Ingenting låter gott!

Satte mig ned och försökte räkna ut vad vi ska äta, idag och imorgon. Hittade INGENTING som lät frestande. Efter en stund insåg jag varför. Magen fullkomligt kryllar av nervositet inför morgondagen. Har nog inte riktigt insett att vi faktiskt ska tävla imorgon. Var så inställd på att lämna återbud så kroppen har liksom inte tagit in fakta. Men nu…?

Ägnade en stund åt att ta sticklingar från mina ”bondpelargoner” istället. Enligt min pelargonguru Ingrid så borde detta ha gjorts för 2-3 veckor sedan, men bättre sent än aldrig. Går det åt skogen så har det kostat en halvtimmes jobb och lite blomjord. Nu står de iaf prydligt uppradade i sovrumsfönstret (söderläge och ganska svalt) så får vi se vad som händer.

Roliga timmen (med nära döden-upplevelse)

Det var husses (o)tur att umgås med Iza idag, i ösregnet. Det planerade motivationsspåret får vänta till morgonddagen. Det är tveksamt om det varit så ”motiverande” i ösregn och halv storm. En sak är säker, det hade INTE varit motiverande för matte att bli plaskblöt två gånger om.

Under tiden dom var borta hade jag och K roliga timmen. Inomhus. Han visar inte heller idag några tecken på hälta, men jag ville ta det säkra före det osäkra. Imorgon kan det kanske bli lite mer aktivitet.

Roliga timmen innehöll, även idag, främst lydnadsklass I-apporteringen och platsliggning. Den apporteringen känns onekligen som ren avträning. Först lägger man all energi i världen på att hunden ska lära sig gripa apporten. Och sen ska man lära den att INTE gripa? Förrän matte säger det magiska ordet alltså. Just nu råder det viss frustration bland terrierns hjärnceller. Milt uttryckt. Men det blir nog bra när det blir klart. 🙂

Platsliggningen var onekligen i paritet med en nära-döden-upplevelse. Tyckte Karlsson. Jag började med att kasta boll. En av favoritbollarna som han inte sett på ett tag. Jag kastade, rullade och studsade. Vid något tillfälle rullade den t o m över hans svans, men han låg!

Sen kom det riktigt jobbiga kapitlet… Jag hämtade en ”favorit-pip”!!! Jag pep lite med den, bollade lite och sen la jag den två meter framför hans näsa. Det var riktigt, riktigt jobbigt. Men han låg. Fortfarande!!! Han pep, han skakade, han vred på sig. Men han låg! Kvar! Det verkar som om han börjar inse att det faktiskt inte är någon frivilligverksamhet vi håller på med? 🙂

*****************

Just det; glömde bilden nedan. När storasyster varit ute i regn och storm så gäller det att se till att hon är ren i öronen. 🙂

070921a.jpg

Iza njuter faktiskt så att hon ”spinner” även om det kanske inte ser ut så…

Visiterad

Dagens jobb har handlat om modellfotning. I en studio som (numera) ligger i anslutning till en privatbostad. En privatbostad där man var lyckliga ägare till en extremt sällskapssjuk katt. Min dag började med att katten, som jag aldrig träffat förr, bestämde sig för att mina byxor var det absolut bästa surrogatet för handduk, efter  nattens regniga äventyr…

När jag kom hem hade jag en schäfer mycket stadigt placerad i nederkant av mina byxben i åtminstone fem minuter. Matte hade varit ute och vänstrat. Med en katt!!!

(Att ena modellen var katt-allergiker underlättade inte direkt arbetet heller…)

Spår-genrep

Gårdagens planerade spår gick av stapeln ikväll istället. Jag kunde dock konstatera att vi är inne i den perioden på året när det INTE lämpar sig att jobba full dag (husse var hemma tidigt), åka och handla och därefter åka hem och lägga ett fullängdsspår som ska ligga i 1,5 timme. Pannlampa hade INTE varit i vägen på slutet, och då fuskade jag ändå lite med liggtiden, som tur var… Med tanke på att det tog ca 30 minuter att lägga spåret så tror jag nog att det var fullängd – minst. Hade en vild idé om att jag skulle fått husse att lägga spåret en stund innan jag kom hem men den idén föll inte i god jord så de fick bli som det blev.

