Idag har jag beställt ett soffbord. Och avbeställt ett soffbord.

För dryga två veckor sedan skrev jag ju att vi beställt ett soffbord. Då var jag tämligen sur för att jag var tvungen att vänta, men nu är jag inte det längre. Det bordet var en nödlösning jämfört med det jag egentligen drömde om och såg på en möbelaffär i Skåne förra sommaren.

I söndags var vi på samma möbelaffär, och jag såg samma soffbord, och dreglade ungefär lika mycket som sist. Har alltså letat soffbord (inte speciellt aktivt, men ändå) i flera år nu, utan att hitta något jag velat ha. Förutom just detta! Det finns ju massor med snygga soffbord men inget som passar in hos oss med hänsyn till hundar som vill ligga under bordet och andra viktiga faktorer. Vid det här besöket insåg jag att möbelaffären ingår i en kedja – som även finns i den här staden. 🙂 Igår mellanlandade jag alltså där och se på sjutton – där stod ju mitt ”drömbord”.

Bild från http://www.em.com/

Eftersom soffbords-fröet redan var sått i husses hjärna var det inte så svårt att förhandla fram ett byte. 🙂 Även om detta kostar tre gånger så mycket…

Nu får jag vänta ytterligare några veckor men det är det värt!

************

På lunchen idag tog jag bilen iväg med hundarna och gick huppegupp-rundan. När vi närmar oss slutet, där skogen är som finast, står det helt plötsligt en gubbe i skogen. Detta tyckte Karlsson var oerhört onödigt och skällde ut honom efter noter. Jag trodde det var en jägare och förväntade mig halvt om halvt en utskällning tillbaka. Vi fortsatte dock närma oss och jag såg att gubben stod och ”vevade”, ungefär som om han fiskade…? Jag insåg att så inte kunde vara fallet, mitt inne bland granarna. När vi kom fram kunde jag självklart inte hålla mig utan var tvungen att fråga vad han gjorde?

– Inventerar skog.

Ridå.

Fattas bara att DEN skogen ska avverkas nu också?! Jag vet att en inventering inte nödvändigtvis behöver betyda att man ska avverka men…?

…har författat almanackan för nästa år???

Det finns faktiskt en underhållande och välskriven blogg som heter ”Vem i helvete…?!”. Där reflekteras det över olika fenomen i samhället och ALLA inlägg börjar med just ”Vem i helvete…”.

Jag brukar mest reflektera över mina fyrfotingar men nu tar jag mig friheten att, för ett inlägg, sno rubriken och reflektera över ett fenomen. Så, åter till ämnet:

Vem i helvete har författat almanackan för 2008?! Det är den uslaste planering jag sett på länge! I synnerhet om man råkar vara husvagnsägare och samtidigt sammanboende med en karl som omöjligt kan ta ledigt en extra dag i anslutning till en vanlig helg. Däremot ”klämdagar” brukar inte vara något problem.

Eländet börjar alltså med att man plitat in påsken i mars! Redan den 21:a är det långfredag. Men hallå… Det är far to early för att husvagnssäsongen skall vara igång! Vädermässigt var det gränsfall redan i år, när den låg två veckor senare, dvs en liten bit in i april.

Sedan fortsätter det med att man lyckats samordna kristi himmelfärdsdag med 1:a maj!!! Där rök alltså ytterligare en klämdag.

Pingsten är ju icke längre. Åtminstone inte i form av någon extra ledighet.

Sen har höge vederbörande tydligen sansat sig lite och åtminstone lyckats placera nationaldagen på en fredag. En torsdag hade naturligtvis varit bättre, men uppenbarligen får man numera vara glad för det lilla.

Nej, nu vill jag ha återanställa almanacksförfattaren från 2007 (eller snarare 2006 för det var väl då den skrevs?) som gjorde ett alldeles utmärkt jobb.

…valpar finns det i Mandas mage? Det var ett ständigt återkommande ämne hela helgen. Förra året träffade vi henne som sagt ca 3 dagar innan nedkomsten och hon var då inte nämnvärt mycket tjockare än nu.

Då såg hon ut så här:

Den gången blev det sex valpar.

Nu, när det är ca tre veckor kvar, ser hon ut så här:

…och så här:

Det vore väl själva f*n om det inte skulle finnas en liten hane där inne till min pappa?

