I fredags var jag så höstdeppig, och less på regn och mörker, att jag inte ens tyckte det var skönt att det var … just fredag. Vad var det för vits att vara ledig liksom? Nåja, det gick väl över hyfsat och helgen blev rätt bra ändå. Och den är inte slut än.

Gårdagen ägnades bl a åt ett fyspass (hämta tennisbollar i massor) för Karlsson, och en skön promenad. Det mindre sköna var att se skogsmaskinens spår i vår spårskog. Numera är den delad i en övre och en undre del, och tämligen oanvändbar som spårskog såvida det inte är tjäle eller riktigt, riktigt torrt. Tvärs över alltihop går ett flera meter brett lerdike, utan ”svål” i mitten. Karlsson var lerig upp till öronen efter att ha krälat fram och tillbaks där några gånger, och att jag skulle kunna ta mig över utan att köra fast fullständigt i gyttjan var inte att tänka på. Till sist hittade jag ett ställe där det var lite berg under och jag kunde gå över. Ledsen i ögat blir jag… Allt detta när såren efter förra gången börjat läka så smått, även om de fortfarande är djupa. Och för att få ut 10-15 träd? Jag undrar om det var lönsamt för markägaren? Troligen inte…

Städning har vi hunnit med en del, och igår eftermiddag kördes husvagnen iväg till vinterförvaringen.

Idag på förmiddagen hade vi en date med A och Grappa. För Karlssons del blev det fokus på spår, men lite lydnad hann vi också med. Grappa fick stå över spåret med tanke på den stundande söktävlingen, så där låg fokus på lydnaden.

Kameran var med och A fick i uppdrag att fota Karlsson, vilket hon skötte med den äran. 🙂 Stundtals lät kameran som en kulspruta, och ju mer bilder man tar desto större chans att något blir bra.

Karlsson är ju min alldeles egna, och första, kamphund. Han älskar ju att kampa och dra i saker som belöning, och det uppskattar jag naturligtvis. Iza har aldrig varit mycket för att leka, men gjort det lite halvengagerat för min skull. Det blev lite bättre efter kastreringen, men i Karlssons division har hon aldrig spelat. Nu har vi äntligen fått kamphunden på bild också. 🙂

Först en ”dutt” i malle-size. Men eftersom Karlsson inte insett att han är liten så låter han naturligtvis inte det hindra.

Sen övergick vi till den gröna pipande krokodilen, och den är förvånansvärt härdig.

Lite seriös lydnadsträning blev det också. Först metallapportering.

Sedan inkallning med stå och ligg. Bara läggandet fastnade på bild. Eftersom A körde kulsprutemetoden med kameran, vilket ger tre bilder i sekunden, så har vi här en stilstudie i tekniken på läggandet. Dessa bilder är alltså tagna i en följd, och således under loppet av ca en sekund. Ser rätt OK ut…

Lite fotande av den andra kamphunden, Grappa, blev det naturligtvis också.

Ljuset var tyvärr inte med oss hela tiden under fotningen, så bildkvalitén varierar rejält.

Sen bar det iväg ut på ytterligare ett klurigt spår, design A. Ett roligt spår tyckte Karlsson, och även jag, även om mina klumpfötter och allmänna feghet strulade till det ibland. Den lilla spårhunden löste det dock fint tycker jag, även om han kollade av lite sidospår mellan varven. Allra goast var han när han kom med slutapporten, och en ormbunke, i ett och samma grepp. 🙂

Nu ska helgen avslutas med bio! Det är faktiskt andra gången i år vi packar oss iväg. Det vi köpt biljetter till är Hämnden. Ingen komedi direkt, men Susanne Biers filmer brukar gripa tag i mig. Vi får väl se hur det blir med den här?

Varje dag läser jag, av någon outgrundlig anledning, radannonserna under ”djur” i Borås Tidning. Oftast är de ju förhållandevis informativa, men det finns ju även de som t ex säljer ”blandraser” utan att ange mellan vilka raser, eller ens antyda något om hur stora hundarna kan tänkas bli, men det är en annan historia som jag tror jag skrivit om förr. Idag hittade jag dock en annons som väckte en hel del funderingar.

Är det en hund?

Eller möjligen en katt?

Eller kanske ett marsvin? (Kan marsvin ställas ut och bli champions? 😉 )

Nåväl, det skulle var intressant att veta om, och i så fall hur många, svar annonsören får. 🙂

Snart är det dags. Vintertid! 😦 Jo jag vet att det egentligen heter normaltid, men jag vägrar. Det är vinter och alltså kallar jag det vintertid. Basta!

