Månad: augusti 2010

I morse åkte jag, Iza och en av mina kollegor till Norge på tjänsteresa. Tanken var att ta samma genväg som sist för att slippa morgonrusning i Göteborg och Tingstadstunneln. Det gick bra ända tills både jag och min kollega/kartläsare/skyltläsare fick kollektivt hjärnsläpp och tyckte det kändes som en lysande idé att åka E45 mot centrum istället för E45 mot Karlstad. Men hur i hela … tänkte vi där? Det hela slutade med att vi stod i en nästan stillastående kö i ett lååångt vägarbete. Så småningom blev vi utspottade inne i stan någonstans, lyckades vända och hamnade i … Tingstadstunneln?! Nåja, tack vare ganska mycket ”ny”motorväg var vi ändå på plats vid lunch, precis som planerat.

Ikväll har jag och Iza tagit vår traditionella promenad utmed Hvervenbukta. Det börjar med en lååång nedförsbacke. Sen går man en riktigt vacker promenad utmed vattnet (en avstickare till Oslofjorden) för att avsluta med den lååånga backen, men den här gången uppför. Naturligtvis. Btw en mycket märklig backe, för trots att den är både lång och brant är den inte alls lika jobbig att gå uppför som man föreställer sig under nedfärden?

Jag tog med mig nya tjänstekameran och ”provkörde” den litegrann. Tanken är att det ska ligga en likadan, inköpt för privat bruk, och vänta på ”posten” när jag kommer hem. Alla bilder är fotade i autoläge, helt utan egna inställningar, för att testa vad den egentligen klarar.

Nu när jag kikat på bilderna kan jag inte påstå att jag ångrar mitt val, eller vad tror ni?

Vi börjar naturligtvis med en bild på promenadsällskapet. 🙂

Pelargonsäsongen lider mot sitt slut, och nu är de som vackrast?! En del, både övervintrade och egna sticklingar, har haft problem att komma igång med blomningen, men nu minsann…?! Andra blommade rejält under vår semester, och då var det bara svärmor som fick njuta av dem när hon vattnade.

Som jag tidigare skrivit så sprack ju min plan från förra året. Jag skulle ha:
1. Större krukor med flera blommor i (av samma sort)
2. Färre krukor

Punkt 1 lyckades jag hålla, men punkt 2 gick käpprätt åt pipsvängen. Med andra ord; jag har lika många krukor, men tre gånger så stora… Trots att vi numera har en stor altan så är det trångt. Jättetrångt! Det är ju bara halva altanen som har tak, och jag vill undvika att få dem dränkta när det regnar så… Hur planen är för nästa år vet jag inte. Ett tag funderade jag på att bara spara sticklingar och slänga resten, men till sist kom ju även de övervintrade igång ordentligt så nu har jag inte mage att slänga dem. Själva övervintrandet är ju iofs inget problem, utrymme finns, men vårsäsongen, när de ska väckas inomhus i rumstemperatur  är jobbig. Det finns helt enkelt inte plats… Nåja, några stryker väl med under vintern så jag kan avvakta ett halvår med det beslutet.

Sen måste jag försöka analysera varför de flesta av de övervintrade och sticklingarna kommit igång så sent med blomningen. Troligen har de fått för stora krukor, trots allt, och då ägnat mer energi åt att skapa bladverk än blommor? Eller (efter att ha pluggat i nya pelargonboken) för mycket gödning? Eller kanske rentav för mycket vatten? Det sista låter iofs inte troligt när det gäller växter i min vård, men vem vet…?

Här kommer ett axplock av årets pellisar. Långt ifrån alla, men några i alla fall.

En gigantisk Mårbacka – egen uppfödning.
Fantasiskt tacksam att ta sticklingar av!

Hängpelargon med okänt namn – egen uppfödning. Min favorit
från förra året som tyvärr inte kommit igång med blomningen
förrän nu?! Gäller både sticklingarna och ”moderplantan”.

Övervintrare med okänt namn. Jag tycker inte den är särskilt
fin och när den inte kom igång i våras var den på väg till
komposten. Det blev dock aldrig av, och nu ser den ut så här?!

Övervintrad hängpelargon som svämmar över alla breddar…

Äggskalspelargon – inköpt i år.

Äggskalspelargon av egen uppfödning.

Tulpanpelargon – inköpt i år.

Äggskalspelargon – Carmel. Egen uppfödning.

Årets nya favorit – Lord Bute! Den kommer jag definitivt att
försöka övervintra och dessutom ta sticklingar på.

