Sedan några timmar tillbaka är vi åter i verkligheten, dvs hemma. Helgen har tillbringats på Årets Border på Herrfallets camping utanför Arboga. Årets Border innebär framför allt utställning, och dit var 205 hundar anmälda, samt KM i lydnad. Jag och Karlsson gjorde insatser på båda ställena.

Jag drog iväg hemifrån rätt tidigt på fredagen och kom fram tidigt på eftermiddagen. Kvällen tillbringades tillsammans med A och Gino, Karlssons uppfödare och deras bekanta. Och bekantas bekanta. Och… Det grillades och vi var nog 20-25 pers vid ett långbord på campingen i det ljuvliga vädret.

Jag bodde även i år i stuga tillsammans med Pia, Pernilla, Jenni, Bea och Emelie. Totalt var vi alltså sex personer och nio hundar i stugan men den är rymlig och har flera rum så det gick bra och var förhållandevis lugnt trots alla jyckar.

Lördagen började tidigt med lydnaden. Totalt var det 13 hundar anmälda, och i klass II var vi fyra stycken. Förra året var det en något förvirrad tävlingsledare som inte var bra påläst och ganska ringrostig. Trodde inte det kunde bli värre, men det kunde det. Gårdagens tävlingsledare hade nog ringrostat i åtminstone 10-15 år.. Sorry to say… men det var bedrövligt. Tack och lov för att jag är hyfsat rutinerad  vid det här laget och kunde göra vad jag skulle för egen maskin när jag fick helt felaktiga order. Vad sägs om  ”kommendera” när jag skulle ta apporten. Eller ”framåt marsch” på hopp-sitt-hopp? Nåja, jag ska inte fördjupa mig i alla tabbar utan istället konstatera att jag är djupt imponerad över att jag lyckades behålla fattningen och lugnet och på ett ganska bra sätt leda mitt lilla träsktroll genom föreställningen fram till en riktigt snygg slutpoäng. Vi nollade fjärren, förmodligen för att jag nästan var ute vid markeringen för klass III (10 meter) när domaren stoppade mig. Hade inte domaren sagt  ifrån hade jag väl simmat ut i Hjälmaren… Karlsson fixar ju fortfarande inte fjärren när avståndet blir långt, men på fem meter (som det ska vara) brukar det gå fint. Hur som helst fick vi ihop 167,5  poäng UTAN fjärren (20 möjliga poäng) så jag får vara nöjd. Det resulterade även i en andraplacering bland klass II-hundarna.

Platsliggande: 10
Fritt följ: 8
Läggande: 8,5
Inkallande med ställande: 10
Rutan: 10
Apportering: 9
Hopp: 9
Fjärr: 0
Helhet: 9

Efter det äventyret vidtog en lång väntan på vår entré i utställningsringen. Solen brände och gassade för fulla muggar och trots att  jag försökte hålla mig i skuggan har jag ådragit mig en fascinerande ”utställningsbränna” (i praktiken misstänkt likt ”bonnabränna”!). En bit in på eftermiddagen var det dags för 35 öppenklass-hanar att bedömas, och det tog sin tid. Eftersom hundarna bedöms i bokstavsordning (och Karlssons kennelnamn börjar på Ö) så var vi allra sist, precis som vanligt.

Kritiken blev så här:
Very nice dog with super coat, well upon the leg, move very well, nice temp.

Lika ”styltigt” som det brukar vara i utställningskritik, och lite tråkigt kortfattat. Nåja, domaren tog micken innan konkurrensbedömningen och konstaterade att ”it’s been an  honor, and a headache” att bedöma alla dessa hanhundar. Sen gick han varv efter varv och sållade ut ungefär 10 hundar på varje varv. Både Karlsson och Gino ”överlevde” fram till tredje gallringsvarvet men då åkte vi ut. Inga framgångar i stil med förra året alltså, när han kom tvåa i klassen. Jag sörjde inte för det utan var egentligen ganska lättad över att slippa släpa in honom för en Bästa hane-final. Däremot fick vi gå in i både avelsgrupp med Karlssons pappa, Gibas Earl Grey de Lux  (som vi vann – det var bara en 😉 ) och uppfödargrupp.

För att uttrycka det milt så hade väl lille Lennart inget större aktivitetsbehov på kvällen utan sussade gott i sin bur när vi åt god mat och snackade ”skit”.

Som vanligt har det varit en jättetrevlig helg där man träffat en hel del gamla bekanta, och några nya. Och i ärlighetens namn är ju själva utställningen mest ett svepskäl för att få komma iväg på lite ”husmorssemester”. 😉

Stugkompisen Pias hund Tyra blev fjärde bästa tik, och en annan vän tog hem förstaplaceringen både i unghundsklass och championklass, blev fjärde (eller tredje?) bästa hane och lyckades bra på lydnaden så jag får gjädjas åt deras framgångar istället.

”Reseledningen” har enligt ryktet redan bokat stuga till nästa år, så då kan man börja nedräkningen. 😆

Idag på hemvägen passade jag på att mellanlanda hos en vän i Mjölby, och det blev en trevlig stund. Dessutom fick Karlsson rasa runt i den inhägnade trädgården några varv, till hennes briarders stora förtvivlan. 😉

Jag har varit ruskigt slö på använda kameran  den här helgen, men några bilder har  det blivit. Dock inte en enda från själva ringen.

Karlssons mamma Lucia har hittat sin alldeles egen favoritplats
i husvagnens sidolucka. Jag  vågar inte visa bilden för Karlsson, för vår
husvagn har inget motsvarande utrymme. 😉

”Eh… va’? Talking to ME?”

”Äh… jag lägger mig och vilar igen.”

På fredag kväll trimmades det även ute bland buskarna, med
utsikt över Hjälmaren. Pia, Pernilla och Ture.

Bea och Jaga.

Jenni och Tess.

Lasse och Kasper kollar vad som händer i ringen medan
tiken (som jag glömt namnet på) studerar något annat.

Lördagsunderhållningen bestod av att Embla och Bea
(som är utbildade på Hundcampus i Hällefors) demonsterade
specialsök. Är vi nördar eller är vi nördar?

Mer specialsök-demo.

*griswobbler är tydligen jägarslang för bt  och andra småhundar som skulle kunna användas/används vid jakt på vildsvin. Det låter inte särskilt smickrande, men vad vet jag? 😉