Norsk promenad

I morse åkte jag, Iza och en av mina kollegor till Norge på tjänsteresa. Tanken var att ta samma genväg som sist för att slippa morgonrusning i Göteborg och Tingstadstunneln. Det gick bra ända tills både jag och min kollega/kartläsare/skyltläsare fick kollektivt hjärnsläpp och tyckte det kändes som en lysande idé att åka E45 mot centrum istället för E45 mot Karlstad. Men hur i hela … tänkte vi där? Det hela slutade med att vi stod i en nästan stillastående kö i ett lååångt vägarbete. Så småningom blev vi utspottade inne i stan någonstans, lyckades vända och hamnade i … Tingstadstunneln?! Nåja, tack vare ganska mycket ”ny”motorväg var vi ändå på plats vid lunch, precis som planerat.

Ikväll har jag och Iza tagit vår traditionella promenad utmed Hvervenbukta. Det börjar med en lååång nedförsbacke. Sen går man en riktigt vacker promenad utmed vattnet (en avstickare till Oslofjorden) för att avsluta med den lååånga backen, men den här gången uppför. Naturligtvis. Btw en mycket märklig backe, för trots att den är både lång och brant är den inte alls lika jobbig att gå uppför som man föreställer sig under nedfärden?

Jag tog med mig nya tjänstekameran och ”provkörde” den litegrann. Tanken är att det ska ligga en likadan, inköpt för privat bruk, och vänta på ”posten” när jag kommer hem. Alla bilder är fotade i autoläge, helt utan egna inställningar, för att testa vad den egentligen klarar.

Nu när jag kikat på bilderna kan jag inte påstå att jag ångrar mitt val, eller vad tror ni?

Vi börjar naturligtvis med en bild på promenadsällskapet. 🙂


Ett axplock

Pelargonsäsongen lider mot sitt slut, och nu är de som vackrast?! En del, både övervintrade och egna sticklingar, har haft problem att komma igång med blomningen, men nu minsann…?! Andra blommade rejält under vår semester, och då var det bara svärmor som fick njuta av dem när hon vattnade.

Som jag tidigare skrivit så sprack ju min plan från förra året. Jag skulle ha:
1. Större krukor med flera blommor i (av samma sort)
2. Färre krukor

Punkt 1 lyckades jag hålla, men punkt 2 gick käpprätt åt pipsvängen. Med andra ord; jag har lika många krukor, men tre gånger så stora… Trots att vi numera har en stor altan så är det trångt. Jättetrångt! Det är ju bara halva altanen som har tak, och jag vill undvika att få dem dränkta när det regnar så… Hur planen är för nästa år vet jag inte. Ett tag funderade jag på att bara spara sticklingar och slänga resten, men till sist kom ju även de övervintrade igång ordentligt så nu har jag inte mage att slänga dem. Själva övervintrandet är ju iofs inget problem, utrymme finns, men vårsäsongen, när de ska väckas inomhus i rumstemperatur  är jobbig. Det finns helt enkelt inte plats… Nåja, några stryker väl med under vintern så jag kan avvakta ett halvår med det beslutet.

Sen måste jag försöka analysera varför de flesta av de övervintrade och sticklingarna kommit igång så sent med blomningen. Troligen har de fått för stora krukor, trots allt, och då ägnat mer energi åt att skapa bladverk än blommor? Eller (efter att ha pluggat i nya pelargonboken) för mycket gödning? Eller kanske rentav för mycket vatten? Det sista låter iofs inte troligt när det gäller växter i min vård, men vem vet…?

Här kommer ett axplock av årets pellisar. Långt ifrån alla, men några i alla fall.

En gigantisk Mårbacka – egen uppfödning.
Fantasiskt tacksam att ta sticklingar av!



Hängpelargon med okänt namn – egen uppfödning. Min favorit
från förra året som tyvärr inte kommit igång med blomningen
förrän nu?! Gäller både sticklingarna och ”moderplantan”.