Stort grattis till våra ”kollegor” från lägret i somras, Susanne & Skott, som i sitt första SM kapade åt sig en silvermedalj i spårhundsgruppen! Jag kan inte påstå att jag är förvånad. 🙂

Skott är för övrigt en av de läckraste bordercollies jag träffat. Han föll mig verkligen i smaken, och jag blev nästan lite kär. 🙂

Ett stort grattis även till Sanna och Bosse som efter ett mycket väl genomfört SM missade prispall och medalj med snöpliga 2,5 poäng?! Ni är ändå bäst, så det så! 😉

Bilden är från förra årets SM, och Bosse är för övrigt min favoritmalle. Jag har lagt ett bud på  honom, men han var visst inte till salu. 🙂

Nej, nu är det hög tid att ta tag i något av dagens alla projekt!

Den här berömda födelsedagen verkar ”vara än till påska”, eller nå’t? Men nu tror jag bestämt att det är färdigfirat, och det känns rätt skönt.

Det började en vecka innan den riktiga födelsedagen med att vi hade kalas för husses familj. Eftersom han fyller exakt två veckor före mig (men inte är född samma år) så brukar vi ha någon form av kombikalas, och så blev det i år också, men det mesta krutet hamnade (naturligtvis) på mig.

Så var det då den faktiska dagen, och den har jag ju skrivit om tidigare.

Förra helgen, när vi hälsade på kusin vitamin, blev jag också uppvaktad. Hon hade lovat att sjunga för mig, och sång blev det, men dessutom annan uppvaktning.

Grand Finale kom så igår, när det var dags för jobbarkompisarna att släpa ut mig på krogen. Det är tradition varje gång någon fyller jämnt, och så även den här gången. Trevligt blev det, med god mat på mysig restaurang, och sen var vi några stycken som avslutade på ”krogen”. En något ovan miljö för tant numera, men lite lagom exotiskt. 😛

Det blev inte särskilt sent, jag kröp i säng vid midnatt, men som vanligt efter en sådan kväll så har jag inte sovit särskilt bra. Husse hade utlovat sovmorgon eftersom han skulle vara idéell idag och gå upp i svinottan. Således lurade han med sig de vilda djuren ut ur sovrummet, rastade och matade dem, och släppte sedan in dem till mig igen, med dunder och brak. De somnade raskt om, men det var värre för mig.

Summa summarum; tant är sliten idag men det beror sannolikt mest på sömnbrist.

Om en stund ska jag åka upp till klubben. Där ska jag först lägga ett spår till Karlsson, sedan ska jag hälsa på en borderterrierägande cyberkompis som är där och tävlar agility. Därefter ska vi gå spåret och förhoppningsvis köra ett uppletande. Och ungefär där tror jag att mina krafter för idag är rätt uttömda? 🙂

För  övrigt följer jag (den något sega) resultatrapporteringen från SM, och då särskilt skyddshundsgruppen. Efter första tävlingsdagen var det väldigt roligt att de sju första på resultatlistan var ekipage med kvinnliga förare. Dessutom var det väldigt jämnt. Sen kom det ett ”hopp” i poängen och därefter ekipagen med manliga förare. Hur det ser ut efter dagens övningar vet vi inte, men jag håller tummarna superhårt för min och Karlssons pt som har en fullt rimlig chans att hamna på pallen om de sköter sig under dagens moment. Tråkigt att inte vara på plats men avståndet (Edsbyn) i kombination med brist på semesterdagar avskräckte. Vi kommer igen 2011 och 2012 när det går inom ca 10 mils radie härifrån, för bruks-SM är speciellt och en himla rolig tillställning.

…och föremålet för mina ömma känslor den här gången är – en kamera. En liten kamera. 🙂

Till de närmast sörjande, som avsåg att ge mig presenter på min sistförflutna födelsedag, hade jag sagt att jag önskade mig tillbehör till min kamera. Eftersom ingen av dem vet vad som behövs och vad jag vill ha så fick jag – pengar. Nu ska dessa alltså investeras. En extern blixt till min Nikon står först på listan, men sen är jag i valet och kvalet.

Första tanken var; ett macro!

Andra tanken var; en liten kamera!

Faktum är ju att det är ganska ofta jag inte fotar något alls för att jag inte orkar släpa med mig systemkameran, så en liten ”fick-kamera” har jag funderat på ett tag.

Så fick jag i uppgift att köpa en ny kamera till jobbet, och eftersom jag fått tips om denna så föll valet (efter vissa diskussioner) på en sådan här, Canon Ixus 300 HS.

