Jägaren tipsad!

Nu har jag pratat med chefsjägarens syster och enligt syster yster så hade det varit vildsvin i samma område förra hösten. Hon skulle tipsa sina jagande bröder. Hoppas jag får en filé som ”hittelön”. 🙂

Hur gör djur?

Eller snarare; hur gör vildsvin???

Vi har ju varit förskonade från vildsvin, åtminstone i närområdet. Tack och lov!

Vid dagens lunchpromenad upptäckte jag dock något ”mystiskt”, men mer om det senare. Vi har ett otillgängligt skogsområde, tätt med unga granar och mellan varven rejält sumpigt, som vi passerar förbi på de flesta av våra promenader. Vid två tillfällen senaste tiden har K ”försvunnit” där, och varit borta ett par minuter. Gud vet vad han pysslat med? Iza har också börjat visa en helt ny typ av intresse. Hon vädrar och sniffar men verkar INTE ha någon större lust att bege sig iväg. Hon är ju förvisso kopplad, men är det älg eller rådjur i faggorna brukar det bli rejäla ryck i kopplet. Det är helt enkelt ingen tvekan om vad hon vill göra. Men nu är det lite mer … tveksamt. Nyfiken, men med en viss respekt, vilket inte är vanligt på henne. Hennes nyfikenhet kan ju normalt sett övervinna ALLT! Det första som slog mig när jag observerade detta var ”rovdjur”, av något slag. Men idag kom jag på nya tankar…

När vi kom runt på andra sidan av detta område idag, där skogen är lite mer överskådlig, så ser jag helt plötsligt några barrträd som är helt avskalade på bark nedifrån och ca 1 meter upp. Älg? Nä, inte den höjden tror jag. Vill de käka bark håller de sig nog på en högre nivå. Då slog mig tanken; vildsvin? Lagom höjd liksom.

När jag googlade på ”vildsvin + bark” hittade jag detta på jägarförbundets hemsida; ”Trädstammar förlorar ofta sin nedre bark helt och hållet av vildsvin som gnidit sig mot dem.”

Jag VILL inte ha vildsvin här. Inte där jag bor! Får nog ta ett snack med de som har jaktmarken och höra om de gjort några observationer…

Någon annan som har några andra tips eller idéer?

Vart tog banminnet vägen?

I yngre dagar tävlade jag en del i hästhoppning. Mest på klubbtävlingar och en del regionala arrangemang. Jag kan inte minnas att jag NÅGONSIN glömt en bana? Inte ens den gången banan var superkrånglig (värsta ever?) och jag ”satt av” redan efter tredje hindret. Kom upp på hästryggen igen, fortsatte och kom ihåg banan trots en halv hjärnskakning.

På hopptävlingar finns det alltid en banskiss. Denna får man memorera bäst man vill innan man får möjlighet att gå banan. Självklart finns det en banskiss även på agilitytävlingar, MEN, den är inte offentlig! Dvs den finns endast i domarens ficka, eller var h*n nu kan tänkas förvara den. När jag insåg detta i lördags blev jag lätt perplex. Det var alltså bara att kasta sig in på banvandringen och leta nummerskyltar, helst i rätt ordning, för att få ordning på hur banan gick. Jag lovar, det var världens kortaste åtta minuter! Om platsliggningen i appellklass (tre minuter) gick lika fort vore det en välsignelse. 🙂

Misstänker att en och annan banminneshjärncell försvunnit under årens lopp, men att det skulle vara så illa?! Eller var det bara avsaknaden av ”kartan” som ställde till det? Det var nog tur att Iza fixade disken i lopp nummer två för den banan hade jag ändå ”tappat bort” ganska kvickt. 🙂

Ett av mina mer undanskymda intressen/passioner är just – kartor. Jag gillar att läsa kartor och geografi var ett favoritämne i skolan. Jag sätter mig inte och läser kartor utan anledning, men om jag ska någonstans så gillar jag att ha koll på läget innan jag kommer dit. Jag är dessutom bra på att memorera kartbilder, åtminstone huvuddragen. Men … ingen karta = borttappad. I lördags lyckades jag ju springa rätt i ett lopp, och nästan rätt i ett. Det ironiska var ju att jag där kom ihåg alla de svåra vägarna och missade det som var enkelt?!

Nej, jag tror jag ska skriva en motion om offentliga banskisser i agility. Tävlingsformen har ju sitt ursprung i hästhoppningsvärlden så varför inte även ta efter denna lilla detalj?

Gårdagskvällen tillbringades på klubben. Provade ett nytt upplägg där jag först körde ett kort agilitypass för att sedan gå över till brukslydnaden. Det tog dock ett bra tag innan Iza taggat ner så att hon kunde köra lydnad. Direkt efter agilitypasset kunde hon knappt ”ligg” och ännu mindre ”kryp”. Tog en liten time-out och sen skärpte hon till sig. Vi lyckades köra igenom krypet, skallet och tungapporten + fritt följ. Genomsnittsbetyget blev – hyfsat. Kvällen avslutades med framåtsändandeträning och det gick … sådär. Är långt ifrån säker på att vi kommer starta på högre-tävlingen hemma om knappt tre veckor. Vi får se hur fortsättningen blir.