Det är bara att konstatera att man inte är mycket till festprissa nower days. Klubbens årsfest igår tog slut rätt tidigt för min del. Det började med liten förfest tillsammans med några klubbkompisar sen gick resten av stapeln i mycket ståndsmässiga lokaler; den gamla, och mycket välbevarade, officersmässen på I15. Eller … f d I15. Kristallkronor i taket, bokhyllor fulla med gammal militärlitteratur och från väggarna stirrade gamla generaler och majorer (?) ner på oss. Nåja, det var trevligt, men vid 22.30 kroknade jag. Enmansorkestern spelade förvisso bra, men guuud… så högt?! På dansgolvet var det nog OK, men att prata var en fysisk omöjlighet. Och så var det ju en dag i morgon (läs: idag) också… Japp, nu är man tant! 😉
Som ett ytterligare bevis på min tantstatus påbörjade jag igår den stora pelargonflytten. Nu ska de in i värmen och väckas igen de små liven. Eller stora? Det är rätt rejäla pjäser jag har, med stora och tunga krukor. Det blev många varv mellan lagård och hus. Men nu är samtliga på plats och har fått en första skvätt vatten. Eller… de har ju fått lite vatten under vintern också, ungefär en gång i månaden sedan jag ställde in dem i september. Härdiga varelser det där. Och tuffast av dem alla verkar vara äggskalspelargonen Carmel som både blommat och satt knopp under dessa, ganska usla, betingelser. Jag vill minnas att det var den som blommade såväl först och mest som sist förra sommaren också. Kanske ett tips till den som har ambitionen att bli pelargontant? 😉
Den som har klarat sig absolut sämst (läs: troligen är stendöd) är min absoluta favorit från förra sommaren; Lord Bute. Lyckas jag återuppväcka den ska jag banne mig ha medalj. Tråkigt nog är det bara en av sticklingarna som överlevt också. Så här såg den i alla fall ut förra sommaren.
Men kontentan av detta är att vi nu ska leva med ett vardagsrum som är till stor del ockuperat av ett gammalt fult skrivbord, fyllt av halvrisiga och rätt tråkiga pelargoner. Och detta ska vi göra i minst tre månader… Det finns ganska många tillfällen när jag önskar mig ett större hus, och det här är ett av dem. Ett extra rum i söderläge med stora fönster där man liksom kunde hysa dem i avvaktan på utomhussäsongen – är det för mycket begärt?
Fördelen med pelargonflytten är dock att vi nu åter har tillgång till nästan hela vår träningslokal. 🙂
Igår eftermiddag hade jag och Karlsson hyrt oss ett ridhus igen, och fick till en rätt bra träning. Rutan börjar kännas mer och mer säker. Nio gånger av tio prickar han den vid första försöket, även när han inte sett mig ställa upp den. Största problemet nu är väl hans startpip/-skall/-tjut. Har inte ens några bra idéer för hur jag ska gå vidare för att bli av med dem. Om vi rör oss när han ska lämna min sida, (ex. framåtsändande) är han tyst. Om vi står stilla (ex. rutan, hopp, apporteringar, vittringsapportering) så låter han. Skittråkigt. Idéer och tips mottages tacksamt.
Idag har vi också kört ett rejält pass. Den här gången på vår ”träningsväg”. Idag blev det väl i ärlighetens namn mer bus och lek än träning, men det är nog bara bra.
vallterrier.com 