Mandomsprov och terapi

Dagens spår till lilleman blev något av ett mandomsprov – nästan tre kilometer, med en pip och elva apporter! Varierad terräng; mossa, hygge, ris, åker med kortkort gräs, gammalt torrt fjolårsgräs, berghällar etc. Mestadels var han en riktigt duktig blogghund! Han spårade som bäst och mest fokuserat från 1-2 kilometer?! Vid 2 kilometer slarvade han bort sig lite, och hade jag inte vetat var spåret gick hade vi nog varit ”borta”. Men på tävling är ju spåret slut efter 1,5 så… 😉 Sista kilometern var han trött, men han fortsatte spåra. Dock mattades intresset för pinnarna markant. Han stannade och tittade lite frågande på dom. Men det kan jag ta. På det stora hela är jag jättenöjd. Spåret innehöll inga särskilda svårigheter, mer än terrängskiftena. Idag fokuserade vi på längden. Dock hade vi flera förledningsspår att reda ut, efter en grannfamilj som bitvis gått samma väg. Men vid fjärde ”krocken” struntade han fullständigt i deras spår och valde mitt utan att tveka.

När vi var klara skulle vi ju hem igen, och då märktes inte någon trötthet minsann. Han rejsade med sina pipar så det stod härliga till! 🙂

Han fick vila en stund när vi kom hem, och sen körde jag ett uppletande. Förvisso bara på åkern, där det var lättsprunget (och lättgått) men han jobbade på bra. Fyra pytteföremål plockade han in ganska snabbt, men sen kroknade han och behövde hjälp med de två sista. Men … på tävling är det ju bara fyra. 😉

Inte nog med det. På eftermiddagen började vi pilla på hans frisyr till Årets Border. En bra stund på trimbordet blev det, ute på altanen i solskenet. Vi avslutade med kloklippning, till hans stora förtvivlan. Trim och kloklipp var nog tillsammans dubbelt så mentalt påfrestande som tre kilometer spår + uppletande. Resten av dagen har han sovit hårt, tungt och drömlöst (tror jag).

Varför ska man lägga huvudet på sina egna tassar när
man kan lägga det på syrrans istället?

När jag la spåret skrämde jag iväg ett par älgar, ungefär vid 1 km. Jag, med min älgfobi, var på god väg att lägga slutpinnen där och gå hem igen, men sen bet jag ihop, planerade om färdvägen lite, och fortsatte.

Och för en halvtimme sedan fick vi oväntat besök!

Taget från vardagsrumsfönstret, med altanräcket i förgrunden.

Här hade jag vågat mig ut på altanen…

En liten bit sprang de när de upptäckte oss,
men inte särskilt långt…

Ganska snart ställde de sig och betade, och snacka om att älgkon
ser ut som en häst här! Lite stora öron kanske. ;-
)

Det är inte lätt när halsen är för kort för att man
ska nå ner till marken. 🙂

Nu har väl jag fått älgterapi så det räcker för åtminstone en vecka? Problemet är att jag misstänker att kon tänker dumpa kalvarna hos oss, precis som vanligt… Inte vet jag hur en dräktig älg ser ut, om det går att avgöra på bilderna – men det är väl ändå dumpdags antar jag?

Nu stundar en hysterisk arbetsvecka. Troligen den värsta på hela vårsäsongen. Dessutom är det en del annat som ska hinnas med, inte minst på hundträningsfronten, så om jag blir frånvarande här så har det sin förklaring. Vi får väl se hur jag ska få ihop det. Och så undrar jag; när kommer den där helgen när man på söndagkvällen kan känna – YES, jag hann med allt jag planerat…?