Här kommer den utlovade filmen på vittringsapporteringen från här om dagen. Jag kör med (minst) dubbelt så många pinnar som på tävling, och väldigt lite vittring på den rätta. Detta har på ganska kort tid lett till en betydligt större noggrannhet, och en betydligt lägre felfrekvens. Sista veckan (och vi har kört en om dagen ungefär) har det blivit rätt varje gång. Utom idag, då det blev fel fast det var rätt, på något vis… Husse skulle agera tävlingsledare men tänkte lite trasigt (alt. lyssnade inte när han fick instruktioner?) när han la ut pinnarna vilket ledde  till att när Karlsson kom in med rätt pinne så trodde jag att det var fel, och han fick ett ”fel – loss” som tack. När husse lyckades haspla ur sig att det var rätt pinne trots allt fick jag försöka reparera skadan så gott det gick, och jag hoppas jag lyckades. Men hur svårt kan de va’ liksom…?

Nåja, så här såg det ut i söndags, och när en pinne flyttar på sig i högerkanten har han faktiskt munnen helt stängd, han bara nosar lite ”vårdslöst”. 🙂

(Och det hade naturligtvis varit betydligt mindre pinsamt om jag lyckats undvika stavfel när jag ”döpte” filmen… 😳 )

Efter tips från coachen fick jag igår kväll ordning på samarbetet mellan dator och videokamera. Här kommer alltså ett första klipp från söndagens filmning. Resten kommer en annan dag.

I slutet på filmen, som trots att det är en extremt kort film blev lite för lång, kan ni ägna er åt att begrunda följande. Det höga gräset i anslutning till gräsmattan ska föreställa vår framåtsändandeplan under höst, vinter och tidig vår. Bonden har alltså gett högaktningsfullt f*n i att ta en andraskörd och även om gräset naturligtvis kommer vika ner sig en del så blir det inte lätt för liten terrier att träna framåtsändande där… Jäkla bonde!

Lennart Å. Karlsson har också bett mig framföra att han har namnsdag idag. Gratulationer lämnas lämpligen via kommentarsfunktionen. 😉

Så – filmtajm!

Som moment betraktat är det OK, men han kan faktiskt ännu bättre. om det är lite motvind. 😀

Så kom den då, den helgen när vi inte skulle tävla en enda gång. Helgen när det skulle bli massor av nytta gjord, och även en skvätt vila skulle hinnas med. Nu är det söndag kväll, och jag kan kallt konstatera att helgen varit mest … irriterande. Det är de små, små detaljerna som gör ‘et. 😦

Det är irriterande:

• att åka in till stan och trängas med marknadsbesökare utan att hitta det man ska ha. Och inte så mycket annat heller.
• att åka 4 mil (enkel resa) till västsveriges största skobutik utan att finna det man söker och därför åka hem tomhänt. (Hur svårt kan det vara att hitta ett par gåtilljobbetkängor med lite grövre sula så att man slipper slå ihjäl sig på blankisen i vinter, samtidigt som man slipper svettas ihjäl inomhus?)
• att inte ha någon att träna spår ihop med på regelbunden basis. Trots efterlysning på FB igår fick jag inte tag på någon till idag, och då tager man vad man haver, dvs husse. Husse la kortast möjliga spår mellan A (upptag) och B (slutapport). Däremellan hade han gödslat med pinnar så att det mest liknade en apportstig. Men Karlsson hade iaf kul. I det skogsområdet går det utan problem att få ut ett spår som är tre-fyra gånger så långt, med en gnutta fantasi…
• att äntligen ta sig i kragen och synka/säkerhetskopiera ajFånen, samt uppgradera operativsystemet, och efteråt upptäcka att alla apparna är ommöblerade och omöjliga (?) att få tillbaks där jag vill ha dem. Och dessutom ha blivit påprackad ett ”spelcenter” som jag inte vill ha, och inte lyckas bli av med.
• att knipsa av ca 300 knoppar (jag överdriver inte!) på pelargonerna för att sedan bära in dem för vinterförvaring. Knoppar som i ett mer gynnsamt klimat hade utvecklats till vackra blommor.
• att ockupera halva träningslokalytan med pelargoner eftersom förra vintern tog (delvis) knäcken på byggnaden som nu ska renoveras för många pengar .
• att inse hur mycket pengar det kommer kosta att byta ut vår avloppsbrunn mot en trekammarbrunn, men vi har inget val.
• att installera en app i telefonen som uppenbarligen äter batteri? Samma app hade jag i den förra telefonen (innan jag tvättade den) utan några som helst problem. Nu är appen avinstallerad.
• att batteriet i ”partykameran” tar  slut när jag äntligen tar med mig den ut i skogen.
• att  mina trattkantarellerna växer så otillgängligt och blött att man nästan knäcker ryggen när man plockar dom, om man inte har vadarstövlar. Och det har man inte.
• att äntligen ta sig i kragen och göra i ordning band till markering av rutan, och inse att man bara har band till tre sidor (nio meter) när man behöver band till fyra sidor (tolv meter).
• att för första gången på flera år göra tacos, för att man helt plötsligt blev oerhört sugen på det. Sen upptäcker man att det blev för mycket köttfärs till mängden kryddor och det smakade … ingenting. Eller åtminstone inte tacos…

Och slutligen, helgens megairritation! Meningen var inte alls att detta skulle bli en irritationsblogg. Meningen var att det skulle handla om hundträning (som vanligt!) och här skulle det ligga två små videosnuttar. En på inkallningen i lydnadsklass III, med stå och ligg, och en på  vittringsapporteringen. Vid eftermiddagens pass fick jag äntligen med mig videokameran och stativet ut, och filmade lite. Filmerna blev bra, men – när jag ska importera dem till datorn tvärnitar hela skiten! Detta händer mycket sällan med en Mac. Exakt samma problem som jag hade i vintras, när kameran var ny. Då löste jag det i samråd med ”min” expert. Det enda som är säkert är att det inte är samma fel nu. *suckar djupt*

Allt här ovan klassar klockrent in under epitetet ”i-landsproblem”, men det är ändå … irriterande.