Övervintrare med okänt namn. Jag tycker inte den är särskilt
fin och när den inte kom igång i våras var den på väg till
komposten. Det blev dock aldrig av, och nu ser den ut så här?!


Övervintrad hängpelargon som svämmar över alla breddar…


Äggskalspelargon – inköpt i år.


Äggskalspelargon av egen uppfödning.


Tulpanpelargon – inköpt i år.


Äggskalspelargon – Carmel. Egen uppfödning.


Årets nya favorit – Lord Bute! Den kommer jag definitivt att
försöka övervintra och dessutom ta sticklingar på.

SM-grattis!

Stort grattis till våra ”kollegor” från lägret i somras, Susanne & Skott, som i sitt första SM kapade åt sig en silvermedalj i spårhundsgruppen! Jag kan inte påstå att jag är förvånad. 🙂

Skott är för övrigt en av de läckraste bordercollies jag träffat. Han föll mig verkligen i smaken, och jag blev nästan lite kär. 🙂

Ett stort grattis även till Sanna och Bosse som efter ett mycket väl genomfört SM missade prispall och medalj med snöpliga 2,5 poäng?! Ni är ändå bäst, så det så! 😉

Bilden är från förra årets SM, och Bosse är för övrigt min favoritmalle. Jag har lagt ett bud på  honom, men han var visst inte till salu. 🙂

Nej, nu är det hög tid att ta tag i något av dagens alla projekt!

Färdigfirat!

Den här berömda födelsedagen verkar ”vara än till påska”, eller nå’t? Men nu tror jag bestämt att det är färdigfirat, och det känns rätt skönt.

Det började en vecka innan den riktiga födelsedagen med att vi hade kalas för husses familj. Eftersom han fyller exakt två veckor före mig (men inte är född samma år) så brukar vi ha någon form av kombikalas, och så blev det i år också, men det mesta krutet hamnade (naturligtvis) på mig.

Så var det då den faktiska dagen, och den har jag ju skrivit om tidigare.

Förra helgen, när vi hälsade på kusin vitamin, blev jag också uppvaktad. Hon hade lovat att sjunga för mig, och sång blev det, men dessutom annan uppvaktning.

Grand Finale kom så igår, när det var dags för jobbarkompisarna att släpa ut mig på krogen. Det är tradition varje gång någon fyller jämnt, och så även den här gången. Trevligt blev det, med god mat på mysig restaurang, och sen var vi några stycken som avslutade på ”krogen”. En något ovan miljö för tant numera, men lite lagom exotiskt. 😛

Det blev inte särskilt sent, jag kröp i säng vid midnatt, men som vanligt efter en sådan kväll så har jag inte sovit särskilt bra. Husse hade utlovat sovmorgon eftersom han skulle vara idéell idag och gå upp i svinottan. Således lurade han med sig de vilda djuren ut ur sovrummet, rastade och matade dem, och släppte sedan in dem till mig igen, med dunder och brak. De somnade raskt om, men det var värre för mig.

Summa summarum; tant är sliten idag men det beror sannolikt mest på sömnbrist.

Om en stund ska jag åka upp till klubben. Där ska jag först lägga ett spår till Karlsson, sedan ska jag hälsa på en borderterrierägande cyberkompis som är där och tävlar agility. Därefter ska vi gå spåret och förhoppningsvis köra ett uppletande. Och ungefär där tror jag att mina krafter för idag är rätt uttömda? 🙂

För  övrigt följer jag (den något sega) resultatrapporteringen från SM, och då särskilt skyddshundsgruppen. Efter första tävlingsdagen var det väldigt roligt att de sju första på resultatlistan var ekipage med kvinnliga förare. Dessutom var det väldigt jämnt. Sen kom det ett ”hopp” i poängen och därefter ekipagen med manliga förare. Hur det ser ut efter dagens övningar vet vi inte, men jag håller tummarna superhårt för min och Karlssons pt som har en fullt rimlig chans att hamna på pallen om de sköter sig under dagens moment. Tråkigt att inte vara på plats men avståndet (Edsbyn) i kombination med brist på semesterdagar avskräckte. Vi kommer igen 2011 och 2012 när det går inom ca 10 mils radie härifrån, för bruks-SM är speciellt och en himla rolig tillställning.

