Mera kortfilm – vittringsapportering!

Här kommer den utlovade filmen på vittringsapporteringen från här om dagen. Jag kör med (minst) dubbelt så många pinnar som på tävling, och väldigt lite vittring på den rätta. Detta har på ganska kort tid lett till en betydligt större noggrannhet, och en betydligt lägre felfrekvens. Sista veckan (och vi har kört en om dagen ungefär) har det blivit rätt varje gång. Utom idag, då det blev fel fast det var rätt, på något vis… Husse skulle agera tävlingsledare men tänkte lite trasigt (alt. lyssnade inte när han fick instruktioner?) när han la ut pinnarna vilket ledde  till att när Karlsson kom in med rätt pinne så trodde jag att det var fel, och han fick ett ”fel – loss” som tack. När husse lyckades haspla ur sig att det var rätt pinne trots allt fick jag försöka reparera skadan så gott det gick, och jag hoppas jag lyckades. Men hur svårt kan de va’ liksom…?

Nåja, så här såg det ut i söndags, och när en pinne flyttar på sig i högerkanten har han faktiskt munnen helt stängd, han bara nosar lite ”vårdslöst”. 🙂

(Och det hade naturligtvis varit betydligt mindre pinsamt om jag lyckats undvika stavfel när jag ”döpte” filmen… 😳 )

Kortfilmtajm

Efter tips från coachen fick jag igår kväll ordning på samarbetet mellan dator och videokamera. Här kommer alltså ett första klipp från söndagens filmning. Resten kommer en annan dag.

I slutet på filmen, som trots att det är en extremt kort film blev lite för lång, kan ni ägna er åt att begrunda följande. Det höga gräset i anslutning till gräsmattan ska föreställa vår framåtsändandeplan under höst, vinter och tidig vår. Bonden har alltså gett högaktningsfullt f*n i att ta en andraskörd och även om gräset naturligtvis kommer vika ner sig en del så blir det inte lätt för liten terrier att träna framåtsändande där… Jäkla bonde!

Lennart Å. Karlsson har också bett mig framföra att han har namnsdag idag. Gratulationer lämnas lämpligen via kommentarsfunktionen. 😉

Så – filmtajm!

Som moment betraktat är det OK, men han kan faktiskt ännu bättre. om det är lite motvind. 😀

En irriterande helg!

Så kom den då, den helgen när vi inte skulle tävla en enda gång. Helgen när det skulle bli massor av nytta gjord, och även en skvätt vila skulle hinnas med. Nu är det söndag kväll, och jag kan kallt konstatera att helgen varit mest … irriterande. Det är de små, små detaljerna som gör ‘et. 😦

Det är irriterande:

  • att åka in till stan och trängas med marknadsbesökare utan att hitta det man ska ha. Och inte så mycket annat heller.
  • att åka 4 mil (enkel resa) till västsveriges största skobutik utan att finna det man söker och därför åka hem tomhänt. (Hur svårt kan det vara att hitta ett par gåtilljobbetkängor med lite grövre sula så att man slipper slå ihjäl sig på blankisen i vinter, samtidigt som man slipper svettas ihjäl inomhus?)
  • att inte ha någon att träna spår ihop med på regelbunden basis. Trots efterlysning på FB igår fick jag inte tag på någon till idag, och då tager man vad man haver, dvs husse. Husse la kortast möjliga spår mellan A (upptag) och B (slutapport). Däremellan hade han gödslat med pinnar så att det mest liknade en apportstig. Men Karlsson hade iaf kul. I det skogsområdet går det utan problem att få ut ett spår som är tre-fyra gånger så långt, med en gnutta fantasi…
  • att äntligen ta sig i kragen och synka/säkerhetskopiera ajFånen, samt uppgradera operativsystemet, och efteråt upptäcka att alla apparna är ommöblerade och omöjliga (?) att få tillbaks där jag vill ha dem. Och dessutom ha blivit påprackad ett ”spelcenter” som jag inte vill ha, och inte lyckas bli av med.
  • att knipsa av ca 300 knoppar (jag överdriver inte!) på pelargonerna för att sedan bära in dem för vinterförvaring. Knoppar som i ett mer gynnsamt klimat hade utvecklats till vackra blommor.
  • att ockupera halva träningslokalytan med pelargoner eftersom förra vintern tog (delvis) knäcken på byggnaden som nu ska renoveras för många pengar .
  • att inse hur mycket pengar det kommer kosta att byta ut vår avloppsbrunn mot en trekammarbrunn, men vi har inget val.
  • att installera en app i telefonen som uppenbarligen äter batteri? Samma app hade jag i den förra telefonen (innan jag tvättade den) utan några som helst problem. Nu är appen avinstallerad.
  • att batteriet i ”partykameran” tar  slut när jag äntligen tar med mig den ut i skogen.
  • att  mina trattkantarellerna växer så otillgängligt och blött att man nästan knäcker ryggen när man plockar dom, om man inte har vadarstövlar. Och det har man inte.
  • att äntligen ta sig i kragen och göra i ordning band till markering av rutan, och inse att man bara har band till tre sidor (nio meter) när man behöver band till fyra sidor (tolv meter).
  • att för första gången på flera år göra tacos, för att man helt plötsligt blev oerhört sugen på det. Sen upptäcker man att det blev för mycket köttfärs till mängden kryddor och det smakade … ingenting. Eller åtminstone inte tacos…

