Ibland lönar det sig att vänta…

Idag har jag beställt ett soffbord. Och avbeställt ett soffbord.

För dryga två veckor sedan skrev jag ju att vi beställt ett soffbord. Då var jag tämligen sur för att jag var tvungen att vänta, men nu är jag inte det längre. Det bordet var en nödlösning jämfört med det jag egentligen drömde om och såg på en möbelaffär i Skåne förra sommaren.

I söndags var vi på samma möbelaffär, och jag såg samma soffbord, och dreglade ungefär lika mycket som sist. Har alltså letat soffbord (inte speciellt aktivt, men ändå) i flera år nu, utan att hitta något jag velat ha. Förutom just detta! Det finns ju massor med snygga soffbord men inget som passar in hos oss med hänsyn till hundar som vill ligga under bordet och andra viktiga faktorer. Vid det här besöket insåg jag att möbelaffären ingår i en kedja – som även finns i den här staden. 🙂 Igår mellanlandade jag alltså där och se på sjutton – där stod ju mitt ”drömbord”.

071030a.jpg

Bild från http://www.em.com/

Eftersom soffbords-fröet redan var sått i husses hjärna var det inte så svårt att förhandla fram ett byte. 🙂 Även om detta kostar tre gånger så mycket…

Nu får jag vänta ytterligare några veckor men det är det värt!

************

På lunchen idag tog jag bilen iväg med hundarna och gick huppegupp-rundan. När vi närmar oss slutet, där skogen är som finast, står det helt plötsligt en gubbe i skogen. Detta tyckte Karlsson var oerhört onödigt och skällde ut honom efter noter. Jag trodde det var en jägare och förväntade mig halvt om halvt en utskällning tillbaka. Vi fortsatte dock närma oss och jag såg att gubben stod och ”vevade”, ungefär som om han fiskade…? Jag insåg att så inte kunde vara fallet, mitt inne bland granarna. När vi kom fram kunde jag självklart inte hålla mig utan var tvungen att fråga vad han gjorde?

– Inventerar skog.

Ridå.

Fattas bara att DEN skogen ska avverkas nu också?! Jag vet att en inventering inte nödvändigtvis behöver betyda att man ska avverka men…?

Vem i helvete…

…har författat almanackan för nästa år???

Det finns faktiskt en underhållande och välskriven blogg som heter ”Vem i helvete…?!”. Där reflekteras det över olika fenomen i samhället och ALLA inlägg börjar med just ”Vem i helvete…”.

Jag brukar mest reflektera över mina fyrfotingar men nu tar jag mig friheten att, för ett inlägg, sno rubriken och reflektera över ett fenomen. Så, åter till ämnet:

Vem i helvete har författat almanackan för 2008?! Det är den uslaste planering jag sett på länge! I synnerhet om man råkar vara husvagnsägare och samtidigt sammanboende med en karl som omöjligt kan ta ledigt en extra dag i anslutning till en vanlig helg. Däremot ”klämdagar” brukar inte vara något problem.

Eländet börjar alltså med att man plitat in påsken i mars! Redan den 21:a är det långfredag. Men hallå… Det är far to early för att husvagnssäsongen skall vara igång! Vädermässigt var det gränsfall redan i år, när den låg två veckor senare, dvs en liten bit in i april.

Sedan fortsätter det med att man lyckats samordna kristi himmelfärdsdag med 1:a maj!!! Där rök alltså ytterligare en klämdag.

Pingsten är ju icke längre. Åtminstone inte i form av någon extra ledighet.

Sen har höge vederbörande tydligen sansat sig lite och åtminstone lyckats placera nationaldagen på en fredag. En torsdag hade naturligtvis varit bättre, men uppenbarligen får man numera vara glad för det lilla.

Nej, nu vill jag ha återanställa almanacksförfattaren från 2007 (eller snarare 2006 för det var väl då den skrevs?) som gjorde ett alldeles utmärkt jobb.

Hur många…

…valpar finns det i Mandas mage? Det var ett ständigt återkommande ämne hela helgen. Förra året träffade vi henne som sagt ca 3 dagar innan nedkomsten och hon var då inte nämnvärt mycket tjockare än nu.

Då såg hon ut så här:

060813b.jpg

Den gången blev det sex valpar.

Nu, när det är ca tre veckor kvar, ser hon ut så här:

071029a.jpg

…och så här:

071029b.jpg

Det vore väl själva f*n om det inte skulle finnas en liten hane där inne till min pappa?

