Min lilla kamphund och jag :)

I fredags var jag så höstdeppig, och less på regn och mörker, att jag inte ens tyckte det var skönt att det var … just fredag. Vad var det för vits att vara ledig liksom? Nåja, det gick väl över hyfsat och helgen blev rätt bra ändå. Och den är inte slut än.

Gårdagen ägnades bl a åt ett fyspass (hämta tennisbollar i massor) för Karlsson, och en skön promenad. Det mindre sköna var att se skogsmaskinens spår i vår spårskog. Numera är den delad i en övre och en undre del, och tämligen oanvändbar som spårskog såvida det inte är tjäle eller riktigt, riktigt torrt. Tvärs över alltihop går ett flera meter brett lerdike, utan ”svål” i mitten. Karlsson var lerig upp till öronen efter att ha krälat fram och tillbaks där några gånger, och att jag skulle kunna ta mig över utan att köra fast fullständigt i gyttjan var inte att tänka på. Till sist hittade jag ett ställe där det var lite berg under och jag kunde gå över. Ledsen i ögat blir jag… Allt detta när såren efter förra gången börjat läka så smått, även om de fortfarande är djupa. Och för att få ut 10-15 träd? Jag undrar om det var lönsamt för markägaren? Troligen inte…

Städning har vi hunnit med en del, och igår eftermiddag kördes husvagnen iväg till vinterförvaringen.

Idag på förmiddagen hade vi en date med A och Grappa. För Karlssons del blev det fokus på spår, men lite lydnad hann vi också med. Grappa fick stå över spåret med tanke på den stundande söktävlingen, så där låg fokus på lydnaden.

Kameran var med och A fick i uppdrag att fota Karlsson, vilket hon skötte med den äran. 🙂 Stundtals lät kameran som en kulspruta, och ju mer bilder man tar desto större chans att något blir bra.

Karlsson är ju min alldeles egna, och första, kamphund. Han älskar ju att kampa och dra i saker som belöning, och det uppskattar jag naturligtvis. Iza har aldrig varit mycket för att leka, men gjort det lite halvengagerat för min skull. Det blev lite bättre efter kastreringen, men i Karlssons division har hon aldrig spelat. Nu har vi äntligen fått kamphunden på bild också. 🙂

Först en ”dutt” i malle-size. Men eftersom Karlsson inte insett att han är liten så låter han naturligtvis inte det hindra.

Sen övergick vi till den gröna pipande krokodilen, och den är förvånansvärt härdig.

Lite seriös lydnadsträning blev det också. Först metallapportering.

Sedan inkallning med stå och ligg. Bara läggandet fastnade på bild. Eftersom A körde kulsprutemetoden med kameran, vilket ger tre bilder i sekunden, så har vi här en stilstudie i tekniken på läggandet. Dessa bilder är alltså tagna i en följd, och således under loppet av ca en sekund. Ser rätt OK ut…

Lite fotande av den andra kamphunden, Grappa, blev det naturligtvis också.

Ljuset var tyvärr inte med oss hela tiden under fotningen, så bildkvalitén varierar rejält.

Sen bar det iväg ut på ytterligare ett klurigt spår, design A. Ett roligt spår tyckte Karlsson, och även jag, även om mina klumpfötter och allmänna feghet strulade till det ibland. Den lilla spårhunden löste det dock fint tycker jag, även om han kollade av lite sidospår mellan varven. Allra goast var han när han kom med slutapporten, och en ormbunke, i ett och samma grepp. 🙂

Nu ska helgen avslutas med bio! Det är faktiskt andra gången i år vi packar oss iväg. Det vi köpt biljetter till är Hämnden. Ingen komedi direkt, men Susanne Biers filmer brukar gripa tag i mig. Vi får väl se hur det blir med den här?

Dagens annons

Varje dag läser jag, av någon outgrundlig anledning, radannonserna under ”djur” i Borås Tidning. Oftast är de ju förhållandevis informativa, men det finns ju även de som t ex säljer ”blandraser” utan att ange mellan vilka raser, eller ens antyda något om hur stora hundarna kan tänkas bli, men det är en annan historia som jag tror jag skrivit om förr. Idag hittade jag dock en annons som väckte en hel del funderingar.

