Uncategorized

Hundpsykologi

Scen; väntrummet på djursjukhuset

Skådespelare; en stycke vilt tjutande weimaraner samt husse och matte i  pensionsåldern.

Husse: sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte: det finns ingen tik här!

Husse; sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Matte: det finns ingen tik här!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte: det kanske har varit en tik här?

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Husse; sitt, sitt, sitt, sitt, SITT, SITT!

Weimaraner: WAOWAOWAOWAO!

Matte till husse: ni kan väl gå ut och vänta?

Matte till weimaraner: gå du ut och se om du hittar någon tik…

***

…och btw, Iza är hemma igen. Trött och ostadig på benen, men eftersom hon hamnat i buren bredvid en vilt tjutande varelse av mindre format men med mycket goda röstresurser bestämde de att hon förmodligen hade det bättre hemma. Om inte annat för att slippa framtida men i form av tinnitus. Iza ser ut att instämma. Hennes lillebror tog tratten med fattning den här gången. Övning ger träning, eller hur det nu var? 😉

5 reaktioner till “Hundpsykologi”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s