Matte Karin gissar på sju valpar och jag gissar – fler? Nä, kanske inte ändå. Sju är nog mer än tillräckligt men det är inte ovanigt att borderterriers får så många valpar trots sin ringa storlek. En regel brukar ju annars vara att små hundar = färre valpar men även i det avseendet så matchar dom brukshundarna. 😉

Lite kuriosa är att Manda blev ”Årets border”, dvs snyggast i Sverige, förra året. Lite svårt att tro kanske när man ser detta men det är faktiskt sant. 😀

Hon hängde glatt med på samtliga våra promenader och verkade må som en prinsessa. Förutom att hon naturligtvis fick för lite mat, åtminstone enligt egen utsago. 😉 Jag är ganska säker på att hon får fullt tillräckligt, men hon var var inte mottaglig för sådana argument.

Som jag skrev i förra inlägget så blev det inte så mycket fotat den här helgen. Det var ju ganska mörkt, även när det var ljust (!?), så att ta actionbilder utomhus med min kamera var ingen större idé. Och blixtbilder på hundar inomhus är tämligen meningslöst så kameran fick vila större delen av tiden.

Dock undrade Pernilla hur en hålögd borderterrier ser ut. Bildbeviset kommer här. Och inte nog med att han är hålögd, han är apatisk också. Nå’t fel måste det väl vara när man frivilligt låter sig draperas i en MFF-halsduk? 😉

Fotograf: gammelmatte Karin, Öresunds kennel.

Kanske ska tillägga att huvudsyftet med resan, åtminstone för vissa av oss (och varken jag, Iza eller Karlsson var med bland dom), var att se Elfsborg möta Malmö FF, därav halsduken. Elfsborg vann matchen men några guldmedaljer blev det inte i år.

Det var en trött terrier vi stoppade in i bilen igår kväll när det var dags att åka hem. Den lilla tuppen i hönsgården har haft fullt sjå hela helgen med att försöka förhålla sig på rätt sätt till alla damer han har haft omkring sig. Mamma Lucia är ganska okomplicerad och enkel att förhålla sig till, och likaså kusin vitamin – Yla. Däremot var det lite värre med sexveckors-dräktiga Manda som lugnt och stilla sa ”mrrr” (ja, utan ”o) när K tassade fram första gången. Andra gången sa hon också ”mrrr” och sen hade han förstått vad som gällde och behandlade henne mycket respektfullt. Åtminstone tills igår eftermiddag när hon helt plötsligt fick för sig att hon (och den mycket tjocka magen) skulle rejsa runt i trädgården tillsammans med K och dottern Mercedes. 🙂 Lilla Mercan var också lite jobbig tyckte han. Hon är lite försiktig och undergiven och slängde sig på rygg så fort K tittade på henne första timmarna. Och hur skulle man nu hantera detta? Han nosade lite försiktigt på lämpliga ställen och sen la han sig ner jämte henne och ålade för att visa hur liten och ofarlig han var. 🙂 Behöver jag säga att det lossnade där också innan helgen var över? Förutom dessa fyra damer så har han ju haft storasyster att hantera också…

Han har verkligen skött sig kanonfint hela helgen men som sagt; det tar på krafterna. Framåt eftermiddagen igår kväll började han se riktig hålögd ut den lilla fyrfotingen.

Det har ju även blivit ett antal promenader i såväl stadsmiljö som skogsmiljö och med hela den flocken (sex hundar och fyra människor) har man ju en del att fundera på när man är vallterrier.

Det är skönt att se hur väl hundarna fungerar ihop. OK, inomhus släpper vi ju inte ihop tikarna och Iza. Det är möjligt att det skulle fungera utmärkt men det är lite dumt att chansa. På promenaderna går det hur bra som helst. T o m Karlssons mamma Lucia, som varit i rejält konflikt med en schäfer en gång i tiden och då blev något av en rasist, har accepterat att Iza hör  till flocken och tar det lugnt och fint. Iza bjäbbar ju aldrig i dom här lägena så det förvånar mig inte.

Som vanligt, när vi hälsar på hos familjen uppfödare, har vi blivit ompysslade så det räcker och blir över. Jag ramlar in i någon form av pinsamt hotell-beteende när jag kommer dit och låter mig pysslas om och servas. Det serveras (alldeles för) stora mängder av god mat, alla tider på dygnet. Frukosten skulle passa bra på vilket femstjärnigt hotell som helst och… Ja i stort sett är det bara massage och bubbelpool som fattas. 🙂 Men OK, massage har man ju faktiskt fått, av ett otal små borderterriertassar. 🙂

Stort tack Karin och Tommie för ännu en skön Skånehelg!

Så mycket bilder har det inte blivit den här gången. Några kort har jag i kameran på Mandas stooora mage, men just nu är inte jag och kameran på samma ställe så det får vänta ett tag.

