Månad: mars 2011

Säg hej till våra nya träningskompisar! Ett näbbdjur och en … kalkon? Piper gör de i alla fall, och då är de helt OK för Karlsson. Dessa genomgår nu en produkttest av tuffare slag (när vi tränar) eftersom våra favoriter (eller åtminstone mina) inte verkar gå att få tag på längre, men jag återkommer till det lite senare.

Ikväll har vi kört ett inomhuspass i vår egen lokal. +3, regn och blåst inbjöd inte till några utomhusaktiviteter när det fanns alternativ.

Vi har bl a övat på att inte tugga på träapporten. Eller … jag har väl egentligen inga problem att låta bli att tugga på den, men en mig närstående terrier har. Det hela gick till så att när han satt still utan att tugga vid min sida så åkte kalkonen (?) fram ur fickan och så fick han ta den direkt (utan att jag tog apporten först) och så kampade vi allt vad vi orkade. Provade även med godis som släpptes ur handen men det triggade tuggandet så att det blev värre.

Vi började även på nytt med externbelöning. Det här har vi ju försökt oss på förr, utan större framgång. Lille Lennart förstod nog aldrig riktigt systemet den gången. I lördags när vi tränade med vår pt fick jag mig dock en tankeställare, eller … den har väl växt fram i efterhand. Vi ett tillfälle, när vi körde fritt följ, råkade det pipa till i min ficka. Karlsson hade innan det gått rätt uselt, men efter det skärpte han till sig, och sista sträckan gick han riktigt fint. När vi avslutade momentet drog han som en avlöning bort till den änden av planen där vi var när det pep i fickan. Både jag och pt:n kliade oss i huvudet och undrade vad som hände, men i efterhand har jag insett att han nog trodde att jag tappat pipen där. 🙂 Kanske värt ett nytt försök med externbelöning alltså, även om avsikten inte är att lägga den mitt på appellplan i så fall. 😛 Detta har vi också testat ikväll, både med godis och leksak. Utvärderingen funderar jag på, men jag tror han förstod systemet i alla fall. Nu körde vi ju faktiskt inte särskilt långa pass, och belöningen låg ju av förklarliga skäl nära, men…?

Tyvärr är det ju inte bara pipleksakerna som piper i det här sällskapet. Det finns även en liten terrier som gör det. I t ex fjärren liksom bubblar det hela tiden i svalget på honom vilket man hör om man står riktigt nära. Ibland (ganska ofta) pyser det över till ett gnäll, och har man otur tar det sig formen av ett gläfs. Sen har vi ju dessa evinnerliga startskall/-pip/-gnäll… Ja det finns en del att jobba på där, men riktigt hur jag ska gå tillväga är jag inte alls på det klara med. Ser verkligen fram emot föreläsningen jag ska på om ett par veckor. Pip och ljud – svårt att träna bort men inte alls omöjligt.

Allt detta pipande gör ju att det känns lite som om vi nått vägs ände vad det gäller tävlandet, framför allt i lydnadslydnaden. I klass III är det ju en herrans massa moment där hunden ska iväg från förarens sida, och där har vi startskallen. Det är rutan, hopp-apport, metallapport (där kan det komma lite morr vid gripandet också!) och vittringen. Och så har vi ju fjärren också. Suck… I brukset är det ju egentligen bara apporteringen och hoppet det är frågan om, och där är ju inte bedömningen riktigt lika hård som i lydnaden. Avdrag får man naturligtvis, men inte lika mycket.

Efterlysning

Avslutningsvis vill jag göra en efterlysning, gällande mina favoritpipar. För Karlsson del är det, som sagt, inte så noga. Nu har jag letat efter den här modellen, både på nätet och ”live”, rätt länge utan att hitta. Om någon skulle få syn på dem någonstans – meddela mig omedelbums! Lagret börjar tryta nämligen.

De är ca 17 cm långa, och med sitt slimmade format perfekta att ha i fickan när man tränar. De håller rätt länge, om än inte för evigt, även om man ägnar sig åt rätt tuffa kamplekar, och … vi kommer sakna dem den dagen de tar slut.

Så – håll utkik, och rapportera om ni ser dem någonstans!