Det unika med den, i förhållande till andra kompaktkameror, är ljusstyrkan som är 2,0 istället för det normala 2,8 vilket innebär att man ganska sällan kommer att behöva använda blixten, och DET tycker vi om. 🙂

Igår kom paketet till jobbet och nu har jag provkört den en del, under usla förhållanden, och tja… jag får nog säga att jag är lite kär. Risken/chansen att det blir en sådan här för en del av födelsedagspengarna är nog ganska stor. En jobbarkompis, som är duktig hobbyfotograf, lyckades igår nästan prata mig ur macrotankarna, för egentligen – hur ofta kommer jag använda det? Och det kostar några hundralappar mer än den lilla godbiten här ovanför. 🙂 Dessutom tar ju de här småkamerorna ofta väldigt bra bilder i macroläge…

En annan av fördelarna var att Karlsson nog inte fattade att den lilla silverfärgade saken var en kamera, och därför inte började blunda i väntan på blixten (som aldrig kom). 😛

Här kommer några testbilder. Bilderna på terriern är tagna i köket i fullständigt uruselt befintligt ljus, dvs utan blixt.

Bilderna på blommorna är tagna idag, i mycket kraftigt blåst, så de stod inte direkt stilla när jag fotade…

Så … hur ska jag göra? Köpa lillkameran eller prioritera något annat?

Efter dagens övningar kan vi alltså lägga ytterligare en ”godkänd högre” till samlingarna. Den tredje i år, och den fjärde totalt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte börjar bli tjatigt…

Dagens tävling gick av stapeln i Linköping. Att åka så långt för en tävling, så länge det känns så osäkert som det faktiskt gör, är egentligen emot mina principer, men eftersom min kusin bor bara några mil därifrån så blev det lite ”two for the price of one”. Den ursprungliga planen var att jag skulle ha sovit över hos dem natten som var, men så fick husse för sig att han ville åka med och då fick det bli husvagn och camping på Linköpings BK. Och om tävlingen skulle gå åt h*vete så hade det ju åtminstone varit någon nytta med resan. 😛

Eftermiddagen och kvällen igår tillbringades således hos kusin vitamin med make. Det var mycket roligt och trevligt och vi blev istoppade en massa godsaker. Uppvaktad blev jag också, lite i efterskott. 🙂

Efter allt för få timmars sömn var det så dags att tävla. Vid lottningen meddelades det att ID-kontroll skulle göras på startnummer tre, och naturligtvis drar jag startnummer … tre. Liten hund, litet öra, små siffror… Efter att tre personer ägnat en bra stund åt att försöka tyda hieroglyferna (och lyckats med några av dem) konstaterade de att ”det är nog rätt hund för det är ju  inte så vanligt med såna här på den här nivån”. 🙂 Men jag får nog ta mig en allvarlig funderare på att chippa honom trots allt.

Sen bar det iväg ut på spåren. Nog för att vi åkte en bra bit, men att vi skulle hamna i ett myggmoln värdigt en kommun vid nedre Dalälven (eller en norrlandskommun) hade jag inte väntat mig. Det var det j*vligaste jag varit med om någon gång tror jag, och stundtals var paniken nära. Jag, som inte ens fått med mig något långärmat från husvagnen, har hyfsat välstuckna armar nu. Och under själva spåret lyckades jag också svälja några stycken…

Jag hade ju hört talas om att det var gott om vildsvin i spårmarkerna, och jag såg en hel del uppbökade områden samt spillning som inte passerat bäst före-datum. Eftersom vildsvin inte är vanligt här var ju detta något nytt för det lilla träsktrollet, men om det  var det eller något annat som stökade till det vågar jag inte säga. Facit blev i alla fall ett jättestruligt upptag med bakspår och problem att komma iväg åt andra hållet, men vi hann ur rutan i tid trots allt. Sen spårade han faktiskt riktigt bra tyckte jag, men hela fyra pinnar lyckades han springa förbi eller över?! Slutet hittade han åtminstone, men tre pinnar + slut blir man inte uppflyttad på…

Tanken fanns väl på att bryta tävlingen redan där, men va’ f*n…? Hade jag åkt så långt så kändes det nästan som ett måste att fortsätta, och det är ju bra träning.

Lagom när vi kom tillbaks till klubben så fick vi sällskap av Camilla och Isac som kom för att hälsa på oss, och fota lite. 🙂 Alla bilder nedan är tagna av Camilla.

