Pip i kubik och en efterlysning

Säg hej till våra nya träningskompisar! Ett näbbdjur och en … kalkon? Piper gör de i alla fall, och då är de helt OK för Karlsson. Dessa genomgår nu en produkttest av tuffare slag (när vi tränar) eftersom våra favoriter (eller åtminstone mina) inte verkar gå att få tag på längre, men jag återkommer till det lite senare.

Ikväll har vi kört ett inomhuspass i vår egen lokal. +3, regn och blåst inbjöd inte till några utomhusaktiviteter när det fanns alternativ.

Vi har bl a övat på att inte tugga på träapporten. Eller … jag har väl egentligen inga problem att låta bli att tugga på den, men en mig närstående terrier har. Det hela gick till så att när han satt still utan att tugga vid min sida så åkte kalkonen (?) fram ur fickan och så fick han ta den direkt (utan att jag tog apporten först) och så kampade vi allt vad vi orkade. Provade även med godis som släpptes ur handen men det triggade tuggandet så att det blev värre.

Vi började även på nytt med externbelöning. Det här har vi ju försökt oss på förr, utan större framgång. Lille Lennart förstod nog aldrig riktigt systemet den gången. I lördags när vi tränade med vår pt fick jag mig dock en tankeställare, eller … den har väl växt fram i efterhand. Vi ett tillfälle, när vi körde fritt följ, råkade det pipa till i min ficka. Karlsson hade innan det gått rätt uselt, men efter det skärpte han till sig, och sista sträckan gick han riktigt fint. När vi avslutade momentet drog han som en avlöning bort till den änden av planen där vi var när det pep i fickan. Både jag och pt:n kliade oss i huvudet och undrade vad som hände, men i efterhand har jag insett att han nog trodde att jag tappat pipen där. 🙂 Kanske värt ett nytt försök med externbelöning alltså, även om avsikten inte är att lägga den mitt på appellplan i så fall. 😛 Detta har vi också testat ikväll, både med godis och leksak. Utvärderingen funderar jag på, men jag tror han förstod systemet i alla fall. Nu körde vi ju faktiskt inte särskilt långa pass, och belöningen låg ju av förklarliga skäl nära, men…?

Tyvärr är det ju inte bara pipleksakerna som piper i det här sällskapet. Det finns även en liten terrier som gör det. I t ex fjärren liksom bubblar det hela tiden i svalget på honom vilket man hör om man står riktigt nära. Ibland (ganska ofta) pyser det över till ett gnäll, och har man otur tar det sig formen av ett gläfs. Sen har vi ju dessa evinnerliga startskall/-pip/-gnäll… Ja det finns en del att jobba på där, men riktigt hur jag ska gå tillväga är jag inte alls på det klara med. Ser verkligen fram emot föreläsningen jag ska på om ett par veckor. Pip och ljud – svårt att träna bort men inte alls omöjligt.

Allt detta pipande gör ju att det känns lite som om vi nått vägs ände vad det gäller tävlandet, framför allt i lydnadslydnaden. I klass III är det ju en herrans massa moment där hunden ska iväg från förarens sida, och där har vi startskallen. Det är rutan, hopp-apport, metallapport (där kan det komma lite morr vid gripandet också!) och vittringen. Och så har vi ju fjärren också. Suck… I brukset är det ju egentligen bara apporteringen och hoppet det är frågan om, och där är ju inte bedömningen riktigt lika hård som i lydnaden. Avdrag får man naturligtvis, men inte lika mycket.

Efterlysning

Avslutningsvis vill jag göra en efterlysning, gällande mina favoritpipar. För Karlsson del är det, som sagt, inte så noga. Nu har jag letat efter den här modellen, både på nätet och ”live”, rätt länge utan att hitta. Om någon skulle få syn på dem någonstans – meddela mig omedelbums! Lagret börjar tryta nämligen.

De är ca 17 cm långa, och med sitt slimmade format perfekta att ha i fickan när man tränar. De håller rätt länge, om än inte för evigt, även om man ägnar sig åt rätt tuffa kamplekar, och … vi kommer sakna dem den dagen de tar slut.

Så – håll utkik, och rapportera om ni ser dem någonstans!

För övrigt mår jag inte bra i halsen. Inte huvudet och resten av kroppen heller. Husse började känna sig krasslig igår, och nu är det tydligen min tur. Har förvisso inte varit förkyld på ett år, så jag borde väl inte klaga, men … nu? Kunde det inte ha kommit i januari istället. Det här är faktiskt väldigt dålig timing… 😦

Lunchträdgårdslydnad

Strålande solsken, nästan vindstilla och en snöfri plätt i trädgården. Det går ju liksom inte att låta bli. 😉

Vi har fått loss vårt hinder ur isen!

 

Det nya momentet – inkallning med kryp! 😉
(Jo, han kröp faktiskt jättefint fast jag stod på knä en bit framför honom.)


