…så bjöds det inte på någon quick-fix för pipande hundar igår kväll. Inget ”gnugga hundens vänstra örsnibb i 30 sekunder så slutar den pipa/gnälla/skälla/skrika”. Tyvärr… 😦
Och precis som jag också misstänkte handlar det om oändliga oceaner av tålamod, konsekvens och struktur. Något jag, och säkert många med mig, saknar i ganska hög grad. Dessutom tidtagarur, papper, penna (struktur!) och medhjälpare. Jag har väl nosat på de arbetssätt som presenterades, men uppenbarligen inte tillräckligt konsekvent, strukturerat och ofta…
Föredragshållare var Anna Haeggblom Bjellå. Hon var underhållande och trevlig att lyssna på. Det var definitivt ett bra föredrag, och väl värt slanten det kostade. Och om jag inte lyckas få tyst på mitt nuvarande pipdjur kanske jag kan ha nytta av tipsen om jag skulle bli med ett annat pipdjur i framtiden.
Den springande punkten är väl egentligen ”att våga/vilja höra ljudet”! Det är helt klart där jag missat. Rejält! Man tar liksom ingen notis om det när det börjar, och efter fem år är det nog svårt att bukt med. Men är man vaken redan i starten så kan det säkert fungera utmärkt med de metoder som presenterades. Om man är utrustad med oändliga oceaner av tålamod, konsekvens och struktur alltså…
På min direkta fråga om hur man skulle bli av med startskallen (apporteringarna, rutan, hopp) fick jag dock bekräftat att jag är på rätt spår. Där är ju min tanke att jag ska slänga/lägga ut apporter/vittringspinnar, ställa upp framför rutan eller hoppet och sen … göra något annat. Ska jag bara komma ihåg att göra som jag tänker också… 😐
vallterrier.com 