Då har jag och Karlsson varit på kurs i två dagar (måndag-tisdag). Eller… mest är det väl jag som varit på kurs eftersom jag bara hade en åhörarplats, men det var nog väl så nyttigt. I kombination med en timmes privatlektion efter kurstid på måndagen så har vi nu lite nya projekt på gång. Kursen var hos Jenny Wibäck och ämnet var ”Tävla med glädje”. Jag tycker nog att jag fått en hel del matnyttiga tips. Det var en bra grupp där man fick nya och nygamla idéer från alla möjliga håll.

Privatlektionen ägnades framför allt åt krypet och lite nya grepp där. Om det funkar på tävling är ju en annan sak, men det blev åtminstone något nytt att testa, och på träning funkar det redan tämligen klockrent. Han fattar ju oftast väldigt fort det lilla trollet och så även den här gången. Fjärrdirigeringen ägnade vi också en del tid åt.

För övrigt har jag (som vanligt) insett att jag måste bli bättre på att planera och utvärdera träningen. Dessutom måste jag skärpa till mig vad det gäller kedjning. Inget nytt under solen iofs, men nu SKA jag skärpa mig!

Efter privatlektionen fick Karlsson äntligen träffa sin nätkompis I-or! Det blev ett trevligt om än något kort möte tyckte Karlsson. Dessutom var han besviken på att den utlovade Idol 2010-kursen (med I-or som kursledare) inte gick av stapeln som planerat. Han hade ju också hoppats på en introduktion i vallning, med tanke på att det fanns får på plats och att bloggen faktiskt heter ”vallterrier”, men tji fick han. Nåväl, det var i alla fall kul för I-or och Karlsson att äntligen träffas eftersom de faktiskt sitter i samma styrelse. 🙂

En gammal bild på I-or från WK-mästerskapen i vallning 2009.

I-or och hans husse bjöd också på en liten lydnadsuppvisning eftersom de så snopet fick lämna återbud till elitspårtävlingen på Elfsborg för ett par veckor sedan. Jag kan inte påstå att jag blev mindre sugen på rasen…

Natten mellan måndag och tisdag tillbringade jag, Karlsson och en annan av kursdeltagarna på ett B & B i närheten av kursplatsen. Jättetrevligt ställe till en mycket rimlig kostnad. Kvällen innehöll en hel del hundsnack och annat snack i utemöbeln utanför vårt lilla hus. Trevligt!

Vädret har varit fullkomligt strålande. Egentligen lite för strålande för att vara på kurs. Midsommarbrännan har spätts på ytterligare med konstiga rödbruna fält här och där och näsan börjar bli lätt skinnflådd. Om väderleksprognosen håller och det blir värmebölja i helgen gäller det nog att jag smörjer in mig rejält. På lördag är det nämligen dags för utställningen här i Borås, och där finns det inte mycket skugga att tillgå. Tack och lov ska vi in redan som hund nr 11 i ringen och totalt är det bara 18 bt så det lär väl bli en kort dag för oss. Om vi nu inte ska tävla om BIR, BIG och BIS förstås. 😛

Och på tal om utställning; snart bär det iväg till V för fintrimning!

I övrigt har jag påbörjat nedtrappningen för semestern. Förra veckan – fyra arbetsdagar (midsommarafton ni vet). Den här veckan tre arbetsdagar och nästa vecka två. På onsdag om en vecka börjar den riktiga semestern!

Här kommer ett litet urval av helgens alla bilder. Fler kommer i mitt album när jag hinner/orkar sätta mig och redigera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

* Referensen till Dumbos öron har ingenting med hundarna på bilderna att göra utan syftar enbart på hur mina öron har känts under kursdagarna. 😉

…så långt ögat kan nå! Med risk för att låta som en fanatisk Ledin-fan, men det är faktiskt så midsommaren har varit! Ganska unikt i det här landet, men ibland slår vädergudarna till när man minst anar det.

I söndags började vi så smått lita på de positiva väderprognoserna och hastigt och lustigt hade vi bokat en campingplats på Södra Näs i Varberg. I torsdags drog vi iväg, och … helgen har varit riktigt, riktigt bra.

Midsommarafton tilbringade vi tillsammans med två av husses kusiner och ett helt gäng andra goa, glada människor. Det blev ett nätt 11-timmarspass för vår del. Sill, nubbe, grill och allt annat som hör midsommar till. Framåt kvällen mulnade det lite, och blåste kallt och till sist var vi 19 vuxna (sittande!) personer i förtältet, men det blev lite too much till och med för mig. Hur  som helst; roligt och trevligt hade vi. Kvällens mest otippade var dock när Iza, som var bunden bakom förtältet helt plötsligt fanns sig stående 0,5 meter från en allmänt asocial igelkott. Tack och lov var hon förståndig nog att ropa på matte, som naturligtvis skyndade till och löste situationen, både för schäfertanten och kotten. Båda verkade ha gått helskinnade ur konfrontationen. 🙂

I övrigt har jag ådragit mig en fläckvis väldigt intensiv solbränna som förhoppningsvis landar i någon form av brun nyans med tiden.