I princip det enda roliga, och ickeirriterande, har varit träningspassen med lille Lennart (som har namnsdag på tisdag, icke att förglömma!). Han har gjort två fantastiskt fina och koncentrerade vittringsapporteringar, en igår och en idag. För övrigt har han också skött sig ganska bra på lydnadpassen, och spåret idag blev bra trots den bristfälliga längden. Upptaget blev ett klockrent bakspår, han fick gå ur ”rutan” och sen vände jag honom, och det skötte han faktiskt riktigt snyggt, utan att protestera allt för mycket. Tempo och fokus i spåret var kanonbra, han fångade alla pinnar supersnyggt, utom den sista. När jag insåg att vi gått över den (mtp vilka instruktioner husse fått) vände jag för att gå tillbaks där jag visste att han haft spåret, och han fortsatte att jobba koncentrerat och hittade slutet. Helt jämförbart med att man plötsligt står i famnen på mottagaren på en tävling och får ”backa”.

Tja… vad skulle man göra utan en liten (irriterad) Lennart bland ormbunkarna? 😉

Och till råga på allt är det måndag i morgon, och DET är irriterande… 😉

Om vi skulle ta och avsluta veckan med lite statistik då?

Under hela sin karriär (som jag la ner vid 7,5 års ålder) gjorde Iza åtta officiella tävlingar (samt några KM i bruks):

1 x appellklass spår
5 x lägre klass spår
2 x högre klass spår

Lydnadstävling blev det inte en enda gång för hennes del.

***

Under perioden 8:e augusti – 19:e september, knappt 1,5 månad, i år har Karlsson gjort lika många tävlingar!

2 x lydnadsklass III
6 x högre klass spår

Bra eller dåligt? Jag vet inte. Det jag kunnat konstatera är dock att han varit mer och mer taggad för varje spårtävling. Piggare på morgonen, samt mer motiverad och fokuserad på upptagen mot slutet av den här intensiva perioden. Uppletandet i lördags var ju ljuvligt, och det bästa han gjort någonsin. Strulet i spåret tror jag inte har så mycket med mängden att göra. Och bottennappet i söndags (helt och hållet my mistake) vill jag helst glömma.

Nackdelarna är väl att han blir mer och mer införstådd med att det inte delas ut belöningar på appellplan i tävlingssituationer.

Under hela sin tävlingskarriär har Karlsson, som inte ens har fyllt fem år, totalt gjort 26 officiella tävlingar.

4 x lydnadsklass I (krävdes för att få ett förstapris)
4 x lydnadsklass II (krävdes för att få ett LP)
2 x lydnadsklass III
1 x appellklass spår
1 x lägre klass spår
14 (!!!) högre klass spår

Till det ska man lägga ett antal inofficiella i form av klubbmästerskap, sjuhäradsmästerskap och rasklubbsmästerskap.

Nåja… vi tycker ju fortfarande att det är roligt, så vi kör väl på ett tag till. Nu är det dock bara en tävling kvar i år, en lydnadstävling nästa helg. Sen blir det ett lååångt vinteruppehåll och då hoppas vi på en grön vinter så att vi kan hålla igång (och förbättra) skogsarbetet, men även lydnaden.

En fördel med det myckna tävlandet är ju att jag får rutin. Med Iza kände jag mig lika osäker och nervös varje gång, mycket pga orutin. Nu är jag oftast lugn, och aldrig lika skärrad som jag var med henne. Men det hänger väl till stor del på hundindividen också. 🙂

Igår hade A lagt ett spår åt oss igen, och den lilla hunden spårar numera som en dammsugare?! Nu, när tävlingssäsongen är över då har det äntligen blivit lite drag under galoscherna? Nåja, jag är ju oändligt tacksam för att det kommer, oavsett när, men det känns onekligen lite snopet. De sista tävlingarna har känslan blivit bättre och bättre, och igår var det riktigt, riktigt bra.

Även denna gång var det ett klurigt spår med en hel del svårigheter. Den första stötte vi på ganska snart, och det var egentligen inte tänkt som någon svårighet. Det var en bäck – remember  Nässjö? Denna var dock av en helt annan kaliber än i söndags. Den här var bara ca 0,5 meter bred, men … den lille tvekade? Jag kan inte tolka det som något annat än en minnesbild från i söndags, att man inte ska gå över rinnande vatten enligt matte (fy på mig, skäms fortfarande…) för tidigare har han aldrig tvekat att hoppa över bäckar om det har krävts. Jag stod  dock bara still och avvaktade och till sist hoppade han över, och jag följde efter och så var det bra med det. Enligt A, som visste exakt var hon gått, så var han otroligt noggrann och gick mestadels exakt i spåret, även där det egentligen fanns bekvämare vägval.

Pinnarna kastade han sig över som en hök, så där fanns inget att anmärka på. Tempot, och draget i linan, var också riktigt bra. Det var helt enkelt en härlig känsla att gå där bak i linan och titta när han jobbade.