Det kan vara så att jag är lite kär…

…och föremålet för mina ömma känslor den här gången är – en kamera. En liten kamera. 🙂

Till de närmast sörjande, som avsåg att ge mig presenter på min sistförflutna födelsedag, hade jag sagt att jag önskade mig tillbehör till min kamera. Eftersom ingen av dem vet vad som behövs och vad jag vill ha så fick jag – pengar. Nu ska dessa alltså investeras. En extern blixt till min Nikon står först på listan, men sen är jag i valet och kvalet.

Första tanken var; ett macro!

Andra tanken var; en liten kamera!

Faktum är ju att det är ganska ofta jag inte fotar något alls för att jag inte orkar släpa med mig systemkameran, så en liten ”fick-kamera” har jag funderat på ett tag.

Så fick jag i uppgift att köpa en ny kamera till jobbet, och eftersom jag fått tips om denna så föll valet (efter vissa diskussioner) på en sådan här, Canon Ixus 300 HS.

Det unika med den, i förhållande till andra kompaktkameror, är ljusstyrkan som är 2,0 istället för det normala 2,8 vilket innebär att man ganska sällan kommer att behöva använda blixten, och DET tycker vi om. 🙂

Igår kom paketet till jobbet och nu har jag provkört den en del, under usla förhållanden, och tja… jag får nog säga att jag är lite kär. Risken/chansen att det blir en sådan här för en del av födelsedagspengarna är nog ganska stor. En jobbarkompis, som är duktig hobbyfotograf, lyckades igår nästan prata mig ur macrotankarna, för egentligen – hur ofta kommer jag använda det? Och det kostar några hundralappar mer än den lilla godbiten här ovanför. 🙂 Dessutom tar ju de här småkamerorna ofta väldigt bra bilder i macroläge…

En annan av fördelarna var att Karlsson nog inte fattade att den lilla silverfärgade saken var en kamera, och därför inte började blunda i väntan på blixten (som aldrig kom). 😛

Här kommer några testbilder. Bilderna på terriern är tagna i köket i fullständigt uruselt befintligt ljus, dvs utan blixt.

Bilderna på blommorna är tagna idag, i mycket kraftigt blåst, så de stod inte direkt stilla när jag fotade…

Så … hur ska jag göra? Köpa lillkameran eller prioritera något annat?

Terriern kryper!

Efter dagens övningar kan vi alltså lägga ytterligare en ”godkänd högre” till samlingarna. Den tredje i år, och den fjärde totalt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte börjar bli tjatigt…

Dagens tävling gick av stapeln i Linköping. Att åka så långt för en tävling, så länge det känns så osäkert som det faktiskt gör, är egentligen emot mina principer, men eftersom min kusin bor bara några mil därifrån så blev det lite ”two for the price of one”. Den ursprungliga planen var att jag skulle ha sovit över hos dem natten som var, men så fick husse för sig att han ville åka med och då fick det bli husvagn och camping på Linköpings BK. Och om tävlingen skulle gå åt h*vete så hade det ju åtminstone varit någon nytta med resan. 😛

Eftermiddagen och kvällen igår tillbringades således hos kusin vitamin med make. Det var mycket roligt och trevligt och vi blev istoppade en massa godsaker. Uppvaktad blev jag också, lite i efterskott. 🙂

Efter allt för få timmars sömn var det så dags att tävla. Vid lottningen meddelades det att ID-kontroll skulle göras på startnummer tre, och naturligtvis drar jag startnummer … tre. Liten hund, litet öra, små siffror… Efter att tre personer ägnat en bra stund åt att försöka tyda hieroglyferna (och lyckats med några av dem) konstaterade de att ”det är nog rätt hund för det är ju  inte så vanligt med såna här på den här nivån”. 🙂 Men jag får nog ta mig en allvarlig funderare på att chippa honom trots allt.

