Månad: februari 2011

För de som hänger med på Facebook kommer väl inte detta som någon större överraskning, men jag kanske har några andra läsare också? Igår kom dock detta lite i skymundan av Izas födelsedag.

I tisdags kväll fick jag meddelande om att Karlsson åter har erövrat titeln (och vandringspriset) Årets Bruksborder! Himla kul faktiskt. 🙂 Och här är vi inte helt utan konkurrens som fallet var med bucklan/glaspjäsen vi släpade hem i måndags. Enligt Hunddata är det faktiskt 14 borderterriers som startat på bruksprov förra året. Ingen jättekonkurrens, men de finns där,och flåsar oss i nacken – typ… Det här är ju ett av skälen till att jag faktiskt kunnat hitta lite glädje och nytta även med alla tävlingar som bara blev ”godkända” under förra året.

Han blev ju Årets Bruksborder även 2008, så nu ska vi ”bara” ta det en gång till så är det vårt ”för evigt”. 😉 Hur svårt kan det va’? 😉 Bilden här nedanför är tagen strax innan vi skickade tillbaks bucklan förra gången.

Foto: Dan Ferhm

Bucklan ska delas ut på BTS årsmöte i Västerås nästa lördag, men jag tror de får klara sig utan mig. Aningens långt att åka tyvärr. BTS har erbjudit sig att skicka den, men…? Förra gången fick vi den ju i samband med rasspecialen i maj, och ärligt talat känner nog varken jag eller Årets Bruksborder Lennart något jättebehov av själva den fysiska pjäsen. Det är mest ära och berömmelse som hägrar. 😛

Måndagens utmärkelse, Årets Högrehund, firade vi med att matte tog ledigt från jobbet några timmar i tisdags och förflyttade oss till några fantastiskt vackra fläckar med barmark, ytterst lämpliga för spårträning. Förutom ett vansinnigt förvirrat upptag (ekorre?) så skötte han sig fint. Ett uppletande hann vi också med. Några foton på Karlsson från detta event blev det dock inte, men Grappa och hennes matte fastnade på kort.

Igår firade vi ju Izas födelsedag, och naturligtvis fick Karlsson tårta också. Med tanke måndagens och tisdagens utmärkelser var han väl iofs värd tårta ändå. Han valde dock en något mer civiliserad approach än sin storasyster. Det finns till och med hopp om att han kände vad det smakade. Och svälja hann han också med under tiden han åt?!

50% tårtbit, 35% hund, 106% tid? Vem löser den ekvationen åt mig?

Nu verkar det dock som att det är färdigfirat för den här gången och att vi inte längre kan leva på gamla meriter. Bara att avvakta att tävlingssäsongen drar igång så att vi förhoppningsvis kan fixa lite nya meriter, och nya anledningar att ha kalas. 🙂

Dessutom har vi brutalt landat i verkligheten genom att det har snöat hela dagen. Misstänker starkt att spårmarkerna på bilderna ovan inte är riktigt lika gröna längre?

Någonstans i höjd med 10-årsdagen, som firades med prinsesstårta, bestämdes det att alla födelsedagar från 10 och framåt ska firas med tårta. Så det så! Pantertanten verkar inte ha något emot det i alla fall. 🙂

Men nästa år blir det nog servering medelst sked, för tårtan hamnade lite på tvären och ett tag trodde jag den skulle komma upp igen. Men nu verkar hon ha svalt klart. Förra året tror jag faktiskt hon fick i sig den ännu fortare. Då gav hon nämligen blanka f-n i såna små detaljer som att tugga, och bar sööög i sig tårtbiten. 😀

Den lilla terriern fick naturligtvis också tårta, är det kalas så är det, men bara en halv bit, som han åt något mer stillsamt och städat. Det är också filmat, men inte lika actionfyllt. 😉

Filmen är, btw, tagen med dvärgkameran. Hade nästan förträngt att den faktiskt filmar också, och det blev ju faktiskt rätt OK.

Nu – mot ridhuset!

…bilder på pantertanten, eftersom matte faktiskt kom ihåg att ta med dvärgkameran på vår födelsedagspromenad.

När man går med henne ensam, som jag gör mycket sällan numera, kan man nog faktiskt märka att hon blivit äldre. När hon inte har konkurrens av Karlsson går tempot ner lite, och hon beter sig nästan som en vanlig hund – ibland. 😛 Men hörseln funkar perfekt (om hon vill, men så har det alltid varit), och hon ser fortfarande på tok för bra för sitt eget bästa (hon jagar ju på synintryck, så med lite sämre syn kanske man skulle våga släppa henne lös ibland?) och näsan är det naturligtvis inget fel på.

På spaning efter … typ … vad som helst. 🙂

Den sammetsmjuka grånäsan.

Den spänningen! Det kan ju tänkas att hästarna rör på sig när vi passerar andra
gången, även om de inte gjorde det vid första tillfället?