Tungt och tråkigt och tröstlöst är det, och då har vi ju ändå fått en bonusvecka i år eftersom den sista söndagen i månaden råkar vara den 31:a. Det tackar man ju för, men ändå… varför? Jag vill ha sommartid året runt. Gärna vädermässigt, men framför allt ljusmässigt. Mörkret knäcker mig!

Idag var det gränsfall att jag hann knata runt vår standardrunda i skogen efter arbetsdagens slut,  och nästa vecka är det definitivt kört. Det är övervägande ganska risigt underlag och eftersom jag tycker det har en viss charm att se var jag placerar mina fötter så gällde det att pinna på. Där det var öppen terräng gick det väl hyfsat, men långa bitar går genom tät granskog och där såg jag inte särskilt mycket. Tur jag har gått där förr så jag vet ungefär var jag ska placera fossingarna. Vi hann hem innan det blev kolmörkt, men det var inte mer heller. Sista biten försökte jag klamra mig fast på kanterna av en bäck. Vid mer tjänlig väderlek är det en trevlig skogsstig, men nu liknade den mest ett vattendrag. Att gå ”off road” istället var inte att tänka på i mörkret.

Dessutom har jag insett att jag nog hatar ryttare litegrann. Detta trots mitt förflutna i branschen. Några delar av rundan är nämligen populär även bland dem, vilket leder till att man tvingas promenera i gyttja, med 1-2 decimeter djupa hovatryck. Det är såpass brett så man borde kunna samsas, men ryttarna tycker uppenbarligen att det är för lerigt på den delen av traktorvägen där de red sist, och geggade till det, så där kan ju inte lilla hästen sätta sina söta hovar. Därför tar de ett nytt spår nästa gång vilket leder till att HELA vägen blir förstörd. Jag hoppas och tror att jag inte betedde mig lika obetänksamt när jag red? En gång (för ca 25 år sedan) har jag fått skäll av en markägare (?), och då red vi på en grusväg där det blev avtryck av hästskorna. So what? Det räckte säkert med en bil som körde där så var hovavtrycken borta. Så ryttare på grusväg har jag inga problem med, men lite mer eftertanke i skogen skulle inte skada.

För att återgå till vinter och sommar… Jag klamrar mig fast vid sommaren så gott det går. Tre lobelior har jag lyckats hålla liv i, och de är fortfarande relativt fräscha. När det varit frostnätter (och frostdagar) har de stått vid husväggen, under tak, med pyjamas på. Men när termometern visar plus igen så åker de upp på  sina platser. Bilden togs i helgen när snön fortfarande låg men termometern halkade över nollstrecket.

Och så här ser det ut i vårt sovrumsfönster – pelargonsticklingar som blommar för fulla muggar. Jag vet att jag borde nypa av blommorna för att ge mer växtkraft till bildning av rotsystem och annat, men jag klarar inte riktigt av det än. Måste få njuta, och minnas lite till. Även den här bilden är tagen i helgen, som synes på snötäcket utanför fönstret.

T. v. Barbara Eldridge, längst bak Kelette och
närmast kameran en rosa stjärnpelargon.

Den rosa stjärnpelargonen är förresten fullständigt hämningslös. Den är så ”lättodlad” så jag har inte ens brytt mig om att övervintra originalet/moderplantan utan liter helt kallt på att sticklingarna ska fylla mitt behov vad det gäller rosa stjärnpelargoner. Nu är det behovet förvisso inte särskilt stort, det är väl en av de tråkigare pelargonerna jag har, men härdig…

Nä, nu tror jag att jag ska ta mig i kragen och gå ut och träna terrier i min ”lokal”. Det skulle säkert uppskattas, att döma av hans senaste blogginlägg. Sen han skrev det har det inte hänt så mycket mer, så det är väl hög tid.

Då var årets klubbmästerskapshelg till ända. Idag stod det lydnad på programmet.

Eftersom reglerna är sådana att vinnaren, samt de  som har förstapris, i varje klass går till final så var vår finalplats tämligen klar redan från början. Vi var nämligen enda ekipaget i klass III och skulle således vinna, oavsett hur uselt vi presterade. 😉 Dock var vi ju tvungna att köra grundomgången.