Södra Näs har ju profilerat sig som en hundvänlig camping. Detta innebar att det fanns hundar överallt. Jag tror inte jag ljuger allt för mycket om jag säger att det fanns hund i varannan husvagn. Åtminstone inte om man slår ut det samlade hundbeståndet på antalet husvagnar, för på många ställen fanns det naturligtvis mer än en hund. I anslutning till campingen finns det agilitybana och rastgård/appellplan. Det finns hundvårdsrum och… Tyvärr hann vi inte utforska alla faciliteter. Träningsryggsäcken var med, men mer än så blev det inte. Igår var jag lite matt i pälsen, mest pga bedrövligt dålig sömn, och idag var det bara att packa ihop och åka hem. Men en annan gång…

Trots det  stora hundbeståndet så var tydligen inte campingbarnen mätta på hundklappning. Men alla har artigt frågat först om de fått klappa. Mycket imponerande! Båda jyckarna är ju synnerligen sociala och klappvänliga så de har bara uppskattat umgänget. Mysigast av alla var en liten kille som kom fram igår och ville hälsa på dem. När vi presenterade Karlsson fnissade han lyckligt ”men det heter ju jag!”. 🙂

Helgens minustecken har väl varit just sömnen. Det har varit för varmt, för kallt, för obekvämt. Och som närmaste granne råkade vi få ett av campingens mesta partygäng. Våra sovvanor var väl inte helt  synkade. Inte vår musiksmak heller…

Nu har vi varit hemma ett antal timmar. Vi har hunnit packa ur husvagnen  och tvätta en del. Jag har vattnat alla blommor och grovtrimmat terrier inför utställningen på lördag. (Fintrim är bokat på onsdag.) Jag har varit och handlat mat. Och nu ska jag packa! Jo, faktiskt. Tidigt i morgon bitti ska jag och Karlsson åka till … Halland! Vi ska på kurs hos Jenny Wibäck utanför Falkenberg, måndag-tisdag. Jag har en åhörarplats och ska alltså mest lyssna och lära, men när kursdagen är slut ska jag och Karlsson ha en timmes privatlektion är det tänkt. I morgon natt ska vi bo på B&B. Just nu känns det måttligt inspirerande att ge sig iväg igen, men det blir säkert kanon när jag kommer på plats. Och som omväxling till helgens sus & dus blir det skönt att komma tillbaks till hundverksamheten igen. Med facit i hand borde jag väl dock ha kunnat organisera det hela lite bättre, och sluppit åka fram och tillbaks, men nu får det gå ändå.

Kameran har legat tryggt i sin väska i husvagnen hela helgen så några fina bilder från den halländska (mid)sommaren kan jag tyvärr inte bjuda på. Några kassa ajFånbilder har det dock blivit.

För övrigt verkar detta ha förvandlats till en veckoblogg. Vet inte om jag vågar lova så mycket bättring den närmaste tiden med tanke på den kommande semestern, men på Facebook är jag lite flitigare, om nu det är till någon tröst? ajFån i alla ära, men att skriva långa blogginlägg blir lite tröttsamt. 😉

Det blev ju lite kyligt på midsommaraftons kväll,
men vad gör man inte för sitt lilla hjärtegull? 😉

Iza på post utanför vårt förtält. Hon sköter sig med  den äran,
Varje gång campingens storpudelliga passerade gjorde
hon sig lite extra vacker, dock utan att få någon
nämnvärd respons.

-Matte, det här är SÅ tråkigt…
(Hemma i skuggan i trädgården nu ikväll.)

-Snälla… något roligare måste vi väl kunna hitta på?

Oavsett vad man tycker om det så är jag en slavisk 24-fan. Alltså den där TV-serien som nu har rullat i åtta säsonger. 24 avsnitt i ”real-tid”, dvs en timme i TV = en timme i (o)verkligheten. Den här gången har jag hängt med på TV400 och ikväll var det dags för det absolut sista avsnittet av den absolut sista säsongen. Och vad upptäcker jag då? Inget 24…?! 👿

Efter diverse efterforskningar har det nu visat sig att det tydligen avslutades förra söndagen, med ett dubbelavsnitt vilket INTE framgick av tablån i TV-Expressen (jag har dubbelkollat) och jag stängde alltså lugnt av direkt när eftertexterna gick igång. Och båda avsnitten gick i repris igår! Tack för det TV400… 😈

Nu sänds den i efterhand på TV 4, så någon gång i september kan jag få se avsnittet, om jag kommer ihåg… Ett i-landsproblem, jag vet, men ett högst irriterande sådant! Någonstans finns det säkert att hämta, men jag är totalt obevandrad i den branschen och har inte den blekaste aning om var man ska börja leta…

Den här dagen har väl i ärlighetens namn inte varit särskilt ”nyttig”. Ett spår och lite lydnad med Karlsson har jag dock hunnit med, och sim med Iza.

