…bilder på pantertanten, eftersom matte faktiskt kom ihåg att ta med dvärgkameran på vår födelsedagspromenad.

När man går med henne ensam, som jag gör mycket sällan numera, kan man nog faktiskt märka att hon blivit äldre. När hon inte har konkurrens av Karlsson går tempot ner lite, och hon beter sig nästan som en vanlig hund – ibland. 😛 Men hörseln funkar perfekt (om hon vill, men så har det alltid varit), och hon ser fortfarande på tok för bra för sitt eget bästa (hon jagar ju på synintryck, så med lite sämre syn kanske man skulle våga släppa henne lös ibland?) och näsan är det naturligtvis inget fel på.

På spaning efter … typ … vad som helst. 🙂

Den sammetsmjuka grånäsan.

Den spänningen! Det kan ju tänkas att hästarna rör på sig när vi passerar andra
gången, även om de inte gjorde det vid första tillfället?

Här har hon fått grannens katt i näsan, och jag hade fullt sjå att få med henne sista biten hem.
Dock såg hon den aldrig eftersom den maskerat sig rätt väl. I de lägena är man glad att
man har koppel på henne…