För övrigt mår jag inte bra i halsen. Inte huvudet och resten av kroppen heller. Husse började känna sig krasslig igår, och nu är det tydligen min tur. Har förvisso inte varit förkyld på ett år, så jag borde väl inte klaga, men … nu? Kunde det inte ha kommit i januari istället. Det här är faktiskt väldigt dålig timing… 😦

Strålande solsken, nästan vindstilla och en snöfri plätt i trädgården. Det går ju liksom inte att låta bli. 😉

Vi har fått loss vårt hinder ur isen!

 

Det nya momentet – inkallning med kryp! 😉
(Jo, han kröp faktiskt jättefint fast jag stod på knä en bit framför honom.)

Avslutningsvis ett något Janne Schaffer-inspirerat kryp.
(Och vet du inte vem Janne Schaffer är så är du för ung 😉 )

Dessutom hann vi med:

Rutan – fiasko, men den var lite elakt placerad av matte. Han var tvungen att springa igenom en liten snövall om det skulle bli rätt och han föredrog barmark, precis som matte. Men placeringen var ingen slump. Kalla det gärna ”kvalitetskontroll”. 😉

Vittringsapportering – rätt pinne efter en snabb koll och pinnen slet sig inte på vägen in, men lite tugg kunde han inte låta bli.

Hopp apport – klockrent (förutom lite tugg då…). Tränade separat på hållafastutanatttugga. Det kanske ramlade ner någon liten polett?

Tungapport – jättefint, utan ljud.

Några fjärrskiften – hyfsat.

Och så fritt följ (med koppel) också. 🙂

(Och ja, han ska trimmas vilken vecka som helst. 😛 )

 

 

Jobbat på jobbet idag.

Husse tagit ut hundar på lunchprommis av kortare modell.

Jag uträttar två ärenden efter jobbet och kommer hem senare än vanligt.

Hittar grön fläck i trädgården (ca 7×12 meter), belamrad med tallkottar, tallar och tallkvistar.

Tränar lydnad med BÅDA hundarna (fast en i taget)!

Och det är fortfarande ljust!

Det ÄR något visst med sommartid i alla fall. 🙂

För Izas del blev det skojlydnad som vanligt. Med laxgodisar i mattes hand går hon helt underbart! Nu får man ju tyvärr inte ha det på tävling… Men nu är det ju skit samma, bara vi har kul. Gummiboll med snöre uppskattades också. Det tråkiga är ju att vi bara kan köra med koppel, med tanke på alla katter i omgivningarna. När gräs-/mossmattan trätt fram på allvar ska husse få filma henne (oss) för hon känns definitivt inte som någon elvaåring när hon går som bäst, och det vore kul att ha lite film även på henne.

Karlsson fick ett mer fokuserat pass, och skötte sig bra på det stora hela. Fritt följ (med koppel enligt instruktioner från vår pt!), kryp och krypvinklar, hopp, fjärr, och sitt-stå-ligg under marsch var lite av det vi hann med, och vad som gick att utföra på den begränsade ytan.

Nu kan man nog svimma i TV-fåtöljen ett tag med gott samvete. 🙂

 

…men det finns inga möjligheter att jag ensam kan ta ansvar för den där sabla vintern som fick ett återfall igår kväll och i natt!

Jag har faktiskt hört rykten om folk som tvättat och hängt undan både vinterjackor, termobyxor och hundtäcken! Andra har tydligen tagit ut motorcyklar!

Det enda jag gjorde vara att flytta in skorna med skaft i hallgarderoben. Dunjackan hänger kvar, hundtäckena är otvättade, Icebugen är fortfarande utryckningsberedda…

Nej – det är INTE mitt fel!

I fredags, i samband med att jag dammsög och torkade golv, passade jag på att ställa undan skorna med skaft, dvs vinterskorna. Det skulle jag aldrig ha gjort! Nu vräker snön ner igen, eller rättare sagt vräker den från vänster till höger, och runt, och… Fy tusan!

Igår vaknade jag på tok för tidigt, vilket resulterade i att jag hann med en hel del. Bland annat rensade jag ett högskåp i köket och hittade … sex (6) ståltermosar (och två termosmuggar). Jag ställde frågan på FB hur många man egentligen behöver i en familj med två personer, och kontentan var nog att sex var rätt lagom! Eftersom jag ibland är väldigt grundlig av mig så ”provkokade” jag dem, lite à la Råd & Rön. Dvs jag fyllde på med kokhett vatten och efter ca 10 timmar kollade jag om det fortfarande var varmt. En utav dem höll inte måttet och är numera på väg till sopstationen. Dvs den bidar sin tid i sophögen i lagården. Å andra sidan har vi nog minst en i husvagnen, så jag tror summan är konstant. Värt att notera; det är bara en eller möjligen två som är köpta. De övriga är fådda och vunna i olika sammanhang.