Sitt i grupp, med ensam Karlsson, och platsliggning i grupp med ensam Karlsson. Och ensam matte i ”gömmet”. Gud så långsamt tiden gick när man inte hade någon att prata med, men jag slapp ju åtminstone vara rädd att någon annan hund skulle få för sig att åtta kilo Karlsson var en lämplig frukost. 😉

Den ena domaren var väldigt ”strikt” och drog en poäng på ”sitt i grupp” för att Karlsson tittade åt ett annat håll när jag lämnade, trots att resten av kroppen och tassarna var helt stilla… Trodde inte det skulle dömas så hårt i klass III, men vad vet jag?

Resten av prestationen var väl ganska medelmåttig och mot slutet försvann ett antal poäng på startpip/-gnäll/-skall. Vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det? Får väl ta vintern till att fundera.

På vittringen snubblade han på rätt pinne direkt han kom fram till raden, och lyfte den. Sen blev han tydligen osäker och var tvungen att lyfta en till innan han bestämde sig… Men rätt pinne in, och han höll i den hela vägen. Det tar sig. 🙂

Rutan var placerad på en fläck där det uppenbarligen luktade väldigt spännande. Precis där var det en hund i 1:an som, under platsliggningen, drabbades av doftkoma och började krypa omkring med nosen fast monterad i backen, så lite onödigt kanske det var att ställa rutan just där. Karlsson hamnade naturligtvis också i doftkoma och sen var det momentet kört.

På fjärren tvingades jag älga iväg ca 13 meter, mot de regelmässiga tio. Var mycket skeptisk till hur det skulle fungera? Lille Lennart brukar nämligen vara mycket noggrann med metrarna. 😉 Det krävdes två kommandon på varje sättande (vilket mycket väl kan hända även på rätt avstånd), men förflyttningarna framåt var mycket sparsamma jämfört med vad de brukar vara så avståndet kanske inte var någon nackdel trots allt? Bilder kommer nedan.

Nåväl, vi skrapade ihop poäng till ett tredjepris trots allt, och bara en nolla idag (rutan). Får väl försöka se något positivt i det.

I finalen är det fem moment, lite udda moment med inspiration från olika klasser. Bedömningen är sluten (alltså, inga domarsiffror visas) och koefficienterna, som är 3, 4, 6, 7 och 10 lottas på momenten efter tävlingen. Det kan alltså gå hur som helst. Har man bra på ett moment och 10:an hamnar där så… och vice versa. Vi var fem ekipage som tog oss dit. Två från klass I, en från klass II, vi från klass III och så elitekipaget som också var ensamt i sin klass. I finalen var det väl också lite … comme si, comme ça… för vår del. Naturligtvis hamnade den lägsta koefficienten på vår enda 10:a. Inte för att jag tror att det hjälpt så mycket på slutplaceringen efter som det var den släta inkallningen, och där hade nog de flesta 10 poäng. Och ska man vara ärlig så har man väl egentligen inte i en final att göra efter ett tredjepris i grundomgången, men regler är regler och där finns det inget om krav på förstapris inskrivet. Än. Men det är nog bara en tidsfråga.

För oss slutade dagen med en fjärdeplacering, och den mycket värdiga vinnaren blev ekipaget från klass II som gjorde en riktigt fin uppvisning.

Några bilder från den lilla gräsfärgade hundens bravader idag. Madde har fotat med min kamera, och varken hon eller kameran hade något lätt jobb med att fånga den lilla camouflage-jycken på bild. 😆

Galoppfattningarna på språngmarschen börjar sitta riktigt bra.

Så tung är väl inte träapporten så att bakbenen ska behöva lyfta
när han griper den, men tydligen tycker Lennart det?

Full fart in med metallen.

Början på fjärren, sen blev det sitt-stå-ligg-sitt-stå…

…och ligg. Jämför man med det blå strecket så har han flyttat
sig betydligt mindre än vanligt. Till viss del kanske beroende på
att skiftet stå-sitt uteblev? Men … det kanske finns hopp trots allt?

Avslutningsvis en hopplandning i finalen.

I morgon tror jag faktiskt inte att vi ska träna någonting. Och definitivt inte tävla. 🙂

PS. Den ena domaren valde att göra en egen helhetskommentar, trots att den betygsposten saknas i klass III. Där står det ”Pigg hund som störs av doftbilden”. Jo jo… 🙂 DS.

