Brrr…

För att vara förhållandevis varmt är det förvånansvärt kallt. -6 och elak vind är ingen bra kombination. Å andra sidan kunde man ha bott i Ruodusniemi, där det var -42° i morse. Då hjälper det nog inte om det är vindstilla…

Hur som helst laddade jag och Karlsson för en bus- och träningspromenad vid lunchtid. Han övervakade vad som åkte ner i mina fickor, och sen gick vi. Direkt när vi kommit ut från tomten dök det upp ett litet (OK, större än Karlsson, men det säger ju inte så mycket) ludd med en något mindre luddig, men rätt liten, husse. Karlsson hade aldrig sett hunden förut, men han var så fokuserad på vad vi skulle göra att han knappt bevärdigade luddet med en blick, trots att h*n gapade på rätt bra, och gick bara några meter bakom. 🙂

Sen lekte vi, och busade, och tränade (lite) på vår väg som jag är hjärtligt trött på nu, men det är ju tur att den finns. Och Karlsson verkar inte ha ledsnat utan drar på rätt bra för att komma dit, och när vi väl är där börjar han gå (nästan) fot alldeles av sig själv. Tack vare den där återvändsvägen som gud (och solen) glömde har vi ändå fått till ett antal träningspass varje vecka. Tre-fyra pass där, och ett-två ridhuspass, känns väl rätt OK med tanke på den här helvetesvintern.

Gappaytärningen som var inblandad i auktionen är mäkta populär!

 

Vägen är inte särskilt hal just nu så det går utmärkt att springa fort-fort!

 

Man kan stanna till en stund och testa hur hållbar den egentligen är?

 

Och så kan man kampa lite till! Vinterns största vinst är nog att han
äntligen börjat komma tillbaks till mig för att leka, inte bara för att få godis i utbyte.
Det är inte heller så mycket ”äga” längre, utan kul att komma till matte och kampa.
Till och med vissa pipleksaker återvänder han med ganska snabbt! 🙂

 

Stilig kille blickar mot horisonten. Eller, mer troligt, rakt in i snövallen.
Jag ber er också observera att svanspälsen nästan är återställd!
Det trodde jag inte för tre månader sedan…