På eftermiddagen åkte jag iväg till den magiska skogen. Numera finns det rätt många magiska skogar i de trakterna, men jag känner mig så hemma i just den här så det fick bli så. Tidigare på dagen installerade jag Run Keeper i ajFånen, och eftersom jag inte är särskilt mycket för att läsa bruksanvisningar blev det som det blev. För det första höll jag på att hoppa ur spår när en tant började prata engelska i min ficka efter fem minuters traskande. För det andra så lämnade hon delrapporter (och slutrapport) i ”miles”, inte i kilometer. Detta är nu åtgärdat, hoppas jag, till nästa gång. Kontentan av det hela blev att Run Keeper rationaliserar en hel del, eller slarvar lite i hörnen om man vill uttrycka det så. Det som ser ut som en spetsvinkel på bilden nedan var två räta vinklar med ca 50 meters mellanrum, och den spetsvinkeln som verkligen fanns syns inte alls. Det blev i alla fall uppmätt 0.66 mile, vilket är en dryg kilometer. Tar man med de småsträckor som hoppats över av appen så var vi nog uppe i korrekt högreklass-längd.

Hur gick det då? Upptag (på samma ställe där han skötte sig i Terpeut-Bosses närvaro förra helgen, för att utnyttja minnesbilden) gjorde han bra. Klockrent rakt ut till spåret som nog låg 30-40 meter ut. Sen – klockrent bakspår. Igår gick spåret nämligen åt andra hållet jämfört med förra helgen, så där spelade nog minnesbilden honom ett litet spratt. Han lät sig vändas utan protester och sen skötte han sig på det hela taget bra vad det gällde spårandet. Plockepinnandet var det däremot lite sämre med… Men orken var det inget fel på i alla fall. Att benen går är väl inte så konstigt, men även näsan var med hela vägen.

När vi var klara åkte vi till Kinds BK och fick oss en genomkörning av högreklass-lydnaden. Det var väl ömsom vin, ömsom vatten. Vet inte hur stor betydelse Terapeut-Bosse hade genom sin blotta närvaro vid tävlingsledaren sida. Lite kanske? Eller mycket? Men va’ f*n… det borde han klara! Hur som helst så var vi inte alls överens om hur fria följet borde utföras. Den gamla vanliga käpphästen alltså. *suck*

Framåtsändandet var väl lite ”yvigt” *host*, men i övrigt kändes de flesta momenten rätt OK. Som avslutning blev det en platsliggning med skott, för första gången sedan i höstas någon gång. Vi gick inte och gömde oss, utan stod på kanske 30-40 meters håll. Vid första skottet ställde sig terriern i givakt, men la sig ner igen när jag sa till. Jag tror han blev mest förvånad, för rädd verkade han inte. Han hamnade dock på sniskan när han la sig, och höll sedan ett öga på skytten. Men som sagt, jag är ganska säker på att det var mest förvåning det handlade om.

Idag tog jag igen det jag missade igår morse och sov på tok för länge, även med normaltidsmått mätt. Eftersom jag planerat att jobba en del idag, och sömnen tog för lång tid så har det inte hunnits med så mycket annat. Ett race med Karlsson vid lunchtid lyckades jag dock klämma in.

Glädjen över omställningen till sommartid förtas onekligen en del av snöstorm och minusgrader. Inte blir det roligare i morgon bitti heller, när jag ska vara hos tandläkaren 07.30, vilket enligt min kropp kommer vara 06.30! Hua, hua… det tar ett par veckor innan man har ställt om sig.

Bättre sent än aldrig, kanske? Även om det bär emot att visa bilder med så mycket snö så gör jag ett undandtag innan det här blogginlägget faller i fullständig glömska.

