Korkad matte – stackars Iza :(

Idag hade jag planerat spår åt båda hundarna, och så blev det. Nästan.

Karlsson fick ett ”vanligt” skogsspår av lite mer normal längd än senast. Tror nog att det var ca 1000 meter. Den här gången byttes ALLA pinnar mot medhavd piiiip, och han var sååå lycklig. Intensiteten var stundtals kanonbra och motivationen på pinnarna jättefin. Dock får han sina små ”stopp”, när han bara står och vädrar ut i luften och filosoferar över livets mening, eller vad han nu gör?

Iza, den rutinerade spårhunden (?), skulle få ett svårt spår, men kort, eftersom närskogen ”tog slut” i och med Karlssons spår. Att spåra på nyslagen åker ska vara svårt har jag hört, och eftersom dom slog ”vår”  åker i fredags och balade ensilaget igår passade det ju bra. Tyckte jag. Och då var jag inte snäll visade det sig. Jag tror aldrig hon fick fäste på något spår över huvud taget? Hon irrade mest omkring och letade, och letade, och letade. Det hela liknade mest en pinnletar-promenad. Med viss vägledning från sin elaka matte hittade hon i alla fall apporterna, och snusdosorna,  så att hon fick lite utdelning. På ett ställe hade jag, som tur var, gjort en liten lov upp i ett överväxt stenröse och in i skogen och då blev hon rejält lättad och spårade genast som vanligt. Att det skulle vara fullt så svårt hade jag nog inte trott, men med tanke på att det även i min, kroniskt halvtäppta, rökarnäsa var som att promenera omkring INUTI en ensilagebal kanske det inte var så konstigt?

Efter detta var hundarna rätt nöjda för en stund så jag tog en tripp till Gällstad och fyndade lite på Fabriksbutiken som hade flyttrea och 50% rabatt på sina redan hyfsade priser. Då blev det billigt. Riktigt billigt! 😀 Passade på att komplettera mitt Höganäsporslin och så blev det lite nya glas och annat plock.

Nu har husse kommit hem också, så nu är det inte bara slut på helgen, det är även slut på curry och gorgonzola i maten… 😦

Trollhättan tur & retur!

Har man villiga träningskompisar i Trollhättan så kostar det tre timmar och 20 mil på (mestadels) asfalterade kostigar. Men nu har vi i alla fall landat efter en trevlig och nyttig dag på Trollhättans BK tillsammans med Agnetha och en del annat folk. Agnetha hade haft vänligheten att ragga upp den tåliga flaten Olga med matte för att agera ”statist” på vår platsliggning, tillsammans med hennes egen Bucks.

Eftersom platsliggningen var huvudsyftet med resan, och tävlingar i regel börjar med detta moment, så startade även vi i den änden. Första passet blev 10 minuter och han låg så pass bra att jag aldrig behövde ta till den riktiga basrösten. Han pysslade lite med den personliga hygienen en kort stund, och tittade sig omkring en hel del, men inga tendenser till att resa sig. Och tyst var han också! Lite senare körde vi ytterligare en platsliggning på fem minuter. Då låg han och tittade sig omkring ännu mer, men när han tittade bort backade jag några steg, nästan varje gång, och till sist tror jag han insåg att det var bäst att hålla lite koll på den virriga matten som inte kunde stå still… 🙂

Jag och Agnetha körde sedan igenom lägreklass-lydnaden med våra respektive hundar och tävlingsmässig kommendering. På det stora hela skötte sig Karlsson jättebra. Problemet är väl krypet där det fortfarande krävs lite för mycket hjälp för att komma igång. Och för att hålla igång hela vägen. Bara att jobba vidare på det. Men själva krypet var det som vanligt inget större fel på.

Ett uppletande körde vi också, med två korridorer. Det var ju länge sedan nu och visst märktes det att han var ringrostig. Det krävdes synretning i båda korridorerna för att han skulle erinra sig vad det gick ut på. Note to self: kör uppletande oftare än en gång varannan månad!!!