Unghane, 1,5 år
Vacker 3-färgad, av championkvalité, lämpl. till utställningsintr. Tel. 070-XXX XX XX

Är det en hund?

Eller möjligen en katt?

Eller kanske ett marsvin? (Kan marsvin ställas ut och bli champions? 😉 )

Nåväl, det skulle var intressant att veta om, och i så fall hur många, svar annonsören får. 🙂

Kampen mot klockan

Snart är det dags. Vintertid! 😦 Jo jag vet att det egentligen heter normaltid, men jag vägrar. Det är vinter och alltså kallar jag det vintertid. Basta!

Tungt och tråkigt och tröstlöst är det, och då har vi ju ändå fått en bonusvecka i år eftersom den sista söndagen i månaden råkar vara den 31:a. Det tackar man ju för, men ändå… varför? Jag vill ha sommartid året runt. Gärna vädermässigt, men framför allt ljusmässigt. Mörkret knäcker mig!

Idag var det gränsfall att jag hann knata runt vår standardrunda i skogen efter arbetsdagens slut,  och nästa vecka är det definitivt kört. Det är övervägande ganska risigt underlag och eftersom jag tycker det har en viss charm att se var jag placerar mina fötter så gällde det att pinna på. Där det var öppen terräng gick det väl hyfsat, men långa bitar går genom tät granskog och där såg jag inte särskilt mycket. Tur jag har gått där förr så jag vet ungefär var jag ska placera fossingarna. Vi hann hem innan det blev kolmörkt, men det var inte mer heller. Sista biten försökte jag klamra mig fast på kanterna av en bäck. Vid mer tjänlig väderlek är det en trevlig skogsstig, men nu liknade den mest ett vattendrag. Att gå ”off road” istället var inte att tänka på i mörkret.

Dessutom har jag insett att jag nog hatar ryttare litegrann. Detta trots mitt förflutna i branschen. Några delar av rundan är nämligen populär även bland dem, vilket leder till att man tvingas promenera i gyttja, med 1-2 decimeter djupa hovatryck. Det är såpass brett så man borde kunna samsas, men ryttarna tycker uppenbarligen att det är för lerigt på den delen av traktorvägen där de red sist, och geggade till det, så där kan ju inte lilla hästen sätta sina söta hovar. Därför tar de ett nytt spår nästa gång vilket leder till att HELA vägen blir förstörd. Jag hoppas och tror att jag inte betedde mig lika obetänksamt när jag red? En gång (för ca 25 år sedan) har jag fått skäll av en markägare (?), och då red vi på en grusväg där det blev avtryck av hästskorna. So what? Det räckte säkert med en bil som körde där så var hovavtrycken borta. Så ryttare på grusväg har jag inga problem med, men lite mer eftertanke i skogen skulle inte skada.

För att återgå till vinter och sommar… Jag klamrar mig fast vid sommaren så gott det går. Tre lobelior har jag lyckats hålla liv i, och de är fortfarande relativt fräscha. När det varit frostnätter (och frostdagar) har de stått vid husväggen, under tak, med pyjamas på. Men när termometern visar plus igen så åker de upp på  sina platser. Bilden togs i helgen när snön fortfarande låg men termometern halkade över nollstrecket.

Och så här ser det ut i vårt sovrumsfönster – pelargonsticklingar som blommar för fulla muggar. Jag vet att jag borde nypa av blommorna för att ge mer växtkraft till bildning av rotsystem och annat, men jag klarar inte riktigt av det än. Måste få njuta, och minnas lite till. Även den här bilden är tagen i helgen, som synes på snötäcket utanför fönstret.