Den här bilden tog jag på nyårsafton, i samband med promenad utmed gamla riksväg 40. Tanken var att äntligen skriva av mig mina funderingar angående denna udda byggnad och, framför allt, dess mycket udda placering. Det tog närmare tre månader innan det blev verklighet, men varför stressa? 😉

Praktiskt taget varje dag i snart 20 års tid har jag passerat jag detta härbre, och jag har hela tiden varit djupt fascinerade och undrat hur i hela friden det hamnat där? Härbren är ju något fullt normalt om man är uppväxt i Dalarna som jag, och härbrena befinner sig i Dalarna. Men här…?

Bilden är tagen med dvärgkameran, utan zoom, och jag stod på gamla riksvägen, som inte blev ”gamla” förrän för tre eller fyra år sedan. Fram till dess var den mycket tungt trafikerad, dygnet runt. Och nu kommer vi till det mest underliga i historien: varje sommar befolkas härbret, och används som sommarstuga under några veckor?! Utedusch (mot vägen) och utedass är några av fasciliteterna. Som sagt; nu är det väl ingen större fara, med den hyfsat sparsamma trafiken, men hur man alls kunde komma på tanken när vägen var riksväg…? Nåja, inte mitt problem, men det leder ändå till en och annan fundering. 🙂

***

Nu väntar vi på telefonsamtal, och när det kommer bär det iväg mot spårskogen och sedan ett lydnadspass på Kinds BK.

Även om jag i blogg-presentationen här till höger hävdar följande: ”De stora ämnena; sport, religion och politik lämnar jag över till bättre lämpade skribenter” så måste jag göra ett undandtag. Och undantaget bevisar bara att sport inte är nyttigt. 😉

Om nu någon till äventyrs har missat detta:

http://tv.expressen.se/nyheter/inrikes/1.2376420/3-ariga-ebbas-tarar–dumma-sandviken

(Själv visste jag inte ens att det varit bandyfinal…)

Dagens (något udda) vårtecken, i omvänd kronologisk ordning:

3. Idag när jag kom hem från jobbet hade det ”gått hål” på vår åker (som inte är vår, egentligen). När det massiva snötäcket där har börjat släppa taget brukar det innebära att vår egen appellplan (som faktiskt är vår) också borde vara snöfri hyfsat snart!

***

2. Idag har jag haft skor utan skaft på mig! Både till jobbet och på kvällens promenad med schäfertanten. Det var inte ens dubbar under sulorna på promenaden och det var första gången på fyra månader! Förvisso stod det fortfarande Icebug på skorna, men inga dubbar, inga skaft.

***

1. Husse gick upp någon gång mitt i natten, typ – för att köra asfalt! Inte för att ploga snö eller salta!

När jag kom hem från jobbet tog jag en skön promenad med pantertanten, på tu man tass, vilket inte händer alltför ofta. Vi passade på att ”träna” lite, beväpnade med en stor portion humor och en näve godis. Kraven på precision är ju inte direkt höga, men hon blir glad när hon får göra något. Jag konstaterade att vad det gäller framförgående så sitter takterna i. Det framgår inte riktigt av bilden (det är inte så lätt att gå och samtidigt fota med iPhonen, som inte direkt har världens bästa kamera) men i framförgåendet får hon alltid en väldigt lustig vinkel på öronen. Jag har alltid belönat det momentet genom att kasta godis mellan hennes öron (nåja, det kan vi kanske ta med en nypa salt?) så att det landat ett par meter framför henne. Detta har resulterat i att hon har ett öra åt väster och ett åt öster – typ. Hon måste ju både lyssna bakåt, för att höra när jag kastar, och ha fokus framåt för att med både syn och hörsel lokalisera var godisbiten landar. 🙂

Stegförflyttningar och vändningar på stället utför hon också med viss bravur om hon får en chans. Tyvärr fick vi ju aldrig möjlighet att visa upp det på tävling eftersom det inte dyker upp förrän i elitklass.

Vid hemkomsten passade vi på att fixa lite, eller ganska mycket, byggmaterial till hugade småfåglar som är i bobyggartagen. Furminatorn är fantastisk!

 

Idag gratulerar vi – snön! (En väldigt ohjärtlig gratulation förvisso.)

Snön som fyller fyra månader idag. (Åtminstone det undre lagret.)

Fyra månader är liksom en tredjedel av ett år!

Hur har vädergudarna tänkt sig att fördela de övriga tre årstiderna?