…är jag av mina hänglobelior. Nedanstående bild tog jag i förrgår – den 24 oktober! Tror att jag kan skylla även detta på Ingrid. 🙂 Eftersom hon beordrade gödning varje gång jag vattnade pelargonerna så kom detta även att drabba lobeliorna som fann sig väldigt väl tillrätta trots att de har hängt ganska mörkt. Att de överlevt alla frostnätter är dock lite mer fascinerande och kan nog inte ”skyllas” på Ingrid. Naturligtvis har de varit mycket vackrare under sommarmånaderna, men jag tycker ändå det är tappert att hänga i så länge när man är lobelia. 🙂

(Men har nu människan inget annat (läs: bättre) för sig en fredagkväll än att sitta och blogga om lobelior undrar säkert vän av ordning. Och jo, det kan jag försäkra att jag har. Var dock tvungen att tömma kameran på bilder innan vi beger oss till Malmö och då dök den här upp. Nu ska jag gå och packa … tror jag. Eller också skiter jag i det och packar imorgon bitti. Hur komplicerat kan det va’? För en natt liksom?)

Idag när jag åkte hem från jobbet, som tur var en timme ”för tidigt”,  så small det helt plötsligt till i bilen. På motorvägen i 110 (nåja 120 då) km/h. Första tanken var ”punktering!” Och inte någon mesig ”puspunka” utan ett rejält exploderat däck. Styrde ut på vägrenen men tyckte bilen gick ovanligt stadigt för att bara ha tre fungerande däck? Det kan ha berott på att den hade fyra fungerande däck… Inget spår av någon punktering. Kolla underredet så gott det gick men kunde inte se något som hängde ner och skrapade i asfalten. Satte mig i och körde lite försiktigt och upp till 40 km/h gick det bra, men inte i 50. Då blev det ett herrans liv under bilen. Pratade med husse (som inte är någon expert) och med vår bilmekaniker som fortfarande befann sig på jobbet, beläget ungefär vid nästa avfart från motorvägen. Vi kom överens om att jag i sakta mak skulle försöka ta mig dit, och det gjorde jag. Jag lärde mig dock en sak; att ta sig över påfarten mot stan, från Borås i särklass största industriområde, vid 16-tiden  en fredag är … inte roligt men  … mycket spännande. Jag skulle alltså ta mig från vägrenen, snett över påfarten ut till nästa vägren. Det gick, men pulsen var hög en stund. Väl framme på verkstan konstaterades att plåten  längst fram, under motorn, släppt taget och fladdrade lös när luftmotståndet blev för högt, dvs i 50 km/h. Detta är nu åtgärdat och jag är såå glad att jag faktiskt gick en timme för tidigt från jobbet så att bilmeken fortfarande var kvar. Iofs har han lite ”udda” arbetstider men just en fredag kan jag tänka mig att t o m han går hem i tid.

Igår knatade jag och Iza runt huppegupprundan igen, med en avstickare. Jag konstaterade att hela rundan faktiskt inte är ”a walk in the park”. Första biten, några hundra meter, lutar det rejält uppåt och ser ut ungefär såhär. Lutningen framgår inte riktigt av bilden men det är rejält stenigt och det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.

Men sen blir det bättre. 🙂 Kollade av lite andra områden också, och det finns, som sagt, potential. Nu har t o m Iza förstått att det varken finns katter, hästar, får, kor eller galna italienska vinthundar där ute i skogen och följdaktligen ingen anledning att stressa upp sig. Vi hade alltså en supermysig promenad. Riktig avkoppling för oss bägge.

Onsdagens träningspass med Iza gick; inte alls. Alldeles för stökigt i omgivningen. Med Karlsson gick det jättebra. Nu körde vi för första gången riktigt apportering med metallapporten och det var inga tveksamheter. Förutom att han helt plötsligt fick en flash-back från tisdagens träning av inkallning med ställande och på vägen in tvärnitade med apporten i munnen och tyckte att han var jätteduktig. 🙂 Men när han väl kommit över det så gick det lysande med det mesta.

Nu ska det packas ihop lite pinaler inför morgondagens resa till Malmö där vi ska umgås med K:s uppfödare och deras hundar. Dessutom har jag ett viktigt uppdrag; att räkna valparna i 6-veckorsdräktiga Mandas mage för att kolla om de räcker till pappa. Det blir dock lite svårt  att kolla vilket kön det är på dom, även om man nu skulle lyckas räkna dom. 😉  Och det är hane som gäller. Så nu är det bara att hålla tummarna för att det levereras minst två hanar om tre veckor när det är dags.

