tävling 4, hösten 2009: Kanonupptag, 6+1 i spåret och 33 minuter… Uppflyttningspoäng på lydnaden.
Tävling 5, hösten 2009: Upptag med spår åt rätt håll men lite strul, Han genade fram till slutet och missade några pinnar på vägen. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande, men iaf poäng. Här blev vi äntligen godkända.
Tävling 6, våren 2010: Uppflyttningslydnad, struligt upptag, tappade spåret efter sjätte pinnen och då var även tiden ute.
Tävling 7, våren 2010: Lite struligt upptag men framspår, 5+1 inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska dåligt uppletande. Så nära uppflyttning har vi aldrig varit.
Tävling 8, våren 2010: Dålig lydnad, dåligt upptag, 7+1 och exakt 30 minuter på spåret. Ganska bra jobb på uppletandet men dålig utdelning på föremålen och betyg 0.
Tävling 9, hösten 2010: Struligt upptag (vildsvin?) och ganska struligt spår med endast 3+1, men inom tiden. Uppflyttningslydnad. Ganska bra uppletande även om det bara blev betyg 6,
Tävling 10, hösten 2010 (igår): Uppfyttningslydnad även utan platsen som vi aldrig behövde göra. Kanonfint upptag, 4+0 i spåret och för lång tid. Bytte spår alt. skenspårade på slutet.
Tävling 11, hösten 2010 (idag): Kanonupptag, 3+0…
Försöker man summera det här så har vi en ganska stabil lydnad känns det som. Man kanske vågar tro att min upptagsträning har haft viss effekt? Spårsäkerheten är ”sådär” men en bra dag kan det fungera hela vägen. Uppletandet är väl egentligen den genomgående svaga punkten även om jag tycker mig se viss förbättring. Nu har vi ju inte gjort särskilt många uppletanden på tävling så man kanske inte kan dra andra slutsatser än att det kan bli mycket bättre. Men spåret…?
Han har alltså haft alla delar; 10 på upptag, 10 på spår och uppflyttningslydnad, och åtminstone betyg på uppletandet. Allt det samma dag så…
Nu har vi två spårtävlingar kvar i höst, och går det inte vägen då heller får jag fundera allvarligt på fortsättningen, för just nu känns det inte kul, även om Stines telefonsamtal (och peppande inlägg på Facebook) hjälpt upp det hela litegrann.
Och, btw… fick påpekat för mig i morse att platsliggningen i högre klass faktiskt är värd 40 poäng och inte 30 som jag skrev, vilket innebär att gårdagens lydnad (utom platsen då) faktiskt var all time high!
Om man ska försöka hitta några andra positiva saker med det hela så är det väl att man hinner få en del annat gjort, på hemmaplan, när man kommer hem tidigt en tävlingsdag. Dessutom är årets konto för uppflyttningstårtor helt orört… 😛
Utsikten från samlingsplatsen i morse, vid Tranemo kyrka, var också helt OK.
vallterrier.com 
Snälla, snälla du, ge inte upp! Jag är helt säker på att ni kommer att fixa en uppflytt tillslut!
Kram!
Ledsamt att höra om motgångarna. Ni tränar ju så mycket och alla bitarna finns ju där, bara inte samtidigt som du säger. Förmodligen är det bara lite som krävs för att ni ska få till det. Varför inte pausa från träning och tävling en månad åtminstone och sedan försöka på nytt med annat angreppssätt?
Jag vet, jag har inte en susning om vad jag pratar om, men tänker att taxpsykologi verkar fungera på människor då kanske människopsykologi kan fungera på terrier och matte?
Nå, önskar lycka till och hoppas att du inte ger upp. Du har lagt ner så mycket arbete och energi och kommit mycket längre än de flesta. Var stolt över det oavsett hur du väljer att fortsätta.
Det där med pauser är inte lätt, framför allt inte just nu. För det första är det långt ifrån självklart att man kommer med på de tävlingar man anmäler till, och det finns i princip bara tävlingar inom rimligt avstånd under april och september. Men sen blir det en lååång paus. Vinter kallas det. 😦
Nehedu…här ger vi inte upp inte…
Men får jag tycka så skulle jag passa mig för att ha något slags kommando ute i spåret, just som du säger har han ju skenspårat, kanske för att gör dig till viljes & det vill man ju inte ha.
Lägg inga egna spår, osnitslat med spårläggaren med bakom, men tyst…
Ni har ju bitarna & att få alla att stämma samtidigt ÄR inte lätt…Bryt ihop & på´t igen!!
Kram!