Spänningen är olidlig…

Även om det försvunnit en del de senaste dagarna känns det som om det är rätt mycket kvar att bli av med. Snödjupet på tomten och i de närmaste omgivningarna varierar från 0 cm (på några enstaka ställen) upp till närmare halvmetern, där det är orört. Och det går inte direkt fortare med minusgrader på nätterna (som det varit i natt). Bara så att ni vet, vädergudar!

Som sagt; det dyker ju upp en del otippade (och bortglömda) saker i det här röjningsprojektet, och igår hittade jag detta.

Fr v: en elva år yngre matte, en (då) sjuårig schäfertik  och – en slutapport från det
appellspår där vi äntligen blev uppflyttade.

Min första schäfer har jag nog ältat flera gånger tidigare i bloggen, men det kröp upp en del minnen till ytan nu igen, när jag gjorde detta fynd, så vi kör en repris för ev. nytillkomna läsare.

Dixie, som vi kallade henne, var en alldeles, alldeles äkta problemhund. Hon hade inte alla hästar hemma, eller kanske hade hon för många – fördelade i fel boxar? Ja gud vet, men hon var ingen lätt hund. Definitivt inget man önskar någon, och allra minst sig själv, som förstahund. Den korta versionen är att hon hade en usel dådkraft (mod), och en på tok för stor skärpa. En mycket dålig kombination!

Inomhus var hon jättego, så länge hon hade mattor att gå på och man inte öppnade frysen, för då flydde hon för livet… Ute var det värre; hon försökte stoppa bilar med kroppen, hon var livrädd för skottkärror och – hon avskydde andra hundar vilket hon mycket konsekvent försökte lösa efter tesen ”anfall är bästa försvar”. Tikar eller hanar spelade ingen roll för hon hann aldrig kolla.

Det var bara några exempel på alla hennes felbeteenden. Kurser gicks, och många dåliga råd fick jag. Detta var ju när det gärna rekommenderades ”alfarullningar” på aggressiva och utåtagerande hundar, och då kan man ju tänka sig ungefär hur resten av råden lät. Som nybörjare med en sådan hund i snöret är man desperat och saknar nästan helt förmåga att sålla bland råden, tyvärr. När jag så småningom träffade folk som kunde konstatera att hennes udda beteende, oavsett situation, berodde på rädsla kunde jag ju ändra mitt uppträdande och sakta men säkert blev det bättre, men aldrig bra. Jag är helt övertygad om att om hon varit människa hade hon haft en hel hög med bokstavsdiagnoser…

Många tårar fälldes över denna hund, och det var inte bara en klubbkompis som rådde mig att ta bort henne och skaffa en ”riktig” hund. Jag var dock av den åsikten att: har man tagit fan i båten får man ro honom (eller henne) i land. Hur jag orkade är en gåta? Idag skulle jag aldrig låta en hund med det beteendet bli så gammal. Hon mådde definitivt inte bra, och inte jag heller. Rädslan var ständigt där för vad hon skulle åstadkomma…

Så småningom fick jag uppfödarens erkännande om att det var ett dåligt avelsresultat, och jag vet också att det fanns fler hundar från samma uppfödare, med mycket likartat beteende, som togs bort i förtid för att ägarna helt enkelt inte vågade/orkade ha dem kvar.

Hur som helst så kom vi till slut till start i appellklass, men eftersom hennes paradnummer på kurserna varit att gå upp och slåss på platsen så avstod vi naturligtvis det momentet. Första tävlingen bestod i princip av en minneslucka – så nervös var jag. Mitt mål var att få poäng på alla moment (utom platsen naturligtvis), och kanske, kanske bli godkända. Det målet fixade vi! Sen körde vi fyra appellklasser till – med en takt av två om året eftersom jag bara vågade tävla på hemmaklubben. Och till sist lyckades vi få till en uppflyttning!!! Förvisso med endast 225,25 poäng (224 är gränsen) men – so what! Det är faktiskt enda gången jag gråtit krokodiltårar (av lycka) för en uppflyttning. Det var en seger över … ja jag vet inte riktigt vad, men över mig själv och alla som (med all rätt) avfärdat min hund (och mig).

På bilden ovan är det alltså vårt ”blad” från tävlingsbarometer i klubbstugan, samt slutapporten från uppflyttningsspåret.