Mina hundar har blivit utmanade av Xsita och Bucks, eller snarare av deras matte, Agnetha. Det handlar om att lista sex egenheter som ens egna hundar har, och DET ska väl inte vara så svårt. Frågan är väl snarast om jag klarar mig med sex punkter/hund? 🙂

För de som läst här ett tag lär det nog inte dyka upp några överraskningar, det mesta är förmodligen avhandlat här tidigare i en eller annan form.

Vi börjar med Karlsson – the bruksterrier!

1. Gillar att hångla. Med i stort sett vem som helst. Bara han får tungkyssas, kramas och slicka öronen på folk så är han lycklig. Lätt översocial men jag tror INTE det beror på osäkerhet (som det kan göra på vissa hundar) utan det är ärligt och uppriktigt. Han ÄLSKAR människor!

2. Lider av tvångstankar. När han ska gå/springa från vardagsrummet till köksdörren MÅSTE han ta (om)vägen under köksbordet. Det går inte att ta närmaste vägen över det öppna golvet. Annars går det utmärkt att gå just där men inte när man kommer från vardagsrummet.

3. Ingen knähund. Han ligger aldrig i knät utom när han tuggar på ett tuggben. Helst ska man då hålla i det läbbiga benet åt honom. Och så ska han byta tuggsida på benet ungefär var tionde sekund, från den ena änden till den andra, vilket han mycket tydligt meddelar.

4. Knölig sovplats. När han sover vill han ha det knöligt under sig. Helst ska han ligga på någons ben/fötter. Mattes eller Izas spelar ingen roll, bara det är knöligt. Och i bilburen bäddar han så att han får huvudkudde. Kudde är generellt sett – bra! Oavsett vad den består av.

5. Tuggar på storasyster. När han blir lite uppvarvad, t ex inför promenader, så ”hugger” han storasyster i benen vilket resulterar i att hon hoppar omkring som en känguru.

6. Handduksskräck. Om man ska torka av honom efter en blöt promenad ser han ut som om handduken är ett mordredskap när den närmar sig.

Bonus: måste ta med denna också.

7. Saknar högertass. När det är dags för kloklippning är det alltid cirkus. Men när det är dags för höger framtass så – finns den inte!? Han är helt fantastisk att parera så att man inte får tag på den. Jag vinner alltid till sist, men det tar ett tag. T o m i sömnen är han mycket rädd om just den tassen. De andra tassarna får man pilla på utan problem, men inte den!

**********

Då var det dags för storasyster, Iza.

Problemet är att jag vant mig vid hennes egenheter så att jag knappt märker dom  längre, men jag ska göra ett försök.

1. Äskar datorn. Eller snarare när matte sitter vid datorn. Hon står i trappan och väntar utanför dörren långt innan jag ens vet att jag ska dit.

2. Lyfter lillebror i bakbenen. Detta är en talang som hon använde även på katterna när hon umgicks med dem. Hon tar tag i bakbenen  och lyfter/drar när hon vill ha stopp på honom/lugna ner honom. Hon har tydligen järnkoll på hur hårt hon ”biter” för varken katterna eller Karlsson har någonsin protesterat mot denna behandling.

3. Oerhört ”svartsjuk”. Nåde den hund som kommer i närheten av hennes matte! Då kan hon läxa upp t o m sina bästa kompisar. Det tog ett bra tag innan hon insåg att hon var tvungen att dela mig med Karsson. Enda gångerna hon skäller i bilen är om jag hälsar på en annan hund i hennes åsyn, eller (gud förbjude) går iväg med någon annan hund för att t ex följa med på ett spår.

4. Extremt känslig för mitt humör. Men det tog några år att komma på varför hon gör som hon gör när jag är missnöjd med henne. Detta har jag ventilerat förr så jag går inte in på detaljerna.

5. Var extremt tyst under sina fem första år. Hon skällde nästan aldrig, utom möjligen i situationer liknande punkt 3 ovan, men då var det mer ylanden/gnällanden. Hade stora problem att få igång skallet på henne, hon tyckte att det var läskigt att skälla och när hon fått ur sig ett skall ville hon helst springa och gömma sig. Nu skäller hon som den värsta skyddshunden under bevakning så det har lossnat. Kunde hon bara lära sig att sitta still också så…

6. Hennes ansikte! Det är väl egentligen ingen ”egenhet” på det viset, men jag kan inte låta bli att ta upp det. Hennes ovanligt vältecknade och uttrycksfulla ansikte, med bekymmersrynkor i pannan, får de flesta att reagera och t o m gamla garvade ”schäfergubbar” brukar kommentera det, på ett positivt sätt. 😉

Det var allt. Eller, det var det väl inte egentligen. Men sex punkter var anbefallda och på den ena hunden blev det t o m sju.

