Jag höll nästan mitt löfte om vilodag för hundarna. Men lite skallträning med K kunde jag inte låta bli efter gårdagens framgång. Och det fortsätter framåt med stormsteg. 🙂

Nu kan det komma 5-6 skällanden utan upprepat kommando ibland. Och han sitter still!!! Jag har sett/hört elithundar med sämre skall, så det här ska nog bli bra. Tystkommandot har jag också börjat på. Inte för att avbryta skällandet, där slänger jag ner favoritpipen på backen när han skäller som bäst, men däremellan lägger jag in ”tyst”-pass, och det köper han verkar det som. Återstår att se hur det går när jag ska kombinera ihop de två?

Tror att jag kanske någon gång berättat historien om Iza och skallet. Om så är fallet så får ni stå ut med att den kommer här igen.

Ett av skälen till att jag valde just henne (bland fyra tikvalpar) var att hon var tyst! Och självständig! Den första egenskapen har jag för det mesta varit nöjd med. Den andra har väl ibland varit lite väl bra…

Redan första gången vi tittade på valparna, vid fyra veckors ålder, gick Iza sina egna vägar. Stod det en vägg i vägen så klurade hon, under tystnad, ut hur man skulle ta sig runt den. Hennes tre systrar tassade omkring som Knatte, Fnatte och Tjatte och stod det något i vägen så skällde dom unisont. När det inte hjälpte gjorde de något annat.

Med tanke på min första rabiata schäfer kändes tystnaden som en bra egenskap och vägde tungt vid valet. Och hon fortsatte att vara tyst. Jättetyst.

När de gjorde MH vid 15 månaders ålder höll det i sig. Iza sa inte ett ljud på hela banan medan hennes systrar skällde hej vilt på både dumpe, spöken och annat.

Iza har aldrig skällt i vakt, inte i rädsla, inte i aggressivitet. Hon skäller inte på andra hundar. Hon är helt enkelt … tyst. (Eller var åtminstone tyst, till lillebror lärde henne hur man använder stämbanden.) OK, dammsugaren har hon väl skällt på, men det har varit det enda. Att detta skulle bli problem med momentet ”ljudgivning” förstod jag ju, men det var ändå så skönt med en tyst hund att jag lät det hela bero.

Till sist var vi tvungna att ta tag i detta och den som till sist lyckades få henne att skälla på kommando var faktiskt – tro det eller ej – husse. Genom att blåsa i hennes ansikte?!

Då inträffade nästa problem.

Hon, som inte rädd för något, blev rädd för sitt eget skall!? T ex. om man körde det inomhus så skällde hon en gång och sen sprang hon och ”gömde” sig under köksbordet. Så småningom övergick detta i att hon skällde samtidigt som hon hoppade på mig. Utan att tänka mig för nämnvärt berömde jag detta. Hon skällde ju! Att det skulle bli så svårt att omforma detta till ett stillasittande skall kunde jag inte i min vildaste fantasi tro, men i hennes värld betydde ”skall” – skäll och hoppa upp i mattes famn. *suck*

Numera har hon ett kanonbra skall, rent ljudmässigt. Folk som bara har hört henne på avstånd har ibland trott att det varit en skyddhund under bevakning! Dock finns en hel del att önska av rörelsmönstret. Vid första skallet är hon alltid på väg att nypa av mig nästippen alt. knocka mig. Sen sjunker hon ner en liten bit men det är fortfarande ”rörligt”. Det blir bättre efter en fyra-fem försök, men det har man ju inte på sig på tävling och därför har poängen blivit som den blivit.

Vad sensmoralen blev av detta vet jag inte, mer än att man ska vara noga med vilka beteenden man förstärker. 🙂

Det är tur att hon är söt i alla fall. 🙂

Eftersom förra veckans ljuvliga brittsommarväder, föga överraskande, har gått över och regnet öser ner fick jag idag bita i det sura äpplet och ta på mig den här:

Den kändes som en oerhört god idé då, för 3,5 år sedan.

I Brasilien.

I 35° värme.

En av de sista kvällarna och efter ett antal caipirinha…

Nu kostade den förvisso typ 35 svenska pengar eller nå’t, så det var inte så mycket att bråka om. Tanken var att ha den på regniga hundpromenader för att skydda såväl glasögon som nacke. Keps funkar utmärkt för glasögonen, men inte för nacken…

Sedan har den … eh … mognat? Eller vad den nu har ägnat sig åt där den legat på hatthyllan år efter år som ett monument över onödiga/oövertänkta inköp. Men nu har den fått komma ut i ljuset. Åtminstone en gång.