T. v. Barbara Eldridge, längst bak Kelette och
närmast kameran en rosa stjärnpelargon.

Den rosa stjärnpelargonen är förresten fullständigt hämningslös. Den är så ”lättodlad” så jag har inte ens brytt mig om att övervintra originalet/moderplantan utan liter helt kallt på att sticklingarna ska fylla mitt behov vad det gäller rosa stjärnpelargoner. Nu är det behovet förvisso inte särskilt stort, det är väl en av de tråkigare pelargonerna jag har, men härdig…

Nä, nu tror jag att jag ska ta mig i kragen och gå ut och träna terrier i min ”lokal”. Det skulle säkert uppskattas, att döma av hans senaste blogginlägg. Sen han skrev det har det inte hänt så mycket mer, så det är väl hög tid.

Ketchupeffekten baklänges, liksom…

Tjohooo… Lennart Å. Karlsson här igen. Länge sedan, jag vet, men jag fick ju fart på mattetanten och hon skötte bloggen riktigt bra ett tag. Nu verkar hon ha tappat sugen igen så jag får väl göra en insats. Efter den här hösten har jag ju en hel del att ventilera också, så det passar rätt bra. Dessutom är jag gravt understimulerad så en stund vid datorn kanske lindrar tristessen.

Har ni hört talas om den där ketchupeffekten? Det innebär att först kommer ingenting. Sen kommer ingenting. Och sen kommer allt på en gång. Ni vet vad jag menar va’? Här är det tydligen någon sorts baklängesketchupeffekt som gäller. Först kommer det massor, och sen kommer det liksom ingenting… *suck*

Sedan augusti har vi farit omkring som skottspolar och tävlat (och tränat) på alla möjliga (och en del omöjliga) ställen. Massor av mornar har vi klivit upp i svinottan, men jag börjar vänja mig nu. Fördelen är ju att matte kör (rätt bra faktiskt, tycker jag), och jag kan sova min skönhetssömn i lugn och ro i min mysiga och egenhändigt välbäddade bur. Jag vet ju inte riktigt var vi har varit, men mattetanten påstår att vi varit i Östergötland, Småland och Skaraborg. Och så i Västra Götaland förstås.

Till vilken nytta alla dessa resor varit är något oklart, för hon har inte varit riktigt nöjd en enda gång när vi åkt hem. Jag har jobbat som sjutton; sprungit fortfort, legat och frusit, hämtat, lämnat, hoppat, släpat runt henne i skogen och gud vet vad, men nöjd blir hon tydligen aldrig. Antingen har jag inte hittat tillräckligt många såna däringa pinnar som tvåbeningarna har dille på att tappa i skogen, eller så har jag inte sprungit tillräckligt fort (eller för fort?) på gräsmattorna. Herregud liksom… vad begär hon? Jag väger trots allt bara åtta kilo!

När vi var i Östergötland snackade hon om att det skulle finnas vilda grisar i spåret?! Hon ljög. Jag kände doften av dem, och såg lite ”lämningar”, men någon vild gris såg  jag banne mig inte! Fast å andra sidan har jag nog aldrig sett en tam gris heller, så hur jag skulle se skillnad vet jag inte. Matte påstod att hon skulle tala om för mig om den var vild eller tam, men jag är fortfarande lika ovetande. Trist tycker jag, men matte var (obegripligt nog) inte ett dugg deppig över det?

Säsongens bottennapp var faktiskt smålandstävlingen. Först tyckte hon att jag skulle ligga still i pissblött gräs och iskalla vindar. Hon snackade om att hon hade behövt handskar, och där skulle lilla jag ligga still i fem minuter, alldeles naken, medan de sköt på mig, typ. Nähä, där gick gränsen! Men den riktiga skandalen kom i spåret, på samma tävling, där fegisen inte vågade gå över en bred bäck (det fanns stenar att kliva på) trots att jag talade om JÄTTETYDLIGT att vi var tvungna att gå över. Men hallå… vad ska jag  egentligen ha henne till. Jäkla klumpfot! Den gången var hon jättesur (både fysiskt och psykiskt) när vi åkte hem, men det var nog faktiskt mest på sig själv, och det hedrar henne. Lite. Hon hade skämströja och dumstrut på sig i två veckor efter det, och det behövdes sannerligen!