På Karlssons spår testade jag för första gången min nya strategi för att få fart och fokus på upptaget. Jag hade lagt en burk laddad med godsaker precis där vi ”träffade” spåret. Någon berättade för ett tag sedan att denne löst liknande problem genom att springa tillsammans med hunden i kort lina fram till spåret. Jag skulle alltså kombinera de här två. Att springa i obanad terräng är dock inte min starkaste sida, men man kan nog säga att vi i alla fall skyndade oss. 😉 Att jag laddat burken med torra (men enligt hundarna goda) laxgodisar, och att Karlsson fick hetsäta dem i egen takt var dock inte så smart. Han satte naturligtvis i halsen och jag trodde han skulle spy upp alltihop. Hur som helst kom han iväg på spåret till sist, och det gick väl … OK. Dock slarvades det lite med pinnarna till och från. Nu har vi ju inte spårat på en dryg månad, sedan Jönköpingstävlingen, så det är väl hög tid att fokusera på den träningen igen.

För övrigt så kroknade vi någon gång vid 23-tiden igår och ”gick hem” från bröllopsfesten, som jag f ö bara deltog i sporadiskt under kvällen. Därmed fet-missade jag också Daniels tal. Det tog jag  igen idag, via svt.play. Men jösses, vilken naturbegåvning?! Inte ens en fusklapp (åtminstone inte synlig) hade han. Mycket imponerande!

Helg, ensiffrigt på termometern (åtminstone i morse) och regn. Tja… vad  kunde man vänta sig? Ett par timmar har det dock varit uppehåll, och de ägnades åt  hundträning.

Förmiddagen gick åt till diverse ”nyttor”, så helt bortkastad har inte dagen varit hittills. Iza tog hand om husse (eller var det tvärt om?) så att jag och Karlsson kunde träna lite. Vi började med tennisbollsrace i skogen. Idag var det lite segt i utgångarna, dvs han ville inte lämna mig. ”Klibbar” hade man kallat det om det varit uppletande… Inte bra! Men när han väl kommit ut till bollhögen så var det full fart tillbaka. Ungefär 2,5 km blev det, men mer fart på utvägen hade varit önskvärt.

När vi kom hem körde vi lydnad. Här om dagen fick jag tips om hur jag skulle få ordning på läggandet ur stå, på fjärren. Tipset gick ut på att rygga honom framför mig och ur ryggandet kommendera ligg. Rygga/backa kan han ju, även om han gärna gör det halvsittande. Läggandena blev rätt bra, med bakåtgung, men det hela slutade med att den lilla pussgurkan gjorde kanonfina kryp baklänges, ut från mig. Kan man göra annat än le (eller skratta högt)? Han försöker i alla fall. Att matte har kommunikationsproblem är ju inte hans fel. 😛

Även vittringen gjorde ett rejält kliv framåt, hoppas jag. Han sprang ut, hyfsat sansat, började i ena änden av pinnraden, valde rätt pinne, släppte den, kollade av resten (utan att lyfta!) och gick tillbaka och apporterade in rätt pinne!! 😀 Det är ju inget önskvärt beteende på tävling, men det kändes verkligen som om han kopplade på de små hjärncellerna och tänkte efter, och DET är bra!

Han gjorde även en riktigt fin inkallning med stå och ligg. Det kanske krävs några kilometers skogsrace i full fart (alternativt ett spår) för att han ska ha fått ur sig det värsta springet i benen och sansa sig till lydnaden på tävlingsdagar? Ny strategi där kanske…?

Igår kväll var det späckat schema. Först var det avtackning av två jobbarkompisar som ska pensionera sig under sommaren. Middag på restaurang La Copita i stan. När grabbarna bröt upp för att gå vidare till en sportbar och titta på fotboll smet jag också iväg, till födelsedagskalas hos trimtanten V. Det var trevligt, även om jag kom sent och gick tidigt. Nåja, de flesta gick ungefär samtidigt, och jag var hemma strax efter 23. Bilen hade jag med mig hela kvällen också, så det fanns ingen risk att man skulle vara ”klen” idag.

Nu spöregnar det, och jag har börjat fundera på om jag inte ska se lite på bröllopet trots allt? Det är ju nutidshistoria och hör väl nästan till allmänbildningen? Har inte tittat på några ”inför”-program, och galan igår kväll missade jag ju också av förklarliga skäl, men någon eftermiddagstimme kanske jag kan offra?

Avslutningsvis måste jag få ge en eloge till iTunes support! Inte för att jag tror att de läser här, men ändå… Samtidigt som jag bytte telefon *host* så började mitt iTuneskonto strula, min betalningsmetod, dvs mitt  VISA-kort, godtogs ej. Jag mailade supporten utan större hopp om hjälp. Deras engagemang har dock varit beundransvärt! Jag fick mängder av tips på vad som kunde fela. Och när jag inte svarat på ett av deras mail på något dygn, för att jag inte hunnit testa de ytterligare tips jag fått, kom det ytterligare ett mail där de undrade hur det gick för mig?! De ville gärna veta om jag hittade någon lösning, och vad som felat. Naturligtvis för att förhoppningsvis kunna lotsa andra kunder snabbare rätt i fortsättningen, men ändå… Det är ju inte min gängse uppfattning om support-avdelningar; att de är sååå efterhängsna för att få veta att saker ordnat sig. Imponerande! (Det visade sig f ö att jag missat att registrera mitt nya kort hos Verified by VISA, och nu funkar allt som det ska igen.)

Här kommer en bild från när grabbarna slappade i soffan igår. Lennart på övervåningen och husse på undervåningen, även om husse här har blivit bortklippt. 😉 Här brukar ju Lennart ligga och spana, så platsen i sig är inte anmärkningsvärd, men nu hade han verkligen somnat. På riktigt!