Började med ett upptag på åkern utanför huset och det gick faktiskt bra. Jag har inga större illusioner inför söndag, bakspår har det hittills ALLTID blivit på tävling (utom första gången), men det är ju kul att det funkar nå’n gång iaf. 😉 Sen fortsatte spåret en bra bit på åkern och det löste hon kanonfint. Sen bar det iväg ut i skogen och där började det strula. När jag la spåret såg jag älgspår som var så färska att mossan inte ens hunnit resa sig och det var förmodligen det som stökade till det. Det positiva är att hon (efter sju år!) börjar inse att det INTE är OK att spåra vilt. Hon spårar en liten bit men sen stannar hon och ser allmänt förvirrad ut, vädrar i luften och funderar på hur hon ska hantera situationen. Förr har hon helt sonika bytt spår och man kan ha hunnit långt innan man förstått vad hon hållit på med.

Nu hade vi några förvirrade avbrott i det första, viltrika, skogspartiet men sen gick det som på räls. Resten av spåret fixade hon galant och vi hade med oss alla pinnar (och snusdosor) hem! Sista biten, som gick i ogallrad gammal granskog på barrmatta var det dock rejält mörkt så jag var glad att jag kom därifrån med alla benpipor i oskadat skick. Nu har jag en ganska trött och nöjd schäfer, som även fick köra några kryp när vi kom hem. Även det gick fint, nu när hon var lagom utmattad. 🙂

Imorgon blir det ett upptag, en pinne och en stooor godisburk i slutet. Motivationsspår kallar jag det. 🙂

Karlssons hälta har inte visat sig igen som det verkar. Idag har det varit anbefallt korta koppelpromenader hos dagmatte och så blir det imorgon också!

Träningskväll blev vilokväll

Planeringen för ikväll löd:

1. Åka till klubben

2. Lägga ett rejält spår åt Iza

3. Köra lydnad med Karlsson medan spåret låg till sig

4. Gå spåret med Iza

5. Åka hem

Det blev:

1. Träna kryp och skall med Iza på gräsmattan hemma (krypet gick … inte bra)

2. Träna lydnadsklass 1 apportering (sitta still, gripa, hålla kvar) med den lille halte – i vardagsrummet

3. Träna platsliggning med den lille halte – i vardagsrummet

Bara att konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men eftersom regelrätt lydnadsträning med K inte kändes som en lysande idé just idag, och det inte heller kändes som en lysande idé att ha en (eventuellt) halt hund liggande i kall bil i 2-3 timmar så fick det bli så. Naturligtvis var husse tvungen att vara med på ett jobbmöte ikväll också, så han kunde inte vara hemma och underhålla den lille halte.

Men med tanke på vädret så är jag faktiskt inte så ledsen ändå. Det ösregnar och blåser iskalla vindar. 10 minuter ute med Iza räckte för att jag skulle vara genomfrusen, och blöt. Det är för tidigt! Det är faktiskt bara september men det känns som november…

Beträffande hältan så ser jag en viss stelhet (tror jag) men skillnaden är himmelsvid mot igår. Hoppas det fortsätter i samma stil!

Positivt men mysko…

När jag vaknade idag förväntade jag mig att träffa en MYCKET halt borderterrier linkandes omkring på sovrumsgolvet. Med tanke på hur halt han var igår, efter att ha legat still i bara några minuter, vågade jag knappt tänka på vad en hel natts stillaliggande skulle göra. Men nä! Uppe i sängen var han och pussade på mig som vanligt när jag började röra på mig. Nåja, han klarade ju av att hoppa upp i soffan igår, via ett bakben, men sängen är högre så det hade jag inte trott. Tände lampan och … han spatserade omkring precis som vanligt?! Full fart ner för trappan och – ingen hälta? Jag har, till hans stora irritation, väckt honom ur hans skönhetssömn en gång i timmen hela förmiddagen för att se hur han går. Med en god portion fantasi kanske man tycka att han ”sparar” vänster bak lite men jag tror mest det är ett hjärnspöke hos matte. Några tendenser till att gå på tre ben visar han inte alls.

