Jag – en kartnörd!

Förr fick man ju verkligen hålla sig till kartor, men numera finns ju även satellitbilder att tillgå över vissa områden. Just över området där vi bor finns det, tack och lov, tillgång till sådana och där kan jag drömma mig bort länge.

Här ser man var vi gick idag (rött streck) och vilka vägar jag planerar att utforska (gula streck) och ser jag inte alldeles tokigt, på den betydligt större bilden, så ska det inte vara några problem att ta sig ”runt”. På tisdag kanske?

090103c

Det tar sig!

När detta skrivs (eller åtminstone börjar skrivas) är kl 16.32, och det är inte mörkt! Åtminstone inte riktigt kolmörkt. Igår skyllde jag på att det varit klart och soligt men idag har det varit (och är) mestadels mulet. Visst gör frosten, och de 0,5 mm snö som fallit under dagen, sitt till. Men naturlagarna tycks fungera även i år. Det blir faktiskt ljusare!

Ett annat område där det tar sig är min fysik. Sedan jag stukade foten för 2,5 vecka sedan har det hela tiden löst sig så lyckligt att husse kunnat ta hand om Izas promenader. Ibland har jag och Karlsson varit med, ibland har vi gjort något på egen tass. Idag har dock vägverket pockat på husses uppmärksamhet hela dagen så nu hade jag inte längre något annat val än att ta båda hundarna på promenad. Dock åkte jag iväg en bit med bilen så att vi kunde gå på ett lugnt ställe, utan katter, hästar och vildhundar. Vilt kan man ju aldrig garderas sig emot, men… Det verkade som om t o m schäfertanten förstod att matte var lite bräcklig och tog det varsamt. Den här vägen är egentligen suverän att gå, förutom att man får vända och gå samma väg tillbaks vilket jag i grund och botten avskyr. Men vad gör man inte? Vi fick en synnerligen skön promenad på 1,5 timme där vi passade på att kolla av diverse stickvägar som får bli framtida projekt, när foten stabiliserat sig ytterligare lite, och gärna när vi är två människor eftersom jag inte är riktigt säker på var man hamnar. 🙂 Det mest upphetsande som hände på hela vägen var att vi mötte ett sällskap med en Grand Danois och en mastiff. När Iza ser sådana jättehundar blir hon alldeles ställd. Hon är nog inte riktigt säker på vad det är? Hur som helst avlöpte även hundmötet lugnt och det var skönt för både fot och bukmuskel.

Nu har jag även återställt balansen på ”hundväggen” i hallen. Bestämde mig för att tills vidare strunta i det där porträttet på Iza och istället ta en bild där hon gör det hon älskar mest (tror jag). Dvs en agilitybild. Det fick bli den som Agnetha tog när vi var i Trollhättan och hälsade på i somras. En riktigt härlig bild tycker jag, där det syns vad roligt hon har!

090103b

Av nästa bild att döma ser det ut som om hundarna också är rätt nöjda efter vår promenad.

090103aDu o ja’ syrran!

Jag förstår fortfarande inte vad det är för fel på att ha fällen i biabädden, men uppenbarligen strider det mot Karlssons principer eftersom han alltid möblerar om. 🙂

Nu ska jag packa mattes kappsäck inför göteborgsresan i morgon. Vaccinationsintyg, biljetter, vattenskål och – plånbok, icke att förglömma. 🙂