Nähä, då går man väl på bröllop nu då. 🙂

Lugna och fina nu, och läs noga, så kommer det så småningom ett special offer – just for you sir (eller mam).

I  morse, när jag råkade yppa på FB att mitt bitna finger inte gav något bra intryck, varken visuellt eller emotionellt (!) haglade tipsen. Det visade sig, via meddelandefunktionen, att jag har en trollpacka i bekantskapskretsen. 🙂 Numera sitter jag med en liten bit av en vitlöksklyfta (och ett plåster) på det pyttelilla såret. Det visuella intrycket är väl något förhöjt (dvs inte riktigt lika rött längre) men känslan är ungefär densamma. Spindelben och grodhjärnor var tydligen inget krav utan kunde användas i mån av tillgång. *host*

Igår kväll ägnade jag mig åt säsongens sista (?) blomstershopping. Besökte faktiskt hela två växthandlare, och  kom hem utan en enda pelargon. Stjärna i kanten till mig! Däremot blev det en humle, med gulgröna blad, som ska få stå i en kruka i ett ödsligt hörn av altanen och förhoppningsvis fylla ut där, snabbt och lätt. Dessutom hittade jag äntligen något till mina amplar. Namnet på växterna hade jag glömt innan jag ens betalat dem, men jag tror det började på N…? Tydligen en ganska ny uppfinning som levereras i modell blå, och modell vit. Återstår nu att se om de klarar de ganska tuffa förhållanden som de kommer vistas i. Antingen sol från morgon till kväll eller regn, om vädergudarna är på det humöret. Till viss del hänger det väl på min förmåga att ränna omkring med vattenkannan också.

De ser ut lite som en korsning mellan viol och lejongap?!

Ett litet  hundträningspass hann vi med också, men allt som gick bra i tisdags gick i princip uselt igår, så det glömmer vi rätt fort tror jag. 😉

Ytterligare några blomsterbilder från tomten. Upptäckte efter en stund att jag fortfarande hade kameran i sportläge efter söndagens hundtävling, men med tanke på den kraftiga blåsten gjorde det nog inget. 😉

Troligen någon form av  ogräs, men rätt vackert. Det växer
en endaste precis i skarven mellan vår gräsmatta (appellplan)
och åkern.

Och nu gott folk!

Special offer just for you!

Jag preumererar på film från Lovefilm. Allt mellan himmel och jord finns att välja  på, och smidigt är det med film som kommer hem i brevlådan, och som man får ha hur länge man vill.

Nu har jag fått två provprenumerationer att ge bort. De är helt gratis, och man får fyra filmer i månaden under två månader. Man ska registrera sig senast 12:e september (vill jag minnas att det var) så man behöver inte tillbringa sommaren framför TV:n och DVD:n.

Det enda  du behöver göra är att skriva en kommentar till det här inlägget och tala om att du är intresserad. En bra motivation varför just du vill ha en provprenumeration vore ju också bra att ha. Naturligtvis ska kommentaren åtföljas av en giltig mailadress. Först till kvarn! 🙂

(OBS! Kommentarer via  FB räknas inte!)

Dagens (korta) lunchpromenad var lugn och fin. Karlsson har förmodligen en släng av magknip light och gick och lullade lite bakom mig för det mesta. Om det var detta som påverkade Iza eller något annat vet jag inte, men hon tog det också ovanligt lugnt och lunkade för ovanlighetens skull på som den pensionär hon är.

När vi klarat av 2/3 tyckte nog Iza att det hela var onödigt lugnt och bestämde sig för att liva upp tillvaron lite.

I samband med att hon skulle få en halv minifrolic passade hon på att hugga hål i mitt vänstra pekfinger, precis vid yttre leden! Och livat blev det när matte tjoade så att det ekade i skogen. Hoppas inga barn hörde mig, för det lät nog inte särskilt rumsrent.

Efter drygt 10 år trodde jag att vi hittat en bra teknik för godisutdelning?! Om det var jag eller hon som slarvade ska jag låta vara osagt, men helt klart gjordes det inte med mening. Det konstiga är att det inte blev tillstymmelse till märke på ovansidan av fingret? Nåja, man får väl vara glad för det lilla. Det räcker bra med en 2 mm krater på undersidan…

Är det någon som vill ha ett litet blodspår, med betoning på litet, så kan jag visa påsläppspunkten… 😉

Ibland är det vansinnigt skönt med en egen appellplan. Att slippa åka iväg för att träna. Det vi skulle träna på krävde ingen BK, och eftersom anläggningsskötaren (läs: husse) klippt gräset på appellplanen (och resten av tomten) i söndags så stannade vi helt enkelt hemma.

För en gångs skull hade jag bestämt vad jag skulle träna på innan jag gick ut.

Fjärrdirigering: stå-sitt-ligg. Någon gång i vintras märkte jag ju att han gjorde skiftena bättre om jag inte viftade, dvs gav handtecken. Sen låste det sig igen och jag återgick till handtecken. Nu är vi åter på stadiet utan handtecken, och då går det som på räls, även på 10 meters håll? Förklara det den som kan.