Idag har vi deltagit i KM i bruks, och det hela slutade med en silverplats för vår del. Endast 2,01 procent efter vinnaren som var en appellklasshund. Efter några sena återbud var vi bara sex deltagare. Två i appell, två i lägre, en i högre (vi) och en i elit.

Vi började med fältspår i morse, och frånsett torsdagens genrep (kan man ha ett genrep utan att först ha repat?) så var det lääänge sen. Det blev ju inte direkt enklare av att det var rejält med frost när spårläggarna gick ut, och att det mesta tinat när vi tassade iväg. Karlsson var dock en av två som fixade alla pinnarna. Nu var det iofs bara tre+slut, men jag kände mig nöjd.  Det var dock väldigt påtagligt vilken skillnad det var för honom att spåra där frosten var kvar, i ett litet skuggigt parti, och där den tinat bort. I skuggan spårade han som en dammsugare, resten var inte alls lika övertygande. Men pinnarna fick vi med oss som sagt.

Lydnaden fanns det en hel del övrigt att önska av. När jag började tänka efter så insåg jag att jag inte kört ett enda framåtsändande sen vi tävlade i Karlsborg för ungefär en månad sedan, och då var det ju ingen supersuccé (nolla). Idag räckte det dock med noll från ena domaren. 🙂

I övrigt var det lite si, och lite så. Ska inte älta poängen och domarkommentarerna den här gången, men summa summarum var det i alla fall uppflyttningspoäng på lydnadsdelen.

Inför det avslutande uppletandet lyckades jag lura i honom att en liten svart cockerspaniel var en elak malle som skulle ta hans saker i uppletanderutan om han inte gjorde det själv. Och se… det funkade! Bra att ha en lättlurad hund ibland. 🙂 Fyra föremål fick han in på lite drygt fyra minuter. Rutan är inte lättsprungen och det blåste minimalt. Elithunden, som är kanonduktig på uppletande, fick bara in tre. I och för sig hade den bara fyra utlagda, medan vi hade sex, men jag är ändå supernöjd.

Efter uppletandet framlades det teorier från vissa håll om att vi skulle vinna, men nä… inte den här gången heller. Vi fick nöja oss med en andraplacering, och det är väl iofs inte fy skam. 🙂

Framåtsändandets andra sträcka, som var helt OK.

Krypet var lite ”fippligt” idag, men just här set det ju rätt OK ut.

Tungapport.

Ett islag på utvägen…

…fick honom att dra upp benen rejält på tillbakavägen. 🙂

Jag med Karlsson (2:a), Marie med Åndo (1:a)
och Ann-Sofi med Elton (3:a).

Fler bilder finns här!

Dagens hundar var inte så lättfotade precis. Tre helsvarta (cocker, flat, labbe), en som smälte bra in i gräsmattan (Karlsson) och så, tack och lov, en schäfer och en sheltie. 🙂 Tack Madde för hjälp med fotningen.

Ja,  här om dagen förvandlades min lilla, normalt sett ganska introverta  och egocentrerade, blogg till en något mer kritisk och omvärldsgranskande sådan. Jag stod dock fast vid mitt löfte om att lämna de stora frågorna; politik, sport och religion till de bättre lämpade. 😉 Även om det verkar som om en hel del meriterade hundmänniskor läst, länkat, och håller med, så nöjde jag mig liksom inte med det. Eftersom jag tenderar att vara (onödigt?) uppriktig ibland, och tycker att kritik ska framföras till den/de det berör, så lät jag naturligtvis inte det hela stanna i min blogg. Nähädå… jag skickade givetvis länken såväl till ansvarig utgivare, som till redaktören för Brukshunden och SBK:s infoansvarige. Svar har jag fått också, åtminstone från de två förstnämnda (den tredje är tydligen inte på jobbet den här veckan). Ganska ”till intet förpliktigande” svar, men dock…  svar, och det är ju positivt i alla fall. Jag förväntar mig inga underverk, men nu har jag åtminstone dragit ett litet strå till missnöjesstacken.