Här har hon fått grannens katt i näsan, och jag hade fullt sjå att få med henne sista biten hem.
Dock såg hon den aldrig eftersom den maskerat sig rätt väl. I de lägena är man glad att
man har koppel på henne…

Idag firar vi födelsedag här i huset. OK, firandet har väl än så länge inte varit särskilt avancerat (förutom att min mamma har sjungit för henne i telefonen då), men det kommer nog. 🙂

Schäferpantertanten fyller 11 år! Det är ju ganska jättemycket faktiskt. Visst märker man ibland att hon börjar bli gammal, men i det stora hela är hon störtpigg. Och galen, och barnslig, och… härlig. Och jobbig. 🙂 Det man främst ser av ålderstecken är när hon sover djupt, då faller ansiktsdragen liksom ihop lite, men det gör det nog på de flesta gamla tanter (och gubbar). 😛 Och så den grå nosen då… Och tassarna som börjar ljusna.

Nu ska vi snart starta upp firandet med en promenad i solskenet. Om min plan går i lås blir det bara hon och jag, och det händer inte ofta så jag misstänker att det kommer bli uppskattat?

Avslutningsvis ett par bilder från nyårsdagen.

GRATTIS IZA!

Igår var det årsmöte på klubben, och i samband med det även utdelning av diverse utmärkelser. I år kammade Karlsson inte hem någon av de ”stora” utmärkelserna (förra året blev han Årets Lydnadshund), men en lite mindre blev det – Årets Högre-hund! Kanske inte helt överraskande med tanke på att vi är de enda som startat i högre klass i år, men so what? Det är ju liksom inte vårt problem. 😉 Iza har faktiskt fått den utmärkelsen också, 2007. På en betydligt sämre poängsumma, och då var det några till som hade tävlat.

Han kunde ha blivit Årets Lydnadsklass III-hund också, av den enkla anledningen att ingen annan har tävlat i den klassen heller. Men med två 3:e-pris som bästa resultat kändes det lite larvigt/skämmigt att skicka in resultat så det hoppade vi över.

Vad jobbig du är morsan… fota NU? Jag sover ju…

Couldn’t care less… Får jag sova nu?

Jag misstänker att jag i en fikapaus eventuellt lyckades med konststycket att tacka ja till att vara med tävlingssektorn? Den som lever får se. Å andra sidan lyckades jag tacka ett bestämt nej till till valberedningen… 1-1 alltså, typ.

Idag var det planerat spårträning några mil söderut, men med tanke på morgonens vidriga väder (snöstorm) hänger det just nu i luften, och sms-konversation pågår…

Det är väl tveksamt om jag kan skylla på de usla bidragen i gårdagens melodifestival, men i natt har jag haft den värsta mardrömmen på många, många år, åtminstone som jag kommer ihåg.

Vi bodde ungefär där vi bor nu, men i ett annat hus, med stora panoramafönster. Helt plötsligt fick vi se något mystiskt, långt borta i skogen, som såg ut som en skogsbrand. När jag skulle ringa 112 funkade inte telefonerna. Till sist fick jag liv i mobilen och i samma sekund som jag kom fram till larmcentralen kom det en eldstorm och hela huset omringades av eld…

DÄR … vaknade jag.

Och gick upp. Insåg att det var enda sättet att komma ifrån den otäcka drömmen, och känslan. Så småningom somnade jag om, utan att drömma vidare i dramat. Å andra sidan fanns det väl inte så mycket ”vidare” med det scenariot? Men känslan sitter fortfarande i… Ur den synvinkeln är det väl rätt bra att marken täcks av snö och is, för skogsbränder känns onekligen väldigt avlägset just nu. Hade det varit sommar och torka så vete sjutton om jag somnat om över huvud taget?

Något för en drömtydare att sätta tänderna i igen kanske? Husse undrade vad jag sett på TV efter att han åkte ut och jobbade, men något annat än melodifestivalen och sista halvan av Hipp Hipp kan jag inte skylla på. Och nog för att båda programmen var rätt katastrofala, men därifrån till katastroffilmsscenario känns steget ändå ganska långt, eller? Och om det är min önskan om att snön och isen ska försvinna som framkallat drömmen så känns det väl ändå lite … drastiskt?

*****

Igår eftermiddag sammanstrålade jag med A och N vid ridhuset. Kul att träffa N igen som varit borta från hundträningen i några år men nu är på g igen. Ja det var kul att träffa A också förstås, även om det inte var lika länge sen. 😉 En timme höll vi på, och byggnaden stod kvar trots att det blåste rejält.

Den där stormen blev det inte sådär jättemycket av förresten. Visst blåste det rejält, men … storm? Njae… Vi hade laddat med gasolkamin och massor av vattenflaskor med tanke på eventuella strömavbrott, men precis som vanligt när vi gör så blir det inte så mycket av ovädren. Bra trick det där. 😛

Idag har jag ägnat någon timme åt shopping. Inget avancerat, utan mest lite nyttoföremål. Bl a inredning till skåpet vi kom hem med förra helgen, så att man ska kunna utnyttja utrymmet på ett mer effektivt sätt. Det blir nog bra det där, när det blir klart.

