Min tåliga tratt-tant

En av Izas främsta egenskaper är att – gilla läget! Hon anpassar sig galant i de flesta situationer, även de obehagliga, och verkar tycka att; jaha, det ska väl vara på detta viset då.  En egenskap jag uppskattar, och kanske reflekterar extra mycket över, pga av att min första schäfer definitivt inte var den sorten.

Några exempel:

Hennes första vår (år 2000) var väldigt torr. Jag tror hon varit hos oss ett par månader utan att egentligen uppleva mer än möjligtvis lätt duggregn. En kväll när vi var på klubben öppnade sig plötsligt himlens portar i ett alldeles äkta skyfall. Hon hukade sig i fem sekunder och tittade lite frågande på mig, men när jag förklarade att det var helt normalt (?!) sträckte hon på sig och fortsatte med det vi höll på med som om inget hänt.

Samma sak de gånger hon varit hos hundvakt; jaha, jag ska väl vara här då, och det blir säkert bra.

Första gången på Kindslägret ”fick” vi campingplatsen närmast klubbstugan och altanen där välkomstmiddagen pågick. Iza var bunden utanför husvagnen och det var ganska tät ”trafik” förbi. Vad gjorde hon? Hon sov, eller låg lugnt och tittade på folk- och hundlivet. Och på det viset har hon alltid campat efter det. 🙂

Hon är även fysiskt tålig, och de gånger hon varit skadad eller opererad har hon tagit det med jämnmod. Man har fått pyssla om sår, bandagera och fixa utan protester. Det enda hon INTE köper är Klorhexidinspray, då förvandlas hon till en sabeltandad tiger. Men att tvätta med flytande Klorhex är inga som helst problem.

När hon hade fått in en kvist i ”simhuden” mellan tårna haltade hon inte ens, varken före eller efter att den togs bort. Samma sak när hon skurit upp sig mellan trampdynorna, ett ganska djupt och fult sår, inget haltande då heller. Faktum är (och detta borde man väl egentligen inte skriva) att hon aldrig varit halt i sitt drygt 10-åriga liv?!

När vi kommer till djursjukhuset blir hon överlycklig av att gå in på mottagningen och drar som en stolle!? Trots att hon haft ett antal mindre trevliga upplevelser där. Det är väl där hennes hårdhet kommer in, hon skapar sig inga negativa minnesbilder utan kommer bara ihåg trevliga människor, frolic och … katter.

Det enda hon på allvar protesterat mot är kloklippning (under det första året, sen löste vi det), klorhexspray och – blodprov. Men blodproven är bara om jag är med, då sjåpar hon sig. Det löser man alltså enkelt genom att personalen på djursjukhuset får fixa det utan min närvaro.

Så kommer vi då till tratten. Vår trattsamling är ganska gedigen, och då har jag ändå nobbat tratt några gånger med hänvisning till att vi har ett antal hemma som vi kan återanvända. Hon accepterar tratten utan några som helst protester, och hon kommer glatt gående och sticker frivilligt in huvudet när man håller fram den! Hon är dessutom förvånansvärt smidig när hon ska ta sig fram inomhus. Hon greppar blixtfort att hon har fått en ökad omkrets på framdelen och rör sig med hänsyn till det, både under bord, mellan möbler och upp för trappan går utan problem. Visst stöter hon i ibland, men förvånansvärt sällan.

Det glädjande den här gången är dessutom att lillebror verkar ha vant sig. Första gången greps han av akut panik och hade det jättejobbigt i säkert en vecka. Nu visar han bara prov på en sund självbevarelsedrift och parerar vid  behov. En rolig scen utspelade sig igår, när Iza stod och bollade med ett tuggben inne i tratten. Han stod under tratten, vilt stirrande genom den transparenta plasten, och funderade på hur han skulle komma åt benet? Men han är ju terrier så han löste det genom att kliva upp på min fotpall och sticka in huvudet i tratten… 😆

Nåja, nu är det snart slut på trattandet för den här gången. Ögonsalva ska hon ha ett par dagar till, och sen ska väl även det minimala (läs: osynliga) operationssåret vara ordentligt läkt så då klarar hon sig säkert utan.

Samma tant, samma tratt och samma biabädd
som i förrgår, men en nytagen bild.