Ett liv av de nio?

På vägen till dagens spårträning körde jag på en katt. Trodde jag… På rv 27 galopperar det helt plötsligt ut en svart-vit katt mitt framför bilen! Som tur var, var jag rätt ensam på vägen och bromsade kraftigt men var ändå helt övertygad om att det skulle ligga en platt katt på vägen bakom mig när jag väl fick stopp på bilen. Och hellre platt än skadad och halvdöd iofs. Men … när jag, lätt skakande, tittade i backspegeln ser jag hur kattf*n galopperar tillbaks åt samma håll den kommit ifrån?! Helt klart har den förbrukat minst ett av sina nio liv, för så nära har jag aldrig varit att ta livet av en katt tidigare. Och det gick ju liksom i dryga 90 knyck också… Puh! Jag var helt inställd på att stanna och leta död/platt/skadad, före detta katt, men med tanke på den ökade galoppen på väg från the scene of the crime kan den väl inte ha varit särskilt skadad?

Sen blev det uppletande och spår. Anna ville inte spåra med Grappa eftersom de ska tävla sök snart, och som spårhund i vardande är det kanske onödigt att röra ihop begreppen. Men A la ut ett lite klurigt spår åt Karlsson medan jag vallade uppletanderuta.

Medan spåret låg till sig körde vi uppletande. Karlsson 1×5 föremål och Grappa 1×3 och 1×4. Karlssons arbete var av varierande duktighetsgrad. På plussidan var att han flera gånger faktiskt gick rakt ut där jag pekade (med hela handen). Antingen börjar han fatta systemet, eller så var det bara tur? Han tvekade inte heller att ge sig ut igen trots att han inte fick godis förrän efter tredje föremålet. Det har ju ibland varit en käpphäst. ”Ge mig mitt godis så hämtar jag nästa sen” typ. På minussidan var en lätt förvirring mellan varven… Men alla fem föremålen kom i alla fall in.

Spåret var också lätt förvirrat i starten. Dels befann vi oss då precis intill uppletanderutan, vilket kanske stökade till det en del i den lilla terrierhjärnan? Och dels är den delen av skogen extremt översållad med rådjursskit, och han betedde sig som om vi släppt lös honom på ett smörgåsbord. På ett tidigt stadium hade vi dock ett utvecklingssamtal, och sen blev det bättre. När vi skulle igenom högarna med gammalt hö som rådjuren utfodrats med i vinter, och dessutom befann oss precis intill grusvägen, blev det dock jobbigt igen. Men ju längre spåret gick desto säkrare blev han i sitt spårarbete. Same procedure as every year, alltså. Det som oroar mig mest är dock de bedrövliga upptagen han lagt sig till med. De var ju riktigt fina i höstas, men nu…? 😦

Effektiva var vi, och strax före 12 var jag hemma igen. Sen bar det iväg till stan för ”några snabba ärenden”. Kanske inte min bästa idé den här veckan? Lördagen den 26:e liksom… Men, det gick vägen ändå, även om det tog lite längre tid än planerat. Efter det har jag ägnat mig åt att slänga lite grejor igen, och i morgon ligger fokus på det projektet, så då ska det väl ta rejäl fart igen hoppas jag?

Några bilder från dagen. Bilderna på Karlsson är tagna av Anna G.

Grappa väntar på sin ”dutt” efter avslutat uppletande.

 

 

Charmig malletant poserar – 1.0.

 

Charmig malletant poserar – 1.5.

 

Första apporten passerade han med någon meter innan han fick den i näsan.

 

I rådjurens hö var det lite jobbigt.


Men skynda dig då!

 

Här fick han äntligen gå över vägen, och inte bara längs med…


Sen blev det bättre fokus och fart.

 

Man kan tro att det är en köttbulle som hägrar, men det är
faktiskt spårapporten han tittar på och väntar på lite lek.
Förstå att Iza njuter när hon får öronen tvättade med den!

 

Men ro fram med godisburken nu då, annars hämtar jag den själv!


Och så den där tungan igen?! Det var visst en sån dag idag… 😉


Nu är slutet nära, och idag stannade han inte och tittade förvånat
på slutapporten utan plockade upp den på en gång. Bingo!

…och ja, jag ska måttbeställa en ny spårsele. När jag ser den så här på kort blir jag ännu mer övertygad om att jag måste göra något åt det. Den sitter jättebra i fronten men är för lång och ”fladdrig”.