Första gången jag använde den var för några veckor sedan, men då var det nästan mörkt när vi gick ut – jag och min hatt. Ja Iza var också med. 🙂 Idag fick den gå på sin andra promenad, och för första gången i fullt dagsljus. Men vi höll oss mest i skogen där risken inte är så stor att möta någon. Hatten är dock riktigt skön, sitter bra på huvudet och fyller sin funktion så jag kanske lär mig att leva med den?

Vad jag egentligen vill ha är dock en rejält goretex-hatt. Med riktiga, stadiga brätten. Gärna svart, men jag kan i nödfall tänka mig även en jägargrön. Tips någon?

Ikväll är det proklamerat vilokväll för de fyrbenta. Jag får väl se om jag kan hålla mig?

…att skynda sig?

Gårdagens tårtinköp (med anledning av uppflyttningen förra helgen)  förvandlades raskt till en veritabel magsårsframkallare.

Utanför disken: extremt obeslutsam mamma (med vidhängande pappa) som inte kunde bestämma sig för om hon skulle ha Nalle Puh eller Nalle Puh eller … Nalle Puh på motivtårtan. Och inte heller vilken fyllning hon skulle ha, trots att expediten förklarade att motivtårtor förmodligen (hon var nog ny på jobbet) bara görs med en sorts fyllning.

Innanför disken: Förmodligen nyanställd, valiumdopad 80-talist. Inget, jag säger INGET, kunde tydligen stressa henne. När jag (och 10 kunder till) stått och trampat luft i ca 20 minuter och åhört ovanstående fruktlösa diskussioner kom hon på att hon kanske kunde expediera någon annan kund (mig) medan paret ovan försökte fatta ett beslut (till vilket de fullständigt saknade underlag i brist på information). Jag ska inte ens försöka beskriva hur lång tid det tog för expediten att vika ihop en tårtkartong, för att inte tala om två… Hon måste dock leva ett mycket behagligt liv, och ligger sannolikt mycket långt ifrån riskgruppen för galopperande magsår.

***

…att komma ihåg att ta med sig datorn från jobbet när man ska jobba hemma dagen efter?

Mitt misstag insåg jag när jag packade ur bilen hemma. Detta resulterade i en extra resa till jobbet, som tack och lov ligger åt samma håll som klubben, men det blev ändå en omväg på ca en mil.

***

…att träna in skall?

Inte alls svårt visade det sig. 🙂 Att lille K har nära till skall kom ju inte som någon nyhet men att han skulle greppa kommandot så snabbt?! Det tog 4-5 minuter innan han satt snyggt och prydligt, med alla tassar i backen, vid min sida och skällde på kommando! På Iza tog det 4-5  ÅR, och hon sitter fortfarande inte snyggt och prydligt utan skjuter upp som en rymdfärja på första skallet och studsar sedan runt i största allmänhet.

Nu ska det erkännas att K har en bit kvar. Än så länge kommer det bara 2-3 ”gläfs” så lite uthållighet måste tränas, och … att vara tyst när så är önskvärt. Det kan bli ett spännande projekt. 🙂

***

…att träna in framåtsändande?

Det återstår att se. Nu har jag åtminstone inhandlat fyra 10-liters plasthinkar som kan användas som ”grupp”. Jag har ingen aning om huruvida det kommer att fungera, men instruktören på lägret i somras hade använt sig av det med gott resultat. De kostade 12:-/st. så det är värt ett försök.

***

…att förstå varför man får tårta?

Jag hade en lång och djup diskussion med K igår kväll där jag försökte förklara att tårtbiten han fick slicka i sig helt och hållet grundade sig i prestationen förra söndagen, och inte i lördags. Jag hoppas han förstod?!

***

…att låta bli att nosa under träning?

Även Iza fick ett litet lydnadspass igår kväll. Men hennes nosande gör mig skogstokig! Och varken muntliga kommandon eller den andra sorten hjälper, åtminstone inte mer än högst tillfälligt. Vi avslutade kvällen med simning och i bassängen nosar hon åtminstone inte… *suck*

***

Avslutningsvis några bilder som togs i mitten av augusti, men inte nått mig förrän nu. Bättre sent än aldrig. 🙂

Det framgår inte så tydligt på bilden i det här formatet, men på halsbandet står det faktiskt ”Krazy dog” (ja, med K). Det kanske är därför han är som han är ibland? Kanske dags för ett nytt halsband utan tryckt ”affärsidé”?

-Vad vill du matte?

Start på inkallning. Och vilken kamera kan fixa skärpa på en Karlsson i action?

Fortsättning på inkallningen, och lite bättre skärpa även om det gårt fort.