Matte Karin gissar på sju valpar och jag gissar – fler? Nä, kanske inte ändå. Sju är nog mer än tillräckligt men det är inte ovanigt att borderterriers får så många valpar trots sin ringa storlek. En regel brukar ju annars vara att små hundar = färre valpar men även i det avseendet så matchar dom brukshundarna. 😉

Lite kuriosa är att Manda blev ”Årets border”, dvs snyggast i Sverige, förra året. Lite svårt att tro kanske när man ser detta men det är faktiskt sant. 😀

Hon hängde glatt med på samtliga våra promenader och verkade må som en prinsessa. Förutom att hon naturligtvis fick för lite mat, åtminstone enligt egen utsago. 😉 Jag är ganska säker på att hon får fullt tillräckligt, men hon var var inte mottaglig för sådana argument.

Som jag skrev i förra inlägget så blev det inte så mycket fotat den här helgen. Det var ju ganska mörkt, även när det var ljust (!?), så att ta actionbilder utomhus med min kamera var ingen större idé. Och blixtbilder på hundar inomhus är tämligen meningslöst så kameran fick vila större delen av tiden.

Dock undrade Pernilla hur en hålögd borderterrier ser ut. Bildbeviset kommer här. Och inte nog med att han är hålögd, han är apatisk också. Nå’t fel måste det väl vara när man frivilligt låter sig draperas i en MFF-halsduk? 😉
071029c.jpg

Fotograf: gammelmatte Karin, Öresunds kennel.

Kanske ska tillägga att huvudsyftet med resan, åtminstone för vissa av oss (och varken jag, Iza eller Karlsson var med bland dom), var att se Elfsborg möta Malmö FF, därav halsduken. Elfsborg vann matchen men några guldmedaljer blev det inte i år.

Vett & etikett i Skåne

Det var en trött terrier vi stoppade in i bilen igår kväll när det var dags att åka hem. Den lilla tuppen i hönsgården har haft fullt sjå hela helgen med att försöka förhålla sig på rätt sätt till alla damer han har haft omkring sig. Mamma Lucia är ganska okomplicerad och enkel att förhålla sig till, och likaså kusin vitamin – Yla. Däremot var det lite värre med sexveckors-dräktiga Manda som lugnt och stilla sa ”mrrr” (ja, utan ”o) när K tassade fram första gången. Andra gången sa hon också ”mrrr” och sen hade han förstått vad som gällde och behandlade henne mycket respektfullt. Åtminstone tills igår eftermiddag när hon helt plötsligt fick för sig att hon (och den mycket tjocka magen) skulle rejsa runt i trädgården tillsammans med K och dottern Mercedes. 🙂 Lilla Mercan var också lite jobbig tyckte han. Hon är lite försiktig och undergiven och slängde sig på rygg så fort K tittade på henne första timmarna. Och hur skulle man nu hantera detta? Han nosade lite försiktigt på lämpliga ställen och sen la han sig ner jämte henne och ålade för att visa hur liten och ofarlig han var. 🙂 Behöver jag säga att det lossnade där också innan helgen var över? Förutom dessa fyra damer så har han ju haft storasyster att hantera också…

Han har verkligen skött sig kanonfint hela helgen men som sagt; det tar på krafterna. Framåt eftermiddagen igår kväll började han se riktig hålögd ut den lilla fyrfotingen.

Det har ju även blivit ett antal promenader i såväl stadsmiljö som skogsmiljö och med hela den flocken (sex hundar och fyra människor) har man ju en del att fundera på när man är vallterrier.

Det är skönt att se hur väl hundarna fungerar ihop. OK, inomhus släpper vi ju inte ihop tikarna och Iza. Det är möjligt att det skulle fungera utmärkt men det är lite dumt att chansa. På promenaderna går det hur bra som helst. T o m Karlssons mamma Lucia, som varit i rejält konflikt med en schäfer en gång i tiden och då blev något av en rasist, har accepterat att Iza hör  till flocken och tar det lugnt och fint. Iza bjäbbar ju aldrig i dom här lägena så det förvånar mig inte.

Som vanligt, när vi hälsar på hos familjen uppfödare, har vi blivit ompysslade så det räcker och blir över. Jag ramlar in i någon form av pinsamt hotell-beteende när jag kommer dit och låter mig pysslas om och servas. Det serveras (alldeles för) stora mängder av god mat, alla tider på dygnet. Frukosten skulle passa bra på vilket femstjärnigt hotell som helst och… Ja i stort sett är det bara massage och bubbelpool som fattas. 🙂 Men OK, massage har man ju faktiskt fått, av ett otal små borderterriertassar. 🙂

Stort tack Karin och Tommie för ännu en skön Skånehelg!

Så mycket bilder har det inte blivit den här gången. Några kort har jag i kameran på Mandas stooora mage, men just nu är inte jag och kameran på samma ställe så det får vänta ett tag.