Mycket förbryllande, men skönt. Jag undrar vad det kan ha varit? Någon som har några förslag eller upplevt något liknande?  OK att hundarna kan stuka till sig och halta omkring några minuter och tycka synd om sig själva. Men här hände inget akut och hältan fanns där, klart och tydligt, från 15-tiden till 22-tiden.

Nu får han ta det lugnt ett par dagar för att inte riskera något. Det är bara att hålla tummarna för att det inte var något allvarligt och att det inte återkommer.

Vafalls? Lillebror är halt!

På eftermiddagen idag, precis när jag skulle åka och iväg i ett ”måste”-ärende, upptäckte jag att Karlsson haltade på vänster bak. Och det gör han fortfarande. På lunchpromenaden märktes inget, och för ovanlighetens skull var han kopplad hela tiden, så det måste vara något som hänt inomhus på eftermiddagen. Jag har klämt, känt, böjd, vridit och hittar – ingenting. Nu tar jag ju inte i lika tufft som en veterinär skulle göra, men ändå. Jag har även skärskådat tassen så gott det nu går mellan (och under) de små trampdynorna. Han säger inte heller ifrån att det skulle göra ont någonstans men stundtals, i synnerhet om han legat still en liten stund markerar han kraftigt och går ibland på tre ben?! Ibland syns det knappt?! Viljan är det iaf inget fel på och han försöker fortfarande göra allt han ”brukar” göra, tyvärr…

Jag gissar att han sträckt sig i ljumsken (som han far omkring på de hala laminatgolven är det ett under att det inte hänt tidigare) eller fått sig en ”smäll” när han busat med Iza. Men hur som helst känns det inte roligt. Som den hönsmorsa jag är har jag god lust att boka en akuttid hos veterinären– IKVÄLL, men något (erfarenheten) säger mig att de skulle råda mig att avvakta. Och det är nog klokast i det här läget. Att ”vila” den lille blir dock ingen lätt uppgift. Giv mig styrka! (Och något lugnande till både honom och Iza.)

Eller också simulerar han bara eftersom jag igår kväll anmälde honom till KM i både bruks och lydnad?

Å hon ba’ … kröp?!

Efter lunchpromenaden tog jag Iza direkt ut på gräsmattan för ett kryp. Å hon ba’ … kröp. Tre gånger. Hyfsat rakt, något hög bak (men inte värre än vissa SM-hundar) och lite för snabbt men ur min synvinkel (dvs snett ovanifrån) så borde det kunna vara värt en sjua eller åtta?

Analys; hon var lugn, dvs inte uppvarvad av miljö, andra lydnadsmoment eller stressad matte. Hon ligger förmodligen för högt i stress när vi ska utföra det här momentet på vanliga träningar på klubben. Sannolikt kommer stressnivån vara ungefär likvärdig på tävling. Och hur kommer jag tillrätta med detta på fem dagar? Egentligen ingen aning, mer än att jag bara kommer köra krypet under likvärdiga former, dvs lugna, fram till tävlingen. Då får jag åtminstone chans att förstärka rätt beteende och vi behöver inte hamna i konflikt.

Analysera mera! 😉

Kanske ändå?

Igår fick jag klart för mig hur upplägget är på söndagens tävling. Som omväxling kommer högrehundarna börja med spåren. Ja allra först är det förstås platsliggning men därefter spår. Då finns det två alternativ:

1: Vi kommer inte runt spåret och behöver inte bekymra oss om lydnaden överhuvud taget.

2: Vi kommer runt spåret och Iza har då fått ur sig det ”värsta” och kanske inte orkar ställa till med så mycket ofog på lydnaden?

Jag har ju inget hopp om uppflyttning. Det är för mycket som fattas i lydnaden för det, men man kanske kan skaffa sig lite tävlingsrutin? Gjorde en sammanräkning och konstaterade att vi fyra (4!) gånger varit inne på en officiell lydnadsplan! Och hundstackar’n är sju år! I appellen blev vi ju uppflyttade i första försöket och sen sprack vi i spåret på ett antal lägretävlingar och därmed var det bye bye. Två gånger kom vi runt spåret i lägre och den andra gången blev vi uppflyttade. Sen var det förra årets högretävling som ju lämnade en hel del övrigt att önska. Vet att det finns många som blir förbannade för att man ”tar upp en plats” när man man på förhand vet att man inte kommer bli uppflyttad, när det är så svårt att komma med. Då ska liksom de som har en chans vara med istället. På sätt och vis håller jag med. På ganska många sätt faktiskt. Och det är det som gjort att jag tänkt lämna återbud. Men … what the h*ll? En gång om året ska man väl kunna få vara med ändå?