Ca en timme efter spårslutet var det dags för uppletande. Trots att vi bara fick betyg sex så är jag nöjd. Det var faktiskt hans bästa tävlingsuppletande någonsin! Han hittade tre föremål inom tiden, och det fjärde precis när tiden gått ut. Men mellan föremålen hann han med en del hyss… Nåja, det känns som om vi är på rätt väg. 🙂 Hur stor betydelse den ljusa schäfertiken, som var ganska malle-lik ur en viss vinkel, hade vet jag inte. Hon var i alla fall efter oss, och det kändes faktiskt som om Karlsson gick på min lögn om att ”mallen skulle komma och ta hans saker”. 😀

Platsliggningen gav full pott trots att samtliga förare (ALLA åtta kom faktiskt runt spåren och genomförde hela tävlingen!) hoppade högt bakom skjulet när de avfyrade luftvärnskanonen. Jäklar vad det small!

Sen var det då dags för lydnaden, och där blev det verkligen ömsom vin ömsom vatten…

Fria följet var fullständigt uselt och att vi fick betyg fem var nog ren snällhet från domarna. Han var för långt fram, för långt bak, för långt ut, satte sig inte i vissa halter, och… Något var det som störde honom? Planen var iofs blöt och geggig, men inte värre än vad den var igår eftermiddag när vi tränade där. Resten avvek väl inte så mycket från ”standarden” men dagens  höjdpunkt var: BETYG 9 PÅ KRYPET!!! Äntligen! 😀  Den enda anmärkningen domarna hade var tempot, som var lite långsamt. Det var ganska tjockt med halvförmultnat gräsklipp + lite sankmark så det förvånar mig inte att det gick lite trögt. Men han startade på mitt första kommando, både i början och efter halten! Min nya taktik var att låta honom hoppa upp i famnen och busa lite direkt efter framåtsändandet, innan krypet. Om det var det som gjorde det, eller vad det var vet jag inte – men han KRÖP! Det finns förhoppningsvis på film också, men det orkar jag inte rota i ikväll, det får bli en annan dag. Men bara detta med krypet var faktiskt värt resan.  🙂

Dagens betyg:
Fritt följ: 5/5 (se ovan)

Inkallning med ställande: 9/8,5 Tempo, något sent stannande

Framåtsändande: 0/5 För många kommandon, dk, stannar upp
(På första sträckan siktade han rakt mot backen med apporter varvid jag fick ryta nej och dirigera honom rätt med både kropp (och själ) och röst så jag har full förståelse för nollan. Andra sträckan var dock prydlig och värd 8-9 poäng skulle jag tro, men då var det ju liksom redan kört.)

Kryp: 9/9 Tempo

Skall: 8/8 Något ojämnt

Tungapport: 8/5,5 DK, tuggar, släpper
(5,5 var nog mest korrekt. Han sprang ut, nosade och skulle sen hitta på något annat så jag fick ryta i med ett ”apport” igen. Sen ”tappade” han apporten precis när jag skulle ta den…)

Hopp: 10/10

Platsliggning: 10/10

Uppletande av spår: 5/5 (se ovan)

Spårning: 6 (se ovan)

Uppletande: 6 (se ovan)

Som sagt; man borde inte vara nöjd efter en sådan dag, och det är jag väl egentligen inte heller, men det där med att krypet faktiskt funkade i skarpt läge uppväger en hel del.

Slutpoängen blev: 392,75 och alltså ”godkänd”. Och uppflyttningspoäng på lydnadsdelen fick vi trots allt ihop idag igen.

Några bilder från lydnaden.

Ett av de få tillfällen där det glimrade till lite under fria följet.

Andra  sträckan på framåtsändandet.

Tja… krypet! 🙂 Say no more…

Sekunden innan han bestämde sig för att släppa apporten,
snett ut åt vänster…

Ganska nöjda och glada ändå, när det är över. Man får ju plocka
ut de ”gottaste” bitarna och njuta av dem.

En sak som känns bra är, som jag nog skrivit tidigare, att jag faktiskt börjar känna mig ganska ”bekväm” i tävlingssituationen. Det är klart att om uppflyttningen varit  inom räckhåll hade jag varit mer nervös inför lydnanden än vad jag var idag. Men jag blir inte längre handlingsförlamad om det inte går riktigt som tänkt utan drar i med ett ”dk” och lyckas ganska ofta rädda upp moment och trots allt få poäng. Dessutom blir det inte någon form av ”fritt valt arbete” bara för att det är tävling. Det jag känner mig mest osäker på är uppletandet, för där blir jag gärna lite handlingsförlamad och glömmer att flytta på mig på stigen. Idag skötte jag mig dock hyfsat där. Betyg 5 på mig kanske? 😉

Nu ska jag ägna mig åt min nya hobby, myggbettskliande, en stund innan det är sängdags!