Som sagt, fullt upp har det varit hela hösten, och förra helgen var det tävling både lördag och söndag på hemmaplan. Klubbmästerskap hette det tydligen. På lördagen var hon faktiskt rätt nöjd, för då kom jag på silverplats efter att ha spårat, letat och lydat näst bäst. På söndagen var hon inte riktigt lika nöjd, men jag kom ändå fyra? Borde inte det duga liksom? Sen klagar hon på att jag har släpat hem för många ”bucklor” som hon inte vet var hon ska göra av? Logik är inte hennes starka sida…

Så blev det måndag, och vad händer då? Ingenting… Samma sak på tisdag, torsdag och fredag. Promenerat har vi gjort, men vad är det liksom? Ganska trist faktiskt… På onsdagen åkte vi iväg till det stället där vi brukar vara på läger på somrarna, och då fick jag faktiskt träna lite.

Men hallå… jag kommer att tyna bort! Utan min dagliga dos träningsgodis kommer jag snart inte att finnas kvar. Matte påstår att det inte gör något om jag går ner lite i vikt. Och det ska HON säga?! Snacka om att sila mygg och svälja kameler? Eller kasta sten när man sitter i glashus?

Till mattes fördel ska sägas att hon hittat några tanter som är jätteduktiga  på att gå vilse i skogen på ett roligt sätt. De har det gemensamt att de antingen börjar på ”A” eller slutar på ”nna”. Eller både och. Hoppas hon är rädd om dom för det är mycket roligare att försöka reda ut vad de haft för sig än när hon går vilse själv!

Och nu, till det värsta av allt! Här har jag hela hösten odlat min päls för att slippa frysa när jag ska ligga jättestilla i fem minuter. Jag tycker faktiskt att den klär mig oerhört bra. Varm och skön är den också. Nu ska den bort säger hon?! Hon påstår att jag ser vanvårdad ut? Ordet virvelmarsvin har också förekommit i sammanhanget? Eh… jämföra mig med ett marsvin?! Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Har hon aldrig hört talas om att ”more is more” liksom? Igår kom dessutom första snön, och så ska hon klä av mig lagom till vintern? Som sagt, det där med logik är inte hennes starka sida, tyvärr.

Avslutningsvis måste jag dock ge henne en eloge för den nya kudden hon köpt åt mig. Ska jag nu vara soff-/fåtöljpotatis ska jag åtminstone ha det bekvämt. Hon påstår att det är hennes nya nackkudde, men jag är ganska säker på att hon ljuger. Visst måste det vara så?

Så lång!

Eder
Lennart Å. Karlsson

Ingen ”pallplats” idag

Då var årets klubbmästerskapshelg till ända. Idag stod det lydnad på programmet.

Eftersom reglerna är sådana att vinnaren, samt de  som har förstapris, i varje klass går till final så var vår finalplats tämligen klar redan från början. Vi var nämligen enda ekipaget i klass III och skulle således vinna, oavsett hur uselt vi presterade. 😉 Dock var vi ju tvungna att köra grundomgången.

Sitt i grupp, med ensam Karlsson, och platsliggning i grupp med ensam Karlsson. Och ensam matte i ”gömmet”. Gud så långsamt tiden gick när man inte hade någon att prata med, men jag slapp ju åtminstone vara rädd att någon annan hund skulle få för sig att åtta kilo Karlsson var en lämplig frukost. 😉

Den ena domaren var väldigt ”strikt” och drog en poäng på ”sitt i grupp” för att Karlsson tittade åt ett annat håll när jag lämnade, trots att resten av kroppen och tassarna var helt stilla… Trodde inte det skulle dömas så hårt i klass III, men vad vet jag?

Resten av prestationen var väl ganska medelmåttig och mot slutet försvann ett antal poäng på startpip/-gnäll/-skall. Vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det? Får väl ta vintern till att fundera.

På vittringen snubblade han på rätt pinne direkt han kom fram till raden, och lyfte den. Sen blev han tydligen osäker och var tvungen att lyfta en till innan han bestämde sig… Men rätt pinne in, och han höll i den hela vägen. Det tar sig. 🙂

Rutan var placerad på en fläck där det uppenbarligen luktade väldigt spännande. Precis där var det en hund i 1:an som, under platsliggningen, drabbades av doftkoma och började krypa omkring med nosen fast monterad i backen, så lite onödigt kanske det var att ställa rutan just där. Karlsson hamnade naturligtvis också i doftkoma och sen var det momentet kört.

