Klockrent bakspår!

Större delen av dagen har regnet formligen vräkt ner. Antingen har det spöregnat eller så har det ösregnat… Perfekt för sanitära åtgärder inomhus med andra ord, och gudarna ska veta att det behövdes. Nu är jag väl inte ikapp men en del har jag åtminstone hunnit med. T ex har jag ”dödförklarat” sommaren 2008 genom att byta till höstgardinerna i köket. Nåja, så ”höstiga” är dom inte, men det är inte sommargardiner och inte julgardiner utan täcker in säsongerna däremellan. I samband med detta fick jag en glad överraskning, och jag förvånade mig själv rejält med oanade husmorstalanger. När jag skulle plocka fram gardinerna och stryka dom visade det sig att det redan var gjort. Linnegardinerna och den matchande duken låg prydligt ihoprullade i skåpet och var bara att hänga upp?! Man häpnar… 😉

Framåt eftermiddagen lugnade det ner sig lite med regnet, åtminstone såpass att det var ett par minuters uppehåll mellan spöregnen. Då bestämde jag mig för att lägga ett spår åt K. För att få lite variation tog jag bilen iväg till huppegupp-rundan. Där har han aldrig spårat tidigare, och det är ett bra tag sedan vi promenerade där. Terrängen är, milt uttryckt, kuperad och delvis gräsligt svårgådd (om man går utanför stigarna, vilket jag naturligtvis gjorde). Stora stenar, klippblock, stubbar och rotvältor som är överväxta med mossa. Inte min favoritterräng direkt, men jag överlevde. Två gånger! Men tusan vet om jag gjord det med Iza i linan? När jag placerat ut slutapporten skulle jag ”bara” gå över bäcken och tillbaks till bilen. Det visade sig att bäcken förvandlats till en smärre flodfåra där man förmodligen kunnat driva företag i äventyrsbranschen. Närmare bestämt forsränning! Fick traska en bra bit på det extremt risiga hygget för att hitta ett ställe där jag kunde tänka mig att hoppa över.

Nåväl, idag kom det. Karlssons första klockrena bakspår! Upptaget låg ca 15 meter in på en stig, för att hjälpa honom med riktningen. Det som var glädjande var tempot ut till spåret. Ingen tveksamhet utan iväg rakt fram för att leta upp spåret. Och han fann. Sen bar det iväg åt fel håll. Jag lät honom gå 5-6 meter sen stod jag bara stilla och höll emot i linan. Som den terrier han är så gav han sig inte i första taget. Han stod bra länge och propsade på att vi skulle gå åt det hållet, men till sist började han väl undra varför han inte kom ur fläcken, vände och spårade iväg åt rätt håll. Det finns ju miljarder teorier om vad man ska göra när hunden väljer bakspår. Om jag gjorde rätt eller fel? Det får framtiden utvisa.

Resten av spåret kan väl sammanfattas med: första två tredjedelarna bra, sista tredjedelen DÅLIGT! Riktigt, riktigt uselt var det på slutet. Delvis var han säkert trött i huvudet, men jag misstänker även att det varit svampplockare med hund i farten. (Ingen ursäkt, men kanske en förklaring.) En bil stod parkerad lite ”konstigt” när jag åkte för att lägga ut spåret. Den var borta när jag kom tillbaks. Och ungefär rakt in från den parkerade bilen strulade det ordentligt. Jag hade gått parallellt med stigen men K skulle prompt ut PÅ stigen, och där skulle han kissa på varenda grästuva och mossrufs! Till sist hittade han i alla fall slutapporten och sen sökte vi oss en annan väg tillbaks till bilen, så att vi slapp hoppa över bäcken. Nöden är uppfinningarnas moder, var det någon som sa. 😉

Precis när jag skulle backa ut bilen och åka hem kom det en annan bil och svängde in. Jag tänkte inte mer på det förrän dörren slängs upp och ut kommer en hundbekant från Kind?! Mycket felplacerad, tyckte jag först. Det visade sig dock att de flyttat till stan och nu inte bor alls långt ifrån oss. Eftersom hon har en valp och är träningssugen bytte vi mobilnummer för att ev. spårträna en del ihop. Roligt. Jag behöver verkligen spårkompisar.

Här kommer så en bild på pelargonen som blev en malva. Har dock fått en tröstande kommentar från min pelargonmentor Ingrid; pelargon och malva är tydligen släkt, så jag var inte fullständigt ute och cyklade. Som sagt, själva blommorna är inte särskilt pelargonlika (även om jag insett att en pelargon kan se ut nästan hur som helst) utan det var vissa av bladen (det fanns två ”sorter”) jag hängde upp mig på.

Fattas bara att det inte är en malva – heller! I så fall börjar det bli riktigt pinsamt…

Så över till sommarens drama; min fuchsia! Den är nu inne på sin tredje blomning! Har vid tre tillfällen varit på väg att dödförklara och slänga den för den har sett så trött och tråkig ut och ”jag klarar inte av fuchsior”. Som tur är har det inte blivit av för helt plötsligt har det kommit nya knoppar och sen har den blommat för fullt. Nu återstår bara att se om jag kan övervintra den också? Det ska tydligen gå säger experterna…?

Just nu är det fotboll på TV så jag tror jag ska köra en fördjupning med instruktionsboken till kameran och en gång för alla försöka få kläm på det här med bländare och slutare…