Ja, ärligt talat – jag har inte en aning… Hade nästan, i huvudet, börjat formulera ett inlägg om den fantastiska svenska sjukvården, men det sket sig.
Helt emot mina principer infann jag mig 25 minuter för tidigt på sjukhuset. Jag är ju inte direkt stamkund där och blir alltid nervös att jag inte ska hitta. Det gjorde jag dock utan problem, och jag hann inte ens slå ner rumpan på stolen i väntrummet (jag ljuger inte!) innan jag blev inropad.
Själva datortomografin var i sig en ganska surrealistisk upplevelse. I synnerhet kontrasten i bloden… Men fort gick det! Ner, in, upp, ut! TJONG! Fem minuter innan jag egentligen skulle vara där var jag på väg därifrån. Resultatet skulle skickas till min läkare på vårdcentralen som sedan skulle höra av sig under eftermiddagen.
Men.
Nä!
Ingen läkare har ringt.
Klockan är 17.40.
Det är fredag.
Alltså får jag tillbringa helgen i ovisshet. Det hade ju varit kul att åtminstone kunna utesluta en eller ett par tänkbara diagnoser och återgå till dopingen som fungerade. Det jag fick utskrivet igår hade ringa effekt på smärtan, och trött blir man så jag vågar inte dopa mig på dagen.
vallterrier.com 