På fjärren tvingades jag älga iväg ca 13 meter, mot de regelmässiga tio. Var mycket skeptisk till hur det skulle fungera? Lille Lennart brukar nämligen vara mycket noggrann med metrarna. 😉 Det krävdes två kommandon på varje sättande (vilket mycket väl kan hända även på rätt avstånd), men förflyttningarna framåt var mycket sparsamma jämfört med vad de brukar vara så avståndet kanske inte var någon nackdel trots allt? Bilder kommer nedan.

Nåväl, vi skrapade ihop poäng till ett tredjepris trots allt, och bara en nolla idag (rutan). Får väl försöka se något positivt i det.

I finalen är det fem moment, lite udda moment med inspiration från olika klasser. Bedömningen är sluten (alltså, inga domarsiffror visas) och koefficienterna, som är 3, 4, 6, 7 och 10 lottas på momenten efter tävlingen. Det kan alltså gå hur som helst. Har man bra på ett moment och 10:an hamnar där så… och vice versa. Vi var fem ekipage som tog oss dit. Två från klass I, en från klass II, vi från klass III och så elitekipaget som också var ensamt i sin klass. I finalen var det väl också lite … comme si, comme ça… för vår del. Naturligtvis hamnade den lägsta koefficienten på vår enda 10:a. Inte för att jag tror att det hjälpt så mycket på slutplaceringen efter som det var den släta inkallningen, och där hade nog de flesta 10 poäng. Och ska man vara ärlig så har man väl egentligen inte i en final att göra efter ett tredjepris i grundomgången, men regler är regler och där finns det inget om krav på förstapris inskrivet. Än. Men det är nog bara en tidsfråga.

För oss slutade dagen med en fjärdeplacering, och den mycket värdiga vinnaren blev ekipaget från klass II som gjorde en riktigt fin uppvisning.

Några bilder från den lilla gräsfärgade hundens bravader idag. Madde har fotat med min kamera, och varken hon eller kameran hade något lätt jobb med att fånga den lilla camouflage-jycken på bild. 😆

Galoppfattningarna på språngmarschen börjar sitta riktigt bra.

Så tung är väl inte träapporten så att bakbenen ska behöva lyfta
när han griper den, men tydligen tycker Lennart det?

Full fart in med metallen.

 

Början på fjärren, sen blev det sitt-stå-ligg-sitt-stå…

 

…och ligg. Jämför man med det blå strecket så har han flyttat
sig betydligt mindre än vanligt. Till viss del kanske beroende på
att skiftet stå-sitt uteblev? Men … det kanske finns hopp trots allt?

 

Avslutningsvis en hopplandning i finalen.

I morgon tror jag faktiskt inte att vi ska träna någonting. Och definitivt inte tävla. 🙂

PS. Den ena domaren valde att göra en egen helhetskommentar, trots att den betygsposten saknas i klass III. Där står det ”Pigg hund som störs av doftbilden”. Jo jo… 🙂 DS.

Inget guld, men ett silver

Idag har vi deltagit i KM i bruks, och det hela slutade med en silverplats för vår del. Endast 2,01 procent efter vinnaren som var en appellklasshund. Efter några sena återbud var vi bara sex deltagare. Två i appell, två i lägre, en i högre (vi) och en i elit.

Vi började med fältspår i morse, och frånsett torsdagens genrep (kan man ha ett genrep utan att först ha repat?) så var det lääänge sen. Det blev ju inte direkt enklare av att det var rejält med frost när spårläggarna gick ut, och att det mesta tinat när vi tassade iväg. Karlsson var dock en av två som fixade alla pinnarna. Nu var det iofs bara tre+slut, men jag kände mig nöjd.  Det var dock väldigt påtagligt vilken skillnad det var för honom att spåra där frosten var kvar, i ett litet skuggigt parti, och där den tinat bort. I skuggan spårade han som en dammsugare, resten var inte alls lika övertygande. Men pinnarna fick vi med oss som sagt.