Iza fick ett agilitypass bara på skoj, och roligt hade hon. Både när hon var med mig och när hon inspekterade resten av den inhägnade planen. 🙂 Agnetha fotade febrilt (och bra) med min kamera, och höll på att få en schäfer rakt i linsen några gånger. 🙂

Allt som allt höll vi på i fem timmar, inkl. en del fika och prat. Tiden går fort när man har roligt. Himla synd att det är så långt emellan, och så dålig väg. Det är ju inget äventyr man ger sig iväg på en gång i veckan direkt.

Här kommer bilder från dagen. Karlsson har inte fastnat på en enda bild i min kamera, men kanske i Agnethas? Vi får se vad som dyker upp senare.

Rätt OK faktiskt!

  • De nya kängorna är provgådda i en timme och var precis så sköna som jag trodde. Inte ett enda skavsår. Sen får vi väl hoppas att de klarar väta också, men det återstår att se.
  • Bokpaketet med fem Arne Dahl-deckar är uthämtat.
  • Dagens curry-rätt är tillagad och uppäten i den sista kvällssolen på altanen.

Men sen blev det problem. När jag tänkte titta på TV för en gångs skull så fanns det inget jag ville se…

Öronvädrande vildhund

En bild från igår och en från … alldeles nyss. 🙂

Emellanåt hittar jag K med öronen i denna fascinerande position. Oftast har han fixat till det alldeles själv, som den här gången. Ibland kanske storasyster hjälpt till med lite tvätt och glömt att stänga öronen efter sig.

Den blicken… 🙂

(I munnen har han faktiskt den enda leksak som överlever hans kärleksfulla omvårdnad. Vi är iofs inne på nr 2 eftersom den första ”sprack” efter ett år eller så, men ändå … den håller. Typ amerikansk fotboll, ihålig. Ett tips till andra vandal-ägare.)

PT och HF

Igår kväll tränade vi för vår PrivatTränare, och som vanligt var det riktigt kul och givande. Dock var ”våra” fotbollsplaner upptagna av en massa människor som spelade fotboll?!  Vafalls… kan de inte skaffa sig ett liv istället? Därför fick vi ta till vår reservplan (!) som vi inte använt tidigare för att den ligger lite otillgängligt. När jag inspekterade i våras var den stooora gräsmattan klippt och fin. Det var då det… Nu var gräset ungefär tre dm högt. Det innebar att Karlsson, under den inledande platsliggningen innan PT:s ankomst, knappt syntes från min position. Men han låg, och låg, och låg… Närmare bestämt i 13 minuter, sen bröt jag. Gräsmattan är nämligen belägen mitt i ett populärt naturområde med massor av stigar och promenerande människor. Det var inget som helst problem, men när det kom en människa med vidhängande hund kände jag att det fick räcka. Jag tror inte att han hade rest sig då heller, men efter så pass lång tid ville jag inte riskera att behöva skälla på honom utan få en chans att avsluta riktigt positivt och mysig. Det mest  fascinerande är att han faktiskt är tyst?! OK, efter 11 minuter kom det något enstaka litet pip. Men efter 11 minuter är ju liksom momentet slut för länge sedan, oavsett i vilken klass man tävlar. 🙂

Passet i övrigt bestod av att vi började från grunden med rutan, dvs backade ungefär 14 steg… Det vi gjorde funkade jättebra så det är väl bara att träna vidare. Dessutom började vi med sättande under marsch. I övrigt slipade vi lite på det befintliga, dvs linförighet, fritt följ, ingångar och framförgående med kommendering. Det sistnämnda (…med kommendering) har vi inte ägnat oss åt allt för ofta men han skötte sig jättefint. Fjärren har dock börjat strula. Från att ha haft oerhört fina positionsväxlingar ligg-sitt-ligg så har han nu börjat hoppa fram lite när han sätter sig upp. Mer att jobba på alltså.

*************

Helgen som kommer har vi HusseFritt. Husse och några kompisar ska åka till Karlskrona. Detta innebär att ALL lagad mat under helgen kommer innehålla antingen gorgonzola eller curry. 😀 Något som extremt sällan förekommer när husse också ska äta av maten, så nu gäller det att passa på.

