Jepp! Idag är det exakt tre år sedan jag började blogga. Då var bloggen en annan och första inlägget hittar man här, om nu någon mot alla odds är nyfiken. 🙂
Det nya året har väl börjat både bra och dåligt.
Det bra var vädret som har varit fantastiskt. Strålande sol, klarblå himmel och några minusgrader.
Det mindre bra är att skadan i bukmuskeln igår började kännas riktigt, riktigt bra – bara för att under kvällens lopp konvertera till en (trolig) inflammation i muskelfästet någonstans i höjd med nedersta revbenet… Det gör minst lika ont som den ursprungliga skadan och konsekvensen är ungefär densamma; inte hosta, inte nysa, inte skratta och framförallt, inte böja sig framåt. Helst inte sätta sig och resa sig heller, och framför allt inte i bilen…
Eftersom jag hunnit dricka både rödvin och champagne igår kväll innan jag insåg riktigt hur illa det var vågade jag inte ta någon tablett innan jag gick och la mig, vilket självklart resulterade i urusel sömn de få timmar som bjöds. Ja det kunde ha börjat bättre…
Den här ledigheten har väl varit en av de uslaste på länge och nästan alla mina planer och förhoppningar har grusats. Bläää…
Kvällen igår var i alla fall trevlig. Det blev lite Tio små negerpojkar över det hela. Av olika anledningar ”försvann” tre av gästerna redan i måndags, och sedan fick ju husse åka och jobba och så var vi helt plötsligt bara tre. När vi ätit oss fram till desserten dök husse upp och fick raskt äta ikapp vilket han fixade bra. Här på bonnlandet var det hyfsat lugnt på fyrverkerifronten, och det lilla som var brydde sig inte hundarna om det minsta. Skönt.
Idag har jag och ”en tjuvläsare” (=kommentatorsalias) gått en promenad. Vi har hållit på i ett par månader för att få till en lämplig tidpunkt när vi båda var disponibla och idag blev det alltså av. Tanken är väl att vi ska spåra lite så småningom, men just på nyårsdagen kändes det mer passande med att bara promenera. 😉 Hennes båda hundar är lite osäkra på andra hundar och då är Karlsson perfekt som terapihund. Han läste blixtfort av dem och sedan fick de ta det i sin takt. Det slutade med att de, medan vi gick, nosade både i rumpan på K och på andra ställen och han lät dem hållas. De kände sig nog ganska trygga i hans sällskap innan vi promenerat färdigt. Min älskade duktiga lilla hund! 🙂
Kameran var inte med på promenaden eftersom jag insåg att det skulle bli lite ”too much”, men när jag kom hem kunde jag inte låta bli att knäppa några frostbilder. 😉
Måste också påminna om att; är man lycklig ägare till borderterrierkalendern så är det Karlsson man får glädja sig åt hela januari. Min egen lilla kalenderpojke. 🙂
Hoppas nu att ni alla får ett alldeles lysande 2009! Själv begär jag inte så mycket mer (just nu) än att Murphy lämnar mig ifred…
vallterrier.com 