Månad: maj 2007

Nu har jag fått två pm. Både till Årets Border och till sommarens läger på Kinds BK.

Det mest anmärkningsvärda med det första pm:et är väl att det är 248 (tvåhundrafyrtioåtta) border anmälda! Förra året var det ca 200 om jag inte missminner mig. Ska bli spännande att se hur Karlssons uppfödare tillsammans med Karlssons halvsyster Manda klarar av att försvara sin BIS-titel från förra året?! Bara i unghundsklass hanar (där K ska in) är det 23 hundar! Med tanke på att kennelnamnet börjar på Ö blir det en lååång väntan i ringen… Ska dock bli lite intressant att få ett omdöme av en rasspecialist från rasens hemland (England).

Beträffande lägret så fick jag den instruktör jag ville. Samma norrman som förra året. 😉 Då var det kanonbra och det bör väl bli lika bra i år. Nu återstår bara att se hur jag ska trixa till det med hundarna? Får väl försöka varva på något sätt. Helst skulle jag vilja ha med mig bara Karlsson eftersom han är den som är i störst behov av spårträning men då begränsas ju husses möjlighet att göra något på sin sista semestervecka. Det lutar alltså åt att båda får hänga med, på gott och ont. Å andra sidan; lämnar jag Iza hemma kommer jag förmodligen förgås av dåligt samvete…

Idag går det att läsa denna artikel i Borås Tidning.

Det är nästan lite rörande att ”barnen” tror att någon går på det?! Att de har mobiltelefonerna på under lektionstid för att de ska kunna ta emot viktiga samtal från familjen!!! Kunde någon möjligen upplysa dem om att skolan förmodligen har ett fast telefonabonnemang med ett offentligt nummer som deras familjer kan använda i nödsituationer. De behöver nog slipa lite på sina argument till nästa gång… Någon kanske också kan berätta för dom om hur det var på stenåldern, dvs ungefär när dom föddes eller strax innan, när ingen hade mobiltelefon. Kanske dags att lägga in denna tidsperiod i historieundervisningen?

Något har hänt på vår infart och gången in till huset under natten. Det är fullt (nåja, allt är relativt) med viltfärgade pälstussar och även en del små vita. Man kan undra vad det är för djur som fått sätta livet till? Harpalt kanske? Iza tyckte hur som helst att det luktade väääldigt spännande…

Skäligen misstänkt gärningsman är någon av grannkatterna. Eller möjligen en räv?

Igår kom jag hem i bra tid från jobbet. Förutsättningarna för en ”egen” plan på klubben var goda om jag skyndade mig. Och det gjorde jag. När jag var ombytt och klar, hade lastat in Iza i bilen och skulle packa in Karlsson och sedan åka så börjar det… Skyfall kombinerat med åska! Regn är en sak, det kan jag ta. Men skyfall? Och att knata omkring på en appellplan i värsta åskvädret? Nej, det kändes inte som någon bra idé. Det blev nästan en timmes väntan innan det lugnade ner sig så pass att det var lönt att ge sig iväg.

Fick ändå till en stunds inkallningsträning med Iza. Det sker inga underverk men det känns åtminstone som om det går åt rätt håll. Hon ser lika förvånad ut varje gång hon stannat och jag ylar ”BRA” och jublande springer fram och belönar. Hon kan liksom inte fatta att det faktiskt är rätt? När matte har ropat ska man ju komma?

Tanken var ju att framåtsändandegänget skulle köra uppletande de måndagar vi inte kör framåtsändande. Detta har också runnit ut i sanden. Igår bestämde dock jag och L att vi skulle köra. Det är bara att konstatera att jag och Iza har problem där. Första föremålet är alltid klockrent. Bra fart ut, hitta, leverera. Ja det finns väl en del att önska av själva avlämnandet men det är inte det stora problemet. Den stora stötestenen är skick två osv. Har kört alldeles för många korridorer åt olika håll så nu bli hon bara förbryllad när jag skickar åt samma håll igen och vill INTE gå ut på djupet. Rutan var väl 30-40 meter bred och kanske 40 meter djup, terrängen tillät inte mer. Tanken var att ALLA föremål skulle ligga längst ut men naturligtvis hade jag klantat till det så att ett föremål som Freja missat inte låg längst ut som jag trodde utan bara ett par meter innanför baslinjen. Tyvärr fick hon alltså belöning för sin motvilja att gå ut.  Till sist fick jag ”jaga” ut henne och då hittade hon till all lycka det sista föremålet. Nu måste jag skärpa till mig och träna detta flera gånger i veckan. Får ha husse till att hjälpa mig valla rutor för nu ska hon ha HELA rutor. Med ALLA föremål längst ut. Hot om milt våld kanske hjälper? På husse alltså. 😉