Eller egentligen; när matten själv får välja, så åker hon hellre utan hussen när hon ska shoppa. Det ”fick” hon inte göra idag och med andra ord gick det ganska snabbt. Och blev ganska billigt. Det finns få saker som gör mig så stressad som en sur husse som sitter på någon ”parkbänk” och väntar på att jag ska bli klar.

Hittills idag har jag hunnit med ett spår till Iza, och ett uppletande till Karlsson. Precis som utlovades i gårdagens blogg.

Iza var väl något fundersam, och lite tveksam först. Spår … kan det verkligen vara meningen? Hon har ju bara spårat en gång sedan lägret, och då var det katastrofspåret på ensilageåkern om någon minns det. Den här gången var det ett vanligt hederligt skogsspår och när första chocken lagt sig tuffade hon på som vanligt. Alla pinnar hittade hon också. Där har lillebror lite att lära.

Under tiden Izas spår låg till sig vallade jag en uppletandekorridor åt K, på åkern i rak motvind. Nu börjar vi om (nästan) från början och gör det enkelt för att höja motivationen. När jag vallat färdigt tog jag ut honom så att han fick se på när jag gick ut och lade tre föremål, alla på fullt djup. Sen var det inga som helst problem, ett-tu-tre så var de inne. Jag satte in honom i bilen så att han inte såg vad jag gjorde, lade ut föremålen på nytt och ännu en gång plockade han in alla tre utan problem. In med honom i bilen igen, ut med tre nya föremål i en något bredare korridor. De två första var inga problem men det tredje fixade han inte så där fick jag hjälpa till lite. Ska försöka köra där igen, idag eller i morgon, helt utan synretning och med fyra föremål, så får vi se vad som händer. Sen får jag väl flytta ut det i skogen.

Som belöning för väl utfört uppdrag fick han varje gång (efter tredje föremålet) sin älskade pip. Och hej vilka race det blev. 🙂

Sista vändan fick kameran vara med också, men det blev mest ”pip-bilder”. 🙂

Innan bilderna vill jag dock skicka iväg ett jätte-grattis till klubbkompisen Anna med Tilda som den här helgen jobbat ihop till en fjärdeplats i medium på VM i agility!!! Liksom … VärldsMästerskap! Fjärde plats! Snacka om att kunna skärpa ihop sig när det gäller. Att hon var min och Izas privat-agilityinstruktör förra året gör ju inte det hela sämre. 😉

Här kommer lite bilder från dagens övningar. Att släpa med kameran på Izas spår var det tyvärr aldrig tal om.

Full fart ut i ”rutan”.

En handske!

Två handskar! Men gamla strumpor har matte gott om, så den skiter jag i.

Äntligen! En rosa pip – DET är livet!

Ja ja… det ÄR trimdags, jag vet. Men det får nog vänta till nästa helg… Jag tycker faktiskt han är ganska söt i sin sport-frissa. 🙂

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig, men kolla framtassen! Och blicken!

Ibland är det mysigt att bara ligga och tugga också. Och om någon undrar så brukar han normalt inte få busa runt med tjänste-tecknet på sig. Nu handlade det dock om ett mycket snabbt byte från föremål till belöning så jag hann inte ens tänka på att ta av det.

Och nu över till den botaniska avdelningen. Är det någon som vet vad detta är?

Inte jag heller. Busken har växt vid vårt garage sedan långt innan vi köpte huset. I våras ”nackade” husse den rejält och nu har den massor med bär. Den har haft bär innan också, men inte i den här omfattningen. Jag planerar inte att äta dem, så där kan ni vara lugna, men det vore roligt att veta vad det är. Alla tips mottages tacksamt.

Tja, då har vi landat igen, med en hård duns, efter förra helgens (och veckans) lyckorus. Någon klubbmästartitel kan vi INTE stoltsera med. Däremot en åttonde (och sista) placering.

Dagen började med att jag var figurant för en appellhund i söket och fick vänsterörat ”avskällt” av en skallmarkerande riesen. Det i sig är ju en upplevelse. 🙂 Efter det skulle högre- och elithunden köra sitt uppletande och då bistod jag som föremålsutläggare. Ingen särskilt betungande uppgift.