Sen bar det iväg ut på spåren. Nog för att vi åkte en bra bit, men att vi skulle hamna i ett myggmoln värdigt en kommun vid nedre Dalälven (eller en norrlandskommun) hade jag inte väntat mig. Det var det j*vligaste jag varit med om någon gång tror jag, och stundtals var paniken nära. Jag, som inte ens fått med mig något långärmat från husvagnen, har hyfsat välstuckna armar nu. Och under själva spåret lyckades jag också svälja några stycken…

Jag hade ju hört talas om att det var gott om vildsvin i spårmarkerna, och jag såg en hel del uppbökade områden samt spillning som inte passerat bäst före-datum. Eftersom vildsvin inte är vanligt här var ju detta något nytt för det lilla träsktrollet, men om det  var det eller något annat som stökade till det vågar jag inte säga. Facit blev i alla fall ett jättestruligt upptag med bakspår och problem att komma iväg åt andra hållet, men vi hann ur rutan i tid trots allt. Sen spårade han faktiskt riktigt bra tyckte jag, men hela fyra pinnar lyckades han springa förbi eller över?! Slutet hittade han åtminstone, men tre pinnar + slut blir man inte uppflyttad på…

Tanken fanns väl på att bryta tävlingen redan där, men va’ f*n…? Hade jag åkt så långt så kändes det nästan som ett måste att fortsätta, och det är ju bra träning.

Lagom när vi kom tillbaks till klubben så fick vi sällskap av Camilla och Isac som kom för att hälsa på oss, och fota lite. 🙂 Alla bilder nedan är tagna av Camilla.

Ca en timme efter spårslutet var det dags för uppletande. Trots att vi bara fick betyg sex så är jag nöjd. Det var faktiskt hans bästa tävlingsuppletande någonsin! Han hittade tre föremål inom tiden, och det fjärde precis när tiden gått ut. Men mellan föremålen hann han med en del hyss… Nåja, det känns som om vi är på rätt väg. 🙂 Hur stor betydelse den ljusa schäfertiken, som var ganska malle-lik ur en viss vinkel, hade vet jag inte. Hon var i alla fall efter oss, och det kändes faktiskt som om Karlsson gick på min lögn om att ”mallen skulle komma och ta hans saker”. 😀

Platsliggningen gav full pott trots att samtliga förare (ALLA åtta kom faktiskt runt spåren och genomförde hela tävlingen!) hoppade högt bakom skjulet när de avfyrade luftvärnskanonen. Jäklar vad det small!

Sen var det då dags för lydnaden, och där blev det verkligen ömsom vin ömsom vatten…

Fria följet var fullständigt uselt och att vi fick betyg fem var nog ren snällhet från domarna. Han var för långt fram, för långt bak, för långt ut, satte sig inte i vissa halter, och… Något var det som störde honom? Planen var iofs blöt och geggig, men inte värre än vad den var igår eftermiddag när vi tränade där. Resten avvek väl inte så mycket från ”standarden” men dagens  höjdpunkt var: BETYG 9 PÅ KRYPET!!! Äntligen! 😀  Den enda anmärkningen domarna hade var tempot, som var lite långsamt. Det var ganska tjockt med halvförmultnat gräsklipp + lite sankmark så det förvånar mig inte att det gick lite trögt. Men han startade på mitt första kommando, både i början och efter halten! Min nya taktik var att låta honom hoppa upp i famnen och busa lite direkt efter framåtsändandet, innan krypet. Om det var det som gjorde det, eller vad det var vet jag inte – men han KRÖP! Det finns förhoppningsvis på film också, men det orkar jag inte rota i ikväll, det får bli en annan dag. Men bara detta med krypet var faktiskt värt resan.  🙂

Dagens betyg:
Fritt följ: 5/5 (se ovan)

Inkallning med ställande: 9/8,5 Tempo, något sent stannande

Framåtsändande: 0/5 För många kommandon, dk, stannar upp
(På första sträckan siktade han rakt mot backen med apporter varvid jag fick ryta nej och dirigera honom rätt med både kropp (och själ) och röst så jag har full förståelse för nollan. Andra sträckan var dock prydlig och värd 8-9 poäng skulle jag tro, men då var det ju liksom redan kört.)