Lydnaden fanns det en hel del övrigt att önska av. När jag började tänka efter så insåg jag att jag inte kört ett enda framåtsändande sen vi tävlade i Karlsborg för ungefär en månad sedan, och då var det ju ingen supersuccé (nolla). Idag räckte det dock med noll från ena domaren. 🙂

I övrigt var det lite si, och lite så. Ska inte älta poängen och domarkommentarerna den här gången, men summa summarum var det i alla fall uppflyttningspoäng på lydnadsdelen.

Inför det avslutande uppletandet lyckades jag lura i honom att en liten svart cockerspaniel var en elak malle som skulle ta hans saker i uppletanderutan om han inte gjorde det själv. Och se… det funkade! Bra att ha en lättlurad hund ibland. 🙂 Fyra föremål fick han in på lite drygt fyra minuter. Rutan är inte lättsprungen och det blåste minimalt. Elithunden, som är kanonduktig på uppletande, fick bara in tre. I och för sig hade den bara fyra utlagda, medan vi hade sex, men jag är ändå supernöjd.

Efter uppletandet framlades det teorier från vissa håll om att vi skulle vinna, men nä… inte den här gången heller. Vi fick nöja oss med en andraplacering, och det är väl iofs inte fy skam. 🙂

Framåtsändandets andra sträcka, som var helt OK.


Krypet var lite ”fippligt” idag, men just här set det ju rätt OK ut.


Tungapport.


Ett islag på utvägen…


…fick honom att dra upp benen rejält på tillbakavägen. 🙂


Jag med Karlsson (2:a), Marie med Åndo (1:a)
och
Ann-Sofi med Elton (3:a).

Fler bilder finns här!

Dagens hundar var inte så lättfotade precis. Tre helsvarta (cocker, flat, labbe), en som smälte bra in i gräsmattan (Karlsson) och så, tack och lov, en schäfer och en sheltie. 🙂 Tack Madde för hjälp med fotningen.

Ovanligt extrovert!

Ja,  här om dagen förvandlades min lilla, normalt sett ganska introverta  och egocentrerade, blogg till en något mer kritisk och omvärldsgranskande sådan. Jag stod dock fast vid mitt löfte om att lämna de stora frågorna; politik, sport och religion till de bättre lämpade. 😉 Även om det verkar som om en hel del meriterade hundmänniskor läst, länkat, och håller med, så nöjde jag mig liksom inte med det. Eftersom jag tenderar att vara (onödigt?) uppriktig ibland, och tycker att kritik ska framföras till den/de det berör, så lät jag naturligtvis inte det hela stanna i min blogg. Nähädå… jag skickade givetvis länken såväl till ansvarig utgivare, som till redaktören för Brukshunden och SBK:s infoansvarige. Svar har jag fått också, åtminstone från de två förstnämnda (den tredje är tydligen inte på jobbet den här veckan). Ganska ”till intet förpliktigande” svar, men dock…  svar, och det är ju positivt i alla fall. Jag förväntar mig inga underverk, men nu har jag åtminstone dragit ett litet strå till missnöjesstacken.

För att återgå till det egocentrerade då; nu laddar vi för en helg fylld av klubbmästerskap. I morgon är det bruks och på söndag lydnad. Minusgrader utlovas långt fram på dagen båda lördag och söndag, så platsliggningarna kan nog bli en rysare, i dubbel bemärkelse. Igår kväll insåg jag också att jag kommer gå till final på lydnads-KM på söndag, oavsett hur illa det går i grundomgången. Eftersom jag är den enda som tävlar i lydnadsklass III kommer jag, i egenskap av klassvinnare, med automatik att gå till finalen?! Finalen innehåller lite speciella moment, hopplockade från de olika klasserna, men de borde, säger BORDE, inte vålla några större bekymmer, men den som lever får se. 😉 Undrar om man kanske kan göra som höjdhopparna, som står över några hopp på de lägre höjderna, dvs jag står över grundomgången och går rakt in i finalen? Då kunde jag ju börja hårdköra finalmomenten redan nu. 😆