Så, mot slutet av spåret, kom den stora prövningen. K vinklade höger  och A sa åt mig att stanna. Karlsson nosade på en sten efter några meter och valde sedan att gå tillbaks till det som var  det korrekta spåret. A berättade senare att hon (i det närmaste) kolliderat med en älgtjur när hon la spåret. Både hon och älgen blev rejält rädda och hade ägnat sig åt en stunds steppdans, runt på stället, innan älgtjuren bestämt sig för att avvika, och naturligtvis var det älgspåret K kollade upp, men han kändes inte överdrivet intresserad. Strax därefter var spåret slut och vid sista apporten utdelades megabelöning i form av pipar och godis. Jag tror och hoppas att han lärde sig något av detta, utan att vi behövde ta en konflikt?

Det som känns tråkigt är att tävlingssäsongen nu är slut… Nionde reserv i Lerum känns inte ett dugg hoppfullt, och sen finns inget inom rimligt avstånd. I november finns några tävlingar i Skåne och en på Öland, men i novemberväder känns det inte schysst att kräva att han ska ligga plats. Framför allt inte med tanke på att jag tror det var kylan som fick honom att resa sig i söndags, och då var det ingen novemberkyla. Så, nu fortsätter jag att hålla tummarna för en snöfri vinter med mycket spårträning så att vi är väl förberedda till våren.

Efter spåret tränade vi lydnad på Elfsborgs BK. Körde bl a platsliggning med skott, och det var inga som helst problem. Hoppas på ”en gång är ingen gång”…

Tack A för ett himla roligt spår! Trevlig tradition det här. 😉

För de som inte är bruksnördar börjar vi med förklaringen.

På grund av begränsad tillgång på spårmarker och funktionärer (spårläggare) så är antalet tävlande som tas emot på en spårtävling oftast mycket begränsat, och så gott som alltid mindre än antalet anmälningar. Av denna anledning lottar arrangörsklubben bland anmälningarna och får på så sätt fram vilka som får äran att deltaga i arrangemanget. Övriga lottas som reserver, i turordning och rings in efterhand som återbud kommer. Om det kommer återbud.

Är det riktigt många anmälningar blir man kanske inte ens reserv utan får ett återbudsbrev och pengarna tillbaka. Antalet tävlande som tas emot brukar variera mellan fem och tio, och ligger oftast runt sju-åtta. T o m högre klass har man företräde på hemmaklubben, men i elitklass har man inte ens det.

Eftersom läget är som det är så anmäler man till allt som finns, nästan. Risken att bli bortlottad är ju mycket stor, och därför anmäler man t o m till dubbla tävlingar samma dag.

I detta stora SBK-lotteri har jag haft en gränslös tur i år. Så stor tur att jag troligen blir utslängd hemifrån snart. Tur i spel, otur i kärlek, ni vet… 😉

Vi tar året i kronologisk ordning:

24 april – Elfsborg, första reserv, och blev inringd veckan innan
25 april – Mark, första (eller andra?) reserv, blev inringd dagen innan

16 maj – Jönköping, ordinarie plats

22 aug – Linköping, ordinarie plats

4 sep – Mullsjö, ordinarie plats

5 sep – Herrljunga, ordinarie plats och första reserv i Kind. Kom med i Kind, lämnade återbud till Herrljunga.

12 sep – Borås, hemmaklubb = förtur

Så kommer vi till höstens märkligaste helg…

18 sep – Värnamo, ordinarie plats, Karlsborg ordinarie plats. Lämnade återbud till Värnamo
19 sep – Bollebygd, ordinarie plats, Nässjö ordinarie plats. Lämnade återbud till Bollebygd.

3 okt – (och nu börjar det köra ihop sig…) Lerum, nionde reserv, och de tar emot sex tävlande. Känns ganska kört…

Summa summarum; vi har haft en sanslös tur i lottningarna. Otroligt synd, och pinsamt, att vi inte kunnat utnyttja detta bättre än till fyra godkända resultat. 😦

Dessutom känns det som om all tur med lottningarna är förbrukad nu, och nästa år kommer vi väl inte med någonstans… 😦

Fy vad jag skäms idag. Mest över mig själv. Och lite över Karlsson…

Men vi tar det från början.

Klockan ringde (som vanligt?) 04.00, men eftersom jag och hundarna var riktigt kul typer och gick och la oss 20.30 igår (och somnade som spädgrisar) så var det inte lika tungt idag.

Anlände till Nässjö BK i god tid, och där rådde lätt förvirring. Milt uttryckt. Det finns tävlingsarrangemang och så finns det tävlingsarrangemang. Det igår var mycket välordnat, men det idag kan jag väl inte säga riktigt detsamma om. Åtminstone inte om den delen vi deltog i, som förvisso inte blev så lång.

Det började med budföring för lägrehundarna, och sen var det gemensam plats för lägre-högre. Något jag bara upplevt en gång tidigare, också i smålandsdistriktet, och tycker är ganska onödigt. Dels är det väl, generellt sett, större risk att hundarna i lägre klass går upp och stör någon annan, bl a för att det kanske är första tävlingen med skott på platsen. Sedan kan det bli lite stökigt eftersom lägrehundarnas förare står kvar inom synhåll  vilket kan ge någon hund extra råg i ryggen. Mitt intryck är att när förarna försvinner så är inte hundarna lika kaxiga. Men det är min åsikt, och känsla. Dessutom, ju fler hundar, desto större risk för tjafs. Nu var det tio hundar som låg, istället för fem som det var i varje klass. Tid fanns, och enda anledningen jag öht kan komma på är att klubben sparar in fyra skott till pistolen. Hm!