Avslutningsvis ett något Janne Schaffer-inspirerat kryp.
(Och vet du inte vem Janne Schaffer är så är du för ung 😉 )

Dessutom hann vi med:

Rutan – fiasko, men den var lite elakt placerad av matte. Han var tvungen att springa igenom en liten snövall om det skulle bli rätt och han föredrog barmark, precis som matte. Men placeringen var ingen slump. Kalla det gärna ”kvalitetskontroll”. 😉

Vittringsapportering – rätt pinne efter en snabb koll och pinnen slet sig inte på vägen in, men lite tugg kunde han inte låta bli.

Hopp apport – klockrent (förutom lite tugg då…). Tränade separat på hållafastutanatttugga. Det kanske ramlade ner någon liten polett?

Tungapport – jättefint, utan ljud.

Några fjärrskiften – hyfsat.

Och så fritt följ (med koppel) också. 🙂

(Och ja, han ska trimmas vilken vecka som helst. 😛 )

 

 

Isn’t it lovely?

Jobbat på jobbet idag.

Husse tagit ut hundar på lunchprommis av kortare modell.

Jag uträttar två ärenden efter jobbet och kommer hem senare än vanligt.

Hittar grön fläck i trädgården (ca 7×12 meter), belamrad med tallkottar, tallar och tallkvistar.

Tränar lydnad med BÅDA hundarna (fast en i taget)!

Och det är fortfarande ljust!

Det ÄR något visst med sommartid i alla fall. 🙂

För Izas del blev det skojlydnad som vanligt. Med laxgodisar i mattes hand går hon helt underbart! Nu får man ju tyvärr inte ha det på tävling… Men nu är det ju skit samma, bara vi har kul. Gummiboll med snöre uppskattades också. Det tråkiga är ju att vi bara kan köra med koppel, med tanke på alla katter i omgivningarna. När gräs-/mossmattan trätt fram på allvar ska husse få filma henne (oss) för hon känns definitivt inte som någon elvaåring när hon går som bäst, och det vore kul att ha lite film även på henne.

Karlsson fick ett mer fokuserat pass, och skötte sig bra på det stora hela. Fritt följ (med koppel enligt instruktioner från vår pt!), kryp och krypvinklar, hopp, fjärr, och sitt-stå-ligg under marsch var lite av det vi hann med, och vad som gick att utföra på den begränsade ytan.

Nu kan man nog svimma i TV-fåtöljen ett tag med gott samvete. 🙂

 

Hurschäkta mig…

…men det finns inga möjligheter att jag ensam kan ta ansvar för den där sabla vintern som fick ett återfall igår kväll och i natt!

Jag har faktiskt hört rykten om folk som tvättat och hängt undan både vinterjackor, termobyxor och hundtäcken! Andra har tydligen tagit ut motorcyklar!

Det enda jag gjorde vara att flytta in skorna med skaft i hallgarderoben. Dunjackan hänger kvar, hundtäckena är otvättade, Icebugen är fortfarande utryckningsberedda…

Nej – det är INTE mitt fel!

Det är nog mitt fel!

I fredags, i samband med att jag dammsög och torkade golv, passade jag på att ställa undan skorna med skaft, dvs vinterskorna. Det skulle jag aldrig ha gjort! Nu vräker snön ner igen, eller rättare sagt vräker den från vänster till höger, och runt, och… Fy tusan!

Igår vaknade jag på tok för tidigt, vilket resulterade i att jag hann med en hel del. Bland annat rensade jag ett högskåp i köket och hittade … sex (6) ståltermosar (och två termosmuggar). Jag ställde frågan på FB hur många man egentligen behöver i en familj med två personer, och kontentan var nog att sex var rätt lagom! Eftersom jag ibland är väldigt grundlig av mig så ”provkokade” jag dem, lite à la Råd & Rön. Dvs jag fyllde på med kokhett vatten och efter ca 10 timmar kollade jag om det fortfarande var varmt. En utav dem höll inte måttet och är numera på väg till sopstationen. Dvs den bidar sin tid i sophögen i lagården. Å andra sidan har vi nog minst en i husvagnen, så jag tror summan är konstant. Värt att notera; det är bara en eller möjligen två som är köpta. De övriga är fådda och vunna i olika sammanhang.

På eftermiddagen åkte jag iväg till den magiska skogen. Numera finns det rätt många magiska skogar i de trakterna, men jag känner mig så hemma i just den här så det fick bli så. Tidigare på dagen installerade jag Run Keeper i ajFånen, och eftersom jag inte är särskilt mycket för att läsa bruksanvisningar blev det som det blev. För det första höll jag på att hoppa ur spår när en tant började prata engelska i min ficka efter fem minuters traskande. För det andra så lämnade hon delrapporter (och slutrapport) i ”miles”, inte i kilometer. Detta är nu åtgärdat, hoppas jag, till nästa gång. Kontentan av det hela blev att Run Keeper rationaliserar en hel del, eller slarvar lite i hörnen om man vill uttrycka det så. Det som ser ut som en spetsvinkel på bilden nedan var två räta vinklar med ca 50 meters mellanrum, och den spetsvinkeln som verkligen fanns syns inte alls. Det blev i alla fall uppmätt 0.66 mile, vilket är en dryg kilometer. Tar man med de småsträckor som hoppats över av appen så var vi nog uppe i korrekt högreklass-längd.