Efter det var det dags för spåren, och det började bra. Påsläppet, och de ca första 100-150 meterna gick på ett hygge vilket oroade mig lite innan start eftersom det börjat blåsa rätt kraftigt, men det var inget problem. K ångade på jättefint trots att jag hade vissa problem att ta mig fram. Hur mycket domarna såg, mer än mig och en lina som försvann ner i gräset på hygget, är oklart. Men det räckte tydligen för en 10-poängare i alla fall. Ganska snart apporterade han en pinne, och sedan en till. Duktig hund! Sen spårade han, och spårade, och spårade men – inga pinnar. Så småningom dök det upp en pinne till som även den apporterades helt korrekt. Sedan spårade han en lång bit utan pinnar och sen var vi vid slutet. Fyra pinnar har han alltså ”tappat bort”?! Inte alls bra… 😦 På några ställen var han av spåret men letade sig snabbt tillbaks igen, så jag vet inte om det berodde på det eller om han helt sonika sket i pinnarna? Vi kom dock runt på 20 minuter och det var ju glädjande. Jag kanske kan börja släppa min oro över tempot och fokusera på pinnarna istället?

Tillbaks till klubben och ganska direkt var det dags för lydnaden. Eftersom jag insett att vi var mycket långt ifrån klubbmästartiteln 😉 bestämde jag mig för att ”träna” på lydnadsplan. Dvs inte tillåta något trams utan hellre nolla momenten. Och det gjorde vi. Kort sagt, lydnaden bestod i princip av 0-poängare och 10-poängare, med något enstaka undantag. Och dagens strul kan jag inte ens skylla på att jag var nervös, för det var jag inte vid det laget. Jag bryr mig inte om domarkommentarerna, för de var många och långa.

Linförighetet: 6/0 (sexpoängar’n berodde enbart på att ena domarn hör dåligt och missade några av alla mina dubbelkommandon. Det var en klockren nolla.)

Framförgående: 7,5/8

Platsläggande: 0/0 (även idag krävdes det tre kommandon innan den lilla råttan damp i backen. Här verkar vi ha problem… En gång är en gång, två gånger är en … gong-gong, eller hur nu Agnetha uttryckte det för några veckor sedan.)

Inkallande: 10/9,5

Kryp: 0/0 (det krävdes dubbelkommando på ligg, på kryp och sen satte han sig inte upp utan jag fick dra upp honom i halsbandet?! Men själva krypet var jättefint enligt domarna!)

Apportering: 0/0 (här bestämde han sig för att springa förbi mig och kissa borta i gräskanten. Tyvärr fann jag mig inte och gav dubbelkommando när jag förstod vartåt det lutade. Han släppte dock aldrig apportbocken och kom sen in och lämnade av jättefint. *suck*)

Hopp: 10/10

Platsliggande med skott: 10/10

Påsläpp spår: 10/10

Spår: 6/6

Budföring: 10/10

Så kan det gå.

Helt klart var han trött efter spåret, och vilan däremellan blev inte lång. Vi måste träna upp framför allt den mentala konditionen, men även den fysiska. När han blir trött hamnar tydligen höger och vänster hjärncell i konflikt och försöker byta plats, och om de då stöter ihop på mitten och börjar slåss … så är det kört. Det var nog ungefär det som hände idag. 🙂 Men jag har åtminstone fått klart för mig vad vi behöver träna på.

I morgon tror jag Iza ska få ett spår som omväxling, det skulle säkert glädja henne enormt. Och möjligen får K ett uppletande för det MÅSTE vi ta tag i nu, men för övrigt ska han få vila åtminstone en dag. 😉

Det är vad jag har att se fram emot! Tog en kvällspromenix med Iza för att kolla av vårt ”gamla” trattis-ställe. Och … oj! Det fanns hur mycket som helst, nästan. Det var åtminstone mer än vad jag egentligen borde ha plockat en fredagkväll (4-5 liter), med tanke på att de ska rensas. En del ska faktiskt ätas upp till middagen också. Mmmmm… 🙂

Några fina exemplar ur förra helgens fångst.

Och här är hela skörden från förra helgen, på väg till torkning!

Trots att det blinkar ”training overload” i både min och terrierns pannor så åkte vi iväg och tränade igår igen. Det verkar nämligen som om vi äntligen blivit med träningsgäng och då gäller det att hänga på. 🙂

Gänget består av tre ”tanter” till (jag tror faktiskt jag är yngst, men det skiljer inte mycket). Det är B med en flat-tik på nio år, A med en golden-hane på 10 år och en golden-valp (av jakttyp) samt M med en DSG (i väntan på den perfekta terven) som inte var med igår. B och A är domare, och det är ju aldrig fel. 😉 Jag känner samtliga mer eller mindre väl, bl a från Kindslägret, och det här ska nog bli bra. 🙂

Igår visade det sig att planen där vi tänkt vara var upptagen. Av en golfare! Efter diverse diskuterande beslutade vi att åka hem till B som bor i närheten och har en egen liten appellplan. Det visade sig att appellplanen var ”insprängd” i en fårhage. Det tyckte K var … intressant. 🙂 Men han vande sig efter en stund. Ludden syntes inte till så mycket, men det luktade nog en hel del.