Som jag tidigare skrivit om så älskar familjens minsta (om man bortser från husmusarna) fyrfoting fleece.* Finns det en fleecepläd inom 10 meters radie så dras han dit, som av en magnet. Endast när det är riktigt, riktigt varmt avstår han.

I vintras tröttnade jag på alla fleeceplädar som liksom flöt omkring. De används inte bara av honom  utan även av mig under vinterns TV-kvällar. Därför investerade jag i en korg där de kunde bo. Tanken fanns naturligtvis att Karlsson skulle hitta detta arrangemang (i hörnet innanför soffan, ganska osynligt) blixtfort och bosätta sig där, men nä…?

Nu, men först nu, har han hittat sitt alldeles egna fleeceparadis och vid ett par tillfällen de senaste veckorna har vi hittat honom där när han varit ”försvunnen”. Senast igår kväll. 🙂

Den optimala sovplatsen för en liten fleeceknarkare –
ett ca fyra decimeter tjockt fleecelager. 🙂

* Det kan vara rasklubbens fel. På sitt livs första utställning, Årets Border 2006, gick han och vann sin valpklass och för det fick han bl a – en fleecepläd! Han kanske behöver gå i terapi och bearbeta sin barndom?

I fredags var enda gången i år som veckodagen fredag sammanföll med datumet 13. Och vad gjorde jag då? Jo, jag hade en trevlig dag på Österlen, samtidigt som jag passade på att passera halvsekelstrecket på ålderstrappan. Ganska traumatiskt och ångestskapande i förväg, men inte så farligt när det väl inträffade. Husse började tjata redan i vintras och föreslå resor till än det ena, än det andra stället. Samtliga ställen med det gemensamt att de inte låg i Sverige och med andra ord inte var särskilt hundvänliga, åtminstone inte för mina hundar. Jag var hela tiden fullständigt anti. Antiallt! Till sist lyckades jag klämma ur mig att jag ville åka till Österlen, och Österlen fick det bli, med husvagnen.

Vi gav oss av i onsdags kväll och mellanlandade hos Martin & Stine i den absoluta utkanten av metropolen Ljungbyhed. Efter en nattlig rundvandring på deras nya boställe, samt en öl och lite prat, somnade vi gott.

Morgonen efter drog vi vidare. Första stoppet var TEBA i Höör. Jag har länge hört talas om detta ställe, och förväntningarna var höga. De infriades med råge. Vilket ställe! Där fanns nog ALLT man behöver (och en hel del man inte behöver men bara vill ha) till sin hund. Tyvärr är webb-shopen ganska oattraktiv, men butiken är desto roligare. Fördelen med jämna födelsedagar (även om detta var dagen innan) är att man får göra lite som man vill, utan att  husse gnäller, och han satt snällt och väntade i bilen utan att gnälla det minsta medan jag klappade på saker och, naturligtvis, shoppade en hel del. Till sist fick jag koppla på tunnelseendet och gå till kassan för annars vet jag inte hur det slutat.

När jag dör tror jag inte jag vill komma till himlen (om det nu är en option?). Jag vill komma till TEBA, och jag tror Karlsson vill följa med. 🙂

Efter detta drog vi vidare till Simrishamn där vi checkade in på Tobisviks camping och monterade upp förtältet. På kvällen åkte vi till Kivik där vi käkade. Och var, om inte i Kivik, riskerar man att krocka med ett äpple som är ute och rullar alldeles på egen tass mitt på huvudvägen? 🙂

När vi kom tillbaks till campingen tog vi med oss hundarna och varsin öl och knallade ner på stranden där vi satt och njöt en stund i det sköna vädret.