Lite hundträning har det blivit idag också, men vår träningsväg var i ganska bedrövligt skick. Vi hittade en isfri mittremsa på ca 20 meter och där körde vi fritt följ (med många helomvändningar 😮 ), vändningar på stället, stegförflyttningar och fjärrdirigering. Fria följet börjar faktiskt kännas riktigt bra, men det är väl troligen bara för att det inte är tävlingssäsong än? På isen körde vi saktagåendet i framåtsändandet. Nu har han kommit på att det går att sänka tempot ytterligare från trav (vilket iofs är ett helt OK tempo med liten hund, om han bara kan hålla sig ifrån den ökade traven) men han kommer inte ner i skritt riktigt, och idag slutade det med något som mest liknade tölt?! Nåja, han försöker ju i alla fall. 🙂 Och jag tror inte man får avdrag för orena gångarter på bruks- och lydnadstävlingar?

Knoll & Tott läser matte som en öppen bok och inser direkt när hon tänkt sig
iväg på någon aktivitet som inte innefattar dem.
Då faller de resignerat ihop i en hög (eller två) i hallen…

I morse vid 5-tiden väcktes jag av en Iza som mycket ivrigt påtalade att hon behövde besöka utomhuset. Eftersom husse var ute och jobbade var det bara att kräla ur sängen och slänga på sig ett par klädtrasor. Normalt sett faller akuta nattrastningar på hans lott eftersom han är betydligt mer lättväckt, och lättsövd, än undertecknad.

Efter att ha stapplat runt ute en liten stund och konstaterat att Iza var lite risig i magen stapplade vi in igen. Jag var i valet och kvalet; stanna uppe (mitt normala beteende vid den tidpunkten) eller gå och lägga oss igen? Valet föll på det senare. Hundarna fick inte ens frukost, så jag trodde att jag skulle bli väckt ganska snart igen.

Det blev jag inte…

08.45 slog jag upp mina ljusblå (och hundarna sina bruna) nästa gång? Vafalls?

Igår kväll kände jag mig lite yr och lätt illamående, trots att jag inte druckigt något starkare än Ramlösa på hela kvällen, så jag vet inte om det kan ha haft något med saken att göra? Jag kanske har något skit i kroppen, men nu känns det OK. Förutom att jag är gräsligt seg i kolan… Jag mår inte bra av att sova för länge heller, men tydligen behövdes det.

En av konsekvenserna var att jag vid frukosten, något förvånat, upptäckte att jag planerat inmundigande av youhurt och bär med … gaffel? Hade aldrig hänt om jag gått upp vid 7-tiden, som vanligt på helgerna, och man undrar ju vad som blir nästa galenskap? 😉

Ute blåser det rätt rejält, men än så länge inte värre än igår. Klass 2-varning är utfärdad, framför allt för eftermiddagen. Samma eftermiddag när jag och ett par kompisar har bokat ridhus. Å andra sidan är ridhuset långt ifrån nybyggt, och har uppenbarligen överlevt både Gudrun och Per så…?

Jag gillar att ha det svalt i sovrummet, men när jag i morse vaknade av att det, bokstavligen, snöade i ansiktet på mig insåg jag att jag kanske överdrivit lite? Gardinen, mindre än en meter från min kudde, stod som en spinnaker* och på golv och fönsterbräda fick jag utan problem ihop ett par rejäla snöbollar. För effektens skull kompletterades det hela med några kraftiga åskknallar och lika många blixtar…

Men jag hade sovit som en prinsessa under duntäcket, och hundarna börjar väl också bli härdade. Karlsson brukar jag iofs bädda in i mitt täcke, och igår kväll fick han faktiskt ett eget. Förvisso ligger han nog inte kvar där under så länge, men det är ju liksom hans problem. 😉 Till mitt försvar ska sägas att vinden både vridit och tilltagit rejält under natten, och när vi gick och la oss snöade det inte!

Hade den frusna hussen varit hemma hade han nog åtgärdat luft- och nederbördsläckaget på ett tidigare stadium, men av förklarliga skäl har han inte tillbringat natten hemma…

Det snöar fortfarande horisontellt, och blåser pingviner, typ… Skönt att jobba hemma idag!

* Spinnaker är ett ballongliknande segel som används vid undanvindar, som läns och slör.

I tisdags släppte jag lös terriern för första gången på fem dagar, och det var en upplevelse. Fyra dagar hos svärmor, med enbart koppelpromenader, och en dags dito med husse har en … uppiggande effekt. Kan man kalla det om man vill vara snäll. 😉 Liknelsen som låg närmast till hands var – förgiftad ekorre. Oj, vad han sprang! Vår träningsväg var förvånande ohal, så det kändes helt OK med några rejäla race. Vi tränade också en del, och roligt hade vi.

Igår kväll var det dags för ridhusträning igen, och jag tror faktiskt vi börjar få till något riktigt bra i fria följet. Vi har hittat en helt annan attityd, och långa stunder kändes det riktigt, riktigt bra!

Nu gäller det ”bara”:

• att hitta den attityden varje gång
• att matte inte blir statisk, tråkig och förutsägbar – igen
• att behålla den attityden även på tävling

Hur svårt kan det va’ liksom? 😛