Karlsson skötte sig desto bättre. Han gjorde debut i grenen ”uppletande utan synretning” och det gjorde han med den äran. Det var ingen som helst tvekan om vad han skulle göra. Leta. Och hitta! Hade ju tänkt köra första gången utan synretning  i ”hemmarutan” så att han skulle känna igen sig i miljön. Nu blev det inte så men det rörde honom inte i ryggen. Lite komiskt var att vi använt ett stort träd som låg ”rakt ut” i rutan för att avgränsa. K:s föremål låg enbart i den nedre delen av rutan, nedanför trädstammen, för att begränsa området. Det struntade han dock högaktningsfullt i för det var ju vallat även på andra sidan trädstammen. 🙂 Föremålen låg dock bara på nedsidan. Ett föremål hade han klara problem med. Berodde nog på hur det låg i förhållande till vinden och en stor rotvälta. När han hittat de andra tre föremålen bestämde jag att vi var klara för att få ett lyckat avslut, och han hade ju redan överträffat alla förväntningar.

Idag har jag fått massage. På arbetstid. Min arbetsgivare har äntligen insett att det förmodligen är värt de kronorna det kostar för att hålla (den tämligen ålderstigna) personalen i trim. Massören som kommer hit erbjuder, förutom klassisk massage och bindvävsmassage, energimassage.  Eftersom jag ska till naprapaten om ett par veckor igen och där bli knådad på (nästan) alla upptänkliga sätt så bestämde jag mig för att prova energimassagen.

Där sitter man lätt framåtlutad, fullt påklädd, på en speciell stol och blir masserad och ”hamrad” i rygg, axlar, armar och ända ut i fingertopparna. Huvud och hårbotten åker också på en omgång. Det var inte på något sätt obehagligt men … annorlunda. I ärlighetens namn kändes det inte alls lika effektivt som klassisk massage så nästa gång får det nog bli det.

Det lustiga var dock att när han kom till mina överarmar, i synnerhet den högra, konstaterade han att jag var ovanligt ”välmusklad” för att vara i ”vår” ålder. (Jo, han var diplomat också 🙂 ) Det är väl ingen tvekan om att dom musklerna har ett direkt och säkerställt samband med draghunden jag har därhemma. Och då menar jag inte Karlsson… 😉

Eller snarare … svajar i blåbärsriset. 🙂
Idag har vi spårat. Åkte ut tillsammans med Tytti och Tarrak och la spår i ett skogsområde nära stan och klubben. När vi lagt ut spåren till Iza och Tarrak lämnade vi platsen och åkte till klubben för att kika lite på lydnadstävlingen som pågick. Lite ”riskabelt” med tanke på att detta är ett populärt område att spåra i men det verkade som om vi fått ha marken någorlunda ifred när vi väl kom tillbaks efter ett par timmar.
Iza fick ett spår där Tarrak varit med som spårläggare/irritationsmoment. I stort sett löste hon det fint. Visst kollar hon av ibland men numera märker jag på en gång när hon gör det så jag kan bara stanna och vänta ut henne. Och jag behöver inte vänta länge innan hon väljer ”rätt” spår igen. Mot slutet svävade hon dock iväg på något annat, som varken hade med Tytti eller Tarrak att göra, men med lite hjälp var vi på banan igen. Det märks att det är mycket jobbigare med den här typen av spår än med ett som är ”ostört”.

Tarrak fixade sitt spår fint trots att han inte spårat på några veckor och att det legat närmare 2,5 timme.

