I morse när jag klev upp stod det -14 på termometern, och vi skulle ut och spåra?! Där och då ställde jag mig allvarligt frågan om det var tapperhetsmedalj eller vårdintyg (papper som är starkt förknippat med låsta dörrar och konstiga tröjor med ärmarna på ryggen) som låg närmast till hands? Minus fjorton grader liksom, och spår? Med en lättfrusen liten hund på nio kilo?
Nåja, vi åkte iväg, och spårmarkerna där vi var senast var mirakulöst nog lika snöfria som då, trots det horisontaldiagonala snöovädret i slutet på förra veckan. Jag och A la upp taktiken och traskade sedan iväg ut på varsitt område. Grappa, som inte är så rutinerad som spårhund, fick gå ut först. Efter ett lite nytt upplägg vid påsläppet blev skillnaden enorm! Hon spårade från start (istället för att leka vilda västern i 200 meter) och plockade spårapporter som om hon aldrig gjort annat. Mycket fascinerande! Det ska nog bli spårhund av henne också. 😉
Sen var det dags att ta ut den lilla spårhunden, som legat i bilen med dubbla täcken. Dagens spår var bitvis jättefint, och bitvis väldigt ofokuserat. Jag hoppas (och tror) att det var kylan som gjorde det. Inte så att det var svårare att spåra för att det var kallt, för det tror jag egentligen inte. Men … att han frös och därmed tappade fokus? Två hjärnceller som båda är frostbelagda liksom? Nåja, vi lär aldrig få något säkert svar på den frågan. Upplägget på spåret var sådant att det vid flera tillfällen gick utmed vägen, och det är ju hans stora käpphäst. Han vill ju gärna gå ut på (och över) vägen då, men idag fick han faktiskt flera gånger uppleva att spåret gick ut mot vägen, fortsatte längs med, för att sedan lämna vägen igen. Nyttigt, hoppas jag.
Kameran var med idag, men gick i köldstrejk. Åtminstone trodde jag det ända tills jag kom hem och upptäckte att det var inställningarna på objektivet som ballat ur. I samband med det rotade jag runt i köksskänken, för att hitta instruktionen, och så vips – var den städad också. Lådan som ska till loppmarknaden är snart full. Det tar sig. 🙂
Inga bilder från idag alltså, men däremot några från kvällen igår, när jag kämpade för att hålla mig vaken ända till the bitter end, och andra perioden, av Let’s Dance.
Öron ska man vara noga med, och Iza njuter.
Jättenoga ska man vara!
Och när han slutar tvätta storasysters öron blir det alltid lite sura miner,
men det är spelets regler, och blir inte värre än så. Men vackert är det INTE! 😉
Sen kan man alltid sitta i mattes knä och titta på TV.
Att matte inte ser något är ju liksom inte terrierns problem?
Efter det var det dags för ett tuggpass på favoritjulklappen.
Populariteten och konkurrensen har ökat i exakt samma takt som slitaget.
-Är du verkligen säker på att du ska ha den där syrran?
-Äh, jag låtsas väl att jag är helt ointresserad då, så får vi se om hon går på det.
-Hjälp mig matte! Hon har haft den jähähättelänge nu!
Och strax efter gjorde han en (lyckad) attack som resulterade i ett unisont djungelvrål från
oss alla tre. Eller unisont och unisont – jag låg nog 1,5 sekund efter…
Sen fick leksaken bo i soporna, och där bor den fortfarande. Någon måtta får det vara!
Det är faktiskt lugnare och enklare att fota ljuslyktor. 😉
vallterrier.com 
Jo, alltså, vi har ju lite öron som behöver öm omvårdnad… vill Karlsson komma hit?! Vi kan erbjuda alldeles snöfria spårmarker. Och snödroppar. Och hembakta muffins.
För övrigt så vet man väl sjläv hur håren i näsborrarna fryser så att näsan klibbar i hop när det är kallt, och hur skulle man kunna spåra då? Så jag tror det var det som fallerade.
Mmmm… snöfria spårmarker, snödroppar, muffins… Ska ta ett snack med terriern om han kan tänka sig lite skånskt öronpyssel. 🙂
Och klart det var näshåren som frös på honom. 🙂