När fårchocken lagt sig skötte han sig riktigt bra. Han fick ligga plats två gånger. En gång med sittande hundar bredvid och en gång med liggande. Jag gick dessutom och gömde mig en del av tiden båda gångerna, och det fungerade också bra. Fick kommendering i ff med stegförflyttningar, vändningar på stället och tempoväxlingar. Där var det lite ”får-vims” i början men det blev bättre. Rutan, tungapport, kryp med vinklar och inkallning med ställande hann vi också med. På rutan vrålar han rakt ut om jag säger ”rutan”, men är jag tyst och bara visar med handen eller viskar ”varsågod” så är han tyst? Tja, det finns ett och annat att fundera på.

Dessutom fick han ett spårupptag. Han var extremt övertygad om att spåret gick ”bakåt”. Och en övertygad terrier är inte lättövertalad. Han ”hängde” sig i selen, och till sist la han sig ner, mycket bestämt, åt ”fel håll”. Efter en stund gav han dock upp och tog spåret åt andra hållet och då blev det så bra fart att han galopperade över den enda pinnen och fram till slutet, den pipande apporten. Funderar faktiskt på att låta honom gå några bakspår, landa på vägen, och åka in i bilen en stund? Det tål att tänka på…

Avslutningsvis blev det lite fika och helt plötsligt var klockan 20.00 och det var kolmörkt?! Då skulle jag åka och helghandla! Vid 21-tiden var jag hemma hos en tämligen surmulen husse…

Idag är det vilodag och i morgon är det klubbmästerskap i bruks. Eftersom det är inofficiellt så vågar jag skriva det här. 😉

Några dagar i rad har förmiddagarna bjudit på tjocka dimmoln som lättat framåt lunchtid. Idag började dagen med klar himmel, och låga moln.

Jag måste testa en grej jag hittade på nätet!

‘

‘

‘

Och det funkade inte. Här ovanför skulle det ha varit ett käckt litet frågeformulär, men html-koden verkar inte funka i WordPress. Sorry.

För övrigt föll vi för det fina vädret och åkte och tränade idag igen. Den lille skötte sig utmärkt. Iza fick gå promenad med husse på hemmaplan.

Insåg idag att jag måste inreda en ryggsäck till alla prylar man behöver ha när man tränar. Framför allt lydnaden är ju en materialsport. 😉  Vi har långt från plan till parkering så att hämta i bilen efterhand funkar inte. Igår försökte jag ”knô” in K:s tungapport i ryggfickan på västen. Det gick ”sådär”. 🙂 Ryggsäck får det bli!

Precis när jag postat föregående inlägg gick jag ut och vittjade brevlådan. Det var roligt! 🙂

Först och främst låg det ett tjockt kuvert där, adresserat till Karlsson. Som vanligt, när det kommer den sortens post, var det från fanclubs-ordförande Ingrid. 🙂 Vi tackar och bockar! Du är för härlig Ingrid! Även Iza tackar och bockar för hon får nog delta i uppätandet om inte terriern snabbt ska förlora sina bruksegenskaper pga akut fetma. 🙂

Dessutom låg där ett ovanligt trevlig lönebesked och en katalog från Taiga. En mycket farlig kombination… Men med tanke på att bilen ska in på service nästa vecka, och sedan ska besiktigas veckan därpå, får jag försöka hålla i slantarna.

(En sak är dock klar; ska man handla kvalitetskläder för utomhusbruk är Taiga ett mycket hett alternativ. Men smakar det så kostar det…)

Igår förvandlades den gråmulna morgonen till en alldeles fantastisk höstdag. Framåt eftermiddagen var det 16-17° varmt i skuggan. I solen var det rena sommarvärmen och jag bara njöt de stunder jag kunde vistas utomhus.

Framåt kvällen blev det ett träningspass för K på Elfsborgs BK. Ryktet om vår ”bragd” hade tydligen spridit sig, för gratulationerna haglade ganska tätt. Det här är väl våra ”15 minutes of fame” så vi får slicka i oss bäst vi kan. 😉

Eftersom jag fortfarande inte lyckats bestämma var (och hur) vi ska börja träningen inför alla nya moment så körde vi på det som redan är påbörjat men långt ifrån klart. Framför allt blev det inkallning med ställande. Han funkar bättre på enbart handtecken men jag måste försöka få till det även på muntligt kommando med tanke på att avståndet är rätt stort. Vi körde även lite ruta som den lille terriern glatt kombinerade ihop med skall. Inte bra!

