Det tunga artilleriet

Ikväll tog jag till det tunga artilleriet! Det var liksom ”nu eller aldrig” vad det gäller uppletandet och det hade avsedd effekt även om jag starkt betvivlade det en stund.

När husse kom hem tog jag med mig Iza, hennes tjänstetecken, fyra snitslar och åtta uppletandeföremål och gick ut i skogen där vi började valla en bred korridor, ca 15 meter. Lite på efterkälken kom husse och Karlsson. K var tänkt att fungera som konkurrent om Iza började strula. Började dock fundera på hur klokt det var för när Iza väl förstått att lillebror också var på plats så fick jag bogsera henne runt i rutan/korridoren. Hon var helt blockerad på ekipaget på baslinjen… Jag försökte trigga henne lite på föremålen, utan nämnvärd effekt, och hon fick även se när jag kastade/la ut dom men hon engagerade sig inte nämnvärt. Sen var det full fart tillbaks till baslinjen. Jag trodde ALDRIG att jag skulle få ut henne ens en meter, så låst var hon på Karlsson. Jag vet inte riktigt vad hon tänkte och trodde men hon verkade minst av allt intresserad av uppletande.

Efter lite övertalning fick jag dock iväg henne i rätt riktning. Och oj vilken fart det blev! In med ett föremål, två föremål, tre föremål … sex föremål!!! Visst hade hon en del stopp där hon stod och blängde misstänktsamt på sin ylande lillebror men hon kom iväg alla gångerna och gjorde vad hon skulle. Jag hade säkert kunnat skicka henne på de två sista också men jag valde att bryta när hon varit så duktig. Om upplägget har någon effekt på det tävlingsmässiga uppletandet har jag ingen aning om, men hon fick åtminstone uppleva en glad och positiv matte i rutan och det var ju ett tag sen.

Karlsson ägnade tiden åt att skrika som en stucken gris. Snacka om att vara avundsjuk?! Husse fick gå vägen tillbaks förbi grannarna så att de skulle se att han faktiskt var vid liv, och inte ens blodig … för han lät onekligen som om vi höll på att flå honom levande. Det är fantastiskt vilka ljud den lilla kroppen kan åstadkomma?!

Sååå synd var det trots allt inte om honom för innan detta hade han fått ett spår som han löste galant. Idag körde vi ett upptag. Iofs den ”snälla” tårtbitsvarianten, men ändå. Det var nog inte mer än 3-4 meter från påsläppspunkten fram till spåret. Först såg han väldigt förbryllad ut men sen traskade han iväg och tog spåret galant åt rätt håll. Han börjar få riktig fin ordning på vinklarna också. Ibland är de klockrena och ibland går han ett par meter åt rätt håll för att sedan göra en lov och kolla att det verkligen inte gick åt något annat håll innan han tar det rätta. 🙂 Han missade en skogspinne men i övrigt plockade han allt, inklusive slutet. Det artar sig!

Efter lunchpromenaden fick sig Iza ett kort pass med kryp och efter att ha testat lite olika varianter tror jag att jag kom på vad som felade, så det kanske finns hopp även där?

Pm:et till högretävlingen har kommit idag och jag ska avvakta helgen och den träningen innan jag slutgiltigt bestämmer om jag ska lämna återbud eller inte. Igår fanns det inget andra alternativ än återbud, men nu är jag inte riktigt lika säker.

En blivande promenadpotatis?

Nu är jag och Iza inne i en allvarlig relationskris. Funderar, helt seriöst, på att uppsöka en ”terapeut” som kan sätta fingret på vad som är fel. Eller … jag tror jag vet vad som är fel, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Denna hund är alltså hur knepig som helst! Hundfolk i allmänhet tycker att hon ser ”nonchalant” ut, att hon ”skiter i mig”, ”pekar finger” åt mig etc. Vet inte hur många tolkningar jag hört av hennes beteende. Och visst kan det te sig så. Det dom inte vet är att dessa beteenden uteslutande kommer när hon känner att jag inte är 100% nöjd med hennes beteende. Det spelar ingen roll hur mycket jag spelar glad, berömmer, peppar. Om jag i grund och botten inte är glad och nöjd så drar hon. En muntlig korrigering leder inte till minsta form av skärpning utan bara ännu mer undvikande… JAG BLIR TOKIG!

Denna hund är alltså bedömd som ”måttligt hård” (= +3) på korning. Det kan man tycka är en förklaring till att hon inte tar åt sig av en korrigering. Problemet är ju att hon faktiskt tar åt sig, och det behövs alltså inte ens en medveten korrigering, utan det räcker med en känsla av missnöje från min sida. Men normala hundar (t ex Karlsson) skärper ju till sig när de korrigeras, de försöker inte byta planet?! OK, det är väl inte det hon gör heller, byter planet alltså, även om det känns så. Hon håller sig hela tiden inom synhåll och har full koll på mig men ägnar sig, till synes mycket målmedvetet, åt att göra något annat. Och det spelar ingen roll vad jag gör; vädjar, skäller, gullar, vrålar, lockar – eller ingenting… Jag har provat allt! Efter någon minut har hon funderat klart och kommit fram till att jag faktiskt ändå är henne matte. Då kommer hon farande, men vid det laget är frustrationen redan ett faktum hos mig och så är den dagen förstörd. Igår kväll var det så illa att tårarna började rinna på mig. Känner mig fullständigt maktlös! Just nu lutar det mest åt att hon får bli pensionerad promenadpotatis. Oerhört synd på denna hund som egentligen har en så’n kapacitet, men att placera om en 7,5-årig schäfer tror jag inte heller är något alternativ.

Några minuter senare visade hon prov på vilken underbar hund hon i grund och botten är. Stod på nedre plan vid läktaren och hade henne liggande intill. Det var dags för gemensam träning och strömmen av hundar och människor var ganska strid. Spannet av hundar som passerade varierade från pytteliten chihuahua till hysteriskt vrålande schäfrar. Iza bara låg och tittade, lugnt och fint. Sen kommer en liten tjej (7 år?) fram till oss och hälsar på Iza och börjar prata med mig. Tjejen ägnar sig sedan åt balansgång 50 cm från Iza och ramlar ner ett flertal gånger tätt intill. Iza bara låg kvar helt tryggt och verkade uppskatta sällskapet! Tjejen fick sedan tag på en ormbunke som hon delade upp i blad som hon tapetserade Iza med. Från svansen och framåt. Iza låg helt stilla och tittar lite småroat på tösen. När ett ormbunksblad hamnade mellan öronen tyckte hon dock att det kittlades och ruskade på sig så alla blad ramlade av. Men i såna lägen är hon bara så underbar, och man kan inte tro att det är samma hund?!

Gårdagens glädjeämne var, som vanligt, Karlsson. Han skötte sig alldeles förträffligt, och den blå pipande dansk-draken var en riktig succé som belöning. Han går fritt följ mycket bättre än linförighet så det grämer mig lite att det momentet är borttaget ut appellklass och lydnadsettan för där hade vi nog kunnat plocka fina poäng. Han låg t o m still på en platsliggning på ca 3 minuter tillsammans med tre laktritstroll (riesen). Jag stod inte långt bort, men ändå! Det kändes som en seger. Han gnällde lite, eller snarare ”gnisslade”, och skruvade lite på sig men – han låg! 😀