En ren pina…

…tyckte K det var att ligga plats i vardagsrummet när jag och Iza klickertränade nosduttar så att korvbitarna flög, precis framför hans söta näsa.

Det var hemskt.

Orättvist.

Gräsligt.

Och alldeles, alldeles vidrigt.

Efter ett par omläggningar låg han dock fint en längre stund. Och jag tror inte han fick några bestående men. Åtminstone inga negativa. 😉 (Eh… kan man få positiva men?)

Han hade först fått ett rejält pass med hopp-stå, nosduttar och att avlämna leksak via nosdutt, så det var inte särskilt synd om honom. Det var rätt kul att se konflikterna som uppstod i hans hjärna och kropp när han fått leksaken och jag höll fram handen. Så länge han inte såg handen så låg han glatt och tuggade på pipen, innesluten i sin lilla terrier-bubbla. Men fick han syn på handen kunde han liksom inte motstå att gå dit och dutta med nosen, med leksaken i munnen. Ibland såg det verkligen ut som om han försökte låta bli, men det gick liksom inte… Och det är ju det som är målet, åtminstone enligt hans sluga matte. Framhållen handflata ska fungera som en magnet. 🙂 Sen ska det erkännas att vi än så länge inte testat med latexpip. Måste hjärntvätta lite (läs: mycket) mer med ”vanlig” pip först.

Hopp-stå är inte jätteenkelt, men han börjar fatta. Tror jag. Men mitt kroppsspråk är fortfarande väldigt viktigt. Nu var detta andra träningstillfället så vad kan man begära?

Lite kryp på mattan hann vi med också, och jäklar vad han kröp?! Han t o m tjuvstartade några gånger, men hellre det än att han ligger kvar när jag börjar gå.

Det var aftonens rapport från BK Hemma.

Nu ska jag gå och leta valpbilder på Iza i mina gigantiska gömmor med pappersfoton. Håller nämligen på att ”pula” med något som kanske, kanske kan bli en hemsida om gud är god och jag har medvind. Och om det blir så vore det väl käckt med någon valpbild även på schäfertanten? Eftersom hon är född på stenåldern (hon också), dvs innan digitalkameran fanns i allas ägo, så är det pappersarkivet som gäller. För att jag skulle satt in dem i album? Nä, den galna idén tror inte ens jag på…

Irriterande!

I år är det femton år sedan vi totalrenoverade vårt hus. På de flesta ställen är det mycket hög tid att gå in på andra varvet. Framför allt vardagsrummet, men ytskikten och golven i övriga utrymmen skulle definitivt också behöva en översyn. En del börjar bli slitet och en del har jag helt enkelt tröttnat på.

Något jag inte tröttnat på är dock inredningen och kaklet i köket. Detta valdes i klassiska modeller och håller i många år och känns inte på något sätt akut att byta ut. Dock verkar Murhpy tycka annorlunda!

Kaklet har nämligen börjat rämna i fogarna, och även fixen har börjat tappa greppet. Numera vågar jag knappt torka kaklet med en trasa eftersom vissa plattor vickar rejält. Förvisso  har jag satt upp kaklet själv med bistånd av min dåvarande chef som var något mer bevandrad i branschen än vad jag var. Men nog borde det väl hålla mer än 15 år?

090120a1Bild: kakelspecialisten.se

Den här modellen är det, enkelt och klassiskt. Dyker med mycket jämna mellanrum upp i diverse inredningsmagasin också, så helt fel ute var jag inte när jag valde det även om skälet inte var att vara ”inne” utan att jag helt enkelt tyckte om det.

Men varför in i glödheta …. kan det inte sitta fast på väggen då?

Och om det nu ska bytas kan vi väl knappast med att sätta upp samma igen? Snacka om fantasilöst.

Men vad ska man då ha istället?

Ideligen dessa i-landsproblem…

Bus-schäfer!

Igår kväll startade vi om med Izas simning. Av olika anledningar (bl a min skada) har hon inte simmat sedan den 1/12. Min nioåriga schäfertant busade loss fullständigt innan hon kom i vattnet. Hon lekte kurragömma och tafatt med matte runt bassängen till de andra ”gästernas” stora förtjusning. De skulle passera ut från massagerummet, genom simhallen, med en foxterrier men stod glatt och väntade och tittade ut genom fönstret i dörren medan jag försökte fånga in vilddjuret. Alla utom jag hade nog roligt. Eller… jag hade nog också roligt egentligen, för hon ser för härlig ut när hon rusar runt, men jag försökte åtminstone dölja det. 😉

Simningen gick galant och hon tyckte nog det var roligt, både att simma och att rå om matte på tu man hand. Det som var mindre roligt var att hon lyckats gå upp nästan ett kilo sedan sist, något oklart varför, men det får vi åtgärda. Brukar inte vara så svårt att reglera hennes vikt. Hon är ju inte överviktig på något sätt, men matchvikten på 27 kilo bör hon hålla, framför allt nu när hon börjar bli till åren.

Utanför fönstret faller nu snön intensivt, och har så gjort både natten till igår och natten till idag. Hundpromenad känns måttligt lockande eftersom skogsvägarna bitvis består av fullkomliga skridskobanor. Under snön! När det var snöfritt var det ju enkelt att undvika dom, men nu? Förhoppningsvis har väl den förhållandevis blöta snön luckrat upp isen och gjort den mindre hal men det vet man inte förrän man landar hemma igen med hela armar och ben. Eller inte? Och med någon dm snö ovanpå isen hjälper det tyvärr inte ens med Icebug.