Imponerad…

…är jag av mina hänglobelior. Nedanstående bild tog jag i förrgår – den 24 oktober! Tror att jag kan skylla även detta på Ingrid. 🙂 Eftersom hon beordrade gödning varje gång jag vattnade pelargonerna så kom detta även att drabba lobeliorna som fann sig väldigt väl tillrätta trots att de har hängt ganska mörkt. Att de överlevt alla frostnätter är dock lite mer fascinerande och kan nog inte ”skyllas” på Ingrid. Naturligtvis har de varit mycket vackrare under sommarmånaderna, men jag tycker ändå det är tappert att hänga i så länge när man är lobelia. 🙂

071026b.jpg

(Men har nu människan inget annat (läs: bättre) för sig en fredagkväll än att sitta och blogga om lobelior undrar säkert vän av ordning. Och jo, det kan jag försäkra att jag har. Var dock tvungen att tömma kameran på bilder innan vi beger oss till Malmö och då dök den här upp. Nu ska jag gå och packa … tror jag. Eller också skiter jag i det och packar imorgon bitti. Hur komplicerat kan det va’? För en natt liksom?)

Spännande bilhaveri

Idag när jag åkte hem från jobbet, som tur var en timme ”för tidigt”,  så small det helt plötsligt till i bilen. På motorvägen i 110 (nåja 120 då) km/h. Första tanken var ”punktering!” Och inte någon mesig ”puspunka” utan ett rejält exploderat däck. Styrde ut på vägrenen men tyckte bilen gick ovanligt stadigt för att bara ha tre fungerande däck? Det kan ha berott på att den hade fyra fungerande däck… Inget spår av någon punktering. Kolla underredet så gott det gick men kunde inte se något som hängde ner och skrapade i asfalten. Satte mig i och körde lite försiktigt och upp till 40 km/h gick det bra, men inte i 50. Då blev det ett herrans liv under bilen. Pratade med husse (som inte är någon expert) och med vår bilmekaniker som fortfarande befann sig på jobbet, beläget ungefär vid nästa avfart från motorvägen. Vi kom överens om att jag i sakta mak skulle försöka ta mig dit, och det gjorde jag. Jag lärde mig dock en sak; att ta sig över påfarten mot stan, från Borås i särklass största industriområde, vid 16-tiden  en fredag är … inte roligt men  … mycket spännande. Jag skulle alltså ta mig från vägrenen, snett över påfarten ut till nästa vägren. Det gick, men pulsen var hög en stund. Väl framme på verkstan konstaterades att plåten  längst fram, under motorn, släppt taget och fladdrade lös när luftmotståndet blev för högt, dvs i 50 km/h. Detta är nu åtgärdat och jag är såå glad att jag faktiskt gick en timme för tidigt från jobbet så att bilmeken fortfarande var kvar. Iofs har han lite ”udda” arbetstider men just en fredag kan jag tänka mig att t o m han går hem i tid.

Igår knatade jag och Iza runt huppegupprundan igen, med en avstickare. Jag konstaterade att hela rundan faktiskt inte är ”a walk in the park”. Första biten, några hundra meter, lutar det rejält uppåt och ser ut ungefär såhär. Lutningen framgår inte riktigt av bilden men det är rejält stenigt och det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.
071026a.jpg

Men sen blir det bättre. 🙂 Kollade av lite andra områden också, och det finns, som sagt, potential. Nu har t o m Iza förstått att det varken finns katter, hästar, får, kor eller galna italienska vinthundar där ute i skogen och följdaktligen ingen anledning att stressa upp sig. Vi hade alltså en supermysig promenad. Riktig avkoppling för oss bägge.

Onsdagens träningspass med Iza gick; inte alls. Alldeles för stökigt i omgivningen. Med Karlsson gick det jättebra. Nu körde vi för första gången riktigt apportering med metallapporten och det var inga tveksamheter. Förutom att han helt plötsligt fick en flash-back från tisdagens träning av inkallning med ställande och på vägen in tvärnitade med apporten i munnen och tyckte att han var jätteduktig. 🙂 Men när han väl kommit över det så gick det lysande med det mesta.

Nu ska det packas ihop lite pinaler inför morgondagens resa till Malmö där vi ska umgås med K:s uppfödare och deras hundar. Dessutom har jag ett viktigt uppdrag; att räkna valparna i 6-veckorsdräktiga Mandas mage för att kolla om de räcker till pappa. Det blir dock lite svårt  att kolla vilket kön det är på dom, även om man nu skulle lyckas räkna dom. 😉  Och det är hane som gäller. Så nu är det bara att hålla tummarna för att det levereras minst två hanar om tre veckor när det är dags.

Hundarna utmanade

Mina hundar har blivit utmanade av Xsita och Bucks, eller snarare av deras matte, Agnetha. Det handlar om att lista sex egenheter som ens egna hundar har, och DET ska väl inte vara så svårt. Frågan är väl snarast om jag klarar mig med sex punkter/hund? 🙂

För de som läst här ett tag lär det nog inte dyka upp några överraskningar, det mesta är förmodligen avhandlat här tidigare i en eller annan form.