Det känns som om de flesta av mina bloggkompisar redan gjort den här utmaningen så jag skickar inte vidare utan lämnar öppet för de som är sugna på att hänga på – varsågoda!

Hittade denna bild på en kompis hemsida och har fått tillstånd att publicera den här. Själv skrattade jag så jag grät när jag såg den. Vad gör ni?

Fotograf: Eva-Lena Sjösteen, kennel Kimaneros.

Igår kväll blev det ett, eller snarare två, lydnadspass på BK Hemma.

Vår  senior-Bambi är antingen helt tam, eller immun, eller dum, eller döv…? Hennes bröstarvingar drog till skogs så snart jag öppnade dörren men inte deras korkade morsa. När jag körde skall med Iza för fulla muggar  (och hon skallade riktigt bra, åtminstone volym-mässigt) ca 30 meter ifrån, och inom klart synhåll, från mamma Bambi så stod hon bara och tittade. Sen betade hon lite igen. Sen tittade hon igen och sen … kissade hon! Hon verkade bara betrakta oss som ett litet irritationsmoment! Som tur var fick inte Iza syn på henne iaf. Mina teorier om hur man tömmer en åker, som jag skrev om för ett tag sedan, kom på skam.

När det var pysslingens tur började vi om med rutan. Har ju bara testat det momentet lite lagom ostrukturerat ett par gånger, och nu var det några veckor sedan. Ibland gick det bra, ibland inte. Jag fick mig dock några goda fniss. När Karlsson blev lagom frustrerad och inte riktigt begrep vad jag var ute efter (och vem gör det?) så kom han på att matte brukar bli glad när hon får presenter i form av apportbockar, uppletandeföremål, bollar och annat. Så hon skulle säkert bli jätteglad om hon fick en kon också. 😀 Tänkt och gjort; han apporterade alltså in en kon till mig. Detta hände vid ett par tillfällen och jag lovar att det var svårt att hålla sig för skratt. Samtidigt brukar jag ju uppmuntra alla former av avlämnanden hos mig, MEN … inte koner. Nu ska det tilläggas att det egentligen inte är några riktiga koner utan såna små, låga ”platsmarkörer” med hål i mitten så de var väldigt greppvänliga även för en liten terrier. Hålet i mitten var precis lagom stort för hans lilla näsa. Sen blev det si och så med synen när han hade konen i hela synfältet men såna smällar får man ta.  🙂

Så nu tänker Karlsson skicka in en motion med förslag om regeländring. Det går ut på att istället för att springa och ställa sig mitt emellan de fåniga konerna, till ingen nytta, så ska man samla ihop dom och bära dom till matte istället. 😀

Idag kände jag inget större sug efter att åka till klubben och träna. Jag fyllde väl min kvot av brukshundsklubbsvistelse under gårdagen. Men så kom jag på att vi faktiskt lever i ett fritt land och att man inte måste träna hund (på klubben) varje måndag och onsdag praktiskt taget året runt.

Jag bestämde mig alltså för att ge blanka f*n i klubben och göra ett nytt besök på huppegupprundan. Med tanke på att man numera är jagad av mörkret så fick Karlsson vara kvar hos dagmatte/svärmor i avvaktan på husses hemkomst. Det blev alltså bara jag och en galen schäfer på promenaden. Ganska skönt ibland faktiskt. 🙂

När vi gick där i lördags så var jag mest fokuserad på hur det såg ut bakom oss eftersom jag var helt övertygad om att vi skulle bli tvungna att vända och då behövde hitta tillbaks samma väg. Följdaktligen så körde det ihop sig på ett ställe och jag kunde inte för mitt liv känna igen mig och förstå var vi gått? Till sist siktade jag bara ”rakt in i skogen” med ledning av min inbyggda kompass som faktiskt är ganska tillförlitlig. Så även den här gången för det visade sig att vi ”genat” och kom ut ungefär där jag tog bilden i lördags. Men nyfiken som jag är var jag ju tvungen att gå den stigen bakåt för att se hur det såg ut där vi kom ner senast. Hann även kolla upp några andra vägar innan jag fann för gott att ta ”rätt” väg tillbaka till bilen innan mörkret föll på allvar. Men det finns potential i den skogen, helt klart. Huppegupptäcktsfärden fortsätter en dag med mer ljus, och gärna sällskap av husse också.

