Uppgiven och less, på riktigt…

Nähä, det gick inte idag heller. Och idag var det riktigt, riktigt illa…

Ulricehamn var målet för dagen. Med tanke på att vi gjorde vår första start i högre där hade det ju varit lämpligt att göra den sista där också, och liksom sluta cirkeln, men så blev det tyvärr inte. Samma spårläggare som sist, men tyvärr inte samma spår. Inte för att jag kommer ihåg exakt hur det gick, men det var väldigt trevlig terräng.

Vi började med ett (traditionellt?) bakspår på upptaget, men vände och gick ur rutan exakt vid påsläppspunkten som var tydligt markerad. Sen vet jag ärligt talat inte vad som hände, eller inte hände? Vi irrade omkring i skogen en stund och när vi efter 10-15 minuter inte hade en enda pinne, och jag märkte att vi började gå i cirklar bröt jag. Selade av. La ner hunden, Och var skitsur. Och ledsen. Det var inte långt ifrån att tårarna kom…

Vad är det som händer? Han har ju bevisligen kunnat spåra, annars hade vi ju inte haft våra fem godkända tävlingar i bagaget. En tanke är noskvalster? Det får bli en behandling för att åtminstone utesluta det. Jag hoppas innerligt att det faktiskt är det, så att jag hittar en logisk förklaring för annars tror jag ärligt talat att  jag ger upp. Tyvärr går det ju inte att med säkerhet ställa diagnos på levande hundar, så man får behandla på chans. Vid ett tillfälle har jag hört inåtvända nysningar, och en morgon vaknade jag av väldig utåtvända nysningar. Men vi är ju inte tillsammans 24/7, så vad vet jag?

Jag brukar ju kunna hitta något att glädja mig åt efter de flesta tävlingar, men idag är det mörkt vad det gäller glädjeämnen för egen del. Det skulle väl i så fall vara att han även idag låg tyst och still på platsliggningen, och gjorde sig förtjänt av en 10-poängare, trots lika trist (och råkallt) väder som igår.

F ö har jag några tunga (helt ohundiga) veckor framför mig, och om vi nu inte var i närheten av uppflyttning så hade jag t o m kunnat glädja mig åt en godkänd tävling. Något som bevisade att vi inte är helt värdelösa, för just nu känns det onekligen så.

Tittar jag lite utanför min egen lilla bubbla så är väl glädjeämnet att S och Laban blev uppflyttade ur lägre, på samma tävling. Stort grattis till dem!

Enda fördelen med brutna tävlingar, och att man slipper invänta prisutdelning, är väl att man hinner få en del annat gjort. Hittills har jag hunnit borsta bort (minst) en halv schäfer, klippt husse (1,5 mm) och nästa steg är att slänga upp den usla spårhunden på trimbordet. När jag (på skämt) sa att jag skulle slita av honom pälsen som bestraffning tyckte S det var lämpligt att upplysa omgivningen om att det faktiskt var en trimras jag pratade om. 😉 Faktum är att jag fullt medvetet låtit honom behålla sin päls just med tanke på tävlingarna, men nu behöver han inte sin platsliggningspäls längre och vanvårdat marsvins-looken kommer snart vara ett minne blott.

Här kommer några bilder från lägreklassens lydnad idag. Mina kompisar som tävlade där lyckades ju bra. Båda blev uppflyttade! Bistro (schäfern) vann, och Laban kom på en andraplacering.