Vi satsade mot nya mål och planerade att starta lägre klass året efter, utan platsliggning förstås. Så blev det dock inte för på hösten -99 upptäcktes juvertumörer som spred sig med blixtens hastighet och öppna sår uppstod snabbt vid lymfkörtlarna i ”armhålorna”. Vi tvingades alltså ta bort henne, vid sju års ålder.

Det var mycket blandade känslor efteråt. Dels en oerhörd sorg, men samtidigt en – lättnad? Och så fick man dåligt samvete för den känslan, och grät en skvätt till. Och gråter gör jag än idag när jag tänker på henne. Allt vi gått igenom tillsammans hade ju också gjort oss oerhört sammansvetsade…

Och säga vad man vill; men jag lärde mig en hel del på denna hund. Inte i första hand hur man tränar in tävlingsmoment, men jag lärde mig att sålla bland råd som hundmänniskor mycket frikostigt delar ut, vare sig man bett om dem eller inte. Jag lärde mig att inte ens försöka använda mig av metoder jag inte tror på. Jag lärde mig att allt inte är så svart och vitt när det gäller hundars mentalitet, och jag lärde mig hur mycket man kan förstöra om man hanterar en rädd hund på fel sätt. Och att rädsla ofta kan vara väl dold bakom andra beteenden…

 

 

Idag har det uppfunnits ett nytt ord i Tranemo-skogarna.

Frustrationsterapi.

Patient var Lennart Å. Karlsson och förste frustrationsterapeut var mallen Bosse, precis som vanligt, även om det var ett tag sen nu.

Spårupptag skulle tränas. Tre upptag ”långt ut” fanns utlagda, och jag släppte på Karlsson på det första. Han började sin vana trogen slå och snurra efter ca 10 meter. Han fick en chans till att gå rakt ut, men när han inte tog den så tog jag tillbaks honom och stoppade in honom i bilen.

Efter en liten stund plockade vi ut honom igen, på det upptag där han t o m fått synretning i samband med att minispåret lades ut. Den här gången hade vi terapeuten i hasorna, men Karlsson kopplade nog inte riktigt vad som skulle kunna hända om han inte skötte sig, för än en gång började han virra omkring ganska direkt. Och då … susade Bosse och hans matte förbi oss, rakt ut mot spåret !

Har man aldrig hört en frustrerad (och förbannad) terrier förut kunde man ha fått göra det idag. Han vrålade rakt ut och grävde sig framåt efter Bosse som då hade ett ganska rejält försprång. Jag har nog aldrig tidigare hållit så hårt i hans spårlina. 🙂

Bosse hittade en pinne och fick sin belöning, med Karlsson som vittne. Sen lämnade Bosse och hans matte spåret och Karlsson fick ta över, vilket han gjorde med stor entusiasm – och hittade en egen pinne! Klang och jubel! Att matte glömt midjeväskan med köttbullar och leksaker kan vi ju tala tyst om, men vi löste nog situationen rätt bra ändå.

Efter några minuter i bilen var det dags för upptag nummer tre, även denna gång med Bosse i hasorna. När jag selade på fick tydligen Bosse en om-blickar-kunde-döda-blick av min lilla söta hund, men det såg ju inte jag från min vinkel. 😛 Jag skickade ut honom mot upptaget och efter en meter eller två gjorde han ett slag tillbaks mot vägen, men jag tror mest det var för att försäkra sig om att Bosse stod kvar där vi ställt honom – typ. Jag gjorde ett nytt skick, och jäklar vad det gick. Nästan spikrakt ut, och i högt tempo! Riktigt, riktigt snyggt var det! Att han sen tog bakspår bekymrar vi oss inte om idag. Ärligt talat tror jag inte ens han hann analysera i den farten, utan bara flängde iväg åt första bästa håll för att hinna före Bosse (som fortfarande stod kvar på vägen). 🙂 Jag vände honom med en vissling och sen körde vi rätt håll fram till pipleksaken.

En riktigt lyckad träning kändes det som, och jag är full av beundran för sötaste frustrationsterapi-Bosse som snällt finner sig i våra knasiga idéer, inklusive den vrålande terriern, utan minsta protester.

