Dagen började med sovmorgon! Till 08.30!!! Alldeles för länge visade det sig, för inte nog med att jag blev stressad av att komma upp så sent (!), jag mådde nästan fysiskt illa och var jätteseg och konstig en bra stund in på förmiddagen. Är det tantvarning eller…?
Solen behagade lysa (!) med sin frånvaro en bra stund också, men så småningom trängde den igenom molnen och det blev lika ljuvligt vårväder som igår.
Vi har gjort vårt bästa för att avsluta det vi påbörjade igår. Dvs riset har körts iväg till återvinningsstation, lövhögarna är borta osv. Det som inte har hunnits med är att flytta på en klematis, men å andra sidan kanske den mår bra av att stå still en stund efter att den blivit nackad?
Det har också flyttats in i husvagnen och det är ett projekt i sig, men nu är den nästan utryckningsklar. Planen är att dra iväg någonstans på långhelgen vid 1:a maj om vädret är hyfsat, och nästa helg är jag ju borta så det gällde att blev gjort nu. Fick för mig att jag skulle ta ner de anskrämliga gardinerna som jag retat mig på ända sedan vi köpte vagnen. De försöker liksom matcha de lika anskrämliga dynorna (som jag täcker över med plädar som skydd mot hundtassar och hundhår), men lyckas bara nästan. Och är det någon som vill testa sitt tålamod kan jag rekommendera nedtagning av spetsgardiner i husvagn… Say no more.
Även idag har Karlsson fått ett spår. Ett låååångt spår. Hans läääängsta hittills. Det tog 22 minuter att gå ut det, i relativt lättgådd terräng, så det bör väl ha varit i längd som ett lägreklass spår? Och jag kan konstatera att han fortsätter imponera och går från klarhet till klarhet. Spåret innehöll väldigt varierad terräng. Allt från åker, vanlig mosskog, sankmark, torr barrmatta med massor av ris, blåbärsris, lövskog och gräs till … grusväg. Han skötte sig med den äran! Han plockade alla pinnarna utom en, och höll ihop det lilla söta huvudet hela vägen. Där han spårade som bäst var faktiskt den torra, risiga barrmattan. I min hjärna (och även i experternas) är ju detta ett svårt underlag med det kändes som att svårigheterna, i kombination med att det var svårt att komma fram, bara taggade honom och fick honom att vara ännu mer noggrann. Han blev väl lite förvirrad när vi kom ut på grusvägen, i synnerhet som Iza och husse gått där alldeles nyligen, men jag hjälpte honom med kort lina och faktum är att han faktiskt fortsatte spåra de 10-15 meter som gick på vägen. Och när det vek in i skogen igen var det ingen tvekan. 🙂 Som näst sista föremål hade jag lagt en Piiiip, och jösses vilken lycka det blev. Det var nog taktiskt rätt av matte, när han började bli lagom trött. Men han fortsatte ändå fint fram till slutpinnen. Visst blåser han av spåret här och där, förmodligen för att jag inte håller emot tillräckligt, men han kommer på sig snabbt och löser problemen. Det känns helt klart som om det finns hopp om att det ska bli en ”riktig” spårhund av honom. 🙂
Lite rast och ro blev det faktiskt också. En timme i solen och vilstolen idag också. Allt för att reta det grönbleka pigmentet litegrann. 😉
Avslutningsvis ett par bilder:
Så här kan man också njuta av solen efter ett långt spår resp en lång promenad.
Försökte fota fullmånen igår kväll. Rent fototekniskt blev det ”sådär”, men ändå lite mysigt. 😉
vallterrier.com 