Hur som helst, när vi försvann in bakom huset där vi skulle gömma oss så slängde jag en blick över axeln och ser … att Karlsson står upp?! Vafalls? Detta har inte hänt på 2-3  år, förutom på KM förra hösten när det var minusgrader. Och då la han sig ner igen innan vi kom tillbaks. Hm… där fick jag för min nervositet för lägrehundarna… *rodnar*

Efter en stund blir vi varse att terv-tiken jämte K också hade ställt sig. Snacka om att nerverna var i dallring! Det blev inte bättre av att en lägre-förare stod och viftade och stampade i backen för fulla muggar. Vad som förorsakade detta vet jag inte, men har svårt att tro att det var något annat än oro hos hans hund?

När tiden är ute och vi går tillbaka ligger terven ner igen, och Karlsson står exakt på samma plats, tycker jag, och då borde det bli åtminstone några poäng. Det visade sig att han varit ute och promenerat lite på sin kvadratmeter av världen. Inte stört någon annan, men rört sig. Dessutom hade han gnällt. Noll i betyg. Suck… Jag är dock ganska säker på att det var vädret som påverkade honom. Det var kallt och blåsigt, även om termometern visade ett hyfsat antal grader. Och hade nyss regnat rejält. Men, vi måste stämma av i veckan hur platsen funkar så att detta inte blir en vana.

Nåja, hoppet levde. Han kanske kunde prestera en mullsjölydnad igen, och då skulle det ju räcka utan platsen, men det skulle krävas en sjujäkla bra special.

Lång väntan, och sen iväg ut på spåret. Jag har tävlat i Nässjö en gång tidigare, lägre spår med Iza, och spåret vi hade då var rena drömmen terrängmässigt. Det var lite det jag hade i bakhuvudet när jag anmälde. Den här gången var det mer mardröm…

Det började bra med en kanonfin ruta. Ett underbart upptag (frånsett en kort kisspaus – fy) och spår åt rätt håll. Sen blev det blötare. Och blötare. Och blötare…

Karlsson plockar en pinne på rimligt avstånd efter upptaget, och när vi gått ca 300 meter, och han spårat jättefint, så kliver jag rakt ner i en välmaskerad dyhåla. Där satt jag med högerbenet fast i gyttja upp till halva låret. Det var med nöd och näppe jag kom loss, men till sist så. Karlsson fortsatte spåra och hittade en pinne till och sen, efter ytterligare kanske 100 meter kommer vi fram till … bäcken från helvetet.

Ca  2,5 meter bred, ganska djup och med vilt forsade vatten. Det stack upp några stenar mitt i, men det var liksom bara skylten med ”slippery when wet” som saknades.

Han var mycket envis och ville gå över. Stod och sniffade länge i luften, mot andra sidan. Men se då, då fegade hans matte ur. På något sätt, och det var inte särskilt svårt, lyckades jag intala mig själv att ”näe, spåret kan inte gå över den jäkla bäcken”. Jag tog tillbaks honom och försökte förgäves få honom  att hitta något spår på hitsidan om bäcken, vilket han naturligtvis inte gjorde, för med facit i hand skulle vi ha gått över.

Jag är ingen hjälte när det gäller att ta mig fram på svåra ställen även om jag brukar klara en hel del när tävlingsdjävulen i mig är igång. Blöt var jag ju redan efter plumset i dyhålan så det var inte det som stoppade mig, men däremot rädslan för att halka och ramla på stenarna. Jag vet ju också att mina kängor inte har några sulor som passar på halkiga underlag, hur rejäla de än är för övrigt.

Den stackars hunden försökte hitta på något annat, utan framgång, och till sist var vi tillbaks vid bilarna.

Fy vad jag skäms och känner mig rutten. Han gjorde ett så kanonfint jobb (och han satt också fast i några dyhålor på vägen) och så sabbar jag alltihop?! Va’ F*N? Känner mig så oerhört billig. Funderar på om jag skulle sälja mig själv på Tradera, till den som vill ha minst pengar för att ta hand om en usel spårhundsförare som starkt funderar på omskolning. Omskolning till något som sker på släta ytor, typ IPO. Eller frimärken.

*sätter på mig dumstruten och skämströjan*

Hade det varit Iza jag ”dragit” av spåret hade jag nog inte varit särskilt orolig, ens under hennes aktiva tid. Hon hade väl tänkt ”Pucko!” men inte lagt på sig något för framtiden. Men efter allt strul jag och Karlsson haft på slutet känns detta väldigt olyckligt. Snacka om sänka sin hund, även om det inte bokstavligen var i bäcken…

Jag vill dock tro att om vi haft fullt på platsen, eller åtminstone någon form av betyg, så kanske jag haft lite mer fighting spirit och faktiskt vågat mig på ett ”dödshopp”?  Men det får vi aldrig veta…

Efter denna pinsamma händelse, och debriefing med den trevliga spårläggaren, drog jag raka spåret (!) hemåt.

Nu har vi avverkat 59 tävlingsmil på två dagar, så det känns faktiskt ganska skönt att vi inte ska tävla någonstans nästa helg. Varken lydnad eller bruks! Varken lördag eller söndag! Om två veckor är vi anmälda till ytterligare en spårtävling, årets sista, men pm har inte kommit än så om vi kommer med vet jag inte…

När jag kom hem tog jag med mig den lille och gick en skön skogspromenad med bara honom medan husse vallade Iza (eller Iza vallade husse?). Vår promenad innefattade plockning av ett par liter trattkantareller också. Dessutom har jag naturligtvis utfört min medborgerliga plikt och röstat!