Och slutligen, helgens megairritation! Meningen var inte alls att detta skulle bli en irritationsblogg. Meningen var att det skulle handla om hundträning (som vanligt!) och här skulle det ligga två små videosnuttar. En på inkallningen i lydnadsklass III, med stå och ligg, och en på  vittringsapporteringen. Vid eftermiddagens pass fick jag äntligen med mig videokameran och stativet ut, och filmade lite. Filmerna blev bra, men – när jag ska importera dem till datorn tvärnitar hela skiten! Detta händer mycket sällan med en Mac. Exakt samma problem som jag hade i vintras, när kameran var ny. Då löste jag det i samråd med ”min” expert. Det enda som är säkert är att det inte är samma fel nu. *suckar djupt*

Allt här ovan klassar klockrent in under epitetet ”i-landsproblem”, men det är ändå … irriterande.

I princip det enda roliga, och ickeirriterande, har varit träningspassen med lille Lennart (som har namnsdag på tisdag, icke att förglömma!). Han har gjort två fantastiskt fina och koncentrerade vittringsapporteringar, en igår och en idag. För övrigt har han också skött sig ganska bra på lydnadpassen, och spåret idag blev bra trots den bristfälliga längden. Upptaget blev ett klockrent bakspår, han fick gå ur ”rutan” och sen vände jag honom, och det skötte han faktiskt riktigt snyggt, utan att protestera allt för mycket. Tempo och fokus i spåret var kanonbra, han fångade alla pinnar supersnyggt, utom den sista. När jag insåg att vi gått över den (mtp vilka instruktioner husse fått) vände jag för att gå tillbaks där jag visste att han haft spåret, och han fortsatte att jobba koncentrerat och hittade slutet. Helt jämförbart med att man plötsligt står i famnen på mottagaren på en tävling och får ”backa”.

Tja… vad skulle man göra utan en liten (irriterad) Lennart bland ormbunkarna? 😉

Och till råga på allt är det måndag i morgon, och DET är irriterande… 😉

Vältävlad (eller övertävlad?) hund

Om vi skulle ta och avsluta veckan med lite statistik då?

Under hela sin karriär (som jag la ner vid 7,5 års ålder) gjorde Iza åtta officiella tävlingar (samt några KM i bruks):

1 x appellklass spår
5 x lägre klass spår
2 x högre klass spår

Lydnadstävling blev det inte en enda gång för hennes del.

***

Under perioden 8:e augusti – 19:e september, knappt 1,5 månad, i år har Karlsson gjort lika många tävlingar!

2 x lydnadsklass III
6 x högre klass spår

Bra eller dåligt? Jag vet inte. Det jag kunnat konstatera är dock att han varit mer och mer taggad för varje spårtävling. Piggare på morgonen, samt mer motiverad och fokuserad på upptagen mot slutet av den här intensiva perioden. Uppletandet i lördags var ju ljuvligt, och det bästa han gjort någonsin. Strulet i spåret tror jag inte har så mycket med mängden att göra. Och bottennappet i söndags (helt och hållet my mistake) vill jag helst glömma.

Nackdelarna är väl att han blir mer och mer införstådd med att det inte delas ut belöningar på appellplan i tävlingssituationer.

Under hela sin tävlingskarriär har Karlsson, som inte ens har fyllt fem år, totalt gjort 26 officiella tävlingar.

4 x lydnadsklass I (krävdes för att få ett förstapris)
4 x lydnadsklass II (krävdes för att få ett LP)
2 x lydnadsklass III
1 x appellklass spår
1 x lägre klass spår
14 (!!!) högre klass spår

Till det ska man lägga ett antal inofficiella i form av klubbmästerskap, sjuhäradsmästerskap och rasklubbsmästerskap.

Nåja… vi tycker ju fortfarande att det är roligt, så vi kör väl på ett tag till. Nu är det dock bara en tävling kvar i år, en lydnadstävling nästa helg. Sen blir det ett lååångt vinteruppehåll och då hoppas vi på en grön vinter så att vi kan hålla igång (och förbättra) skogsarbetet, men även lydnaden.

En fördel med det myckna tävlandet är ju att jag får rutin. Med Iza kände jag mig lika osäker och nervös varje gång, mycket pga orutin. Nu är jag oftast lugn, och aldrig lika skärrad som jag var med henne. Men det hänger väl till stor del på hundindividen också. 🙂

Så dags nu?

Igår hade A lagt ett spår åt oss igen, och den lilla hunden spårar numera som en dammsugare?! Nu, när tävlingssäsongen är över då har det äntligen blivit lite drag under galoscherna? Nåja, jag är ju oändligt tacksam för att det kommer, oavsett när, men det känns onekligen lite snopet. De sista tävlingarna har känslan blivit bättre och bättre, och igår var det riktigt, riktigt bra.

