Pelargonfrossa

Nu är pelargontanten i mig inte att leka med! Igår kväll tog jag en tur till mitt favoritställe när det gäller den sortens shopping; ett växthus mitt ute i skogen – typ. Dit åker jag varje år och fyller på ”förråden”. Det finns inte bara pelargoner där så jag handlade lobelior och lite annat som ”behövdes” (?).

Förra året hade jag ju en förfärlig massa små krukor med små pelargoner. Rörigt blev det, och jobbigt att vattna. Det var inte ens särskilt vackert. Då lovade jag mig själv att nästa år (i år alltså) skulle jag ha färre och större krukor. Större krukor där jag skulle ha ca tre likadana pellisar.

Jag har uppfyllt löftet till hälften. Jag har större krukor, med tre blommor i varje. Men – och det är nu det börjar bli jobbigt – de är ungefär lika många, om inte fler?! Hur gick det till då? Jo, i  slutet av förra sommaren tog jag sticklingar av mina befintliga exemplar. Tre av varje, helt enligt planeringen. Dessa har jag vanvårdat efter bästa förmåga hela hösten och vintern. Jo, ni läste rätt – vanvårdat. Men eftersom pelargoner verkar vara ett tåligt släkte så har de växt och frodats och en del av dem har antagit oanade proportioner!

Stjärnpelargon av egen uppfödning (3 sticklingar).
Karlsson är ”tändsticksask”. 😉

Rosenpelargon av egen uppfödning. (Jenny, om du fortfarande
läser här så är detta barnbarn till sticklingen jag
fick av dig för två år sedan.)

I ärlighetens namn så är sticklingarna betydligt fräschare än övervintrarna, som jag om möjligt vanvårdat ännu mer. Nåja, vi får se om de tar sig, och gör de inte det så har jag ju deras ättlingar att avla vidare på. Rakt nedstigande led liksom. 😉

Nåja, efter några varv i växthuset igår så har jag ytterligare några sorter att njuta av. I stooora krukor… Bland annat hittade jag en variant som jag letat efter i flera år; Lord Bute. Min pelargonmentors favorit, och oerhört vacker! Jag köpte tre. 🙂

Några av de andra nykomlingarna kommer här:

Fireworks

Namnlös, men någon form av tulpanpelargon?

Och en oskarp närbild på den egna uppfödningen;
rosenpelargonen.

Nu väntar jag på att alla ska börja blomma för glatta livet. Det är lite dåligt med det än så länge, framförallt de övervintrade verkar vara sega. Lite solsken och värme skulle nog göra susen, och det är ju inget det slösas med av vädergudarna för tillfället. Idag har termometern hackat sig upp till ca 10°, kombinerat med kalla stormvindar och en hel del regnskurar under förmiddagen. Inget  idealiskt pelargonväder. Men det kanske kommer?

Gårdagskvällens turné innefattade även ett besök på Elfsborgs BK. Utan hund! (Bilen var ju full med pelargoner.) Där var det lydnadstävling klass I och II, och jag hade några kompisar som tävlade. En del med riktigt bra resultat! (Grattis Anna & Grappa!) Det är inte ofta jag åker iväg för att bara titta på en tävling, men det var riktigt trevligt. Att bara kunna mingla runt utan att vare sig att tävla eller funktionera hör ju inte till vanligheterna. Kanske skulle testa det fler gånger?

Det lilla träsktrollet har, efter två träningsfria dagar, betraktat sig som oerhört, makalöst, oändligt understimulerad! Det har vi rått bot på idag genom ca tre kilometers tennisbollshämtning över stock och sten i ”obanad” terräng och ett därpå följande lydnadspass på vår egen appellplan. De flesta av klass III-momenten har vi kört igenom. En del gick jättebra, andra mindre jättebra. Vittringen är utan tvekan det största frågetecknet om vi nu blir tvungna att köra den klassen på lördag, men den som lever får se. Nu sover han i alla fall jättegott, och förhoppningsvis låter han sitt undermedvetna analysera vad som ger utdelning på vittringsprovet – och inte… 😉