Så var det då dags för Karlssons spår som jag, som tur var, la när vi kom tillbaks till spårmarkerna. Tror inte riktigt att han ska ha spår med 2,5-3 timmars liggtid – än. Under veckan som gick blev jag påmind om ett knep för att öka intresset för apporterna; att knyta fast snör-apporterna så att hunden får kämpa lite. Borde ju passa lille K och hans kamplust ypperligt så den tekniken körde jag idag på två av fyra apporter. Och se det funkade! Vid den första blev han lite förbryllad men klart mer intresserad när det inte bara var att bära iväg med den sabla lilla pinnen utan den behagade trilskas!? De två påföljande, vanliga (lösa) apporterna markerade han fint och vid den sista (fastbundna) tog han i för kung och fosterland. Och fick loss den. Jabba vad glad och stolt han blev. 🙂 Att jag glömt älsklingspipen i bilen verkade inte heller bekymra honom. Han var supermotiverad hela spåret och att han skulle fortsätta framåt i spåret rådde det ingen som helst tvekan om.

Och för att återgå till rubriken; där vi spårade idag var det tjock och mjuk mossa kombinerat med högt blåbärsris vilket resulterade i att jag stundtals inte såg Karlsson alls. Tur att man hade en lina på hunden så man kunde se ungefär var han var. Och så såg man ju var det svajade i blåbärsriset. 😀

Idag har jag varit i högsta grad ineffektiv och inte fått uträttat hälften av vad jag tänkt mig. Började med att sova till 08.30!!! Iza och jag var vakna vid 7-snåret men jag lyckades övertyga henne om det goda med idén att somna om. Och hon gick på det! För en gångs skull såg Karlsson hyfsat utvilad ut när vi gick upp.  🙂
Vid 10-tiden bar det iväg till stan där det var vårmarknad. Hela centrum knôkat med knallar! Ingen hit direkt men det var några ärenden som måste uträttas. Det enda synbara resultatet var dock en påse från apoteket. Snacka om tråkvarning? Letade febrilt efter ett par skor. Svarta. Typ joggingskor fast nättare/tunnare. Det behöver INTE stå Ecco eller Lacoste i/på dom. Och dom behöver INTE kosta 800-900:-! M a o blev det inga skor…

Vi lyckades även (efter viss beslutsångest) investera i fyra dynor till dom nya trädgårdsmöblerna. (Ja, jag har ”fått” nya trädgårdsmöbler!) Sen var det färdigshoppat för den dagen men det tog sina timmar trots det klena resultatet.

Eftermiddagen har i stort sett ägnats åt spår med K och promenad. Spåret gick riktigt bra. Han trampade bort sig i en vinkel och missade en (av fem) pinnar men några tveksamheter att fortsätta spåra efter apporterna såg jag inte till idag.  *puh*

Hann även med en grovtrimning inför morgondagens finputs hos V. Nästa helg är det ju dags för Årets Border i Arboga så då gäller det att vara snygg. 😉

Husse tog med Iza på en lååång enkelriktad promenad hem till en arbetskompis och krävde sedan skjuts hem?! Tja, det var väl bara att ställa upp som taxi då. Minen på Iza när min bil, och sen jag, dök upp på gårdsplanen var som vanligt obetalbar.

När jag kom hem från jobbet idag hade husse varit ute och promenerat hundarna så jag kunde ägna mig åt den roliga biten; träningen!

Körde hopp med K och syndromet från i onsdags, att slänga sig platt på marken på andra sidan hindret, hade gått över. Nu satte han sig fint. Däremot tyckte han att ”satt hund sitter” så det krävdes en del dk:n för att fixa tillbakahoppet. Nåja, det ger sig nog det med.

Körde lite ställanden under marsch. Där har han lite svårt att bromsa. Han stannar, men det tar några steg. Han vill först dra framåt, alltså före mig, innan han stannar. Får väl ta på mig det eftersom jag tränat en hel del sådana ställanden sista tiden. Till sist insåg jag att ställandet faktiskt inte kommer förrän i högre klass i brukset (av någon underlig anledning?) så ska jag inte tävla lydnad så är det ingen ko på isen. Övergick då till att träna lägganden, tävlingsmässigt. Förut har jag inte gått mer än ett par meter innan jag belönat men idag gick jag åtminstone 10 meter och han låg som en lite betongklump. Han låg så bra så jag höll inte på att få upp honom i sittande igen. 🙂 Å andra sidan har jag för mig att momentet (i brukset) är slut när föraren är ute på fullt avstånd så om det krävs några dk:n för att få upp honom gör ju inte så mycket, än. Själva läggandefasen går blixtfort. Han bara sjunker ihop i samma tiondels sekund som kommandot kommer, men så har han ju ganska nära till marken också. 🙂 Lägger han sig så på tävling bör det vara en klockren 10:a. Fattar inte vad domarna skulle kunna dra för, men dom hittar väl alltid nå’t? När vi kom in körde vi lite apportering och det går väl … sådär. Visst apporterar han, men det finns väl några detaljer att slipa på. (Hmmm, månadens understatement.)