Vi börjar med Karlsson – the bruksterrier!

070906f.jpg

1. Gillar att hångla. Med i stort sett vem som helst. Bara han får tungkyssas, kramas och slicka öronen på folk så är han lycklig. Lätt översocial men jag tror INTE det beror på osäkerhet (som det kan göra på vissa hundar) utan det är ärligt och uppriktigt. Han ÄLSKAR människor!

2. Lider av tvångstankar. När han ska gå/springa från vardagsrummet till köksdörren MÅSTE han ta (om)vägen under köksbordet. Det går inte att ta närmaste vägen över det öppna golvet. Annars går det utmärkt att gå just där men inte när man kommer från vardagsrummet.

3. Ingen knähund. Han ligger aldrig i knät utom när han tuggar på ett tuggben. Helst ska man då hålla i det läbbiga benet åt honom. Och så ska han byta tuggsida på benet ungefär var tionde sekund, från den ena änden till den andra, vilket han mycket tydligt meddelar.

4. Knölig sovplats. När han sover vill han ha det knöligt under sig. Helst ska han ligga på någons ben/fötter. Mattes eller Izas spelar ingen roll, bara det är knöligt. Och i bilburen bäddar han så att han får huvudkudde. Kudde är generellt sett – bra! Oavsett vad den består av.

5. Tuggar på storasyster. När han blir lite uppvarvad, t ex inför promenader, så ”hugger” han storasyster i benen vilket resulterar i att hon hoppar omkring som en känguru.

6. Handduksskräck. Om man ska torka av honom efter en blöt promenad ser han ut som om handduken är ett mordredskap när den närmar sig.

Bonus: måste ta med denna också.

7. Saknar högertass. När det är dags för kloklippning är det alltid cirkus. Men när det är dags för höger framtass så – finns den inte!? Han är helt fantastisk att parera så att man inte får tag på den. Jag vinner alltid till sist, men det tar ett tag. T o m i sömnen är han mycket rädd om just den tassen. De andra tassarna får man pilla på utan problem, men inte den!

**********

Då var det dags för storasyster, Iza.

izapres.jpg

Problemet är att jag vant mig vid hennes egenheter så att jag knappt märker dom  längre, men jag ska göra ett försök.

1. Äskar datorn. Eller snarare när matte sitter vid datorn. Hon står i trappan och väntar utanför dörren långt innan jag ens vet att jag ska dit.

2. Lyfter lillebror i bakbenen. Detta är en talang som hon använde även på katterna när hon umgicks med dem. Hon tar tag i bakbenen  och lyfter/drar när hon vill ha stopp på honom/lugna ner honom. Hon har tydligen järnkoll på hur hårt hon ”biter” för varken katterna eller Karlsson har någonsin protesterat mot denna behandling.

3. Oerhört ”svartsjuk”. Nåde den hund som kommer i närheten av hennes matte! Då kan hon läxa upp t o m sina bästa kompisar. Det tog ett bra tag innan hon insåg att hon var tvungen att dela mig med Karsson. Enda gångerna hon skäller i bilen är om jag hälsar på en annan hund i hennes åsyn, eller (gud förbjude) går iväg med någon annan hund för att t ex följa med på ett spår.

4. Extremt känslig för mitt humör. Men det tog några år att komma på varför hon gör som hon gör när jag är missnöjd med henne. Detta har jag ventilerat förr så jag går inte in på detaljerna.

5. Var extremt tyst under sina fem första år. Hon skällde nästan aldrig, utom möjligen i situationer liknande punkt 3 ovan, men då var det mer ylanden/gnällanden. Hade stora problem att få igång skallet på henne, hon tyckte att det var läskigt att skälla och när hon fått ur sig ett skall ville hon helst springa och gömma sig. Nu skäller hon som den värsta skyddshunden under bevakning så det har lossnat. Kunde hon bara lära sig att sitta still också så…

6. Hennes ansikte! Det är väl egentligen ingen ”egenhet” på det viset, men jag kan inte låta bli att ta upp det. Hennes ovanligt vältecknade och uttrycksfulla ansikte, med bekymmersrynkor i pannan, får de flesta att reagera och t o m gamla garvade ”schäfergubbar” brukar kommentera det, på ett positivt sätt. 😉

Det var allt. Eller, det var det väl inte egentligen. Men sex punkter var anbefallda och på den ena hunden blev det t o m sju.

Det känns som om de flesta av mina bloggkompisar redan gjort den här utmaningen så jag skickar inte vidare utan lämnar öppet för de som är sugna på att hänga på – varsågoda!