Så kom den då, den helgen när vi inte skulle tävla en enda gång. Helgen när det skulle bli massor av nytta gjord, och även en skvätt vila skulle hinnas med. Nu är det söndag kväll, och jag kan kallt konstatera att helgen varit mest … irriterande. Det är de små, små detaljerna som gör ‘et. 😦
Det är irriterande:
- att åka in till stan och trängas med marknadsbesökare utan att hitta det man ska ha. Och inte så mycket annat heller.
- att åka 4 mil (enkel resa) till västsveriges största skobutik utan att finna det man söker och därför åka hem tomhänt. (Hur svårt kan det vara att hitta ett par gåtilljobbetkängor med lite grövre sula så att man slipper slå ihjäl sig på blankisen i vinter, samtidigt som man slipper svettas ihjäl inomhus?)
- att inte ha någon att träna spår ihop med på regelbunden basis. Trots efterlysning på FB igår fick jag inte tag på någon till idag, och då tager man vad man haver, dvs husse. Husse la kortast möjliga spår mellan A (upptag) och B (slutapport). Däremellan hade han gödslat med pinnar så att det mest liknade en apportstig. Men Karlsson hade iaf kul. I det skogsområdet går det utan problem att få ut ett spår som är tre-fyra gånger så långt, med en gnutta fantasi…
- att äntligen ta sig i kragen och synka/säkerhetskopiera ajFånen, samt uppgradera operativsystemet, och efteråt upptäcka att alla apparna är ommöblerade och omöjliga (?) att få tillbaks där jag vill ha dem. Och dessutom ha blivit påprackad ett ”spelcenter” som jag inte vill ha, och inte lyckas bli av med.
- att knipsa av ca 300 knoppar (jag överdriver inte!) på pelargonerna för att sedan bära in dem för vinterförvaring. Knoppar som i ett mer gynnsamt klimat hade utvecklats till vackra blommor.
- att ockupera halva träningslokalytan med pelargoner eftersom förra vintern tog (delvis) knäcken på byggnaden som nu ska renoveras för många pengar .
- att inse hur mycket pengar det kommer kosta att byta ut vår avloppsbrunn mot en trekammarbrunn, men vi har inget val.
- att installera en app i telefonen som uppenbarligen äter batteri? Samma app hade jag i den förra telefonen (innan jag tvättade den) utan några som helst problem. Nu är appen avinstallerad.
- att batteriet i ”partykameran” tar slut när jag äntligen tar med mig den ut i skogen.
- att mina trattkantarellerna växer så otillgängligt och blött att man nästan knäcker ryggen när man plockar dom, om man inte har vadarstövlar. Och det har man inte.
- att äntligen ta sig i kragen och göra i ordning band till markering av rutan, och inse att man bara har band till tre sidor (nio meter) när man behöver band till fyra sidor (tolv meter).
- att för första gången på flera år göra tacos, för att man helt plötsligt blev oerhört sugen på det. Sen upptäcker man att det blev för mycket köttfärs till mängden kryddor och det smakade … ingenting. Eller åtminstone inte tacos…
Och slutligen, helgens megairritation! Meningen var inte alls att detta skulle bli en irritationsblogg. Meningen var att det skulle handla om hundträning (som vanligt!) och här skulle det ligga två små videosnuttar. En på inkallningen i lydnadsklass III, med stå och ligg, och en på vittringsapporteringen. Vid eftermiddagens pass fick jag äntligen med mig videokameran och stativet ut, och filmade lite. Filmerna blev bra, men – när jag ska importera dem till datorn tvärnitar hela skiten! Detta händer mycket sällan med en Mac. Exakt samma problem som jag hade i vintras, när kameran var ny. Då löste jag det i samråd med ”min” expert. Det enda som är säkert är att det inte är samma fel nu. *suckar djupt*
Allt här ovan klassar klockrent in under epitetet ”i-landsproblem”, men det är ändå … irriterande.
I princip det enda roliga, och ickeirriterande, har varit träningspassen med lille Lennart (som har namnsdag på tisdag, icke att förglömma!). Han har gjort två fantastiskt fina och koncentrerade vittringsapporteringar, en igår och en idag. För övrigt har han också skött sig ganska bra på lydnadpassen, och spåret idag blev bra trots den bristfälliga längden. Upptaget blev ett klockrent bakspår, han fick gå ur ”rutan” och sen vände jag honom, och det skötte han faktiskt riktigt snyggt, utan att protestera allt för mycket. Tempo och fokus i spåret var kanonbra, han fångade alla pinnar supersnyggt, utom den sista. När jag insåg att vi gått över den (mtp vilka instruktioner husse fått) vände jag för att gå tillbaks där jag visste att han haft spåret, och han fortsatte att jobba koncentrerat och hittade slutet. Helt jämförbart med att man plötsligt står i famnen på mottagaren på en tävling och får ”backa”.
Tja… vad skulle man göra utan en liten (irriterad) Lennart bland ormbunkarna? 😉
Och till råga på allt är det måndag i morgon, och DET är irriterande… 😉
vallterrier.com 