För att återgå till det egocentrerade då; nu laddar vi för en helg fylld av klubbmästerskap. I morgon är det bruks och på söndag lydnad. Minusgrader utlovas långt fram på dagen båda lördag och söndag, så platsliggningarna kan nog bli en rysare, i dubbel bemärkelse. Igår kväll insåg jag också att jag kommer gå till final på lydnads-KM på söndag, oavsett hur illa det går i grundomgången. Eftersom jag är den enda som tävlar i lydnadsklass III kommer jag, i egenskap av klassvinnare, med automatik att gå till finalen?! Finalen innehåller lite speciella moment, hopplockade från de olika klasserna, men de borde, säger BORDE, inte vålla några större bekymmer, men den som lever får se. 😉 Undrar om man kanske kan göra som höjdhopparna, som står över några hopp på de lägre höjderna, dvs jag står över grundomgången och går rakt in i finalen? Då kunde jag ju börja hårdköra finalmomenten redan nu. 😆

Brukshunden har ju alltid varit en lättläst (läs: snabbläst) tidning. De enda nummer som egentligen varit intressanta är de nummer som rapporterat om SM i bruks, lydnad och agility. När man fr o m 2010 bytte redaktör och ”produktionsteam” var förväntningarna rätt högt ställda. Det kunde ju liksom inte bli sämre. Väl?

Det kunde det…

Jag har full förståelse för att det inte är lätt att skapa en tidning som är intressant både för nybörjaren och de redan frälsta. Förut var det en tidning nästan enbart för de redan frälsta. Nu har den förvandlats till en lull-lull-tidning för nybörjaren. En stark konkurrent till Härliga Hund, men med mer ointressant innehåll, sämre faktagranskning och … bedrövlig korrekturläsning. Troligen beroende på att man (uppenbarligen) till största delen lever på ideella skribenter och prioriterar, i mitt tycke, ganska underligt när man disponerar tidningssidorna.

Man gick ut stenhårt med att stava fel till ”schäfer” på omslaget på första numret! Efter SM i lydnad och agility la men en (1!) sida på respektive SM? I samma nummer hade man ”Tema tävling” och försökte, med uselt resultat, avhandla alla former av tävlingar inom hundsporten; från agility till bevakning, på tre sidor! Ännu en artikel som man lyckats späcka med faktafel, trots den ringa omfattningen. Fel som kunnat undvikas om man bara läst på lite i närmaste regelbok. Dessutom ett ämne som man kunnat ”suga” på i många nummer genom att gå lite djupare in i varje tävlingsform. Nu gav det inte ett smack för de redan frälsta och jag tror inte ens att nybörjarna blev mycket klokare av den mycket summariska sammanställningen.

Så kom då numret som ska avhandla Bruks-SM. Spänningen var olidlig, eller inte…

Här fylls man då av lite hopp när man ser omslaget med en ”action-bild” från SM på omslaget. Ett avsteg från traditionen att pryda omslagen med opersonliga bilder köpta från bildbyråer. När man kommer in i tidningen avtar dock entusiasmen snabbt. Fyra, ganska glest satta, sidor som skrapar lite på ytan av arrangemanget. Dessutom med bilder tagna av en medlem som, på grund av något som är en helt annan historia, är avstängd från sina uppdrag som funktionär och tävlande inom SBK?!

Ett annat skräckexempel är Årets Hundar 2009. Dessa publicerades först i augusti 2010?! Tidigare har de presenterats i nummer 1 och 2 året efter och har då fått ta en hel del plats med bilder och ganska omfattande intervjuer. Nu lyckas man med konststycket att klämma in nio ekipage på ett uppslag?! ”Intervjuerna” är inte ens värda namnet…

Om man nu har ”Tema Tävling” kunde det väl ha varit ett ypperligt tillfälle att på ett grundligare sätt visa upp de som faktiskt lyckats på tävling? Både i form av Årets Hundar och de som lyckats kvala in till, och tävla i, SM i lydnad och agility? Ett sätt att visa för nybörjarna vad man faktiskt kan åstadkomma om man tränar duktigt. Men nej, den möjligheten sprang man effektivt förbi.

Ja puh… jag trodde verkligen inte att tidningen kunde bli tråkigare, men det kunde den. Den glassiga layouten, och förbättrade papperskvalitén, ursäktar inte det dåliga innehållet.

Jag är onekligen väldigt nyfiken på hur budgeten för tidningen ser ut, och vilket uppdrag kommunikationsbyrån egentligen har fått av SBK?

Hundsport har jag inte läst i så många år. Jag gick inte med i SKK förrän jag skaffade Karlsson och insåg att det kanske skulle bli en och annan utställning.  Min uppfattning var att Hundsport uteslutande handlade om utställning, men där har jag fått backa lite. Även om man utesluter allt som är utställningsrelaterat, och en hel del annat, så tar det längre tid att läsa sig igenom Hundsport än Brukshunden. I det senaste numret, som kom här om dagen, har man ett utmärkt reportage om SM. På fem (mycket tätt satta) sidor har man ett tämligen djupgående reportage från SM och skribenten lyckas med konststycket att både förklara för de oinsatta vad de olika grenarna går ut på, och att redovisa och förmedla spänningen under tävlingen.