Ett uppletande hann vi också med, och det löste lille K riktigt bra. Högt tempo ut, full fart hela tiden, inga problem att komma ut på djupet flera gånger, och fyra föremål på fyra skick (om vi bortser från ett slarvskick som jag avbröt). Och inte fick han belöning förrän efter fjärde föremålet heller.

Tänk vad närvaron av en malle (eller två) kan göra. 😀 Och det bästa av allt är ju att det faktiskt är bevisat att mallar kan vara stöpta i allt från cockerspanielform till … gud vet vad? Bara varelsen har fyra tassar så… 😉

Förste frustrationsterarapeut, allra bästaste Bosse (med sitt lagade blodöra).

 

Andre frustrationsterapeut Laban, som än så länge är verksam på det mentala planet –
han syns inte men finns ändå – vilket Karlsson är mycket väl medveten om. 🙂

Projekt rensa-och-släng-som-om-jag-skulle-flytta-till-två-rum-och-kök fortgår, om än med något förminskad kraft. Oväntade fynd gör jag ju titt som tätt, men alldeles precis just nu gjorde jag nog det mest otippade.

Jag har ett svagt minne från min barndom om att min mamma släpade med mig på någon form av audition för Pippi Långstrump när filmerna skulle börja spelas in. Det är dock så svagt att jag inte riktigt litat på att det varit på riktigt. Nu vet jag! 🙂

Årtal saknas i brevet, men med tanke på att första filmen spelades in -69 bör det väl ha varit -68 ungefär. Uppenbarligen fick jag inte rollen. 🙂

Husse tipsade i morse om att grus(fotbolls)planen i hans ”moderklubb” troligen var plogad (han gissade vilt) och så var faktiskt fallet. Det löste dagens aktivitetsproblem. Planen var blöt och lerig, men vad gör väl det? Det var ju snö- och isfri, och så stora krav har man ju inte efter den här (#%°§%) vintern.

Ett lydnadspass blev det, kombinerat med mycket lek och bus. Dagens höjdpunkt var en inkallning, ca 50 meter, med ställande. När jag kopplade på basrösten och vrålade ”stanna”, istället för ”stå” i falsett, blev det tvärnit. Nästan, men bara nästan, à la bordercollie. 😉

Rutan kändes bra, liksom tungapporten. Båda momenten utförde han under (nästan) total tystnad! På metallen däremot blev det lite morr vid gripandet… Dagens värsta pipmoment var, som vanligt, fjärren. Och decibelen kan man ställa i direkt relation till avståndet. Den tål att fundera på!

Just av den anledningen har jag idag anmält mig till ett föredrag om hur man kan bli av med pip och gnäll. Spännande! Det är ju inte omöjligt att han var observant när jag gjorde anmälan och att det var därför han var rätt tyst idag?

Framåtsändandet strulade lite på första skicket, men sen gick han riktigt fint. Vi har dock inte tränat med något annat än hinkar (eller ingenting!) sen någon gång i höstas, så vad som händer när gruppen består av människor istället återstår att se? Vore väl kanske käckt att träna med det upplägget åtminstone en gång innan vårens första tävling?

Lite fotande blev det idag också. Ingen större skillnad mot bilderna jag tog för ett par veckor sedan, på samma plats, men dock … bilder. Det är faktiskt fascinerande att kameran lyckas fokusera på den kamouflagefärgade lilla hunden som smälter så fint in i gruset. Jag antar att kunderna på ICA-butiken var fascinerade av mina kamoflagefärgade byxor också, och inte insåg att det var lera och grus som utgjorde det lokala kamouflagemönstret på låren. Det kan lätt bli så när den lilla använder mina ben som ”mothåll” när vi kampar. 🙂

Nu drömmer vi vidare om att träna hund på gräs, att fota hund på gräs, och morgondagens spårträning!

Tur att det finns tulpaner så att det finns något som piggar upp när det har kommit närmare två DECIMETER j&#%a snö i natt. Två decimeter nysnö känns ju väldigt, VÄLDIGT, onödigt med tanke på alla tävlingsanmälningar jag skickade iväg i förrgår. Vi har varken tid, lust eller ork med det här!

