Var det så här det blev?

Just nu krisar jag lite. Lite så där lagom… Ingen jättekris och det är inte synd om mig – egentligen – men de här känslorna kommer med jämna mellanrum, framför allt på hösten när dagarna blir kortare och det inte känns som om man hinner med någonting.
Var det så här det blev? Livet liksom? Att jobba, och jobba, och jobba… Jag tycker inte att jag hinner leva, och just nu är det extra trist och rörigt på jobbet också så det gör ju inte saken bättre. Mina högt värderade ”jobba-hemma”-dagar har i princip lyst med sin frånvaro de två senaste veckorna. Jag lider verkligen av att lämna Iza och se besvikelsen i henne ögon när hon inser att jag ska iväg. Och att Karlsson ska vara hos dagmatte? Det går definitivt ingen nöd på Karlsson, och säkert inte på Iza heller egentligen, men jag vill ju vara med dom! Hela tiden! Folk som skaffar barn och sedan låter andra ta hand om dom, större delen av barnens vakna tid… Hur står dom ut? Jag lägger inga värderingar i detta, jag förstår att det inte går att lösa på annat sätt, men jag bara undrar … hur fixar dom det?

Jag önskar verkligen att jag kunde få några stadigt återkommande och välbetalda jobb till min firma så att jag kunde jobba hemma jämt och sköta mig själv! Men hur ska jag hinna fixa dom jobben med en heltidsanställning? Röran på jobbet är helt obeskrivlig jämfört med hur det har varit innan. Ingen vet vad som ska göras, vem som ska göra det och hur det ska göras. De nya ägarna kör sitt race, i ett rasande tempo som inte känns som om det leder till något bra. För mig, som är kontrollfreak ut i fingerspetsarna och vant mig vid att ha superkoll på allt som rör mina (tidigare?) ansvarsområden vet nu ingenting känns det som. Oerhört frustrerande!

Nåja, det blir väl bättre får (måste) jag tro.

Så lite ”normalbloggande” också då, nu när jag gnällt färdigt. 🙂

Igår kväll tog jag bara med mig Iza till klubben. Hann köra igenom de flesta högreklass-momenten igen. Faktum är; att med ett kraftigt dk (hand i luften samtidigt som kommando-ordet) så stannade hon faktiskt på inkallningen?! Får väl ”bjuda” på det även på tävlingen om det är vad som krävs. Avdrag för dubbelkommando är ju faktiskt bättre än en nolla. Det är långtifrån säkert vi får poäng ändå, men det är värt ett försök. Krypet fortsatte att strula. Ibland kryper hon jättefint men ibland hamnar hon i konflikt med … gud vet vad, men det är väl förmodligen mig? Nu kan hon helt plötsligt inte ens ”sitt kvar” när jag tar det lilla steget fram för att hon ska komma i rätt position när hon lägger sig?! Får grunna vidare på detta. Vi har ju 1,5 vecka på oss. *suck*

Därefter körde jag och Tytti uppletande. Rutan var i form av en bred korridor pga tidsbrist. Iza fick sex föremål, samtliga längst ut som vanligt. Och, precis som vanligt, så tog hon sig ut och hämtade det första på ett klart godkänt sätt men sen, precis som vanligt, havererade det fullständigt. Hon letar, men bara ut på halva djupet ungefär. Det slutade med att jag stod nästan längst ut i rutan och då hittade hon sakerna. Det var oerhört frustrerande och till sist visste jag inte om jag skulle gråta? Eller skrika? Eller strypa hunden? Eller begå harakiri? Eller alla fyra samtidigt? Hon har alltså haft ett jättefint uppletande tidigare, förutom lite tugg och struliga avlämnanden, men att gå ut och leta har inte varit något problem. Jag har ju mina teorier om vad som gått fel i träningen, men det gör ju inte saken bättre och jag har ingen aning om hur jag ska komma tillrätta med det. Känns inte som om något av det jag provat haft någon bestående effekt. Inför tävlingen, om vi nu startar, är enda trösten att det kommer finnas sex föremål i rutan, hon behöver hitta fyra och ALLA ligger nog inte längst ut?

Ikväll har vi hållit oss hemma. Husse är långt bort och jobbar och sover över i lastbilen för ovanlighetens skull. När jag kom hem så gick vi djävulsrundan som idag bjöd på alla de vanliga ingredienserna. Väl hemma igen så körde jag lite kryp med Iza och det gick ungefär som igår; alltså bra ibland och kaos ibland.

Karlsson fick sig lite apporteringsövningar och om han bara lugnar ner sig med tugget så kan det nog bli riktigt bra. Och jag tycker faktiskt att han tuggar lite mindre för varje gång?

Nu ska jag slöa i soffan en stund framför en film jag började titta på igår. Orkar liksom inget annat. Och så har ännu en dag gått!