Iza fick sig ett pass med skall och linförighet. Idag var hon så taggad (förmodligen för att hon tittat på, genom fönstret, när jag tränade med K.) så att hon skällde mest hela tiden… *suck* Glömde att jag skulle tränat ingångarna med tungapporten, men det får väl bli imorgon.

För övrigt så är det ganska lagom att vara ledig en dag, jobba en, ledig två. Skulle kunna tänka mig ett sån’t schema. Men med tanke på vad dagens inköpta trisslotter gav för resultat så lär det dröja ett tag. Jag köper ALDRIG lotter men idag flög f*n i mig. Tänkte att jag skulle kapa hem sisådär 50.000 i månaden i 25 år, men icke… Inte ens en futtig 100-lapp blev det. Får nog alltså lov att försörja mig på annat sätt ett tag till. 😦

Klicka här!

PS. Mysla behöver inte klicka där. 😉 DS.

Det har hällregnat i stort sett oavbrutet ända sedan jag klev upp i morse, och förmodligen ett bra tag innan dess att döma av vattenpölarna. Det höll nästan upp när det var dags för eftermiddagens hundpromenad, men bara nästan.

Det har dock haft den positiva effekten att jag nu har:

• Bytt gardiner i köket
• Omplacerat (OBS inte omplanterat, vilket iofs också skulle behövas) ett antal krukväxter
• Vattnat krukväxterna. Detta sker så sällan att det förtjänas att tas med på listan. 😉 (Survival of the fittest, ni vet, eller det naturliga urvalet.)
• Städat ett förråd, eller åtminstone delar av det.
• Städat pannrummet/tvättstugan
• Rensat en garderob vilket resulterade i TVÅ fulla sopsäckar, och då pratar vi standardgarderob, 60×60 cm! Tänk er vad mycket plats det blev ”över”.
• Dammsugit, torkat golv och plockat/städat i största allmänhet
• Rensat pappers- och tidningshögar
• Tränat apportering med träsktrollet
• Kört X antal maskiner tvätt

Känner mig ganska nöjd nu och ska med gott samvete vräka mig i soffan en stund. I morgon är det arbetsdag igen. 😦

När det regnar ute och matte röjer inomhus kan det dyka upp både det ena och det andra. En del uppenbarligen väldigt populärt, och det var länge sedan sist. 😉

Kameran (och blixten) har uppenbara problem att hänga med.

Kamplust lider han inte brist på direkt, ju tyngre och bökigare, desto bättre.

 Det var ett misstag att dammsuga INNAN jag släppte lös dessa två…

 Snacka om att det lyser i ögonen…

…med högre-tävlingar var det i höst. Många av klubbarna inom rimligt avstånd har tydligen valt att flytta sina spårtävlingar till våren försommaren istället. *suck* Även om några av dem hade fungerat tidsmässigt att anmäla till så är vi inte ”mogna”. Sist vi körde var ju målet att bli godkända men nu vill jag känna att vi har en rimlig chans att bli uppflyttade… Nåja, några tävlingar fanns det i september så jag får väl satsa på att anmäla till dom.

Appellklasstävlingar i närområdet kryllar det däremot av i oktober-november så det är väl målet jag får ha med Karlsson. 🙂

…som gör ‘et!

Igår kväll vid träningen insåg jag varför Karlsson ofta sätter sig för långt fram i halterna. Jag har ju tidigare konstaterat att han är oerhört fotfixerad. Vänsterfotfixerad närmare bestämt. Men att det kunde ha betydelse i halterna har av någon underlig anledning inte slagit mig. Nu gäller det att jag stannar ”först” med vänster fot och sedan låter min högra fot ”gå ikapp”, in i halten. Då har han någon tiondels sekund mer på sig att bromsa. Det kändes som om det blev avsevärt mycket bättre, nu gäller det bara att matte håller koll på motoriken. Inte det lättaste när man är van vid Iza som ger högaktningsfullt f*n i mina fötter och siktar lite högre upp på min kropp… 🙂 Resten av passet med Karlsson gick också bra. ”Kvinnor kan” skallade ju ropen för ett antal år sedan. ”Barktroll kan … också” skulle jag vilja säga. 😀