Så här såg mina byxor ut när jag kom tillbaks till bilen. Som tur var hade jag ombyte med mig… När jag kom hem fick jag spola av dem med vattenslangen innan jag tvättade dem, annars hade vi nog varit en tvättmaskin fattigare nu, på grund av grus och lera.

Efter en natts usel sömn ringde klockan 04.00 i morse. Det var bara att kliva upp och efter lite förberedelser sätta sig i bilen för att styra mot Karlsborg och nästa tävling i högre klass spår. Under vägen (ca 15 mil) hann jag fråga mig själv ett antal gånger varför jag egentligen  håller på med det här? Jag fick inga bra svar. Jag var tydligen för trött?

Redan innan avfärd började jag ana att Karlsson var på hugget. Han stod nämligen i givakt i hallen när jag började klä på mig strax efter 05.00, och det är inte likt honom, den tiden på dygnet. Förra helgen fick jag nästan lyfta honom ur Bia-bädden, trots att klockan var mycket mer när det var dags för avfärd.

Med hjälp av lite doping till matte (Red Bull) kom vi i alla fall fram i god tid till Karlsborgs BK.

Vi var sju startande i högre klass, och började med platsliggning. Lugnt och fint och alla hundar låg där dom skulle när vi kom tillbaka.

När det var dags för lydnaden fick jag fog för mina misstankar från morgonen. Han var på hugget!

Stundtals undrade jag vilka droger han gick på, eller om han helt sonika sugit i sig ångorna från min Red Bull under bilresan? Fart och fläkt var det, och roligt hade han. Det kostar dock på när det handlar om poängbedömning.  Vi nollade framåtsändandet och hade rätt mediokra poäng på resten av lydnaden också. Men som sagt, han hade roligt, och jag kan inte sticka under stol med att jag också hade kul. Jag har nog aldrig sett honom så taggad på en lydnadsplan vad jag kan minnas? Poängen redovisas sist, som vanligt. Att det inte var några uppflyttningspoäng var helt klart innan vi åkte ut i skogen, men jag hängde inte så mycket läpp för det. Vi hade ju haft roligt, som sagt. 🙂

Sedan bar det ut i skogen för spår. Han gjorde ett bra upptag åt rätt håll, även om han vimsade liiite. Värt betyg 9 tyckte domarna.

Han spårade bra och hittade fem pinnar + slut. På några ställen hade han nog luftvittring av vilt så att det blev stopp, och på slutet gjorde han en fuling och genade till slutapporten och tappade där en pinne. Eventuellt kan han ha fått vittring på mottagaren/spårläggaren, men jag tror egentligen inte det. Nåja, jämfört med de övriga tävlingsspåren från den här hösten så var det ett riktigt lyft och vi fick ett positivt avslut med belöning i form av latexpipmedsvans, en massa godsaker och en glad matte. Tid på spåret: 28 minuter… Äh, man har ju 30 på sig, så varför stressa? 😉

Sen kom grädden på moset! Uppletandet! Vi har ju inte kört något uppletande sedan fiaskot i hemmarutan efter tävlingen i söndags, och dessutom gick det inte lång tid efter spåret så jag var osäker på hur trött/pigg han skulle vara. Energi verkade det dock finnas kvar, frågan var bara om han skulle kunna kanalisera den rätt? Efter oss i ”kön” hade vi en jättemörk schäferhane  och jag tror faktiskt Karlsson gick på min historia om att det var en malle som skulle ta hans saker om han inte gjorde det själv. 😀

Hur som helst; tre föremål fick han in, och det fjärde hade han nog i näsan när tiden var ute. Han jobbade bra och jag är jättenöjd. Maxbetyg med tre föremål är ju 8. Han fick 7 resp 7,5, avdrag för lite tugg, så i övrigt skötte vi oss nog rätt bra. 🙂

Totalt fick vi ihop 440,5 poäng och, för första gången, uppflyttningspoäng på specialen (spår och uppletande)!!! Även om det var på håret, men det var i alla fall på rätt sida strecket. Men hallå… med lydnadspoängen från Mullsjö för två veckor sedan (om man förutsätter att vi fått en 10:a på platsen som vi aldrig gjorde) så hade det varit klart! Vi hade varit uppflyttade! Om inte om vore…

Han kom på en hedrande tredjeplacering, slagen av en aussie och en vorsteh, och efter oss i resultatlistan hade vi tre schäfrar och en kh collie. Man får gotta sig åt det lilla som sagt. 😉 Och sett till totalpoängen var detta faktiskt vår näst bästa tävling någonsin i högre klass. Efter föregående helgers depp och uppgivenhetskänsla känns det faktiskt riktigt, riktigt bra och hoppet lever. I morgon går vi upp samma okristliga tid och åker till Nässjö, så får vi se hur det slutar?

Poäng

Fritt följ; 5/6,5  dk, luft, position, dålig språngmarsch, nosar
(Hm… ja det var inte mycket han inte hann med, för att uttrycka det milt. På plussidan var dock att galoppkommandot återigen fyllde sin funktion, fast den här gången lite för bra, och han kom för långt fram istället.)

Inkallande med ställande: 9/9 sakta stå, bra tempo
(Jo tack, tempot var så bra att jag är förvånad att han öht stannade! Kul med positiva kommentarer i protokollen också.)

Framåtsändande: 0/0 dk, vallar, stannar, långt avstånd, position
(Här blev det någon form av hopp och lek. Eller möjligen träning på ökad galopp? Hej och hopp vad det gick, och så var han tvungen att kolla in de ljusgröna platsmarkörerna i ytterhörnorna, för såna hade han minsann aldrig sett förr…)

Kryp: 7/7 dk, position, bra  kryp
(Lite segt i starten, men betydligt bättre tempo på själva krypet än på tidigare tävlingar där vi öht fått betyg.)