Kröp gjorde han som en liten gud, och vi påbörjade vinklarna, framför allt åt höger, genom att låta honom krypa i små cirklar vilket han löste fint.

Stegen återupplivade vi igår och efter ett par ”varv” på lilla stegen fick han ta den stora och det gick alldeles galant när jag slutade ”hjälpa till”. Han har fått in en helt OK teknik för att ta sig fram på ovandelen, och fort går det…  Han förstår dock INTE vitsen med att kliva på sista steget på nedvägen så det får vi jobba på.

Tungapporten körde vi också och det börjar se riktigt prydligt ut. Det kan dock komma något startgläfs…

Platsliggning med skott blev det också och inte ett spår av krånglet från i söndags. Han satte sig direkt, la sig direkt på kommandot och låg sedan jättefint trots att en hund i närheten krånglade en del. Bad ”tävlingsledaren” gå fram och kolla om han pep, men det gjorde han inte, just då iaf. Jag måste erkänna att han är rätt söt där han ligger bland alla stora ”normala” brukshundar. 🙂

Ikväll var tanken att jag skulle hålla mig hemma, för imorgon är det också träning planerad (nörd – vem – jag?), men nu håller solen på att bryta igenom och då vete sjutton… känns som om man MÅSTE ta vara på de fina kvällarna och passa på att träna så mycket som möjligt innan mörkret anfaller på allvar.

Stort tack för alla gratulationer i förra inlägget. Det värmer! 🙂 Som jämförelse kan jag berätta att husse var mer exalterad över att Kalmar (Elfsborgs konkurrent om SM-guldet) fick en halvtimmes förlängning i finalen av Svenska Cupen (tror jag det var?) i söndags eftermiddag, än över Karlssons uppflyttning?! Hans slutsats var att den halvtimmen skulle resultera i trötta ben en vecka senare när de båda lagen möts? Jag vet inte jag… och liiite mer entusiasm över våra bravader hade kanske varit önskvärt? Men man lär sig leva med det också.

I söndags eftermiddag gjorde jag en utflykt till den lokala ICA-butiken. Helt plötsligt kom jag på mig själv på att gå omkring och fån-flina. Om man vill vara lite mer ”elegant” kan man kalla det för ett outgrundligt leende, à la Mona Lisa.  🙂 Den där uppflyttningen kom, helt ärligt, så fullständigt oväntat så jag har nog fån-flinat till och från ända sedan i söndags.

Nu börjar dock det chockrosa molnet landa, och jag inser hur mycket jobb vi har framför oss. Klivet upp till högre klass är stooort. Rent lydnadsmässigt är även klivet från lydnadsklass I till II ganska rejält, åtminstone större än mellan appellen och lägre, där ligger ju svårigheten i specialen, dvs att spåret är betydligt mer avancerat. Ni kan alltså slappna av, vi lär inte tävla på de närmaste veckorna, eller månaderna, eller kanske året? OK, vi har ett par klubbmästerskap att klara av men där får vi köra de klasser vi precis blivit uppflyttade ur.

Höstens, vinterns och vårens Att göra-lista:

Inkallande med ställande: där har vi börjat, men det är långt kvar till 10:an.

Framåtsändande: Vi har väl gjort några försiktiga första-övningar, men här finns det oerhört mycket att jobba på!

Skall: Skäller gör han ju ofta och gärna, men att göra det på kommando, samtidigt som man sitter still, och framför allt att vara tyst på kommando? Det kan ta ett tag…

Tungapport: Momentet är väl poängmässigt, men behöver putsas åtskilligt.

Dold platsliggning: har vi inte tränat särskilt mycket. Dock tror jag att han ligger ”bättre” om han inte ser mig, men det är bara vad jag tror.

Spårupptag: Där måste vi jobba på tempot och riktningen ut i rutan. Senast han fick ett upptag tog han sitt livs första bakspår. Vi får väl se hur det utvecklas?

Spårkondition: ja just det, långa spår… Många spår…

Uppletande: Det kanonuppletande han hade som valp/unghund har jag på något (okänt) sätt lyckats förstöra så där kommer vi att kunna lägga oceaner av tid.

Rutan: Påbörjat, men massor kvar innan det är tävlingsmässigt.