Vittringsapportering: två klockrena! Inget plockepinn alls idag. Det jag har märkt är dock att jag inte kan köra mer än en i taget. Idag körde vi två, men gjorde en  massa annat emellan. När jag kör flera på raken blir han frustrerad och tror att han gjort något fel och då blir det ofelbart plockepinn av det hela. Det var iofs inte det som felade i fredags, för det var första försöket, men rent generellt – en gång, sen får det vara bra.

Elitrutan: eller… vi är lååångt ifrån elitrutan, men vi började lite försiktigt med dirigeringen. Har ingen aning om hur man brukar göra utan improviserade lite, min vana trogen. 😛
Jag ställde upp två rutor med ca 10 meter mellan resp ”baslinje”. Ställde K i mitten, framför mig, vänd mot mig och på ca två-tre meters avstånd. Sen sa jag ”rutan” och visade med handtecken höger-vänster. Och ta mej tusan, det blev rätt nästan varje gång?! Han gick klockrent åt det håll jag visade, men tog sig inte riktigt fram till själva rutan i första försöket alla gånger. Det känns dock som en lovande start. Sändande till kon vågar jag inte ens fundera på att träna in än. Det får bli när/om vi kommer ur klass III. Kan liksom se framför mig hur han lyckligt springer fram och ställer sig precis vid en av hörnkonerna i rutan… 😮

Det var planen för idag, och så blev det. Dessutom körde vi en inkallning med stå och ligg (lite långt ställande, men kanonfint läggande) och ett kryp, utan anmärkning. 😉

Till och med Iza fick sig ett litet pass, och har man bara munnen full med korv så går hon som en klocka. Hennes stegförflyttningar och vändningar på stället är fortfarande fina, men det fick vi ju aldrig någon chans att visa upp officiellt eftersom vi inte tog oss ur högre klass. 😦 Nåja, hon hade roligt och var glad för en stunds sysselsättning i alla fall. Ganska kravlöst är det ju också numera. 🙂

För de som inte orkat kolla alla 188 bilderna i albumet från i söndagens inlägg kommer här några av mina personliga favoriter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I lördags när jag for omkring och städade hittade jag detta originella arrangemang i ena vardagsrumsfönstret. Det fönster som är Lennarts favoritfönster (eller rättare sagt det enda han kommer åt). Tydligen tycker han matte dekorerar lite dåligt eftersom han tagit saken i egna tassar. Eller tänder. 🙂

En lätt amputerad känguru (som överlevet sedan julafton!!!), en ihopknuten strumpa och ett tuggben… Nåja, vi kanske inte har riktigt samma smak vad det gäller inredning. 😉

Upptäckte också att en bild som egentligen hörde till gårdagens inlägg inte kom med i den allmänna bildvillervallan. Här kommer alltså bilden när K flirtar med hamburgerfarbrorn/fotografen.

Foto: Peo Anderzzon

Ikväll skulle jag ha varit på klubben och hjälpt till med stugstädning och dessutom tränat lite. Så blev det inte. Har en läskig huvudvärk (som sannolikt har sitt ursprung i nacke/axlar) och som inte släpper trots värktabletter vilket är väldigt ovanligt för mig. En Ipren brukar åtgärda problemet ganska snabbt. Nu mår jag nästan illa också, så det blir väl till att däcka i sängen snart och hoppas att det är bättre i morgon…

* Stilleben, med betoning på andra stavelsen: stillében, (tyska Stillleben, troligen av nederländska stilleven, av stil ‘stilla’ och leven ‘liv’), även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet – bordsserviser, blommor, böcker – men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd etc. sedda på nära håll.

(Från Wikipedia. Undrar om amputerade ICA-kängurur räknas som dött villebråd?)

I helgen har jag, precis som planerat, övningskört med nya objektivet. Igår blev det inte så mycket pga oväder som inte var riktigt kamerakompatibelt, men idag har det blivit desto mer fotat på Elfsborgs elitspårtävling. Och jag säger bara; skyll mig själv. Hem kom jag idag, tidig eftermiddag, med över 600 bilder i kameran! Efter mycket möda och stort besvär har jag nu kokat ihop dem till 188 (etthundraåttioåtta!) som jag sedan har efterbehandlat en efter en. Mitt försök att skapa ett makro som med automatik skulle utföra de tråkiga bitarna misslyckades, men skam den som ger sig. Och med andra ord har jag i princip suttit framför datorn sedan jag kom hem!

Den som vill se alla tävlingsbilderna kan klicka HÄR!

Allt blir ju inte perfekt, men det är en himmelsvid skillnad mot mitt gamla objektiv. Nu är det roligt att fota igen! Dock var det en hel del svarta hundar: flattar, labbar och rottisar. Och nej, en helsvart hund står inte på önskelistan just pga färgen – oerhört svårfotograferat. Högst upp på önskelistan står, om man ska se det strikt fotomässigt, bc och malle. Dock tror jag inte det kommer bli varken det ena eller det andra den dagen det är dags.