I Hundsport hittar man också en hel del annat läsvärt, skrivet av människor som vet vad de håller på med.

Matchen Brukshunden vs. Hundsport vinns helt klart av – Hundsport! Det är ord jag aldrig trodde jag skulle skriva, men man är tydligen inte sämre än att man kan ändra sig.

I morse när det började ljusna lite i dimman möttes jag av denna, nästan lite spöklika, syn.

Sen bröt solen igenom dimslöjorna.

Och vissa ser snällare ut…

…än andra. Men den stackaren kan väl inte hjälpa att den blivit glosögd.

Det blev inte bara nötkreatur utan några andra bilder också.

Dessa bilder (ja, jag tog lite fler än de här) ledde till att batteriet i kameran var slut precis när jag skulle ta lite häftiga skyddsbilder på dagens tävling. Surt sa räven. 😦

Min kommenderar-debut avlöpte utan större missöden, tror jag. Den mest spännande missen var på lägrehundarnas platsliggning där jag glömde att säga till att de skulle lägga hundarna innan de lämnade, men jag kom på mig i samma andetag och rättade till misstaget. Och de kloka och rutinerade förarna hade naturligtvis inte tagit ett enda steg framåt. 🙂

F ö så har jag inte glömt bort ett enda moment, trots tre klasser att hålla ordning på. Fusklapp är guld värt, och skönt att hålla sig i. 😉

Alla förare har också gjort som de blivit tillsagda. ALLA kunde faktiskt skilja på höger och vänster, och det är definitivt ingen garanti när man är tävlingsledare. Igår sa jag att om någon svänger åt  vänster istället för höger, eller vice versa, så gråter jag och går hem. 😉 Man har ju en plan i huvudet för hur de ska förflytta sig på fria följet, och blir det fel mer än en gång är det inte helt enkelt att få tillbaks dem in i körschemat, men idag skötte sig alla alltså alldeles lysande, och det tackar vi för. 🙂

Karlsson har varit med som assistent. Mesta tiden har han onekligen tillbringat i bilen, men lite träning har vi hunnit med mellan varven.

Så har den här ”lediga” helgen också gått, och ägnats åt arbete – både betalt sådant (några timmars jobbjobb igår) och ideellt idag.

Ja, nu är de på plats; våra nya grannar.

Närmare bestämt 23 stycken ganska stabila nötkreatur.

Och de är inte långt från tomtgränsen. Staketet går ca en halv meter från gränsen till vår gräsmatta, och i förgrunden är vårt altanräcke. Hoppas bara att de har förstått att staketet är ett staket. Och vad det är till för?

Träna med lös Karlsson kan jag nog glömma i ett par-tre veckor framåt. Nu tror jag iofs inte att han drar, men jag ska noggrannt kolla av hur intresserad han är – i koppel. Om inte annat får vi väl köra störningsträning, också det med kopplad hund.

Idag har jag även hunnit med ett besök på hästmässan i Borås, för att titta på (och hälsa på) ”Bacillen” som var där med dotterns ”porslinsponny” för att han skulle vara demokreatur på en tömkörningsclinic. Höll dock på att svimma, alternativt vända och gå hem, när det visade sig att det kostade 120 pengar att komma in?! Om nu hästintresset fortfarande varit på topp, och intresset för shopping av häst- och ryttarprylar, hade det säkert varit värt det. Nej A-K, nästa gång dejtar vi på något billigare och lugnare ställe, typ … skogen! Eller en appellplan. 😉

”Porslinsponnyn” var dock en vacker och cool liten häst som tog uppståndelsen med ro och skötte sig fint. Vita hästar har alltid haft en särskilt plats i mitt hjärta. 🙂

Ubbe och A-K väntar på att det hela ska sätta igång.

Clinic-hållare Anders Eriksson har tagit över.