Skall: 8,5/9  Ngt glest

Tungapport: 6/5 startgnäll, morr, släpper, dk
(Men han hade i alla fall roligt, och tvekade inte i själva gripandet den här  gången.)

Hopp: 7/7 gnäll, annars bra.
(Här bubblade det över genom munnen på den lille och det var nog snällt att kalla det gnäll för det var väldigt nära gränsen till skall, både på ut- och tillbakavägen.)

Platsliggande med skott: 10/10

Spårupptag: 9/9

Spår: 8/8

Uppletande: 7/7,5

Totalt 440,5  poäng.

I brist på dagsaktuella bilder kör vi en favorit i repris, från Linköping i augusti.

Foto: Camilla Venerot

…från datorn kan man få se en del roliga saker. Vad gör man inte för att få vara nära liksom? 🙂

Alla har vi väl våra hang-ups, och terriern – han har tre. Typ. 🙂

1. Dammsugaren.
Inte särskilt otippat förvisso, för vad det gäller hundar som har hang-ups på dammsugaren är han nog i gott sällskap. Det som är otippat är att han reagerar nästan lika starkt på sopborstar, dammtrasor, dammvippor – you name it! Allt som har med städning att göra får igång honom i 180.

Iza, som också haft ett något spänt förhållande till dammsugaren, gör sitt bästa för att få tyst på honom genom att … skälla. Ridå!

Med andra ord spärras hundarna numera in i ett rum, helst på en annan våning, när det är dags att städa.

2. Fläskfilé
När  det ska  vankas fläskfilé (i skivad form) till tvåbeningarna brukar jag roa mig med att slå ihjäl den en gång till liksom. Dvs jag ”mörar” den genom att banka på den med något tungt, t ex en kastrull. Till att börja med gick han igång när jag började banka. Sen var det när jag plockade fram kastrullen, och nu – nu är vi nere på nivån att han startar upp redan när jag sprättar upp vacumförpackningen! Nästa steg är väl att han börjar gapa för full hals redan när den inhandlas i butiken?

Iza, som aldrig brytt sig om när matte slår ihjäl fläskfilé, gapar också som en galning samtidigt som hon ser ut att vara mäkta irriterad på terriern, för att han skäller… Ridå!

3. Mattes nya kängor
Mina nya kängor som inhandlades för ett par veckor sedan har ju  inte vanlig snörning utan en ”ratt” som drar åt snörena runt fot och vrist. Ljudet som uppkommer när jag vrider åt denna ratt retar upp terrierhjärnan (och stämbanden) till bristningsgränsen.

Iza, som skiter fullständigt i mina kängor bara jag får på mig dem snabbt, hänger glatt på det lilla terriertrollet och min tinnitus är bara en hårsmån bort…

Men – säger vän av ordning – se till att få tyst på dem då! Och jo, det kan man ju tycka, men all form av verbal kommunikation i de här lägena gör honom bara ännu galnare. Och så fort det är över, dvs dammsugaren tystnar, dammtrasan stillnar, fläskfilén är dödad eller kängorna på plats, är han sitt vanliga soliga jag igen.

När jag var som mest deppig efter söndagens spårfiasko var det en kompis som erbjöd sig att lägga ett spår till mig under veckan, och det skulle bli idag. Så blev det! Dock inte riktigt där det var planerat utan det blev i ett skogsparti ”mitt i stan”, mellan ett bostadsområde och rv 27/41.

Det här spåret var väldigt avgörande för hur den närmaste framtiden skulle te sig…

Alternativ 1; spåret gick åt h-vete och jag skulle åka hem och ringa fyra telefonsamtal. Ett till Blå Stjärnan för bokning av besök och utskrivning av noskvalstermeducin. De andra  tre samtalen skulle vara återbud till kommande helgs tävlingar. Ja en skulle jag ju lämna återbud till i vilket fall som helst.

Alternativ 2; spåret gick bra (inte särskilt troligt) och jag skulle åka hem och ringa återbud till en tävling eftersom man omöjligt kan tävla i Bollebygd och Nässjö samma dag…

Jag släppte på den lilla pälstofflingen på spåret och han valde rätt håll, och spårade sen som min gamla vanliga goa spårhund, eller t o m bättre? Alla pinnar plockade han också utan minsta hjälp eftersom jag självklart hade noll koll på var de låg. Spåret var himla roligt, och lite trixigt med bl a en spetsvinkel och diverse andra klurigheter. Det var bara på ett ställe han höll på att lura mig, men där gick spåret (pga platsbrist) väldigt nära där vi nyss gått och när han slog lite i en vinkel fick han den vittringen i näsan. Förhoppningsvis inträffar inte något liknande på tävling, dvs att spåret går så nära sig själv, om ni förstår vad jag menar. 😉

Behöver jag  tala om att det blev alternativ 2 när jag kom hem? Och noskvalsterteorin är lagd på hyllan för  tillfället. Även om spåret väl bara var ungefär hälften så långt som ett tävlingsspår så skötte han sig jättefint, och plockade som sagt alla pinnar utan några som helst diskussioner.

Just nu vet jag nästan inte vem jag gillar mest; pälstofflingen eller Agnetha som ställde upp och la detta spår? Äh, det blir nog oavgjort. 🙂

Nu blir det till att vila oss i form inför helgen. Något mer spår blir det inte – nu ska vi ha detta med oss i bagaget. Det vi möjligen ska träna på är skall och tungapport där det falerat lite de sista tävlingarna och där jag vet att han faktiskt kan prestera 9:or eller 10:or.

