Katt-alysator

För det första; var tog den vägen? Blogglusten alltså. Tre dagars uppehåll är ju högst normalt för de flesta bloggare, men inte för mig. Åtminstone inte när jag i princip har tillgång till dator dygnet runt. Blogglusten är inte särskilt stor just nu heller, men jag har en känsla av att den kommer sjunka ju längre jag väntar så det är väl lika bra att ta tag i det.

Måndag och tisdag kväll ägnades  helhjärtat åt hundträning med ganska OK resultat. Det enda jätteproblemet är att han nu fått för sig att han inte kan hoppa ifrån mig över 50-centimetershindret (bruks) utan tvärvägrar som en tjurig ponny. Och när han väl hoppar så tar han stöd på hindret = nolla på tävling. Inte bra! Det första som slog mig var; han har ont. Men se DET tror jag inte på längre, för när han väl kommit över hoppar han galant tillbaka utan vare sig tvekan, vägran eller islag. Får väl se det som ett utslag av terriermentalitet och hoppas på att det går över snart.

I tisdags fick vi också till årets första platsliggning med skott och det skötte han alldeles galant. Skönt!

I  måndags kväll hade vi första träffen med en tänkt träningsgrupp på klubben. Det är en ganska blandad (och stor) skara så vi får väl se hur det blir. Jag ska ge det en chans i alla fall.

Igår kväll fick Karlsson vilodag efter sista tidens myckna träning. Dessutom hade han varit hos svärmor hela dagen och där är han igång hela tiden så han var rätt trött. Husse tog ut honom på en liten skogsrunda bara, medan jag och Iza gick djävulsrundan. Den har ju varit otillgänglig hela vintern och det är verkligen en njutning att gå runt, istället för fram och tillbaka, men jag tror jag har skrivit det förr. 😆

På den promenaden fick Iza närkontakt av tredje graden med två katter – dvs hon såg dem. På riktigt. Hon är ju mentalt svältfödd på katter efter den här vintern så hon tyckte det var riktigt, riktigt lyckat. Jag höll inte riktigt med eftersom jag vid första kattchocken höll på att knyta jackan runt midjan och hade lite dålig koll på kopplet, men jag lyckades hålla i henne trots allt. Den andra kattkontakten kom i en nedförsbacke med löst grus, men jag överlevde även det.

I förrgår satt vi ute på altanen en stund, i lä för nordanvinden, och njöt. Dvs jag satt, hundarna låg lugnt och fint på altangolvet. Helt plötsligt kommer det en vindpust runt hörnet och upp studsar Iza, som skjuten ur en kanon. VAR är katten? Eller … hon hade nog full på var katten var, åtminstone väderstrecksmässigt, men hon såg den inte.

En katalysator är ett ämne som utan att själv förbrukas ändrar kinetiken hos en termodynamiskt tillåten kemisk reaktion genom att öppna en alternativ reaktionsväg med lägre aktiveringsenergi så att fler partiklar har tillräckligt hög energi för att kunna reagera. På detta sätt accelererar en katalysator reaktionen så att den kan utföras vid lägre temperatur och tryck. En katalysator kan också påverka reaktionens selektivitet genom att minska de olika aktiveringsenergierna i ett reaktionsnätverk olika mycket. Sammantaget kan man säga att en katalysator påskyndar en kemisk reaktion.

I ovanstående text från Wikipedia tycker jag mig känna igen en hel del från det jag tror händer i Izas hjärna och kropp vid åsynen (eller lukten) av en katt. 😆