Dagen efter, alltså Dagen D, väcktes jag av en vilt tvångspussande Karlsson som tog i lite extra dagen till ära. 🙂 Framåt middagstid kom Karlssons uppfödare (Karin och Tommie) farande, för att tillbringa dagen med oss. Mycket trevligt! Det utlovades också en present som inte var färdigtillverkad ännu. En oljemålning på Karlsson som kommer levereras från Tyskland! Himla roligt, och jag blev sååå glad. De har likadana på sina hundar och jag har verkligen tänkt att jag skulle beställa en sån, eller önska mig i present, men sedan glömt bort det. 🙂

Efter att vi skålat i lite bubbel gav vi oss iväg på utflykt. Vi började med Stenshuvud nationalpark som säkert gjort sig bättre i solsken, men visst var det vackert. En lunch på Café Annorlunda blev det också. Därefter åkte vi vidare till Kivik och en heminredningsoutlet som jag spanat in. Där blev det ganska sparsamma inköp, men kul ändå. Färden gick vidare via Brösarps backar som blev lite av ett antiklimax. Vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men den här årstiden såg det inte mycket ut för världen. Ganska sönderbränt och … slitet på nå’t sätt. Men på våren är det säkert oerhört vackert.

Sen bar det vidare till Österlenchoklad där det inhandlades lite praliner och chilichoklad och sedan mellanlandade vi på Glimmingehus som hade hunnit stänga så det blev bara en utvändig titt.

Dagens rundtur avslutades med fika i Brantevik och sedan skiljdes vi från Karin & Tommie som åkte hem till Malmö igen. Det blev iaf en jättetrevlig dag, avslappnad och skön.

Under hela dagen ”haglade” det  in gratulationer via telefon, mail, sms och facebook. Tackar så mycket för det! 🙂 I början kändes det som att ”vaddå grattis, till vaddå…” men sen bestämde jag mig för att se det som gratulationer till att jag faktiskt lyckats överleva till min 50-årsdag, och då kändes det bättre. 😛

På kvällen åt vi middag utomhus på en fin restaurang precis vid hamnen. God mat, god dryck och underbart väder (om än mulet), och därefter en uppfriskande promenad tillbaks till campingen, och därmed hade jag inte bara överlevt till min 50-årsdag. Jag hade även överlevt själva dagen. 🙂

På lördagen gav vi oss iväg söderut. Första anhalt Ystad där vi precis  missade ösregnet. Mysig stad  där vi strövade runt en stund och käkade lunch på ett supermysigt och hundvänligt café. Färden gick vidare mot Kåseberga och Ales stenar. Det kryllade av folk och att få ett kort (eller två) på fenomenet utan en massa människor inblandade var inte lätt.

På bilden nedan balanserar Iza och husse på kanten vid branten ned mot havet. Bakgrunden på bilden är faktiskt bara hav. Det var med andra ord en riktigt grå dag…

När vi kom ner från stenarna började det regna lite smått. Vi åkte ner till Sandhammaren men regnet förtog lite av charmen så vi begav oss hem till campingen igen.

På söndagen packade vi ihop det blöta förtältet och åkte hemåt. Då har jag äntligen varit på Österlen och mysigt var det, men nästa gång får det bli på våren, och förhoppningsvis bjuds det då på lite mer solsken.

Idag på lunchpromenaden blev jag varse  att hallonen är mogna. Åtminstone tillräckligt mogna för att falla schäfertanten och terriertrollet i smaken. Visst har det en fördel att vara lite mer högbent och ha lite mer räckvidd. Och man dessutom ställer sig med frambenen  på en stubbe så… Hallonbuskarna delas liksom automatiskt upp i Hallon 1.0 och Hallon 2.0. Vem som tar vilken version får ni gissa. 😉 Och när vi ska gå vidare får jag dra dem därifrån…

Igår kväll fick faktiskt Iza följa med till klubben. Jag hade bråttom och K var hos dagmatte (svärmor) så han fick vara kvar där tills husse kom hem från jobbet. Iza iakttog lite halvlojt hur jag bytte om till hundkläder och gjorde i ordning hundgodis. Sen konstaterade hon att ”matte plockar ner mitt koppel”. Sen konstarerade hon att  ”MATTE PLOCKAR NER MITT KOPPEL!”.

Det tog några sekunder innan hon kopplade (!) att hon skulle med. Hon är ju min ständiga källa till dåligt samvete även om det inte går någon större nöd på henne. Egentligen. I regel är ju husse hemma och går promenad med henne när jag och Karlsson åker och tränar.  Men igår fick hon alltså åka med och mingla på altanen när jag delade ut  de sista klubbkläderna. Ett litet träningspass (på skoj) hann vi också med, men som vanligt gick hon med nosen i backen mest hela tiden. Det är då jag inser varför det faktiskt inte är särskilt  roligt att träna med henne…  Tyvärr.

…men det räcker inte alltid när matte klantar till det.