Och eftersom jag ändå sagt A kan jag lika gärna säga B, och skiter härmed i tystnadsplikten jag ålagt mig själv (i bloggen) inför tävlingar. På lördag bär det alltså av till Karlsborg (15 mil enkel resa) där det ryktas om väldigt fina spårmarker, och hjälper inte det så bär det av till Nässjö (13 mil enkel resa) på söndagen. Det blir några mil, och uppstigning ca 03.30 båda dagarna. Puh…

Och härmed önskar jag mig att ALLA bloggläsare håller ALLA tummar hela lördagen. OK?

Och dagens regnblöta bloggblomma går självklart till dagens spårläggare; Agnetha! 🙂

Ja i skamvrån borde vi nog vara både jag och Karlsson efter ännu en bruten spårtävling. Det är dock bara en utav oss som frivilligt krupit dit. Än.

Hemmatävling. Skitväder. Det var utgångspunkten för dagens bravader.

Vi började med lydnaden och där höll vi ihop hyfsat och fick inte en enda nolla i motsats till de flesta andra, men å andra sidan… vi börjar ju få viss rutin. *host*

Även idag funkade galopp-kommandot på språngmarschen och han var med bra ända tills jag sprang rakt igenom en vattenpöl och han fick sig en rejäl dusch underifrån, då gjorde han en gir utåt. Inga kanonpoäng idag, men till sist blev det iaf 216,75 vilket ju är dryga 20 över uppflyttningsgränsen. Dock har vi gjort lydnader på dryga 20 poäng ytterligare, så … medelmåttigt vill jag nog kalla det.

Sen bar det iväg ut på spåret. Trots hemmaklubb så har jag noll koll på var och hur spåren går eftersom jag är tävlingssekreterare när det är spårtävlingar, om jag inte tävlar förstås. Rykte sa att mitt spår var ”fint”, och det betvivlar jag inte alls även om jag nu inte fick nöjet att se hela.

Det började med ett uselt upptag. Bakspår, och sen ville han inte vända. Vi kom dock ur rutan åt rätt håll med 30 sekunders marginal. Första pinnen missade han (klurade jag senare ut i samråd med spårläggaren) och sen markerade han en skogspinne?! Uppenbart en skogspinne som använts vid spårträning att döma av hur den såg ut, men hur länge den legat där är det ingen som vet. Efter det tog han en riktig pinne, med nummer och datum och allt. Yes… Tydligen var vi i spåret en stund till (enligt beskrivning från spårläggaren) men sen vek han av ut på en skogsväg där han tydligen tyckte det var lagom trevlig och lättgått och där ”spårade” han så fint så, men inga pinnar. Förmodligen för att han spårade något annat, eller skenspårade. Han gjorde ett par avvikningar från vägen men till sist var vi tillbaks vid bilarna med en (1) pinne i bagaget?!

Vad är det som händer? Pratade med en annan av de tävlande som upplevt ungefär samma med en hund som senare visade sig ha noskvalster. Den orkade bara ett par-tre pinnar i spåret och sen tog näsan ”slut” liksom. Dock uppvisar ju K inga andra symptom på den åkomman, och förra lördagen spårade han ju jättebra nästan ända fram till slutet trots den svåra terrängen så den teorin tror jag inte riktigt på.

Just nu känner jag mig bara uppgiven och vet liksom inte hur jag ska angripa problemet?

För att bygga på katastrofkänslan ytterligare så bad jag om att få köra uppletandet utom tävlan när de andra var klara. Och där blev det ytterligare ett fiasko som jag kan grotta ner mig i… Nog om det!

Dagens lydnadspoäng

Fritt följ: 7,5/7 vp, luft, ls, släpar, dk

Inkallning med ställande: 8,5/8 steg

Framåtsändande: 7,5/7,5 ej rakt genom gruppen första sträckan, avviker marschriktning
(en förklaring är nog att sträckan idag gick lite diagonalt mot hur man brukar träna, alltså inte vinkelrätt utan bara lite på diagonalen. Ett minus med att träna för statiskt på hemmaklubben…skäms på mig!)

Kryp: 5/5,5 dk läggande, dk kryp, stannar upp
(Idag var vi nästan tillbaks i det gamla beteendet, men jag lyckades iaf hålla igång det så att det blev poäng)

Skall: 8,5/8 ngt glest, otydligt

Tungt föremål: 5,5/6 tveksamt tagande, dk, något löst grepp
(Än en gång fick jag dra i med ett extra ”apport” när han tänkte göra något annat vid apporten, och det var på håret att jag hann ta den innan han släppte… Här har vi helt uppenbart problem.)

Hopp över hinder: 10

Platsliggning med skott: 10

Både skallet och apporten kan han ju mycket bättre, och har även utfört det bättre på tävling, så där har vi en del att jobba på. Förutom allt annat då…

Nä ja ä inte bitter…

Då har vi varit ute och svingat våra lurviga i lydnadsklass III igen, och kontentan av dagen blir nog att terriertrollet behöver nya batterier i hörapparaten?!

Men till att börja med kan man ju konstatera att lydnadstävlingar är för latmaskar. 😉 Samling klockan 10, och bara en dryg mil att åka. Bekvämt, och efter förra helgen var det välbehövligt med lite sovmorgon. I klass III var vi endast fyra ekipage så själva tävlandet var också snabbt avklarat.