 

 

Igår tog jag med Iza till veterinären för en seniorkontroll. Hennes första för övrigt. Det hela började med att senast vi var där (för att tömma analsäckar) upptäcktes ett ”minimalt blåsljud” på hjärtat. Detta verkade inte vara så anmärkningsvärt enligt veterinären. I synnerhet inte som vi kom direkt från ett pass i simmet. För några veckor sedan upptäckte jag att hennes vilopuls var hög. Jag tar ju inte pulsen på henne i tid och otid, men jag satt och tittade på henne när hon låg och sov, platt på sin högra sida, och upptäckte att hjärtat slog ovanligt fort. Och jo, hon hade en vilopuls på 80, mot normala 60.

Tid bokades, och eftersom jag ville komma till en speciell veterinär, som är duktig på hjärtan, fick vi vänta ett par veckor. Igår var det alltså dags. Vår dag började med att jag skulle fånga ett urinprov, vilket jag lyckades med. Sen fortsatte den med att Iza till sin stora förvåning inte fick någon frukost eftersom det skulle tas blodprov och då ska man fasta. Sen tog jag en vilopuls – som låg på 58?! Skumt, men bra.

Seniortanten stormade in på djursjukhuset i samma fulla karriär som hon brukar. Veterinären klämde, kände, blodprovade och … lyssnade på hjärtat.

Facit:

Urinprov – helt OK

Levervärden – helt OK

Socker – helt OK

Röda och vita blodkroppar – helt OK

Njurvärden – en pytteliten förhöjning. Det övre normalvärdet ligger tydligen på 159. Iza hade (har?) 161. När det är illa är värdet 4-500. Eftersom det var så ytterst marginellt, och ingenting var tokigt med urinprovet, så behöver vi inte vidta några åtgärder alls i nuläget. Men observanta ska vi vara på ökat vattendrickande framför allt.

Hjärtat – jo, det hörs fortfarande ett minimalt, dovt, blåsljud. Både före och efter aktivitet. (Jo, jag tvingades springa som en stolle fram och tillbaks i korridoren för att få till aktivitetsvärdet. Tur det inte var mitt hjärta som skulle kollas…) Inga åtgärder vidtas där heller med tanke på den ringa omfattningen. Men observationer av matte och husse på ev. trötthet i samband med aktiviteter. Och gärna någon koll av vilopuls mellan varven eftersom den ska gå upp om läget försämras.

Höfter – markering av smärta när veterinären klämde på höfterna. Tyder på att det finns pålagringar, men det är kanske inte så märkligt på en 11-årig schäfer? Jag tycker mig ju ha sett vissa små ”snedsteg” i samband med att hon reser sig efter att ha legat stilla en stund, men har nästan trott att det varit mina hjärnspöken. Så är det troligen inte alltså. Nu har vi börjat med glucosamin-tillskott för att minska de besvären, som alltså ter sig väldigt små i vardagen. Hon hoppar och flänger fortfarande utan att tveka.

En viss ömhet vid ett muskelfäste i bogen hittade veterinären också, vilket Iza inte alls uppskattade, och talade om. Får väl försöka massera, och komma igång med simningen igen, så får vi se vad som händer.

I övrigt verkar hon vara i fin form enligt veterinären och det anade jag ju redan när jag fyllde i hälsodeklarationen innan besöket. Där var det inte någonstans jag behövde kryssa i något ”negativt”.

Summa summarum: jag har en fräsch seniorschäfer som vi ska hålla lite extra koll på, men det gör man väl automatiskt när de kommit upp i den åldern.

Sen avslutades det hela med frikostig utdelning av Frolic (som höll på att kosta veterinären en tumme 🙂 ) samt vaccination. 1.400 pengar kostade kalaset, exkl. vaccinationen, och det tycker jag definitivt det var värt. Det hela tog väl ca 45 minuter av veterinärens tid, och jag kände inte att någon var stressad utan det fanns tid att prata igenom allt som behövdes. Jämfört med ett ”vanligt” veterinärbesök, som snabbt rasar upp i häftiga summor, så kändes detta mycket ”prisvärt”.

Några bilder på min fräscha senior. De är ett par år gamla men hon skulle säkert fixa hoppet även idag om jag bad henne, för det där med ömma höfter är inget hon låtsas om. Nu tänker jag inte be henne, åtminstone inte om att hoppa på den höjden, men som sagt – hon skulle säkert göra det.

(Visst är det lite extra härligt med det gröna i bakgrunden på bilderna. 🙂 )

Foto: Dan Fehrm