HusseFritt innebär också att jag kan träna hund preciiis hur mycket jag vill, utan att någon klagar. Detta ska utnyttjas rejält genom att jag i morgon bitti åker till Trollhättan för att träna platsliggning. 🙂 Ja förhoppningsvis blir det väl lite mer träning också, och så får jag ju träffa Agnetha igen. 🙂 Det var länge sedan sist, och när hon då lovade att ställa upp med sin ”prick” på plats à la Lotta så var det ett erbjudande jag inte kunde motstå, så; Trollhättan – here we come! (Men husse tittade onekligen lite konstigt på mig när jag sa att vi skulle åka till Trollhättan och träna platsliggning 🙂 ).

Nä jag är faktiskt inte det minst orolig för hur jag ska få helgen att gå. Det brukar jag sällan vara, men nu har ”dom” ju dessutom lovat bra väder så vi ska nog klara oss. Att mitt paket med Arne Dahl-böcker anländer till ”posten” vid 17-tiden gör inte det hela sämre. Vet inte ännu om jag hinner hämta det, men kanske…

Var ska träsktroll vara om inte i träsket?

Om man har bestämt sig så har man. Igår kväll hade jag ”lovat” Karlsson, och framför allt mig själv, ett låååångt spår. Regnet hade öst ner i stort sett hela dagen och det gjorde det fortfarande när det var dags för spårläggning. Jag bet ihop och traskade iväg. Spåret innehöll inga direkta svårigheter förutom passage av två grusvägar, som jag gått utmed en liten bit innan jag vek av in i skogen igen. F ö var det ett ”basic” spår, med ganska långt mellan apporterna. Spåret tog 27 minuter att lägga ut.

Efter ca en timme släppte jag på den lilla hunden. Upptaget (som egentligen var planerat att vara ett direktpåsläpp men jag ångrade mig i sista stund) var klockrent. Att han fick brotta sig igenom en dyngsur ”mur” med brännässlor och annat ogräs för att komma fram till spåret bekom honom inte, och han valde rätt håll utan att tveka. Sen bar det iväg. Han spårade kanonfint första hälften och tog vinklarna bra. Sen började han krokna. Titt som tätt klev han ur spåret, stannade och stod och sniffade ut i luften. Först trodde jag han fick vittring på vilt men så småningom insåg jag att han var så trött att han behövde vila näsan, för när jag sa ”nej – var är spåret” så tog han omedelbart tag i det, och han hade järnkoll på var det var. Men det var som att: paus, det tar man inte i spåret, det tar man utanför. Dessutom fick han stanna och centrifugera sig ett antal gånger eftersom fuktigheten i skogen starkt påminde om Everglades under orkansäsongen.

Hur som helst tog vi oss fram till pipen (en rosa 🙂 ) och lyckan var fullständig. Sen fortsatte han utan problem, och mycket motiverat, fram till slutet.

När jag tittade på tidtagaruret i telefonen så hade vi hållit på i 40 minuter!!! Shit! var den omedelbara tanken. Detta tempo håller aldrig på tävling, där man har 25 minuter på sig för en kilometer. Nu misstänkte jag väl att det här spåret var lite längre än en kilometer, men… Nu har jag läst på i dokumentet ”Uppläggning av spårtävlingar” på SBK:s sida, och där står det att det tar 7 minuter för en spårläggare att gå 500 meter, och räknar man så innebär det att spåret var närmare 2 kilometer?! Nu kanske jag inte höll riktigt 7-minuterstempo, men betydligt längre än 1 kilometer var det, förmodligen drygt 1,5. Och det var sista biten som tog riktigt lång tid. Men vi vet ju vad vi ska träna på nu i alla fall. Lååånga spår… Med mycket motivation (läs: pipar). F ö så missade han nog en apport? Eller också räknade jag fel, för jag tyckte han plockade alla jag lagt ut? Hm, järnkoll – vem – jag?

Och ikväll har vi en date med vår PT. 🙂