Tycker dessutom att reglerna borde ändras så att man i lägre klass (precis som i appellen) får köra lydnaden (om man vill) även om man spruckit i spåret. Tiden är ju avsatt hos arrangören och man har betalat sina pengar. Detta skulle ju ge ekipagen mer erfarenhet och större chans att lyckas hela vägen nästa gång. Kanske skulle skriva en motion om det inför nästa regelrevidering? Det står förvisso inte i reglerna (tror jag) att man inte får göra det men arrangörerna är heller inte skyldiga att låta ekipagen köra. Det är trots allt inte många minuter det handlar om för ett lydnadsprogram i lägre klass. Åsikter och synpunkter mottages tacksamt.

Gårdagens framåtsändandeträning ägnade jag åt något helt annat. Åt fritt följ, fritt följ och lite … fritt följ. Ville ha roligt med Iza och förstärka och belöna trots att någon stod och kommenderade. Stundtals går hon kanonbra, snabba raka sättanden, bra kontakt, snygga vändningar osv. Stundtals tränger hon, men hellre det än att hon helt plötsligt bara släpper? Det hände även igår. Då har näsan tagit över och hon springer iväg och letar mat, nosar och kanske kissar. Men det var det där med hönan eller ägget? Släpper hon för att hon känner dåliga vibrationer från mig, eller släpper hon först och sen undviker mig för att jag DÅ är irriterad? Blir inte klok på detta?!

Körde även ett kryp med kommendering och – hon kröp! Förvisso i en mycket prydlig högercirkel, och alldeles för fort, vilket förmodligen inte uppskattas av domarna, men ändå; hon kröp! Får ägna veckan åt att försöka justera riktningen. Hon har krupit rakt tidigare så det ska väl inte vara omöjligt.

Karlsson fick sig ett ganska ostrukturerat lydnadspass. Inte alls genomtänkt från min sida, för mycket fokus på Iza just nu, men han hade roligt ändå och verkade inte ta illa upp. Duktig var han också det lilla krypet. Sen fick han sitta och titta på när de andra körde sina framåtsändande och då var det syndast om honom i hela Borås, vilket också hördes. 🙂 Men det är nyttig träning även det.

Älgloppor?

Eftersom kanske inte alla av mina läsare vet vad en älgloppa (eller älgfluga, eller älglus, eller hjortfluga) är så ber jag att få hänvisa till Wikipedia! I mina trakter kallas dom älgloppor. Kanske fel benämning men alla hundmänniskor som vistas i skogen vet vad man pratar om.

070916a.jpg
Bild från Wikipedia 

Själv var jag lyckligt ovetande tills jag flyttade ut på landet, skaffade hund och började gå i skogen på hösten. De har alltså bara vingar under en viss period och det är bara på hösten man märker något av dom. De söker sig till hårbotten och där kan man hitta dom måååånga timmar efter att man varit i skogen. Riktigt äckliga är dom. Minst en gång har jag även fått ett bett, i nacken, och det var en svullnad där i flera veckor efteråt.Huuu…

Ytbärgning

De flesta har väl hört talas om försvarets ytbärgare? Idag har jag ägnat mig åt ytbärgning, men på ett annat plan. Jag har ytbärgat de dammråttor som uppvisade mest tendenser till agressivitet samt uppfyllt lite mer av helgens städlöften. Jag kan inte påstå att jag gått på djupet, men ytligt sett ser det åtminstone lite bättre ut. 🙂