Träningen började dock med Iza i vanlig ordning (ålderns rätt, ni vet). Även igår lyckades vi få en plan för oss själva en stund och fortsatte självklart med inkallningsträningen. Det känns som om poletten börjar glida ner, sakta men säkert. Att hon börjar förstå att det faktiskt är BRA att stanna?! Hon skötte sig fint resten av passet också. Fick lite hjälp (av M = domare) för att bedöma hur många poäng skallet skulle kunna resultera i. Vid första försöket var det 6-7 poäng, vid andra försöket kanske t o m 8?! För då var åtminstone rumpan i backen även om frambenen lättade från marken. Diskuterade också vilket som var det minst dåliga alternativet (poängmässigt) vid tungapporten. Hon har ju lite problem att vända runt med 4 kg järn mellan tänderna och sätter sig därför ganska rejält snett om hon inte får ett extra fotkommando. Vi kom fram till att det minst dåliga alternativet var ett fot-kommando (alltså dubbelkommando) innan hon börjar vända in.

Det känns jätteskönt att jag äntligen fått tillbaks motivationen att träna med Iza också. Under hösten, vintern och våren har jag mest gjort det av plikt, för att döva mitt dåliga samvete liksom. Det har inte känts som om vi gjort några framsteg men nu är det faktiskt ROLIGT igen! Detta märker hon självklart och så blir det en uppåtgående spiral. Hoppas bara att det håller i sig till höstens tävlingar…

Idag skulle vi varit ute i skogen och tränat spår med Tytti och Tarrak. Dock bjuder SMHI idag på hällregn (heldagsvarianten) och ca 5° så det kändes inte jättelockande. Vi beslutade oss för att skjuta upp det till helgen istället då ”dom” bara hotar med skurar.

Dagen kommer m a o att företrädesvis att ägnas åt inomhusaktiviteter. Städ, plock, röj osv. (samt lite apportering med K). Det behövs verkligen. Det fina vårvädret som var i april har satt sina spår så den här lediga bonusdagen får ägnas åt att komma ikapp lite. Har redan bytt köksgardiner och röjt undan en del ”högar” och nu ska jag fortsätta. Men först ska jag läsa tävlingskalendern och kolla vad som erbjuds framåt höstkanten i form av appell- och högreklass-tävlingar. 😉

Det är onekligen en konstig bransch man jobbar i… Just nu har vi blivit klara med vilka prylar som ska vara med i … julkatalogen! Kanske inte underligt att man ibland, i synnerhet under vår och höst, får tänka till en gång extra för att komma på vilken månad det är?

God Jul! 😉

Igår skrev ju Mysla ett hejdundrande inlägg om Telias klantighet. Det som hänt mig idag är väl i det närmaste positivt, för mig. Men ändå, jag kan inte låta bli att undra hur mycket pengar Telia lägger på att engagera call-centers som sitter och ringer upp kunder och ”lurar” på dem avtal som sedan inte fullföljs?

I början av mars blev jag uppringd av ett företag som utgav sig för att vara samarbetspartner till Telia. De erbjöd mig två varianter av abonnemangsförlängning varav jag nappade på den ena. Jag band mitt abonnemang i 18 månader och skulle som kompensation få 500:- i rabatt när det var dags för en ny telefon. Eftersom grundkostnaden ändå skulle vara densamma som ett obundet abonnemang, och jag inte funderat på att byta operatör, lät det ju ganska OK. Jag fick även ett avtal mailat till mig med villkoren. I efterhand ångrade jag mig lite, men so what…?

Idag ringer det en tafatt försäljare och erbjuder mig att förlänga mitt bundna abonnemang som snart går ut?! I gengäld skulle jag få en samtalspott på 300:-. Eh, what? Jag har ju redan bundit mitt abonnemang svarade jag. Inga noteringar fanns tydligen om detta. Jag tackade NEJ till detta erbjudande.

Det lustiga är att jag tidigare råkat ut för motsvarande. Tackat ja till en bindning (heter det så?) som sedan, vid kontroll, inte fanns bokförd någonstans…

Kontentan, jag har alltså inget bundet abonnemang och lika bra det. 🙂

Det kunde dock vara lite kul att försöka utkräva rabattchecken på den nya telefonen. Jag har både namn och telefonnummer till säljaren av det första avtalet… Men eftersom jag inte behöver någon ny telefon just nu så får det nog vara.