Och, som sagt, hade han bara haft fräscha batterier i hörapparaten hade vi nog kapat åt oss några poäng till för när han väl gjorde momenten gjorde han dom ganska hyfsat, men det krävdes ett antal extrakommandon innan han öht kom igång på vissa moment. Okoncentrerad kan man också välja att kalla det…

Jämfört med vår förra (och första) start så blev det åtminstone en nolla mindre och ett något mer välförtjänt tredjepris. Förra gången var vi ju bara 0,5 poäng över gränsen för tredjepris, och idag hade vi 13 poäng till godo. Å andra sidan, då hade vi två nollor…, värda 40 poäng styck.

Nåja, här är dagens poängskörd:

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 10

Fritt följ: 7 VP, delvis släpar
(det var dock glädjande att mitt nya kommando, ”galopp” på språngmarschen, faktiskt fungerade och att han fattade galopp och hängde med mig.)

Sättande: 10

Inkallande med ställande och läggande: 6 DK vid start och vid stående
(jag fick nog ropa tre gånger innan han öht startade? Och sen blev det ett lååångt ställande…)

Sändande med läggande och inkallning: 6 Rundar rutan och många kommandon
(rakt och fint ut, sen gick han på utsidan av rutan och runt på baksidan?! Med en mild inkallning fick jag in honom mellan konerna, ställde honom och la honom. Idag kom han dock på första inkallningen i motsats till förra gången.)

Apportering och hopp över hinder: 9 Lite tugg

Apportering metall: 6 Tre dk vid start
(även här var batterierna risiga, sen gjorde han det bra)

Vittringsprov med apportering: 5 Tappar föremål vid start och vid förare, tugg
(fint ut och fokuserat letande. Sen visade det sig att den rätta pinnen inte var död utan den slet sig precis när han lyft upp den, och sen slet den sig en gång till precis när han satt sig vid mig! Dock en riktig hit att han faktiskt tog rätt efter gårdagskvällen fasansfulla generalrepetition som var ett äkta plockepinn…)

Fjärrdirigering: 0 Utför ej momentet, missar ståendet och flera dk.
(batteritrassel igen, och dessutom hade han tydligen aldrig i hela sitt liv utfört stå från varken ligg eller sitt?)

Summa 205 poäng och placering två.

Tack till Sofia Christiansson som fotade med min kamera.

Ibland glimmade det till på fria följet, men jag kanske
skulle jobba lite på att korta av min steglängd?

Språngmarsch – och han är med, även om det inte är galopp just här.

Inkallning.

Läggandet på inkallningen.

Till sist hittade han in på rätt sida av koner och band,
men han var läskigt nära kanten.

Vittringen – koncentrerat luktande…

Ooops… den slet sig!

Jaaa – jag fångade den. Igen!

Metallapportering!

Vilken stil han har?!

På väg till matte!

Här – ta den då!

Uppdraget slutfört! På väg av planen och mot belöningen!

Nu ska jag gå ut och lägga spår!

Igår lekte jag lyxhustru och tog ledigt på eftermiddagen (komptid) för att träna hund. Tänk om man kunde försörja sig (och hinna med jobbet) på en halvtidstjänst? Men det kan jag väl bara drömma om… Det är i alla fall skönt att kunna lyxa till det ibland. 🙂

Jag begav mig några mil söderut där S lagt ut ett spår åt oss. Som assistent hade hon haft ett stycke löslöpande långbent malle som skulle simulera Bambi och lägga förledningar över spåret, och det hade han uppenbarligen lyckats riktigt bra med. Spåret var välsnitslat så att jag skulle se vad Lennart Å. Karlsson hade för sig, och det hade han! För sig alltså… På sluttampen gick det utmed en skogsväg, och mycket riktigt ville han ut på den. Pinnar plockade han dåligt också… Suck! Med facit i hand är det tveksamt hur mycket han lärde sig av det hela, mest pga osäker matte.

Sen åkte vi vidare till Kinds BK där jag tränade lite blandad lydnad samt fotade Bambisimulantens apporteringsträning och hans storebror som tränade mondioring. Det är en himla rolig gren, det lilla jag nu sett, och det är ingen tvekan om att hundarna gillar det. Inte så statiskt som svenskskyddet utan mer varierat från gång till gång.

Många långa ben är det att hålla ordning på. Inte helt olik Bambi, eller? 🙂

Farbror Bosse tränar MR.

Jag lämnade sedan Kinds BK och åkte vidare till Elfsborgs BK (det ligger på vägen hem) och körde ytterligare lite lydnadslydnad. Snacka om att det lilla terriertrollet somnade rätt gott när vi  kom hem. 🙂

Ikväll har vi kört ett spår på hemmaplan. Det var inte alltför långt men innehöll en (nästan) spetsvinkel, ett virrvarr, en sträcka med trappvinklar, en återgång samt att de sista 100 metrarna gick utmed en väg som vi brukar gå över, men … idag var han mer intresserad av spåret än av vägen och det får man väl se som ett framsteg? På det stora hela spårade han jättefint, men… de där jäkla pinnarna? Han missade två (av åtta), trots att han aldrig var mer än en meter eller möjligen två från spårkärnan? Övriga (bl a två skogspinnar) slängde han sig över och fångade? Jag förstår inte riktigt vad det är som händer i den lilla terrierhjärnan? Nåja, vi får träna pinnar separat, utanför spåret.

Lite lydnadslydnad hann vi också med på hemmaplan. Dagens stora glädjeämne var att fjärrdirigeringen åter var i funktion. Den har varit trasig både måndag och tisdag, men idag funkade den igen. 🙂

Och på tal om halvtid: nu är det ganska exakt halvtid (utan pausvila som framgår ovan) i höstsäsongen på tävlingsbanorna. Vi har några chanser kvar, så håll nu tummarna några veckor framåt så kanske vi fixar detta? 🙂