Förfärande Feg matte Fixar Fiasko

Fy vad jag skäms idag. Mest över mig själv. Och lite över Karlsson…

Men vi tar det från början.

Klockan ringde (som vanligt?) 04.00, men eftersom jag och hundarna var riktigt kul typer och gick och la oss 20.30 igår (och somnade som spädgrisar) så var det inte lika tungt idag.

Anlände till Nässjö BK i god tid, och där rådde lätt förvirring. Milt uttryckt. Det finns tävlingsarrangemang och så finns det tävlingsarrangemang. Det igår var mycket välordnat, men det idag kan jag väl inte säga riktigt detsamma om. Åtminstone inte om den delen vi deltog i, som förvisso inte blev så lång.

Det började med budföring för lägrehundarna, och sen var det gemensam plats för lägre-högre. Något jag bara upplevt en gång tidigare, också i smålandsdistriktet, och tycker är ganska onödigt. Dels är det väl, generellt sett, större risk att hundarna i lägre klass går upp och stör någon annan, bl a för att det kanske är första tävlingen med skott på platsen. Sedan kan det bli lite stökigt eftersom lägrehundarnas förare står kvar inom synhåll  vilket kan ge någon hund extra råg i ryggen. Mitt intryck är att när förarna försvinner så är inte hundarna lika kaxiga. Men det är min åsikt, och känsla. Dessutom, ju fler hundar, desto större risk för tjafs. Nu var det tio hundar som låg, istället för fem som det var i varje klass. Tid fanns, och enda anledningen jag öht kan komma på är att klubben sparar in fyra skott till pistolen. Hm!

Hur som helst, när vi försvann in bakom huset där vi skulle gömma oss så slängde jag en blick över axeln och ser … att Karlsson står upp?! Vafalls? Detta har inte hänt på 2-3  år, förutom på KM förra hösten när det var minusgrader. Och då la han sig ner igen innan vi kom tillbaks. Hm… där fick jag för min nervositet för lägrehundarna… *rodnar*

Efter en stund blir vi varse att terv-tiken jämte K också hade ställt sig. Snacka om att nerverna var i dallring! Det blev inte bättre av att en lägre-förare stod och viftade och stampade i backen för fulla muggar. Vad som förorsakade detta vet jag inte, men har svårt att tro att det var något annat än oro hos hans hund?

När tiden är ute och vi går tillbaka ligger terven ner igen, och Karlsson står exakt på samma plats, tycker jag, och då borde det bli åtminstone några poäng. Det visade sig att han varit ute och promenerat lite på sin kvadratmeter av världen. Inte stört någon annan, men rört sig. Dessutom hade han gnällt. Noll i betyg. Suck… Jag är dock ganska säker på att det var vädret som påverkade honom. Det var kallt och blåsigt, även om termometern visade ett hyfsat antal grader. Och hade nyss regnat rejält. Men, vi måste stämma av i veckan hur platsen funkar så att detta inte blir en vana.

Nåja, hoppet levde. Han kanske kunde prestera en mullsjölydnad igen, och då skulle det ju räcka utan platsen, men det skulle krävas en sjujäkla bra special.

Lång väntan, och sen iväg ut på spåret. Jag har tävlat i Nässjö en gång tidigare, lägre spår med Iza, och spåret vi hade då var rena drömmen terrängmässigt. Det var lite det jag hade i bakhuvudet när jag anmälde. Den här gången var det mer mardröm…

Det började bra med en kanonfin ruta. Ett underbart upptag (frånsett en kort kisspaus – fy) och spår åt rätt håll. Sen blev det blötare. Och blötare. Och blötare…

Karlsson plockar en pinne på rimligt avstånd efter upptaget, och när vi gått ca 300 meter, och han spårat jättefint, så kliver jag rakt ner i en välmaskerad dyhåla. Där satt jag med högerbenet fast i gyttja upp till halva låret. Det var med nöd och näppe jag kom loss, men till sist så. Karlsson fortsatte spåra och hittade en pinne till och sen, efter ytterligare kanske 100 meter kommer vi fram till … bäcken från helvetet.

Ca  2,5 meter bred, ganska djup och med vilt forsade vatten. Det stack upp några stenar mitt i, men det var liksom bara skylten med ”slippery when wet” som saknades.

Han var mycket envis och ville gå över. Stod och sniffade länge i luften, mot andra sidan. Men se då, då fegade hans matte ur. På något sätt, och det var inte särskilt svårt, lyckades jag intala mig själv att ”näe, spåret kan inte gå över den jäkla bäcken”. Jag tog tillbaks honom och försökte förgäves få honom  att hitta något spår på hitsidan om bäcken, vilket han naturligtvis inte gjorde, för med facit i hand skulle vi ha gått över.

Jag är ingen hjälte när det gäller att ta mig fram på svåra ställen även om jag brukar klara en hel del när tävlingsdjävulen i mig är igång. Blöt var jag ju redan efter plumset i dyhålan så det var inte det som stoppade mig, men däremot rädslan för att halka och ramla på stenarna. Jag vet ju också att mina kängor inte har några sulor som passar på halkiga underlag, hur rejäla de än är för övrigt.

Den stackars hunden försökte hitta på något annat, utan framgång, och till sist var vi tillbaks vid bilarna.

Fy vad jag skäms och känner mig rutten. Han gjorde ett så kanonfint jobb (och han satt också fast i några dyhålor på vägen) och så sabbar jag alltihop?! Va’ F*N? Känner mig så oerhört billig. Funderar på om jag skulle sälja mig själv på Tradera, till den som vill ha minst pengar för att ta hand om en usel spårhundsförare som starkt funderar på omskolning. Omskolning till något som sker på släta ytor, typ IPO. Eller frimärken.

*sätter på mig dumstruten och skämströjan*

Hade det varit Iza jag ”dragit” av spåret hade jag nog inte varit särskilt orolig, ens under hennes aktiva tid. Hon hade väl tänkt ”Pucko!” men inte lagt på sig något för framtiden. Men efter allt strul jag och Karlsson haft på slutet känns detta väldigt olyckligt. Snacka om sänka sin hund, även om det inte bokstavligen var i bäcken…

Jag vill dock tro att om vi haft fullt på platsen, eller åtminstone någon form av betyg, så kanske jag haft lite mer fighting spirit och faktiskt vågat mig på ett ”dödshopp”?  Men det får vi aldrig veta…

Efter denna pinsamma händelse, och debriefing med den trevliga spårläggaren, drog jag raka spåret (!) hemåt.

Nu har vi avverkat 59 tävlingsmil på två dagar, så det känns faktiskt ganska skönt att vi inte ska tävla någonstans nästa helg. Varken lydnad eller bruks! Varken lördag eller söndag! Om två veckor är vi anmälda till ytterligare en spårtävling, årets sista, men pm har inte kommit än så om vi kommer med vet jag inte…

När jag kom hem tog jag med mig den lille och gick en skön skogspromenad med bara honom medan husse vallade Iza (eller Iza vallade husse?). Vår promenad innefattade plockning av ett par liter trattkantareller också. Dessutom har jag naturligtvis utfört min medborgerliga plikt och röstat!

Så här såg mina byxor ut när jag kom tillbaks till bilen. Som tur var hade jag ombyte med mig… När jag kom hem fick jag spola av dem med vattenslangen innan jag tvättade dem, annars hade vi nog varit en tvättmaskin fattigare nu, på grund av grus och lera.