Kryp: 9/9 Tempo

Skall: 8/8 Något ojämnt

Tungapport: 8/5,5 DK, tuggar, släpper
(5,5 var nog mest korrekt. Han sprang ut, nosade och skulle sen hitta på något annat så jag fick ryta i med ett ”apport” igen. Sen ”tappade” han apporten precis när jag skulle ta den…)

Hopp: 10/10

Platsliggning: 10/10

Uppletande av spår: 5/5 (se ovan)

Spårning: 6 (se ovan)

Uppletande: 6 (se ovan)

Som sagt; man borde inte vara nöjd efter en sådan dag, och det är jag väl egentligen inte heller, men det där med att krypet faktiskt funkade i skarpt läge uppväger en hel del.

Slutpoängen blev: 392,75 och alltså ”godkänd”. Och uppflyttningspoäng på lydnadsdelen fick vi trots allt ihop idag igen.

Några bilder från lydnaden.

Ett av de få tillfällen där det glimrade till lite under fria följet.


Andra  sträckan på framåtsändandet.


Tja… krypet! 🙂 Say no more…


Sekunden innan han bestämde sig för att släppa apporten,
snett ut åt vänster…


Ganska nöjda och glada ändå, när det är över. Man får ju plocka
ut de ”gottaste” bitarna och njuta av dem.


En sak som känns bra är, som jag nog skrivit tidigare, att jag faktiskt börjar känna mig ganska ”bekväm” i tävlingssituationen. Det är klart att om uppflyttningen varit  inom räckhåll hade jag varit mer nervös inför lydnanden än vad jag var idag. Men jag blir inte längre handlingsförlamad om det inte går riktigt som tänkt utan drar i med ett ”dk” och lyckas ganska ofta rädda upp moment och trots allt få poäng. Dessutom blir det inte någon form av ”fritt valt arbete” bara för att det är tävling. Det jag känner mig mest osäker på är uppletandet, för där blir jag gärna lite handlingsförlamad och glömmer att flytta på mig på stigen. Idag skötte jag mig dock hyfsat där. Betyg 5 på mig kanske? 😉

Nu ska jag ägna mig åt min nya hobby, myggbettskliande, en stund innan det är sängdags!

Fleeceparadis

Som jag tidigare skrivit om så älskar familjens minsta (om man bortser från husmusarna) fyrfoting fleece.* Finns det en fleecepläd inom 10 meters radie så dras han dit, som av en magnet. Endast när det är riktigt, riktigt varmt avstår han.

I vintras tröttnade jag på alla fleeceplädar som liksom flöt omkring. De används inte bara av honom  utan även av mig under vinterns TV-kvällar. Därför investerade jag i en korg där de kunde bo. Tanken fanns naturligtvis att Karlsson skulle hitta detta arrangemang (i hörnet innanför soffan, ganska osynligt) blixtfort och bosätta sig där, men nä…?

Nu, men först nu, har han hittat sitt alldeles egna fleeceparadis och vid ett par tillfällen de senaste veckorna har vi hittat honom där när han varit ”försvunnen”. Senast igår kväll. 🙂

Den optimala sovplatsen för en liten fleeceknarkare –
ett ca fyra decimeter tjockt fleecelager. 🙂

* Det kan vara rasklubbens fel. På sitt livs första utställning, Årets Border 2006, gick han och vann sin valpklass och för det fick han bl a – en fleecepläd! Han kanske behöver gå i terapi och bearbeta sin barndom?