Idag har vi varit i Jönköping och debuterat i lydnadsklass III. Med oss hem har vi ett tredjepris (dvs inte särskilt bra totalpoäng) och en tredjeplacering (vi var bara fyra i klassen). Den lille terriern skötte sig på det stora hela bra och trots den blygsamma slutpoängen kan jag inte vara missnöjd.

För det första kan man konstatera att det är rätt bekvämt att tävla lydnad. Samling 09.30, och vid 13.30 var jag hemma igen, trots en resväg på ca åtta mil. Dagen har varit hyfsat regnig men under vår stund i verkligheten var det ganska lugnt på regnfronten.

Protokollet ser ut som nedan, med mina kommentarer kursiverade.

Sitt i grupp: 10
Insåg i morse att vi inte tränat det på ett par månader. Och i ärlighetens namn har vi väl inte intensivtränat momentet över huvud taget. Endast några gånger med andra hundar inblandade.  Han satt dock helt still, om än med några huvudvridningar.

Platsliggning: 10

Fritt följ: 7 Dålig språng marsch, luftig, dålig sakta marsch, dk
Vi har inte hittat riktigt rätt tempo för sakta marschen. Dessutom gjorde han en dålig stegförflyttning till höger. Den kan han betydligt bättre!

Sättande under gång: 9,5 Sakta sättande (lite)

Inkallande med ställande och läggande: 8 Sakta  läggande vid  start, lång stannasträcka

Rutan: 6 Dk vid start, dk vid inkallning
Han startade inte på ”rutan” så jag klämde i med ett framåt. Han stannade i färdriktningen istf att vända upp mot mig, och la sig fint, men fortfarande i färdriktningen. Sedan blev han djupt engagerade i lydnadsklass 1-hundarna som höll hus endast 8-10 meter från rutan. När jag kallade in missade han det och jag fick ryta i ytterligare en gång.

Apportering och hopp över hinder: 7 Dk, tuggar
Startade inte på mitt första hoppkommando.

Vittringsprov med apportering: 0 Fel pinne
Tja, så kan det gå. Träna mera alltså. Men förutom att det blev fel pinne gjorde han det snyggt. Bra fart ut (utan startskall) och hyfsat fokuserat luktande. Lite mer koncentration på uppgiften bara så…

Fjärrdirigering: 0 Lämnar
Dagens stora tavla av matte! Första skiftet var från ligg till sitt och jag RYTER i med kommandot som jag senaste veckan börjat använda vid stå-sitt. Tilt i terrierhjärnan, fullt förståeligt, och han startade för en inkallning?! Efter en meter eller två fick jag stopp på honom och resten av skiftena gjorde han klockrent, men då var det ju redan kört…

Nåja, man lär så länge man lever och trots den mediokra slutsumman känner jag mig nöjd  och vi vet vad vi ska träna mer på. Bara att bryta ihop och komma igen alltså. 😉 Och som vanligt kan jag ju inte låta bli att spekulera i hur det kunde ha blivit, om inte om, osv… och med åttor på de båda nollade momentet, vilket inte alls är orealistiskt, hade vi faktiskt varit i hamn med ett förstapris.

Det var i alla fall en trevlig tävling. Lite synd bara att man valt att placera rutan där man gjorde, så nära lydnadsklass I-hundarna, när det fanns gott om plats. En störning inte bara för oss utan troligen även för dem.

Två klubbkompisar tävlade i klass II och den ena, Camilla med Wilma, fick ihop till sitt första 1:a pris. Maddes Kalle var på en annan planet idag och gjorde väl inte riktigt som förväntat hela vägen, tyvärr.

Samtidigt som vi körde pågick det internationell elit-tävling på en annan plan, med stora delar av sverige-eliten på plats. Tyvärr hann jag inte se så mycket av dem som jag ville.

***

Igår laddade vi upp för lydnadstävlingen genom att åka upp till Lilla Edet (nästan) och träna spår och uppletande med lite annat folk. En trevlig och varm dag blev det. Uppletandet kändes bra, även om det var långt ifrån perfekt. Jämfört med ”raset” på lägret var det dock ett rejält lyft.

Spåret var jättejobbigt för den lilla hunden eftersom det gick till 95% i ris, lårhög ljung och lårhögt blåbärsris, högt gräs och träsk. Han jobbade på bra även om vi fick en del strul pga förledningsspår. (Hundar som rastats där strax innan spåret lades ut, men jag valde frivilligt det området.) Strax innan slutet (pipen) tappade han tyvärr bort spåret och så var det med det. 😦 Nåja, det var jättejobbigt för honom i värmen och jag drar inga stora växlar på ”misslyckandet”. Håller bara tummarna för att vi inte får sådan terräng på tävling för då lär vi inte komma runt på tid, det är ett som är säkert.