Resten av dagen kommer i princip att ägnas åt hunderi. Först träning av egen hund och sedan förberedelser inför morgondagens elddop. I morgon ska jag nämligen göra officiell debut som kommenderare (eller kommandora?) i brukslydnad. Och varför mesa med att debutera på en appellklasstävling när man kan göra det på en skyddstävling? Då har man ju tillgång till hela tre klasser att ”gå vilse” i…;-) Ska nog gå en ny ”lär dig att säga nej-kurs”, för jag verkar ha tappat lite…

I eftermiddag får jag hjälp med att märka upp planen så att det blir ett bra upplägg, och sen har jag tillgång till ett par provekipage som jag kan köra igenom, men morgondagen kan ändå bli spännande. Är nog mer nervös för detta än när jag själv ska tävla.

Hundarna var f ö mycket förbryllade i morse när jag försökte komma på var jag skulle klämma in vändningar på stället och stegförflyttningar i elitklassens fria följ. Jag ”torrgick” nämligen på köksgolvet. Karlsson försökte, helt spontant, hänga på en liten stund, men gav upp ganska snart. Det var väl för lågt tempo och för korta sträckor. 😀

(Vänligen observera att detta inlägg innehåller fyra djurbilder, men inte en enda hund?!)

Ikväll fick det bli en stund på BK Hemma med den vansinnigt understimulerade terriern. Han har ju fått nöja sig med promenader både måndag och onsdag. Stackars hund… 😉

För tillfället täcks halva vår appellplan av virke och annan bråte som en lastbil lämnade av här i tisdags så det fick bli lite improvisation på andra platser på tomten.

Kvällens fokus låg på rutan. En ruta uppmärkt med band, som på tävling. Och jag tror banne mig det börjar lossna? Banden har tydligen äntligen fått honom att inse vad det handlar om. Men det har jag å andra sidan trott förr – att det har ”lossnat” alltså – och så har det varit falskt alarm. 😛

Hur som helst är jag djupt fascinerad av denna lilla hund som kan göra samma sak i princip hur många gånger som helst utan att tröttna. Jag gjorde nog närmare 30 rutskick, på tre olika ställen, och det var exakt samma vansinnestempo på utgångarna, varje gång! De flesta hundar skulle väl börja undra (och tröttna) efter en 5-10 skick, men inte terriertrollet inte. Jag testade också att skicka från diverse sneda och undanskymda positioner. Ställde mig t ex bakom bilen så att han fick springa runt den för att komma till rutan. Jag stod med sidan emot och skickade, och lite andra konstigheter. Jag gjorde det dock inte som förstaskick någon gång, men jag tror ändå det gav lite ökad förståelse. Det är ju inte alla moment som passar för mängdträning, men vad det gäller kombinationen terriertroll och rutan tror jag det är rätt melodi.

En annan positiv sak med banden är också att han bromsar upp självmant nu. Nu ska det införskaffas andra typer av band/avgränsningar också. Smala, breda, röda, gula, sågspån, sprayfärg etc. På  tävling kan ju nämligen vad som helst hända. 😉

En klockren vittringsapportering hann vi också med. Den ”rätta” pinnen hade jag endast hållit i medan jag la ut övriga pinnar  så det var inte särskilt mycket vittring på den.

Lite smolk i glädjebägaren bjöd dock även denna kväll på; fjärrdirigeringen. Missade positionsväxlingar och förflyttningar framåt. Men vi jobbar vidare på det i vinter. Framför allt ska vi lära om vissa växlingar.

Som det kontrollfreak jag är har ju alltid försökt styra mina spårläggare så långt det varit möjligt. Jag har naturligtvis inte kunnat styra exakt var de ska gå, men följande punkter har jag ganska ofelbart lagt mig i:

• Hur långt spåret ska vara
• Hur många pinnar det ska vara
• Om det ska vara skogspinnar eller vanliga spårapporter, eller både och
• Hur tätt pinnarna ska ligga
• Var ev. godisburkar ska ligga (i förhållande till pinnarna)
• Var ev. leksaker ska ligga (i förhållande till pinnarna)
• Hur tätt ev. snitslar ska sitta
• etc.

Ja, ni kan nog tänka er. Men nu… nu har jag kommit på charmen med att inte veta något. 🙂 Att släppa taget och ägna sig åt lite ”fritt fall”. Men det bygger ju ganska mycket på att spårläggaren vet vad h*n håller på med, och har fantasi. Fantasi is the shit!

Igår fick jag ett spår lagt av Anna, och hon hade en plan. Hur planen såg ut försökte jag naturligtvis, som det kontrollfreak jag är, luska ut. Det sket sig kan jag säga… 😉

Hon hotade med att vara borta i 45 minuter (!!!), och försvann. Innan hon gick la jag ett kort spår åt hennes hund som är sökhund och inte så bevandrad i det här med spår.