Vi hade även nattgäster i husvagnen, i form av en av de tävlande med sällskap. Det var trevligt besök, och det blev inte sämre av att S idag ”tokvann” på 622 fina poäng. Bild på den nattgästande tävlingshunden kommer längre ned. 🙂

Karlsson har naturligtvis varit med både igår och idag, och i pauserna har han fått träna lite. Tog mig faktiskt i kragen idag innan jag åkte hem och fotade honom också. Ska man se det strikt fotomässigt så är väl inte små träsktroll heller helt optimala, för de blir väldigt … små. Dessutom hade solen gått i moln rejält när det blev hans tur. Men han hade i alla fall roligt. 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Mycket irriterande… har man en slideshow i inlägget kan man inte lägga in andra bilder utan att de också hamnar där! Nåja, det blir alltså dubbelt upp av vissa bilder.)

Igår fick vi även krypet fotat av ”extern” fotograf, och för de som tycker att Karlsson bara ålar/släpar så bevisas här motsatsen. 😉

Foto: Peo Anderzzon

Efter krypfotosejouren försökte lille Lennart flirta till sig lite mat av fotografen, som strax innan gjort sig känd (och troligen för evigt ihågkommen) som hamburgerfarbrorn. Just det här försöket misslyckades dock eftersom hamburgerserveringen hade stängt, men jag tror Lennart Å. var rätt mätt i magen ändå.

Avslutningsvis en bild på en av våra nattgäster, och dagens vinnare, Q-bus! Den bromsen på inkallning med ställande skulle jag gärna vilja ha. 🙂

För övrigt har det inte hunnits med så mycket i helgen. Igår förmiddag ägnade jag en stund åt städning, både inomhus och i hundgården. Hundgården, som aldrig används, var mer eller mindre igenvuxen med maskrosor och en (o)salig mängd andra ogräs. Där växte t o m små (ca 5 cm) granar, och även en pytteliten tall!!! Ogräsrensningen gör sig hur som helst kraftigt påmind i ”bakbenen” idag…

(och btw… jag skulle aldrig ha skrivit det jag skrev om vittringsapporteringen i förrförra inlägget. I fredags var vi back to plockepinn igen… 😦 )

Ända sedan jag skaffade min systemkamera för 2,5 år sedan har jag drömt om ett bättre objektiv av telezoomtyp. Det har dock stannat vid drömmar. Men efter två helgers försök att få till vettiga hundbilder i samband med tävling kapitulerade jag. Eftersom man i tävlingssituationen inte kommer särskilt nära så räcker mitt befintliga 18-135 mm inte till.

Alls.

I dag kom paketet med det efterlängtade Nikon 70-300 mm MED BILDSTABILISERING (!) till posten, och jag lovar – mer än en timme hann det nog inte ligga till sig innan jag var där och hämtade ut mitt hårda paket. 🙂

I helgen ska jag kika på elitspårtävlingar på Elfsborgs BK och då kommer jag testa lite mer seriöst. Än så länge har jag i princip bara hunnit fota blöt syrén, men framåt kvällen kanske det blir lite actionbilder på träsktroll om det inte börjar regna igen.

Idag har jag gjort en avancerad produkttest. Det är väl inte för inte jag bor i samma stad som Statens Provningsanstalt, eller som det numera heter – Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, men i fortsättningen tror jag att de får sköta dylika tester på egen hand, utan att jag lägger mig i.

Dagens husmorstips; tvätta inte en iPhone på 40° med därpå följande 1400 varvs centrifugering! Det funkar inte! Eller jo… det funkar utmärkt att tvätta den, men den blir bedrövligt matt i pälsen, både utvändigt och invändigt! Det är högst troligt att detta husmorstips är giltigt även för telefoner från andra tillverkare än Apple, så ingen skugga må falla på just Steve Jobs och hans produktutvecklare.

Förvånande nog överlevde sim-kortet, men eftersom den gamla telefonen är just gammal, och halvknasig, begav jag mig nästan omedelbums till Teliabutiken. Tack och lov har (hade!) jag ett obundet abonnemang och för tillfället pågår en rätt juste kampanj så, tja… nu har jag en sprillans ny ajFån. Jag tackar också min lyckliga stjärna att jag för en dryg månad sedan gjorde min första, och hittills enda, synkning mot iTunes så det mesta är räddat. Kalendern är lite luddig, men jag tror jag kommer ihåg det mesta ändå. Och gör jag inte det så lär väl någon påminna mig, förr eller senare… Och hädanefter ska jag synka lite oftare!

Den gamla, tvättade, ajFånen funderar jag på att rama in och hänga i tvättstugan. Som en liten reminder…

***

Igår eftermiddag, när jag satt uppe och jobbade, kom husets enda terrier i full karriär uppför trappan för att ansluta till mig och storasyster. Jag hörde hur det ”brôtade” till lite i trappan, som om han snubblade eller halkade, men upp kom han och jag tänkte inte mer på det. När husse  en stund senare kom hem ville han inte gå ner?! Mycket olikt terriern. Hur som helst så kom han väl ner till sist, med viss övertalning. Och vi tränade några  gånger till under kvällen, men han var mycket skeptisk.