Det är bara ett problem; Iza var på helspänn, och var likadan i lördags. Mest stirrade hon dock mot trädtopparna så jag beslutade att det var ekorrar eftersom varken älgar eller vildsvin klättrar i träd. Det skulle kunna vara lodjur för området borde tilltala dem, men jag tror ändå mer på ekorrarna. 🙂

Det är roligt att vara idéell. Ibland. Men inte just idag.

Kl 04.45 imorse meddelade klockradion att det var dags att gå upp. Klockan 06.15 var jag på plats på klubben och fick börja med att agera kökspersonal. Sen övergick jag till mina tävlinssekreteraruppgifter på dagens söktävling. De ursprungliga 22 ekipagen hade reducerats till 13 varav 10 i elitklass. Detta ledde till att dagen har bestått av – väntan.

Karlsson har varit min tävlingssekreterarassistent och att döma av hur hårt han sover just nu så har det varit väldigt jobbigt att göra ingenting. Och väldigt tråkigt. Men förmodligen nyttigt.

Effektiv tid har jag kanske jobbat en dryg timme, men ändå varit på plats i nio! *suck* Nej aldrig mer än söktävling om jag på något sätt kan undvika det. Då är det bättre med elitspårtävlingen som jag normalt brukar sköta, där händer det lite mer hela tiden även om dagarna brukar bli nästan lika långa.

Samtidigt som det inte händer något så kan man inte göra så mycket vettigt eftersom man hela tiden måste finnas i närheten av sekretariatet. På eftermiddagen lyckades jag dock slita mig en liten stund och köra ett lydnadspass och då levde han upp den lilla pysslingen. 🙂
Nu borde jag fortsätta att vara idéell, med klubbtidningen. Men att göra praktiskt taget ingenting en hel dag sliter även på mattar så – nä! Klubbtidningen tar vi tag i en annan dag.

Skulle även kunna tänka mig andra rubriker på detta inlägg, som t ex:

Snopet x 2

eller

En ny kompis till Karlsson

eller

Älgjakten är över

men jag betar av ämnena ett efter ett.

Snopet x 2
I förmiddags åkte jag till klubben. Den primära uppgiften var att förbereda inför morgondagens uppdrag som tävlingssekreterare på vår söktävling. Dels skulle jag skriva ut domarprotokollen och dels ville jag friska upp minnet lite i hur programmet fungerade. Har inte suttit som tävlingssekreterare sedan förra våren och under tiden har datorn bytts ut mot en bärbar pc. Eftersom jag blir lätt nervös bara vid åsynen av en pc (mac-människa som jag är) så kändes det som om det vore bra med ett litet genrep.

Den sekundära uppgiften var att träna hund. Iza skulle få ett agilitypass och Karlsson lite lydnad. Det brukar ju vara lugnt på klubben på lördag morgon/förmiddag.

Döm om min förvåning 1: när det kryllade av hundar, kursdeltagare och instruktörer. Det visade sig att tre kurser var igång + en del folk som därutöver tränade agility.

Döm om min förvåning 2: när det visade sig att det inte fanns någon dator i sekretariatet. Förvisso är den bärbar, men ändå? Datorn lyckades jag till sist lokalisera till ”hemma hos tävlingssektorn”. Som tur var befann sig även tävlingssektorn hemma och gjorde en utryckning.

Under väntetiden körde jag lite halvhjärtad lydnad med hundarna på parkeringen nedanför stugan. Det där med Karlssons 10-mässiga fjärrdirigering var idag ett minne blott, precis som jag misstänkte. Så enkelt kan det väl bara inte vara? Eller också var han extremt mycket terrier idag? Han hade en uppsyn som sa: ”Men för h***te kärring, bestäm dig. Ska jag sitta eller ligga?” Det kan även ha varit hans morgontrötthet som gav utslag?

Huppegupptäcktsfärd med högvinst
Jag har hittat en ny ”runda”!

När jag var på väg hem kom jag på att jag faktiskt kunde stanna till någonstans och promenera med hundarna. Valet föll på en väg ganska nära hemma som jag brukar gå på vintern ibland. Ingen trafik men den brukar ändå vara plogad. Eftersom det är en återvändsväg (om man inte tänkt gå i tre timmar) så är det dock ganska tråkigt. Jag hatar verkligen att gå, vända och gå tillbaks samma väg. Jag vill gå ”runt”, men med tanke på hur förhållandena är hemma numera kändes det ändå som ett bra alternativ.