Fjärrdirigering: Där har han börjat hoppa pyttelite framåt när han sätter sig upp från liggande, så det jobbar vi vidare med. (Inte framåthoppen alltså, utan att han ska hålla sin position. 😉 )

Nu är bara frågan; var börjar jag? Får jag nog fundera på en liten stund. 🙂

Igår kväll åkte jag till klubben. Inte för att bjuda på uppflyttningstårta för gårdagen var redan bokad på tårtfronten och jag hade fått ”order” om att vänta till nästa måndag. Vad det gällde träningen var jag lagom ostrukturerad, luften går ju gärna ur så där direkt efter en uppflyttning, men vi körde en hel del läggande under marsch, där vi backade i träningen, för det momentet hänger ju med ett bra tag till och jag känner att han tappat lite i snabbheten. Lite inkallning med ställande körde vi också samt kryp och lf/ff, delvis med kommendering.

Iza fick ett rejält simpass efter det, och efteråt lyckades jag faktiskt åstadkomma något som kan kallas massage. Hon tittade på mig med skräckblandad förtjusning men bestämde sig till sist för att det nog var ganska skönt och låg still flera sekunder i taget. 🙂

Låt mig presentera ett stycke träsktroll – uppflyttad till högre klass spår!!! Jag svävar fortfarande omkring på ett chockrosa moln, och tror inte det är sant. Vi som bara skulle ut och ”prya” (på årets hemmatävling där vi inte riskerade bortlottning) och egentligen inte trodde vi skulle ta oss runt spåret på tid … och så går han och blir uppflyttad?! Jag fattar ingenting…? Mer än att jag har en fantastisk liten hund, även om det fanns mycket övrigt att önska av framför allt lydnaden idag, där han presterade långt under det han är kapabel till. Men skit samma – det gick vägen ändå!

Dagen började med lydnaden och det var inte särskilt kul. Det lilla träsktrollet var ruskigt okoncentrerad och nollade t ex läggande under marsch eftersom jag fick ge tre kommandon innan han förstod att det var honom jag pratade med. Och på krypet, som normalt sett är 10-mässigt, nosade han och var allmänt seg, men men… Vad gör väl det en dag som denna? Vi hade efter detta dagens andra bästa lydnadspoäng, men det säger nog inte att vi var bra, utan bara att de andra var sämre…

Sen var det dags för spåret och där fick jag så jag teg. 🙂 15 minuter behövde vi för att ta oss runt, och man har 25 minuter på sig. En pinne missade han, men det må vara honom förlåtet.

I det läget började jag inse att det skulle räcka med en femma på platsen för uppflyttning, och DÅ började jag bli riktigt nervös! Budföringen hade vi klarat oss utan, rent poängmässigt, men körde naturligtvis ändå. Insåg att jag faktiskt aldrig kört budföring med skott, men han är ju inte det minsta skottberörd, så jag var inte särskilt orolig. På vägen till mottagaren sprang han som ett skott (eller kanske som en liten kanonkula?) men på vägen tillbaks var han tvungen att ta en kisspaus och tala om att ”Kilroy was here”. Men bara det var gjort satte han full fart tillbaks till mig. 🙂

Och sen … sen var det dags för platsliggning. Som sagt, en femma skulle räcka. Vid det laget var det bara fem av åtta hundar kvar, och en avstod tydligen platsen för det var bara fyra hundar. Vid den tidpunkten hade Karlssons båda hjärnceller lagt av och han var nog på en annan planet. Vi ställde upp på vår ”punkt” och sen var det ”slut”. K ”låste” på något, gud vet vad, och hörde inget av mina upprepade sitt- och fotkommandon. När tävlingsledaren sa ”koppla loss och stoppa undan kopplen” stod han fortfarande upp. Snacka om att det susade runt i mitt huvud! Vad gör jag? Ja, jag får väl försöka lägga honom från stående då, tänkte jag och röt i med ett ligg. Inget hände… Ytterligare ett ligg, och ev. ett tredje, jag kommer inte ihåg, och då vaknade han till liv och – la sig. Jag trodde nästan att jag nollat momentet redan där, men det var ju bara att fortsätta. Och han låg som en klippa. Skotten berörde honom föga, och inget annat heller. Tittade sig lite omkring, men det var allt. Till slut visade det sig att vi fått åtta poäng på det. Generöst eller inte? Vet ej, men jag bara tackade och tog emot. Uppflyttningen var i hamn!

Här kommer dagens poäng: (och för icke bruksnördar – i brukset är det två domare, därav två poäng på varje moment, och olika koefficienter är det på varje moment, här också):

Linförighet: 6,5/6,5 Står i halt, drar i kopplet, nosar, VP

Framförgående: 7/7 Nosar, drar ngt, ngt snett

Platsläggande: 0/0 Flera DK

Inkallade: 10/10

Krypande: 6,5/6,5 DK läggande, ngt hög, långsamt tempo

Apportering: 9/7 Tugg

Hopp: 10/10

Platsliggande med skott: 8/8

Påsläpp spår: 10/10

Spårning: 9/9

Budföring: 6/6

Totalpoäng: 482,5 (och en tredjeplacering av åtta startande)

Iza behövde alltså fem försök för att få sin uppflyttning, och då hade vi 451,25 poäng, alltså 31 poäng mindre. Som sagt, jag har fortfarande inte fattat att detta gick vägen?! Vår ”prova på”-tävling? Men man ska tydligen aldrig upphöra att förvånas.