Vi tränade lite i lokalen igår kväll, och han uppvisade inga tecken på hälta eller andra problem med rörelseförmågan. Det var fullt ös medvetslös, precis som vanligt. Jag bestämde mig alltså för att problemet satt i huvudet på honom och hoppades att han skulle ha glömt det till idag, efter en god natts sömn. Men – nä! I morse la han sig ovanför trappan, viftade försiktigt på svansen och tittade bedjande på mig. Men att bära honom ner, nej där gick gränsen. Jag lyckades locka ner honom, men han var kraftigt skeptisk. När vi sedan skulle upp och jobba gick han med frivilligt, men mycket sakta under tiden han blängande misstänksamt på trappan.

Jag började planera att ta en tur till svärmor och svärfar ikväll för att testa om det bara var vår trappa som drabbats av hans antipati eller om han faktiskt hade ont någonstans?

Men, nu är det ju så att mattes list övergår terrierns förstånd, åtminstone ibland. Jag kommenderade ut husse, som för ovanlighetens skull drällde omkring här hemma mitt på blanka förmiddagen, för att knacka på dörren. Och se då – då var trappans alla oförrätter glömda, och det var fullt ös ner till dörren, och sen fullt ös upp igen.

Nu tar han det lite extra försiktigt just där trappan svänger, men värre än så är det inte. Det går säkert över det också efter ett antal lyckade passager. Och lite sans och balans i trappor har väl förvisso aldrig skadat någon. Men man ser tydligt skillnaden mellan en hård och en mjuk hund. Iza, som är hård och därför aldrig skaffar sig negativa minnesbilder av något, har halkat och snubblat i trappan hur många gånger som helst, men att av den anledningen ta det lugnt – nej det finns inte på kartan. Den hårdheten har genomsyrat hela hennes liv, inklusive träningen tillsammans med mig – på gott och ont. Gott för henne och ont för mig. Ska jag välja mellan hård och mjuk hund så väljer jag definitivt en mjuk. Antihjälten Lennart Karlsson är mer min stil. 😉

(Jag vet knappt om jag vågar skriva detta, men gårdagskvällens träning innehöll ytterligare en lyckad vittringsapportering. Kanske, kanske börjar pusselbitarna falla på plats? På riktigt?)

…är hämtat ur Hundsport. På lydnadssidorna skriver Anna Jansson följande, med hög igenkänningsfaktor, åtminstone för mig. Känner du igen dig? 😉

Ibland går det ju toksnett när man tävlar och tränar, hunden som brukar utföra momentet i alla fall ganska hyggligt, reagerar inte ens på kommandot. Man står och viftar åt hunden under fjärren och det händer ingenting, absolut ingenting i hundkroppen. Hunden ser ut att ha lämnat sin kropp och skjutit ut sig själv i en bana runt jorden, det verkar inte finnas tillstymmelse till liv i pälskoftan vi står och tittar på.

Det finns ju en hel del uppenbara skillnader mellan mina två hundar, så som; kön, storlek, pälskonstruktion, öronställning, rasgruppstillhörighet etc. Och så finns det en del mindre uppenbara. Jag har säkert skrivit om det hundra gånger tidigare, men idag, blev jag brutalt påmind.

När vi kom ut på grusvägen, ca 100 meter från huset, hade det uppenbarligen just passerat en katt. Det finns nämligen inget annat hundarna spårar med sådan intensitet. Iza  drog som en idiot i kopplet med näsan i backen och var fullständigt okontaktbar. Karlsson gick på bakbenen hängande i kopplet och undslapp sig diverse pip och tjut.

Jag kallade på Karlsson med ett (alltid fungerande) ”Lennart”. Han avbröt genast kattjakten och kom in till mig. Jag stod vid det här laget stilla, vilket det är tveksamt om Iza öht  noterat  (?), och jag och Karlsson körde en fjärrdirigering ligg-sitt-stå med honom en halv meter framför mina fötter. Fjärren var klockren trots (eller tack vare) endast muntliga kommandon. Någonstans i höjd med det sjunde kommandot vaknade Iza så sakteliga ur sin trans och vände sig om för att kolla varför vi stod still och vad vi gjorde.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag skulle kunna bryta en kattjakt hos Karlsson om han var lös. Vi har nämligen aldrig provat. Jag skulle dock inte bli särskilt förvånad om det faktiskt fungerade eftersom hans öron faktiskt fungerar  i de flesta lägen, trots sitt blygsamma format och den hängande konstruktionen. Izas paraboler har tyvärr ruskigt dålig mottagning i många situationer. Allt för många…

Paraboler med tidvis dålig mottagning!

Små hängöron med bra mottagning!

Förra våren ärvde jag två orkidéer av en kompis som skulle flytta utomlands. Jag och orkidéer har hittills inte varit någon bra kombination, men skam den som ger sig. Som grädde på pelargonmoset så blommar de nu, för andra gången sedan jag övertog vårdnaden! Jag kanske inte är ett hopplöst fall i den branschen, trots allt?

Efter förra veckans hundträningsoverload utlyste jag idag en träningsfri dag. Lille Lennart har inte riktigt uppfattat innebörden i budskapet; träningsfri dag = ingen hundträning! Så fort jag är inom fem meters radie från pannrumsdörren (vilket inträffar allt som oftast i vårt lilla hus) innanför vilken hundträningskläderna huserar studsar han på stället och tittar förväntansfullt på mig, men … det hjälper inte. Tji fick han! Han mår nog bara bra av att ha lite tråkigt ibland. Jag ska väl inte heller sticka under stol med att regnet som fallit under större delen av dagen, och fortfarande faller, underlättade mitt beslut. Dessutom finns det en hel del att pyssla med här hemma efter helgens ”sus och dus” eller vad man ska kalla det. Städning har åtminstone inte stått på programmet, det är helt klart.