Parkerade bilen och fick syn på en stig jag inte sett förut, förmodligen beroende på att jag mest är där när snön ligger? Knatade iväg på stigen och testade lite varianter utan större framgång. Kom efter en liten bit ut på den vanliga grusvägen men kom då på att jag skulle testa en väg som vi av någon anledning aldrig gått. Tog för givet att jag skulle få vända efter ett par hundra meter eftersom de flesta vägarna i det området är återvändsgränder som slutar på risiga hyggen. Men se DÄR hade jag fel! 🙂

Vi gick och gick och … gick, och skogen blev bara finare och finare. Det fanns stigar att följa hela tiden så jag var inte alltför rädd att gå vilse. Till sist kom jag ut på grusvägen, precis som planerat, och kunde gå tillbaks till bilen den vägen. Det går säkert att förlänga den rundan rejält men jag vågade inte mer idag eftersom ingen visste var jag befann mig och var dom skulle börja leta om jag inte kom hem. Rundan tog väl ca 40-50 minuter men går man hela vägen hemifrån så har man nog att göra i ca 1,5 timme.

Snacka om drömskog?! Det var såhär det såg ut runtomkring där vi bor innan skogsmaskinerna började härja och förstörde det mesta. Det kändes som om jag vunnit en högvinst när jag gjorde den här upptäckten.

En ny kompis till Karlsson
Den är röd, närmare bestämt Titzian- metallic.

Den har en effekt på 2200 W.

Den har en sladd i ena änden och ett rör i andra.

Den har hepa-filter.

Den är av rasen Miele och blev BIT 2006 (Bäst I Test).

Den är en … dammsugare!

Och den ser ut (ungefär) så här:

Bild från www.miele.se

Det var verkligen på tiden med den investeringen och nu är jag faktiskt riktigt sugen på att städa. 🙂

Varken Karlsson eller Iza har nog förstått vad den stora kartongen innehåller och jag håller nog på hemligheten en stund till eftersom jag gjorde ett röj igår.

Älgjakten är över
Jaktlaget hade fått sig ett vuxet djur tilldelat berättade dom. Alldeles nyss åkte det förbi en mycket trött, för att inte säga död (?), älgtjur på traktorn. Med andra ord; älgjakten är över för den här gången.

Resten av dagen ska ägnas åt nästa nummer av klubbtidningen. Och imorgon ringer klockan vid 04.45 för att jag ska vara på plats i tid för mitt ideella uppdrag!

Vad är det för fel på guldfiskar?

Idag skulle jag få sovmorgon, vilket innebar att husse gick upp med hundarna när de tyckte det var dags vid 06.30. Han rastade av dom och gav dom frukost. Självklart kunde jag inte somna om men jag låg ändå kvar i en knapp timme och ”trynade”.

När jag började röra på mig, dvs klev ur sängen, hör jag en hysteriskt gnällande Iza, sedan ett ”brak” och sedan ett rassel i trappen. Det var Iza som på egen tass öppnat kompostgaller-grinden nedanför trappan och med lillebror i lyckligt släptåg tog emot mig utanför sovrumsdörren.

De gånger detta inträffar så beter sig båda hundarna, men framför allt mattegrisen Iza, som om hon varit strandsatt i minst en månad på en öde ö utan vare sig mat eller kärlek?! Och vi snackar en timme … med mat?

Den här gången var det pysslingen som visade prov på att den taktiken kan fungera.

När jag kom hem från jobbet la jag ett appellspår åt honom. Det började bra (?) med att jag råkade på Bambi x 3 strax bortom påsläppet. Jag störde dom där dom låg och  vilade i åkerkanten bakom vår lagård. Bambi junior 1 & 2 fann för gott att fly fältet medan Bambi senior reste sig sakta, sträckte på sig och liksom … gäspade! Sen stod hon lugnt och kollade vart jag tänkte ta vägen. Jag fann för gott att vinkla när jag var 10-15 meter ifrån henne och då såg hon ganska nöjd ut. Det är uppenbart att hon känner sig ganska trygg på ”vår” åker, för ibland ligger dom och sover mitt på åkern, i det relativt korta gräset.

Nåja, jag la mitt spår med ganska många vinklar, fyra apporter och två pipar (varav den ena är ”död” och slutat pipa för länge sen).

Eftersom K inte spårat sedan KM:et för tre veckor sedan var jag lite fundersam på hur det skulle gå. Men se det hade jag inte behövt vara. Han sög i spåret ordentligt och skötte sig kanonfint. När jag kan se i gräset exakt var jag gått är det fascinerande att se att han oftast ligger exakt i spårkärnan. Viker han av är det sällan mer än ca 50 cm och då korrigerar han sig direkt. Sen virrar han naturligtvis till det ibland men löser det själv om man bara väntar ut honom. Det som var extra roligt idag var att stoppen efter apporterna (och godisutdelningen) var betydligt kortare än vanligt. Han brukar ju liksom tappa tråden lite av avbrottet men idag behövdes ingen uppmuntran utan han tog glatt upp spåret och pinnade på så snart godiset och apporten var undanstoppade.