Jag väntade, och väntade, och väntade. Till sist kom hon tillbaks och vi började med att gå spåret jag lagt åt hennes gula fara. Och jodå, det blev klart uppskattat. I synnerhet den fastbundna kampdutten i slutet var populär. Helt klart finns det hopp om en karriär även i spårskogen.

Sen bar det av till Karlssons spår. Och som han spårade den lilla råttan!

Det  visade sig att en stor del av tiden (ca 20 minuter) hade A stått still. 😉 Detta för att göra spåret färskare och färskare ju närmare slutet vi kom. Vid första stillaståendepunkten fick han jobba en bra stund för att utröna vad som hänt, eller inte hänt. Det hinner naturligtvis utsöndras mycket vittring på en och samma fläck när man står still så länge. Han löste det dock fint och fortsatte. Ett virrvarr löste han också bra. Efter ett tag kom vi ut på en skogsväg där han spårade iväg åt vänster en bra bit. Efter en stund tog det stopp och han snurrade en stund, sen gick han tillbaks en bit på andra sidan av skogsvägen och vek av in i skogen.  Och jo, det var precis så A hade gått. Vid den andra stillaståendepunkten brydde han sig inte nämnvärt om utan fortsatte bara ”rakt igenom”.

Det var superkul att se honom jobba så bra, även om jag inte var medveten om förrän efteråt vad som egentligen hände vid stoppen. Men intensiteten och var hög hela tiden, och tempot var jättebra. Men det roligaste av allt var nästan pinnarna. Tre (av fyra) var nämligen skogspinnar som A plockat upp i spåret, hållit i en liten stund för att sedan lägga ner dem. Inga som helst problem, han plockade allt.

Men frågan är om inte Karlsson ändå tyckte att slutet var allra bäst; en pipande elefant! 😀

Igår kväll var han alltså dyr den lille. Jättedyr! Hoppas det håller i sig och att vi slipper dippar i stil med förra veckans hussespår som var en riktig humörsänkare. Det var säkert inget fel på själva spåret, men på terrierns fokus.

Avslutningsvis, en drygt tre år gammal spårbild. Vid den tidpunkten kändes inte spåret särskilt stabilt heller, men våren efter tävlade vi för första gången. 🙂

Satt och bläddrade i en gammal jobb-katalog och hittade detta:

Man kan väl, milt uttryckt, säga att den fotningen var en … prövning.

Tarrak stod snällt still på kommando. Karlsson hade vid den här tidpunkten inte erövrat riktigt samma förmåga. Möjligen på en man tass, men tillsammans med idolen Tarrak var det för mycket begärt. Vi gjorde några försök, men gav upp. 🙂

Det hela slutade med att det stod en assistent bakom Karlsson och höll honom i koppel samtidigt som jag (och Tarraks matte) stod framför och lockade. Och fotografen fotade. Där ungefär hittade vi något slags jämviktsläge, och sen var det bara att retuschera bort kopplet. 😛

…  sa Iza Varg. Eller var det möjligen Kajsa Varg som sa så?

Nåja, i brist på annat får man väl använda en borderterrier som huvudkudde. 🙂

Än idag blir jag alldeles varm i hjärtat när jag ser dessa två ligga och sova ihop, och trivas med det. Den här gången var det dessutom Iza som valde att lägga sig  hos Karlsson, istället för tvärs om som är det vanliga. Den där varm-i-hjärtat-känslan lägger sig nog aldrig när man en gång haft en aggressiv problemhund som inte funkade ihop med någon annan hund…

Här kommer några bilder från söndagens insats i lydnadsklass III. Bilderna är stulna från Daniel Grönbek. Men lugn, jag ska be att få köpa alla bilderna på CD. 🙂

Starten på inkallningen blev lite tveksam. Förmodligen för att han,
helt regelvidrigt, ställt sig upp och kände på sig att något inte stämde…

”Jag vill använda en livlina – jag frågar publiken.
-Hur hamnade jag här, och varför?”

Lyckligt återförenad med matte efter att faktiskt ha landat i rutan till sist.

Tävlingsledaren var generös när hon plockade av plankor på
hindret så det blev mycket luft på både ut- och hemväg.

När han väl bestämt sig för att greppa metallapporten
så var det inget fel på tempot.

I eftermiddag/kväll blir det spår på annan ort, i stormvindarna. Kan bli spännande, av flera anledningar. 🙂