***

Här kommer några bilder från dagens mulna och regniga arrangemang. Avståndet för fotografen var för långt även för nya, fina objektivet så kvalitén är därefter. Bilderna på Karlsson är tagna av Madde.

Karlsson i rutan, djupt engagerad i lydnadsklass I.
Till höger, utanför bilden befinner sig hans matte…

Snygg inbromsning vid metallen.

På väg in i full fart. Synd att han tydligen satte sig långsamt,
men det uppfattade aldrig jag.

Wilma.

Kalle.

Då var det väl dags då. Efter lite konstgjord andning ska jag försöka sammanfatta lägerveckan. Det känns ju onekligen som om det blir svårare att komma igång med bloggandet ju längre man väntar, so here we go!

För nionde året i rad var jag alltså anmäld till Kindslägret. Detta är på många sätt årets höjdpunkt. Man kan prata hund dygnet runt (om  man vill) utan att någon tittar frågande och/eller uttråkat på en. Frukost, lunch och middag serveras och man behöver inte tänka på disk, tvätt och städning (utom en morgon). Hela dagarna (och vissa frivilliga kvällar) ägnas åt hundträning i en eller annan form. I år var jag och Karlsson anmälda till brukslydnad/spår för Anna Lindelöf. Jag trodde att fördelningen skulle vara ca 50% spår (och uppletande), 50% brukslydnad. Det var väl ungefär så lägerkommittén också tänkt sig det hela så vitt jag förstod, men fördelningen blev snarare 70/30 till lydnadens fördel. Visst behöver vi även lydnadsträning men vårt  behov av spår- och uppletandeträning är onekligen ännu större.

50/50 var det däremot vad det gällde vädret. Tre regndagar och tre soldagar, om man räknar bort ankomst- och avfärdsdag. De regniga dagarna tillbringade vi till ganska stor del i klubbstugan med att pilla i detaljer så som stegförflyttningar och positioner. Samt koncentration. Nyttig träning naturligtvis, och lyxigt att kunna vara inomhus. Men det gav onekligen lite konstig lägerkänsla?

På hela veckan blev det bara två eftermiddagar med uppletande och två med spår. Uppletandet pajade totalt och det hann vi inte riktigt rätta till. När jag körde på hemmaplan igår gick han dock lika fint som han brukar göra, på hemmaplan… Problemen kommer ju på nya platser…

Spåren vi hann med (tre korta med mycket synretning för att försöka öka motivation/tempo) var väl inte heller några direkta succéer.

Vi var i alla fall en rolig grupp med en bra blandning på hundar (se nedan). Allt från Dunder som är uppflyttad till lägre till Skott som ska tävla SM i spår. Det är ju det som är en av de stora fördelarna med läger; man kan inte bara lära sig av instruktören utan även suga åt sig av de andra deltagarnas tankar och kunskaper.

För övrigt var det ett ovanligt litet och lugnt läger i år. Litenheten berodde på att skyddsgruppen ställdes in pga instruktörsbrist. Det var också betydligt mindre party på kvällarna än brukligt och det var bara de två sista kvällarna jag var uppe längre än till 23. Man börjar kanske bli gammal?  Eller  nå’t… 😉

Nu är vi åter i vardagen och jag inne på tredje jobbardagen. Ytterligare en veckas semester, gärna på hemmaplan, hade suttit fint, men man kan visst inte få allt? Två träningspass har jag och Karlsson hunnit med efter hemkomsten. I måndags fick vi en tävlingsmässig genomkörning av lydnadsklass III och det kändes rätt OK. Igår kväll blev det uppletande och lydnad på hemmaplan. Har fått lite nya teorier angående såväl rutan som fjärrdirigeringen och vittringsapporteringen och gårdagens experiment utföll väl.

Så där… då var bloggandet tydligen igång igen.

Och den som vill se fler bilder från lägret kan klicka här!

Dunder

Cocos

Asta

Skott

Idde

Jullan

Just nu känns det verkligen som om bloggen har självdött. Lugnt och stilla insomnat liksom. Vi får väl se när/om inspirationen (och tiden) dyker upp för att återuppliva den via HLR* och åtminstone göra en sammanfattning av lägret? Och läget…

*Hjärt- och LungRäddning, typ…