Nu är det bara en vecka kvar när det finns något som helst hopp om att lägga spår efter jobbet på vardagarna, om man inte vill spåra med pannlampa förstås. Det var gränsfall redan idag. Jag avskyr verkligen när klockan ska ställas om till vintertid och kan inte för mitt liv begripa varför vi inte kan ha ”sommartid” året runt?

Ruskpricken är Iza (som fäller något fantastiskt just nu och följdaktligen påminner om en ”ruskprick”) och optimisten är – jag. När jag kom hem från jobbet idag slängde jag raskt på mig skogsmullekläderna och knatade iväg ut i skogen tillsammans med Iza. Tanken var att hämta ”mina” trattkantareller. Redan i starten av promenaden insåg jag att OM det fanns lika gott om trattisar som det brukar göra just där så skulle det bli svårt att hinna med innan det blev mörkt.

Vi har inte gått den här rundan på ett tag eftersom husse berättat hur sönderkört det blivit av skogsmaskinerna men nu var det alltså dags, och jag ville inte gärna gå i mörkret.

När vi kom fram till trattisarna visade det sig vara snabbplockat. Stället var i princip länsat men jag tror inte det är någon människa som varit framme eftersom det precis intill skogsvägen stod en hel hög med stora fina exemplar som båda jag och Iza höll på att trampa ihjäl. Längre in från vägen (nu snackar vi 2-3 meter) var det dock glest. Jag misstänker således ett (rå?)djur, eller möjligen flera.  Det  som fanns rafsade jag  snabbt ihop och så traskade vi vidare.

Den delen av rundan som jag trott var sönderkörd var det inte speciellt farligt med och jag gick och flinade åt husse som överdrivit så. ”Det går att balansera i mitten” liksom… Vaddå balansera? Det var åtminstone en meter brett, orört, i mitten av vägen. Men sen…

Här hade vi tidigare en rätt mysig skogsväg. Men det var då det. På vissa ställen var det verkligen rena balansakten att ta sig fram och nivåskillnaden var nog närmare en meter mellan mitten och hjulspåren. *suckar djupt*

Detta är ingen väg jag fortsättningsvis tänker gå med två hundar samtidigt. Två hundar som ganska konsekvent vill gå åt olika håll. Nej, en hund i taget får det bli i så fall. Oerhört tråkigt för detta är annars en riktigt mysig, och lugn, runda (när man väl tagit sig förbi rottisarna).

Igår kväll tog jag bara med mig Karlsson till klubben. Den lilla pysslingen fortsätter att imponera.

Om man inte haft sådana hundar som jag har haft så förstår man nog inte riktigt hur fascinerad jag är över att kunna träna med honom lös mitt bland en massa andra hundar. Detta är ju något som de flesta tar för självklart, men inte jag…
Min första schäfer, Dixie, ville helst döda allt som gick på fyra tassar. Åtminstone lät hon så. Koppel var alltså en förutsättning när det fanns andra hundar inom en kilometers omkrets.

Iza är ju inte det minsta elak men däremot väldigt impulsiv och nyfiken. Nu börjar hon bättra sig och jag vågar lita på henne lite mer, men inte fullt ut. Det räcker med att någon kastar en boll eller kör en inkallning så kan hon fladdra iväg, eller åtminstone känns det så.

Men lille K… 😀 När han väl fått kolla läget i någon minut eller två är det fullt fokus, åtminstone igår. Det var massor av nya hundar på plan. Hans favorit-russel körde agility för fulla muggar. Det klickades och det peps med pipdjur. Och Karlsson tittade väl till ibland men det räckte med en harkling för att han skulle fokusera igen.

Körde fjärrdirigeringen (lydnadsklass II) några gånger igår och han är bara sååå duktig. Vi har tränat detta ett par gånger bara och igår var jag nog ute på fullt avstånd = 5 meter. Nu är jag förvisso inte domare men jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad man skulle kunna dra poäng för? Riktigt snabba positionsväxlingar och inte en centimeter han flyttar sig framåt. Och jag behöver inga dubbelkommandon (mer än de tillåtna). Det känns nästan som om vi inte ska träna detta så mycket för att inte förstöra något… Undrar om det är rätt taktik? 😉