…sa han som klippte grisen. En ganska bra liknelse med dagens spårtävling i Varberg.

Samling 08.00. Startnummer nio av tio. 08.30 uttransporterade till mack ute på bonnlandet där vi (de flesta av de tävlande) fick vänta i drygt en timme och fyrtiofem minuter.

Öppen och fin ruta, dock i uppförsbacke. Den lilla hunden tassade rakt ut, relativt snygg och prydligt, tassar iväg åt höger. ”Bakspår” ropas det bakom mig. Vänder liten hund som tassar iväg åt andra hållet. Hittar en pinne, klättrar över stenmur. Vinklar vänster, vänster, vänster vilket innebar att vi korsade vårt eget spår. ”Lita på din hund” säger de ju, så.. tja? Jag hade ju ingen aning! Vi roterade runt vår egen axel, typ, en stund och sen bar det iväg. Lilla hunden tassar och tassar och tassar. När han tassat i ca 18 minuter (av de 30 tillåtna under vilka man ska hitta totalt åtta pinnar) utan en enda pinne utöver den första var jag på väg att bryta, men DÅ … dök det helt plötsligt upp en pinne (med rätt spårnummer). Och en till och en till. Sen tassade vi en bra stund igen. Klockan gick och jag insåg ju att vi inte skulle fixa tiden på spåret, men han jobbade ju på bra och det kunde ju vara kul om han kunde ta oss ”hem”, och få ett lyckat slut.

Efter en mördarbacke skulle han prompt över en hög och instabil stenmur och hans matte krälade efter för att upptäcka att vi står på en lite gräsplätt inramad av fårstängsel på en sida, treradigt taggtråsstängsel på en annan, stenmur på den tredje och hus på den fjärde. Klockan visade att vi varit ute i 40 minuter. DÅ ringde jag spårläggaren…

Hon kom och hämtade oss efter att ha dirigerat oss ner för mördarbacken, för att sedan bara visa oss upp för samma mördarbacke? Analysen tyder på att han någonstans efter den första pinnen hittat spåret mer eller mindre av en slump, fast åt fel håll. Han har alltså spårat större delen av spåret baklänges! Och det gav ju fin utdelning i form av pinnar och köttbullar… *suck*

Hur mycket man kan skylla på underlaget (blandskog med massor av torra löv i botten, vilket vi inte spårar i särskilt ofta) eller värmen är något oklart. Men facit var att tre ekipage av tio klarat spåret. Eventuellt ett fjärde, men de väntade på omspår när jag begav mig hemåt. Facit av deras lägrespår igår var ungefär detsamma, så helt lätt var det tydligen inte.

Det positiva var väl att han gick rakt ut på upptaget samt att han faktiskt orkade jobba så pass länge i den ovana värmen. Även om han hade lite otur när han tänkte bitvis…

Nu ska vi iväg på födelsedagskalas. Hoppas det blir mer lyckat. 😉

(Hinner inte korrekturläsa så alla stavfel, syftningsfel, felaktiga meningsbyggnader etc. skyller vi t v på tryckfelsnisse, eller nå’n…)