Uppgiven och less, på riktigt…

Nähä, det gick inte idag heller. Och idag var det riktigt, riktigt illa…

Ulricehamn var målet för dagen. Med tanke på att vi gjorde vår första start i högre där hade det ju varit lämpligt att göra den sista där också, och liksom sluta cirkeln, men så blev det tyvärr inte. Samma spårläggare som sist, men tyvärr inte samma spår. Inte för att jag kommer ihåg exakt hur det gick, men det var väldigt trevlig terräng.

Vi började med ett (traditionellt?) bakspår på upptaget, men vände och gick ur rutan exakt vid påsläppspunkten som var tydligt markerad. Sen vet jag ärligt talat inte vad som hände, eller inte hände? Vi irrade omkring i skogen en stund och när vi efter 10-15 minuter inte hade en enda pinne, och jag märkte att vi började gå i cirklar bröt jag. Selade av. La ner hunden, Och var skitsur. Och ledsen. Det var inte långt ifrån att tårarna kom…

Vad är det som händer? Han har ju bevisligen kunnat spåra, annars hade vi ju inte haft våra fem godkända tävlingar i bagaget. En tanke är noskvalster? Det får bli en behandling för att åtminstone utesluta det. Jag hoppas innerligt att det faktiskt är det, så att jag hittar en logisk förklaring för annars tror jag ärligt talat att  jag ger upp. Tyvärr går det ju inte att med säkerhet ställa diagnos på levande hundar, så man får behandla på chans. Vid ett tillfälle har jag hört inåtvända nysningar, och en morgon vaknade jag av väldig utåtvända nysningar. Men vi är ju inte tillsammans 24/7, så vad vet jag?

Jag brukar ju kunna hitta något att glädja mig åt efter de flesta tävlingar, men idag är det mörkt vad det gäller glädjeämnen för egen del. Det skulle väl i så fall vara att han även idag låg tyst och still på platsliggningen, och gjorde sig förtjänt av en 10-poängare, trots lika trist (och råkallt) väder som igår.

F ö har jag några tunga (helt ohundiga) veckor framför mig, och om vi nu inte var i närheten av uppflyttning så hade jag t o m kunnat glädja mig åt en godkänd tävling. Något som bevisade att vi inte är helt värdelösa, för just nu känns det onekligen så.

Tittar jag lite utanför min egen lilla bubbla så är väl glädjeämnet att S och Laban blev uppflyttade ur lägre, på samma tävling. Stort grattis till dem!

Enda fördelen med brutna tävlingar, och att man slipper invänta prisutdelning, är väl att man hinner få en del annat gjort. Hittills har jag hunnit borsta bort (minst) en halv schäfer, klippt husse (1,5 mm) och nästa steg är att slänga upp den usla spårhunden på trimbordet. När jag (på skämt) sa att jag skulle slita av honom pälsen som bestraffning tyckte S det var lämpligt att upplysa omgivningen om att det faktiskt var en trimras jag pratade om. 😉 Faktum är att jag fullt medvetet låtit honom behålla sin päls just med tanke på tävlingarna, men nu behöver han inte sin platsliggningspäls längre och vanvårdat marsvins-looken kommer snart vara ett minne blott.

Här kommer några bilder från lägreklassens lydnad idag. Mina kompisar som tävlade där lyckades ju bra. Båda blev uppflyttade! Bistro (schäfern) vann, och Laban kom på en andraplacering.

8 reaktioner på ”Uppgiven och less, på riktigt…

  1. Vad tråkigt att det inte gick vägen. Faktum är att tanken noskvalster slog mig innan jag kommit en bit in i läsningen och konstaterade att det minsann slagit dig med. Hoppas det är det så behandlingen har effekt och ni kan köra hårt igen.

  2. Oh så synd!!! Men ni tar igen det!! Så klart kan det vara noskvalster. Behandla och vänta lite med spårandet i ett par veckor!!!

    Ge inte upp!!!!

  3. Hej Lotta och Karlsson. Så synd att det inte lyckades för er denna gång. Ja det kan vara noskvalster han har, då kan man inte använda näsan så speciellt bra att spåra med. Eller en förkylning. Melker, här nere hos oss, var nysig och snuvig och det gick inte att viltspåra med honom ett par veckor, men igår gick det bra igen. Vi hoppas på att K blir bra i spårnäsan igen och sedan kommer det att gå bra för er igen. Kram till er

  4. Usch, vad trist. 😦 Jag förstår hur du känner dig, men nu ska jag vara käck och redig, så där käcka som man kan vara när man inte tävlat själv:
    Det är bara en tävling! Karlsson är ändå världens bästa Karlsson, om än med noskvalster. För si, det tror jag att det är. Läste nån studie de gjort på både hundar och vargar, där de kollat noskvalster vid obduktioner; runt 3 av 4 hade det och ingen av hundägarna hade ens misstänkt det. Så det är skitvanligt (vilket du ju vet).
    Jag hade en period förra året där jag var helt klart nära att lägga ner söket, för han klarade ingenting. Men, en kur senare var vi uppflyttade till högre med 10-10 på söket (vilket vi var ensamma om på den tävlingen).
    Ge ”marsvinet” lite medikamenter så ska du se att ni är i elit utan att blinka. 😉

    Kram på dig. ❤

  5. Usch vad trist Lotta 😦 Direkt jag såg rubriken sa jag högt till sambon ”Ah nä, då gick det inte bra i dag”…..Och jag lider med dig, inte så mkt för att det inte gick så bra utan mer för att det nästan golvar dig! Jag tycker inte alls att ni verkar vara dåliga, tvärtom faktiskt! Känner mig för trött i knoppen för att göra en roman positivt inslag, men lovar att återkomma i ämnet!

  6. Jag tycker du är envisare och tuffare än de flesta som inte gett upp än. Många hade nog lagt ner redan förra säsongen… Men jag tror du gör helt rätt i att envisas! Jag är nämligen övertygad om att det släpper snart!
    Noskvalster låter väl som en rimlig gissning och jag håller tummarna för att behandling ger förändring åt rätt håll.

    Kram på er båda!

    • Jag VET ju att alla bitarna finns där. I slutet på förra säsongen gjorde han ju både bra spår och uppletanden. Det är ju framför allt uppletande som strulat innan, men det verkar ha lossnat också. Vi HAR ju haft uppflyttningspoäng på lydnaden nästan alla tävlingar, utom den där vi hade uppflyttningspoäng på specialen. Suck!

      Annars hade jag nog gett upp. Det gjorde jag ju med Iza när jag kände att vi aldrig skulle få ordning på inkallning med ställande, och att de poängen behövdes för uppflyttning. Men här känns det så nära, på något sätt. Och ska vi inte tävla, vad ska vi göra då? Vet ju att jag tappar motivationen att träna om jag inte har tävling i sikte. Vilken jävla rävsax! Nåja, har tid hos veterinären ikväll så får vi hoppas på små djur i näsan, även om de inte syns. Men medicin borde jag ju kunna få.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s