Idag är det onekligen rejäl dagen efter-känsla, även om gårdagen inte innefattade en enda droppe alkohol. Däremot så innehöll den elva timmar på Sjuhäradsmästerskapet och därefter en kväll tillsammans med goda vänner, och även sådant sätter sina spår.

07.30 ca igår morse landade jag på Marks BK för att om möjligt få tag på en skuggig parkering, och min plan lyckades. Det visade sig att vår elitlydnadshund skadat sig i fredags och var halt så i sista stund fick vi slänga in vår elitreserv som turligt nog var på plats.

Det blev en lång dags färd mot natt. Alla gjorde bra ifrån sig, och mitt lilla Lennart-troll lyckades även i år bli Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, på 173 poäng. 🙂 Inget jag hade en tanke på när jag såg vilka andra ekipage som skulle tävla i samma klass. Det kändes inte heller något vidare, även om mina (partiska) lagkamrater, och några till, sa att det såg jättefint ut. Hela dagen sneglade jag på resultattavlan för att se när de skulle ändra poängen eftersom de skrivit fel, men det hände aldrig. Och när jag mot slutet av dagen fick protokollen i min hand såg det faktiskt inte alls tokigt ut. Lägsta poängen var sju, på fritt följ där han var jätteflummig, och på fjärren där han gnällde bort några poäng. Även på hoppet pep/skallade han bort ett gäng poäng. Inte bra! 👿 I övrigt låg det mellan 8 och 10, och av ena domaren (ja, på den här tävlingen är det två domare även i lydnaden) fick vi faktiskt 10 på inkallning med ställande! 😆 Nåja, jag får vara nöjd, även om den där riktigt fina känslan fattades. Men ska man döma av detta (vilket man inte ska, men gör ändå…) så har han en ganska hög lägstanivå.

Det lustigaste med protokollen var kommentarerna ang fritt följ:

Domare 1: 8,5 poäng, nos, snett sättande
Domare 2: 7 poäng, släpper högersväng, luft, dk

De har uppenbarligen sett helt olika saker? Eller prioriterat olika? Vem vet…

Klassegern resulterade hur som helst i ännu en glaspjäs till ”hyllan”.

Resten av laget presterade också bra och inför det avslutande elituppletandet låg vi tvåa, endast 50 poäng efter det ledande hemmalaget. Inte alls omöjligt att ta in eftersom vi pratar om slutpoängsummor runt 2000-strecket och maxpoängen på uppletandet i elitklass är 200 poäng. Nu gjorde hemmahunden ett ungefär lika bra uppletande som vårt ekipage och då behöll de sin ledning och vi vår andraplacering.

Det är prat om att lägga ner den här tävlingen eftersom intresset verkar minska men jag hoppas att så inte blir fallet för det är faktiskt himla roligt. Men en sak är säker; om tävlingen fortsätter så kommer vi inte att tävla i lydnadsklass II någon mer gång, för innan nästa sommar ska vi ha startat i klass III och då är vi automatiskt ”diskade” från klass II.

Solen brände på rejält hela dagen vilket inte var bra varken för mitt skinn eller för kvaliten på bilderna jag tog. Skarp sol och motljus hela dagen, eftersom bara ena sidan av planen är tillgänglig för publik. Det gör ingen fotograf glad… Dessutom inser jag för varje gång jag försöker fota tävlingar att jag måste skaffa mig ett bättre objektiv. Ett 70-300 mm ska införskaffas snarast. Det jag har duger till blommor och porträtt, men actionbilder på avstånd? Näe… Längst ned i det här inlägget kommer trots allt ett axplock av de minst dåliga…

Efter tävlingarna var det middag på klubben, som jag klarade av snabbt eftersom husse ”lovat bort” oss på kvällen. Efter ca elva timmar styrde jag bilen hemåt igen, dammig, varm och trött. Men efter en Red Bull (det börjar bli en ovana det där?) och en dusch var jag hyfsat fit for fight och gav mig iväg igen. Kvällen blev trevlig, även om jag gled in lite sent, och Red Bullen gjorde vad den skulle, utan vodka! Vid midnatt styrde jag bilen hemåt och var fortfarande förvånansvärt pigg. Det var jag inte i morse när husse släppte in två galna hundar i sovrummet för att väcka mig, eftersom jag fått sovmorgon. De lyckades, men jag har varit rätt mosig hela dagen. Vi har dock, på husses initiativ, varit en vända i Göteborg och kollat på husvagnar. Ett besök i Botaniska Trädgården var också inplanerat men eftersom Göteborgarna inte verkar  ha några hem, eller åtminstone inte trivas i dom, gav vi upp. Inte en p-plats gick att uppbringa så istället fick det bli lunch på Avenyn innan vi åkte hemåt igen.

Inte värst mycket nytta gjord idag alltså, och inte ens fem minuters hundträning. Vila var ordet för dagen!

Här kommer en samling halvkassa bilder från gårdagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.