Även denna gång var det ett klurigt spår med en hel del svårigheter. Den första stötte vi på ganska snart, och det var egentligen inte tänkt som någon svårighet. Det var en bäck – remember  Nässjö? Denna var dock av en helt annan kaliber än i söndags. Den här var bara ca 0,5 meter bred, men … den lille tvekade? Jag kan inte tolka det som något annat än en minnesbild från i söndags, att man inte ska gå över rinnande vatten enligt matte (fy på mig, skäms fortfarande…) för tidigare har han aldrig tvekat att hoppa över bäckar om det har krävts. Jag stod  dock bara still och avvaktade och till sist hoppade han över, och jag följde efter och så var det bra med det. Enligt A, som visste exakt var hon gått, så var han otroligt noggrann och gick mestadels exakt i spåret, även där det egentligen fanns bekvämare vägval.

Pinnarna kastade han sig över som en hök, så där fanns inget att anmärka på. Tempot, och draget i linan, var också riktigt bra. Det var helt enkelt en härlig känsla att gå där bak i linan och titta när han jobbade.

Så, mot slutet av spåret, kom den stora prövningen. K vinklade höger  och A sa åt mig att stanna. Karlsson nosade på en sten efter några meter och valde sedan att gå tillbaks till det som var  det korrekta spåret. A berättade senare att hon (i det närmaste) kolliderat med en älgtjur när hon la spåret. Både hon och älgen blev rejält rädda och hade ägnat sig åt en stunds steppdans, runt på stället, innan älgtjuren bestämt sig för att avvika, och naturligtvis var det älgspåret K kollade upp, men han kändes inte överdrivet intresserad. Strax därefter var spåret slut och vid sista apporten utdelades megabelöning i form av pipar och godis. Jag tror och hoppas att han lärde sig något av detta, utan att vi behövde ta en konflikt?

Det som känns tråkigt är att tävlingssäsongen nu är slut… Nionde reserv i Lerum känns inte ett dugg hoppfullt, och sen finns inget inom rimligt avstånd. I november finns några tävlingar i Skåne och en på Öland, men i novemberväder känns det inte schysst att kräva att han ska ligga plats. Framför allt inte med tanke på att jag tror det var kylan som fick honom att resa sig i söndags, och då var det ingen novemberkyla. Så, nu fortsätter jag att hålla tummarna för en snöfri vinter med mycket spårträning så att vi är väl förberedda till våren.

Efter spåret tränade vi lydnad på Elfsborgs BK. Körde bl a platsliggning med skott, och det var inga som helst problem. Hoppas på ”en gång är ingen gång”…

Tack A för ett himla roligt spår! Trevlig tradition det här. 😉

Det stora SBK-lotteriet

För de som inte är bruksnördar börjar vi med förklaringen.

På grund av begränsad tillgång på spårmarker och funktionärer (spårläggare) så är antalet tävlande som tas emot på en spårtävling oftast mycket begränsat, och så gott som alltid mindre än antalet anmälningar. Av denna anledning lottar arrangörsklubben bland anmälningarna och får på så sätt fram vilka som får äran att deltaga i arrangemanget. Övriga lottas som reserver, i turordning och rings in efterhand som återbud kommer. Om det kommer återbud.

Är det riktigt många anmälningar blir man kanske inte ens reserv utan får ett återbudsbrev och pengarna tillbaka. Antalet tävlande som tas emot brukar variera mellan fem och tio, och ligger oftast runt sju-åtta. T o m högre klass har man företräde på hemmaklubben, men i elitklass har man inte ens det.

Eftersom läget är som det är så anmäler man till allt som finns, nästan. Risken att bli bortlottad är ju mycket stor, och därför anmäler man t o m till dubbla tävlingar samma dag.

I detta stora SBK-lotteri har jag haft en gränslös tur i år. Så stor tur att jag troligen blir utslängd hemifrån snart. Tur i spel, otur i kärlek, ni vet… 😉

Vi tar året i kronologisk ordning:

24 april – Elfsborg, första reserv, och blev inringd veckan innan
25 april – Mark, första (eller andra?) reserv, blev inringd dagen innan

16 maj – Jönköping, ordinarie plats

22 aug – Linköping, ordinarie plats

4 sep – Mullsjö, ordinarie plats

5 sep – Herrljunga, ordinarie plats och första reserv i Kind. Kom med i Kind, lämnade återbud till Herrljunga.

12 sep – Borås, hemmaklubb = förtur

Så kommer vi till höstens märkligaste helg…

18 sep – Värnamo, ordinarie plats, Karlsborg ordinarie plats. Lämnade återbud till Värnamo
19 sep – Bollebygd, ordinarie plats, Nässjö ordinarie plats. Lämnade återbud till Bollebygd.

3 okt – (och nu börjar det köra ihop sig…) Lerum, nionde reserv, och de tar emot sex tävlande. Känns ganska kört…

Summa summarum; vi har haft en sanslös tur i lottningarna. Otroligt synd, och pinsamt, att vi inte kunnat utnyttja detta bättre än till fyra godkända resultat. 😦

Dessutom känns det som om all tur med lottningarna är förbrukad nu, och nästa år kommer vi väl inte med någonstans… 😦