(Nästan) bortfluten träning

Igår kom jag hem i bra tid från jobbet. Förutsättningarna för en ”egen” plan på klubben var goda om jag skyndade mig. Och det gjorde jag. När jag var ombytt och klar, hade lastat in Iza i bilen och skulle packa in Karlsson och sedan åka så börjar det… Skyfall kombinerat med åska! Regn är en sak, det kan jag ta. Men skyfall? Och att knata omkring på en appellplan i värsta åskvädret? Nej, det kändes inte som någon bra idé. Det blev nästan en timmes väntan innan det lugnade ner sig så pass att det var lönt att ge sig iväg.

Fick ändå till en stunds inkallningsträning med Iza. Det sker inga underverk men det känns åtminstone som om det går åt rätt håll. Hon ser lika förvånad ut varje gång hon stannat och jag ylar ”BRA” och jublande springer fram och belönar. Hon kan liksom inte fatta att det faktiskt är rätt? När matte har ropat ska man ju komma?

Tanken var ju att framåtsändandegänget skulle köra uppletande de måndagar vi inte kör framåtsändande. Detta har också runnit ut i sanden. Igår bestämde dock jag och L att vi skulle köra. Det är bara att konstatera att jag och Iza har problem där. Första föremålet är alltid klockrent. Bra fart ut, hitta, leverera. Ja det finns väl en del att önska av själva avlämnandet men det är inte det stora problemet. Den stora stötestenen är skick två osv. Har kört alldeles för många korridorer åt olika håll så nu bli hon bara förbryllad när jag skickar åt samma håll igen och vill INTE gå ut på djupet. Rutan var väl 30-40 meter bred och kanske 40 meter djup, terrängen tillät inte mer. Tanken var att ALLA föremål skulle ligga längst ut men naturligtvis hade jag klantat till det så att ett föremål som Freja missat inte låg längst ut som jag trodde utan bara ett par meter innanför baslinjen. Tyvärr fick hon alltså belöning för sin motvilja att gå ut.  Till sist fick jag ”jaga” ut henne och då hittade hon till all lycka det sista föremålet. Nu måste jag skärpa till mig och träna detta flera gånger i veckan. Får ha husse till att hjälpa mig valla rutor för nu ska hon ha HELA rutor. Med ALLA föremål längst ut. Hot om milt våld kanske hjälper? På husse alltså. 😉

Karlsson skötte sig desto bättre. Han gjorde debut i grenen ”uppletande utan synretning” och det gjorde han med den äran. Det var ingen som helst tvekan om vad han skulle göra. Leta. Och hitta! Hade ju tänkt köra första gången utan synretning  i ”hemmarutan” så att han skulle känna igen sig i miljön. Nu blev det inte så men det rörde honom inte i ryggen. Lite komiskt var att vi använt ett stort träd som låg ”rakt ut” i rutan för att avgränsa. K:s föremål låg enbart i den nedre delen av rutan, nedanför trädstammen, för att begränsa området. Det struntade han dock högaktningsfullt i för det var ju vallat även på andra sidan trädstammen. 🙂 Föremålen låg dock bara på nedsidan. Ett föremål hade han klara problem med. Berodde nog på hur det låg i förhållande till vinden och en stor rotvälta. När han hittat de andra tre föremålen bestämde jag att vi var klara för att få ett lyckat avslut, och han hade ju redan överträffat alla förväntningar.