Så nu vet vi vad vi har att träna på över vintern (förutom spår); framåtsändande, skall, tungapport, inkallning med ställande, rutan, fjärrdirigering, platsliggning med dold förare + att putsa på de moment vi redan har. Och så uppletande då…

Men just nu tror jag vi ska ägna resten av dagen åt att göra … ingenting. 😀

Rubriken betyder att gårdagens show med Maria Möller var – just det – femstjärning. Vilken artist hon är! Och vilken röst hon har! Maken till mångsidighet har jag sällan skådat. Det var nog inte många musikstilar hon missade på dessa två timmar. Och sen har vi ju imitationerna som är – klockrena! Jösses så vi skrattade!

Showen avslutades med mitt favoritnummer, där hon (naturligtvis ensam) sjunger duett mellan Montserrat Caballé och Cher! Har sett det numret live tidigare och det är sååå läckert. 🙂

Stående ovationer från hela publiken var liksom en självklarhet.

Att vi hade platser mitt i femte rad på parkett gjorde inte det hela sämre.

Har ni möjlighet så boka biljetter:

http://www.ticnet.se/html/artist.htmI?l=SE&artist=Maria+M%F6ller+Show

Det finns faktiskt lediga platser på de flesta föreställningarna under turnén, och ni kommer inte ångra er! (Hon återkommer faktiskt till Göteborg i november. Är nästan sugen på att boka biljetter igen, men … nä, någon måtta får det vara.)

27 timmar och 25 minuter, det var ganska lagom tid att tillbringa i Stockholm. Först tyckte jag det var lite ”snålt”, men jag hann med precis det jag ville. Och lite till. Jag var med andra ord inte ett dugg ledsen när tåget lämnade centralen 15.15 igår. Tvärt om så var det ganska skönt att få vila fötter och ben en stund efter några timmars ”vankande” i butiker. Hets-shopping blev det inte så mycket med. Delvis pga begränsad budget, delvis pga avsaknaden av sherpa som kunde bära prylarna. Några småprylar blev det självklart, men inte mer än att det var hanterbart och fick plats i handväskan. Den stora prylen (en låda för hundprylarna i bilen, att ha ovanpå Karlssons bur) köpte jag det sista jag gjorde innan tåget gick.

På onsdagen åkte jag raka spåret till polishuset för att luncha med G, en f d arbetskamrat. Det blev även sightseeing i de lokaler där jag jobbade under några år, och i de nybyggda delarna. Det har hänt en del på 23 år… På torsdagen besökte jag även f d Norrmalms polisstation där jag jobbade de sista åren innan jag flyttade hit, och där hade det hänt grejor minsann! Där huserar numera designhotellet Nordic Light Hotel. Det enda som fanns kvar från ”min” tid var en mosaikvägg i receptionen, och det var ju iofs anmärkningsvärt!

På torsdagen vankades det som sagt omkring på stadens gator och torg, och så åt jag lunch med L. Sen blev det hemfärd. Åkte X2000 både upp och ned, och visst är det snabbt och effektivt (och den här gången blev jag INTE sjösjuk), men jag  kunde konstatera att det var bekvämare säten och mer plats på mjölkpallståget mellan Borås och Herrljunga!

Min ”secret mission” på SBK då, kanske någon undrar? Det var inte så secret. 😉 Jag hade tillfrågats av centrala PR- och info-kommittén om att delta i en grupp som skulle ”brainstorma” (genomföra ett brand wheel, med ett ”finare” ord) och lägga en grund för det varumärkesarbete som skall startas upp. Detta innebar att vi under några timmar på onsdag eftermiddag/kväll satt på klubbens kansli i Farsta och försökte enas om vad SBK är och vad vi står för, och vad vi vill stå för. Allt för att kommunikationsbyrån som jobbar med projektet skulle få en grund att stå på. Lite spännande, lite intressant, och framför allt ska det bli intressant att se vad det hela mynnar ut i?

Ikväll bär det iväg till Göteborg för Maria Möller show, men sen – sen ska jag inte lämna kommunen på … på … flera dagar! Nä, allvarligt talat har jag inte en enda kommunlämning inplanerad (även om det säker blir någon), och det känns faktiskt ganska skönt. 🙂