Mitt på dagen bar det iväg för att uträtta några ärenden (handla mat och hämta de beställda apportbockarna åt Karlsson). Därefter gick färden mot klubben där jag träffade L. Vi konstaterade att man kan lita på SMHI. Åtminstone när de lovar dåligt väder. Gårdagens prognos stämde på pricken men vi lät oss inte hindras utan la ut två spår. Ett var åt Iza och Freja och medan de låg till sig körde vi igenom högrelydnaden. Och tja… Eller näää… Eller njae… Ömsom vin och ömsom vatten, som vanligt. Krypet funkar inte alls om jag beter mig som på tävling. Om jag däremot ger henne mycket hjälp så kryper hon fint tekniskmässigt, om än snett. Och hon hoppar över hindret, 80 cm, som en kanin på anabola så  vi kom överens om att hon INTE har ont. Det är något som satt sig i huvudet, det att hon knappt lägger sig inför krypet och resolut sätter sig upp igen istället för att krypa. Sisådär var femte gång ålar hon iväg som en racer-råtta men tyvärr har man ju inte fem försök på tävling.
Överraskande nog så stannade hon på inkallningen?! Det var nog det bästa hittills och kanske rentav poängmässigt? Ett kraftigt DK, men ändå? Det är så typiskt att det då är något annat som inte funkar alls, dvs krypet. Uppflyttningen är nog långt bort ändå, även om vi skulle ha poäng på allt, men just nu känns det extra tröstlöst. Ska ägna morgondagens framåtsändandeträning åt att bli kommenderad i fria följet istället, och något mer moment och SEN fattar jag beslut om återbud eller inte. Ska dessutom kolla om spåret eller lydnaden går först. Går spåret först finns det nog liiite större hopp om en hyfsad lydnad. Tror dock att lydnaden kommer gå först, precis som förra året och då … nä.

Spåret gick ”sådär”. Ganska vimsigt mellan varven. Till stor del gick det på stigar och det är något vi inte tränat allt för ofta. Hon slår hela tiden fram och tillbaks och letar efter spåret på sidorna för ”på stigen kan det ju inte gå” liksom. När det går i ”obanad terräng” spårar hon helt klart mycket bättre. Två pinnar missade hon men vi kom rätt till sist.

Karlsson fick sig också ett skogsspår, som omväxling. Han spårade kanonfint utom när, helt plötsligt, naturbehoven gjorde sig påminda. Han var tvungen att kliva av spåret för att uträtta nr 2, och när han sen skulle iväg igen så strulade det lite. Han missade en pinne också men i övrigt skötte han sig kanonfint. T o m en vinkel mitt i en kraftig nedförsbacke tog han klockrent vilket imponerade lite på matte. Att Freja varit inne och snott slutapporten bekymrade honom inte heller eftersom pipen då blev slutet och det var han mer än nöjd med. 🙂

Jag var inte ett dugg avundsjuk på L som sen skulle direkt upp till klubben och ha valpkurs. Själv åkte jag raka spåret hem och slängde kläderna i tvättmaskinen och mig i duschen. Trots det hittar jag fortfarande älgloppor krypande i hårbotten!!! De är sååå äckliga och tydligen anfaller de i flock i år? Har inte träffat en enda tidigare men idag attackerade dom rejält på Karlssons spår. Dessa djur har (nästan) lika litet existensberättigande som fästingar, men bara nästan…

Omriktat beteende…

…har jag ägnat mig åt idag. D v s gårdagens löften om städning har INTE infriats. Eftersom jag inte visste var jag skulle börja så gjorde jag något annat istället. T ex gjorde om ”headern” på bloggen. Och sån’t kan ta lååång tid, om man bara vill. 🙂
Det har åtminstone blivit en del hundträning. I förmiddags la jag ett appellspår åt Karlsson i halv storm. På det stora hela löste han det fint, men han missade en skogspinne – som vanligt. Vinklarna vållade lite mer huvudbry än normalt. Jag förmodar att det berodde på vindarna? Han var även lite mer disträ än han brukar vara, men det kanske hade att göra med tidpunkten? Ja ja, spekulera kan man ju alltid göra.

Under tiden spåret låg till sig körde jag ett uppletande med Iza. Den här gången utan vrålande terrier bakom baslinjen. Han fick vara hemma och vråla istället. Ett tag var jag på väg att lägga ner projektet eftersom Iza ”vilt-vädrade” extremt mycket, men när jag började lägga ut föremålen släppte hon viltdofterna. Hon var ju även den här gången med och vallade och tittade på när jag ut grejorna. Åtta föremål den här gången också, och hon hämtade in alla åtta utan större diskussioner. 🙂 Dock blev det en del byten men det var jag ju förberedd på eftersom sakerna låg väldigt nära varandra. Vid ett par tillfällen stannade hon, med föremål i munnen, och tittade frågande på mig. ”Vilket vill du ha?” liksom. Kändes dock skönt att slippa diskutera huruvida hon skulle gå ut eller inte. Ska försöka köra ett imorgon på samma ställe, utan synretning, så får vi se om minnesbilden sitter kvar?