Jag håller förvisso med om det där med kommando, men… ibland tappar han tråden och fokuserar på något annat (bristande motivation) och då är det oftast klockrent för att få honom att fortsätta med det han ska göra. Att han skenspårat i samband med kommandot har nog aldrig hänt förr vad jag kan påminna mig, utan han brukar gå tillbaks och fortsätta där han var.
Och om jag inte skulle lägga egna spår så skulle det inte bli mycket spårat kan jag tala om. Tyvärr är det så. 😦
Bra råd där från Silva!
jag har inga egna att ge, men ett peppande Hang in there kan du få!
Hoppas det inte var min kommentar på FB om det där med terrier som fick dig att tänka att det skulle vara löjligt att försöka få upp en liten terrier till elitklass. Det var inte så jag menade. För omöjligt tror jag inte att det är, men det är väl inte precis det lättaste. Och faktum är ju att väldigt många, med mer ”givna” raser inte heller lyckas ta sig dit trots många försök. Ordet ”elit” i elitklass finns ju där av en orsak antar jag… det är inte lätt och ska inte vara lätt!
Och så finns ju de, som har en drygt 3-årig hund av bruksras i spårlinan, som inte kommit ens i närheten av start i appellklass… Vilket till viss del kan bero på att de (läs: jag) inte tränar en tiondel så flitigt och ambitiöst som du heller. Jag beundrar dig något alldeles väldigt som kommit så långt som du har, och jag är säker på att du kommer att komma längre ändå. Förr eller senare.
Nej då Lena, det var inte alls din kommentar som startade mina funderingar. De har funnits där ett tag.
Lotta jag kan förstå din frustration, det kan jag verkligen. Pluto har väl 2 genomförda elitrapporter av 30 starter typ….. I know the feeling (ja jag har gråtit många tårar över den hunden).
Men som jag sa till dig i morse, när man vet att man har alla bitarna och tycker man nått botten så kan det ta mej fan bara bli bättre. En dag så klaffar alla bitarna och det är din tur att ha medvind, nerförsbacke och allt det där som behövs. Det kommer jag lovar dig. MEN känner du ingen glädje i det du gör så ta en paus från tävlingarna för dom finns kvar där när ni är taggade igen.
Vi hejar på dig!
//Annica & Elda
Jag gav förvisso upp efter 10 tävlingar men då var hunden ifråga 10 år gammal…! Och vår lydnad var inte ens i närheten av det du och Karlsson uppenbarligen kan prestera. Karlsson är ju rena ungdomen vid jämförelse så inte kan du lägga ner nu?! Att hålla ihop en hel brukstävling är tufft för en liten hund… Det är som sagt synd att det är så långt till Borås för annars hade vi ju kunnat tränat lite spår ihop.
Djupa andetag och ”på’t igen” – vi är många som tror på er!!
Ni är så duktiga. Har själv tävlat med en mellanschnauzer (som var min första hund) under många år med skiftande resultat. Vi fick kämpa länge för lydnadchampionatet och kanske tänkte jag ge upp någon gång. Det är bara så att när man väl lyckas nå sitt mål med en ”ovanligare arbetshundras” är man så stolt att man lyckades, trots att man inte har en border collie!
Kämpa på!
Sophi och Findus
För guds skull ge inte upp!
Ni är ju grymma. Det brukar alltid se som mörkast ut när framgången lurar runt hörnet. Klart ni ska upp i eliten.
Nu är det bara träna träna träna som gäller!
Ta detta som en rejäl spark där bak och kom igen ännu starkare.
Inte ska du kasta in handuken nu!! Ta vintern till något riktigt onödigt så som agilityträning sedan ska du se att han spårar som en klocka igen! Eller varför inte freestyle?!? Drago och jag har inte kommit igenom en enda agilitybana i vår och somras, inte ger vi upp för det! Han skulle ju bli min brukshund och vad blev det av den delen?? Ingen brukstävling, ingen lydnadstävling och sedan när allt väl börjar falla på plats så är magen ivägen för att få bra positioner… Jag är helt misserabelt sugen på att tävla, han är ju TRE år nu!!! Vi skulle vara dubbelchampionioner vid detta laget!!
Kram på dig och ge inte upp!! 🙂
Nej, inte ge upp!! Ni är ju våra idoler just för att ni är ett ”udda” ekipage. Det är en så himla mycket större prestation att komma du gjort med en terrier än det är med vissa vallhundar/retriever
Bryt ihop och kom igen! Vi ses på lördag, lycka till!
Hej,
din blogg är en inspirationskälla för mig (har 2 cairnterrier och 1 RR). Att man visst kan komma långt med en ras som många bara tycker är bjäbbiga. Jag hoppas verkligen att du fortsätter!!