Hur gick det då? Upptag (på samma ställe där han skötte sig i Terpeut-Bosses närvaro förra helgen, för att utnyttja minnesbilden) gjorde han bra. Klockrent rakt ut till spåret som nog låg 30-40 meter ut. Sen – klockrent bakspår. Igår gick spåret nämligen åt andra hållet jämfört med förra helgen, så där spelade nog minnesbilden honom ett litet spratt. Han lät sig vändas utan protester och sen skötte han sig på det hela taget bra vad det gällde spårandet. Plockepinnandet var det däremot lite sämre med… Men orken var det inget fel på i alla fall. Att benen går är väl inte så konstigt, men även näsan var med hela vägen.

När vi var klara åkte vi till Kinds BK och fick oss en genomkörning av högreklass-lydnaden. Det var väl ömsom vin, ömsom vatten. Vet inte hur stor betydelse Terapeut-Bosse hade genom sin blotta närvaro vid tävlingsledaren sida. Lite kanske? Eller mycket? Men va’ f*n… det borde han klara! Hur som helst så var vi inte alls överens om hur fria följet borde utföras. Den gamla vanliga käpphästen alltså. *suck*

Framåtsändandet var väl lite ”yvigt” *host*, men i övrigt kändes de flesta momenten rätt OK. Som avslutning blev det en platsliggning med skott, för första gången sedan i höstas någon gång. Vi gick inte och gömde oss, utan stod på kanske 30-40 meters håll. Vid första skottet ställde sig terriern i givakt, men la sig ner igen när jag sa till. Jag tror han blev mest förvånad, för rädd verkade han inte. Han hamnade dock på sniskan när han la sig, och höll sedan ett öga på skytten. Men som sagt, jag är ganska säker på att det var mest förvåning det handlade om.

Idag tog jag igen det jag missade igår morse och sov på tok för länge, även med normaltidsmått mätt. Eftersom jag planerat att jobba en del idag, och sömnen tog för lång tid så har det inte hunnits med så mycket annat. Ett race med Karlsson vid lunchtid lyckades jag dock klämma in.

Glädjen över omställningen till sommartid förtas onekligen en del av snöstorm och minusgrader. Inte blir det roligare i morgon bitti heller, när jag ska vara hos tandläkaren 07.30, vilket enligt min kropp kommer vara 06.30! Hua, hua… det tar ett par veckor innan man har ställt om sig.

Finn två fel!

Bättre sent än aldrig, kanske? Även om det bär emot att visa bilder med så mycket snö så gör jag ett undandtag innan det här blogginlägget faller i fullständig glömska.

Den här bilden tog jag på nyårsafton, i samband med promenad utmed gamla riksväg 40. Tanken var att äntligen skriva av mig mina funderingar angående denna udda byggnad och, framför allt, dess mycket udda placering. Det tog närmare tre månader innan det blev verklighet, men varför stressa? 😉

Praktiskt taget varje dag i snart 20 års tid har jag passerat jag detta härbre, och jag har hela tiden varit djupt fascinerade och undrat hur i hela friden det hamnat där? Härbren är ju något fullt normalt om man är uppväxt i Dalarna som jag, och härbrena befinner sig i Dalarna. Men här…?

Bilden är tagen med dvärgkameran, utan zoom, och jag stod på gamla riksvägen, som inte blev ”gamla” förrän för tre eller fyra år sedan. Fram till dess var den mycket tungt trafikerad, dygnet runt. Och nu kommer vi till det mest underliga i historien: varje sommar befolkas härbret, och används som sommarstuga under några veckor?! Utedusch (mot vägen) och utedass är några av fasciliteterna. Som sagt; nu är det väl ingen större fara, med den hyfsat sparsamma trafiken, men hur man alls kunde komma på tanken när vägen var riksväg…? Nåja, inte mitt problem, men det leder ändå till en och annan fundering. 🙂

***

Nu väntar vi på telefonsamtal, och när det kommer bär det iväg mot spårskogen och sedan ett lydnadspass på Kinds BK.

Sport är inte nyttigt…

Även om jag i blogg-presentationen här till höger hävdar följande: ”De stora ämnena; sport, religion och politik lämnar jag över till bättre lämpade skribenter” så måste jag göra ett undandtag. Och undantaget bevisar bara att sport inte är nyttigt. 😉

Om nu någon till äventyrs har missat detta:

http://tv.expressen.se/nyheter/inrikes/1.2376420/3-ariga-ebbas-tarar–dumma-sandviken

(Själv visste jag inte ens att det varit bandyfinal…)