Sen bar det iväg på ridprojektet med T. Den här gången blev det en uteritt i motsats till tidigare paddock-projekt. Allt gick bra och jag tror T tyckte det var lika mysigt som vanligt. Han tyckte helt plötsligt att det var roligt att trava också vilket resulterade i att jag var tvungen att springa (!), eftersom jag höll i ”kopplet”. Nåja, shettisar har ju inte så långa ben så det gick ingen större nöd på mig. 🙂

Nu har vi harvat oss runt djävulsrundan också. Den kommer snart göra ännu mer fog för sitt namn eftersom dom har tagit ner en massa skog som, förmodligen, på något sätt, ska transporteras därifrån. Stigen liknar bitvis redan ett ler-dike och det lär ju inte bli bättre…

Vid hemkomsten körde jag ett nytt kryp-pass med Iza och … njae… *suck*

Nu ska det snart lagas mat. Med gorgonzola. 🙂

Avslutningsvis, en bild från igår kväll.

070915a.jpg

Så här kan det se ut på köksgolvet när klockan börjar närma sig matdags. Då gäller det att ha koll på vad matte gör. 🙂

Fascinerande sökord

Idag ser (delar av) min bloggstatistik ut såhär:

070914a.jpg

Vad får någon att söka på:

karbinhaken på en lastbil?

piparna?

mat + tecknade bilder?

Jag bara undrar…

Och hur hamnar man på min blogg när man söker på ”hästspråk”? Kan inte minnas att jag använt det ordet…

*************

F ö kan jag konstatera att det är bra att blogga ibland. Under tiden jag skrev förra inlägget hann det sluta regna så det blev ett lydnadspass var för hundarna ändå. Utomhus. Iza fick kryp (gick sådär) och skall (gick riktigt bra). Karlsson fick träna på ställande under marsch, fritt följ och platsliggning i blött gräs. Han gör framsteg. 🙂

Nu ska vi ha fredagsmys. 🙂

*************

Tillägg; jag hade visst använt ordet hästspråk här, men naturligtvis handlade det egentligen om hundar. Det också.

HF

HF står för HusseFritt, och det har vi den här helgen. Som den ensamvarg jag innerst inne är så uppskattar jag det någon gång då och då. Efter 18 år (huh – vad hände?) har husse också insett att jag faktiskt klarar mig alldeles utmärkt några dagar på egen tass. De första åren hade han stora bekymmer med vad jag skulle gööööra en hel helg om han inte var hemma. Han kom med diverse förslag på sysselsättningar, vilka jag skulle umgås med osv men nu har han äntligen insett – I’ll manage! 😉

Helgen skall ägnas åt; städning, hundträning, tvätt, hundträning, städning, hundträning etc. Och åt att äta mat med gorgonzola. 🙂 Måste passa på eftersom husse inte uppskattar denna delikatess. Imorgon eftermiddag skall jag dessutom låna T den yngre och åka iväg till en kompis som har ett par shettisar, så att han får rida. Det var länge sen nu. Att han valde bort fotbollsmatchen IFK Göteborg – Elfsborg till förmån för ridningen ser jag som ett friskhetstecken. En bidragande orsak till valet kan säkert vara shettisarnas lill-matte också… 😉

Så undrar jag; vad hände med fredagsmyset? Trodde att folk storhandlade på torsdagarna nu för att efter jobbet på fredagen kunna åka direkt hem och mysa. Så är INTE fallet upptäckte jag idag när jag för ovanlighetens skulle åkte och handlade en fredag. Dessutom valde jag stans största (och populäraste) ICA-butik och jag säger bara – jösses! Folk verkar inte ha några hem eftersom samtliga tycktes befinna sig på ICA?!

Tyvärr verkar kvällens planerade lydnadspass på den egna appellplanen flyta bort. Det fullkomligen vräker ner och blåser halv storm. Det får nog bli ”kökslydnad” istället…