Efter diverse hushållsgöromål i morse tog jag med mig Iza ut i skogen och vallade en ruta för uppletande. Sen gick jag hem och hämtade lelle Lennart. Spänningen var stor, för något ”riktigt” uppletande har vi inte kört sedan någon gång i oktober-november (skulle jag tro). Uppenbarligen funkar det att vila sig i form även i det momentet för hej vad det gick! Fem föremål (av sex) på uppskattningsvis tre minuter. Nu hade jag förvisso lagt föremålen snällt, dvs högt eller öppet, för att vinden  skulle komma åt dom, och dessutom var det motvind. Jag ville ju gärna att han skulle lyckas så här vid premiären. Men skitsnyggt var det trots allt. 🙂 Efter det femte kom han dock av sig lite och tog ett litet matuppehåll vid lite bambi-bajs som Iza mot alla odds lämnat kvar. Men efter ett utvecklingssamtal bestämde han sig för att hämta in det sjätte föremålet också. 🙂

Efter det jagade jag ut husse att lägga ett spår till Iza, presentkortet ni vet, samtidigt som jag la ett spår till Karlsson.

Iza blev försten ut, på ett ca kilometerlångt spår, och förutom ett upptag där hon rusade över spåret (för andra gången i sitt liv) så skötte hon sig utmärkt. Ränderna går tydligen inte ur på gamla schäfertanter. Inga tveksamheter alls utan ett skitsnyggt spår där hon plockade alla pinnar. Då ska man veta att det är lääänge sedan hon spårade. Hon var lycklig, och jag var livrädd – eller nå’t. Det ÄR skillnad på att ha 26 kilo schäfer i linan, som dessutom har bråttom, mot åtta kilo eftertänksam borderterrier. Jag höll mig dock på benen, med lite möda och stort besvär, men andan tappade jag någonstans i skogen. 🙂

Karlsson hade fått ett kort spår som började med serpentiner efter upptaget. Där fick han skärpa till sig rejält och tempot gick ner i motsvarande grad. En spetsvinkel och en återgång hann jag också klämma in. Spetsvinkeln gick hyfsat medan återgången ställde till problem. Till sist hittade han spåret igen och tog sig till slutet.

Efter detta gick jag hem och svimmade i solen på altanen en stund. 21-22° visade termometern vid solväggen och eftersom jag satt i fullständig lä för den kalla nordanvinden var det fantastiskt skönt. Tror nog att jag lyckats reta pigmentet litegrann i alla fall.

Efter att ha lapat sol en stund, medan husse kollade på fotboll, så skärpte vi till oss igen. Husse gick en rejäl promenad med Iza och jag körde ett rejält lydnadspass med Karlsson, inkl. en del fotografering. Solen gick stundtals i moln under fotningen så bildkvalitén, och färgerna, är ganska skiftande tyvärr. Avslutningsvis fick han lov att  köra race med pip-Dino, och det gjorde han. Länge. 😆

Detta bildspel kräver JavaScript.

Synd att helgen inte är några dagar till för jag hade utan tvekan kunnat sysselsätta mig med både mer hundträning och sådant jag högaktningsfullt hoppat över i helgen, så som; trädgårdsstädning, fönstertvätt, strykning, omplantering av pelargoner… etc.

I bildspelet finns också en bild på den största  snöhögen vi har kvar på tomten nu. Det är rester av det husse skottat ner från hustak och altantak och när den var som värst nådde den en bra bit över altanräcket som i sig är ca 160 över marknivån. Jag måste erkänna att jag är fascinerad över att snön försvunnit så fort som den trots allt gjort, och torkat upp bra har  det också gjort. Visst finns det snöfläckar kvar på vissa skuggiga ställen men ändå… Jag trodde verkligen att det inte skulle vara borta förrän någon gång i maj.