…sa han som klippte grisen!
Ungefär så känns det efter kvällens övningar. Eftersom jag fixat ”hellweek” på jobbet så bra *klappar mig på axeln* bestämde jag mig för att sluta lite tidigare idag när det fanns chans att få gå ett tävlingsmässigt elitspår.
Jag drog alltså iväg ca 45 kilometer söderut med Karlsson i bagaget. Där hade ”elaka tanten” lagt ett elitspår åt oss, i samband med förberedelser för en elitspårtävling om ett par veckor. Skickade ut den lilla hunden i rutan och han gjorde ett fint upptag, om man bortser från den lilla kisspausen. (Måste göra något åt det där kissandet, men det känns halvlyckat att börja skälla på honom i upptagsrutan. Jag menar … han är inte supermotiverad just där och då, och kan nog lätt tappa sugen.)
Nåja, han tuffade iväg och efter en stund hittade han en – PIP! Just där var det alltså inte särskilt tävlingsmässigt, men den var beställd, och så blev det. 🙂 Sen spårade han fint i ytterligare kanske 150-200 meter. Sen vet jag ärligt talat inte vad han (vi) gjorde, och vill helst glömma denna mycket mediokra tillställning. En liten bit bakspårade han (och hittade pinne!) kom vi fram till vid debriefingen. Och efter diverse krångel, viltspårande och annan allmän förvirring gick han på spåret igen och hittade sista (skogs)pinnen och slutet! Hur vi tog oss dit är en gåta med tanke på hur ”ur spår” vi var?!
Sen åkte vi 45 kilometer hem igen…
Så kan man också fira att det är fredag!
Vad lärde vi oss då av detta?
1. Man kan inte alltid lita på sin hund!
2. Min magkänsla/intuition för när han är i rätt spår och inte fungerar faktiskt hyfsat, för redan när han gick av första gången var jag mycket skeptisk till vad han höll på med!
Gissa vad vi ska göra i helgen?
Trots allt; stort tack till ”elaka tanten” som ”firade” fredag eftermiddag med oss. 😉
vallterrier.com 