Igår hade A lagt ett spår åt oss igen, och den lilla hunden spårar numera som en dammsugare?! Nu, när tävlingssäsongen är över då har det äntligen blivit lite drag under galoscherna? Nåja, jag är ju oändligt tacksam för att det kommer, oavsett när, men det känns onekligen lite snopet. De sista tävlingarna har känslan blivit bättre och bättre, och igår var det riktigt, riktigt bra.

Även denna gång var det ett klurigt spår med en hel del svårigheter. Den första stötte vi på ganska snart, och det var egentligen inte tänkt som någon svårighet. Det var en bäck – remember  Nässjö? Denna var dock av en helt annan kaliber än i söndags. Den här var bara ca 0,5 meter bred, men … den lille tvekade? Jag kan inte tolka det som något annat än en minnesbild från i söndags, att man inte ska gå över rinnande vatten enligt matte (fy på mig, skäms fortfarande…) för tidigare har han aldrig tvekat att hoppa över bäckar om det har krävts. Jag stod  dock bara still och avvaktade och till sist hoppade han över, och jag följde efter och så var det bra med det. Enligt A, som visste exakt var hon gått, så var han otroligt noggrann och gick mestadels exakt i spåret, även där det egentligen fanns bekvämare vägval.

Pinnarna kastade han sig över som en hök, så där fanns inget att anmärka på. Tempot, och draget i linan, var också riktigt bra. Det var helt enkelt en härlig känsla att gå där bak i linan och titta när han jobbade.

Så, mot slutet av spåret, kom den stora prövningen. K vinklade höger  och A sa åt mig att stanna. Karlsson nosade på en sten efter några meter och valde sedan att gå tillbaks till det som var  det korrekta spåret. A berättade senare att hon (i det närmaste) kolliderat med en älgtjur när hon la spåret. Både hon och älgen blev rejält rädda och hade ägnat sig åt en stunds steppdans, runt på stället, innan älgtjuren bestämt sig för att avvika, och naturligtvis var det älgspåret K kollade upp, men han kändes inte överdrivet intresserad. Strax därefter var spåret slut och vid sista apporten utdelades megabelöning i form av pipar och godis. Jag tror och hoppas att han lärde sig något av detta, utan att vi behövde ta en konflikt?

Det som känns tråkigt är att tävlingssäsongen nu är slut… Nionde reserv i Lerum känns inte ett dugg hoppfullt, och sen finns inget inom rimligt avstånd. I november finns några tävlingar i Skåne och en på Öland, men i novemberväder känns det inte schysst att kräva att han ska ligga plats. Framför allt inte med tanke på att jag tror det var kylan som fick honom att resa sig i söndags, och då var det ingen novemberkyla. Så, nu fortsätter jag att hålla tummarna för en snöfri vinter med mycket spårträning så att vi är väl förberedda till våren.

Efter spåret tränade vi lydnad på Elfsborgs BK. Körde bl a platsliggning med skott, och det var inga som helst problem. Hoppas på ”en gång är ingen gång”…

Tack A för ett himla roligt spår! Trevlig tradition det här. 😉