Nä jag har inte tappat förståndet men faktum är att våra nysådda gräsfrön (de som inte blåste bort igår) faktiskt behöver rejält med vatten. Eftersom vi lyckades tömma vår brunn två gånger igår när vi skulle vattna så känns det bra när det kommer från ovan istället. 😉
Men om ett par timmar, när det är dags för lunchprommisen får det ju gärna hålla upp förstås…
Idag var det en så’n dag.
Normalt sett har jag ganska bra lokalsinne i skogen. Även när jag lägger spår i helt främmande skogar brukar jag kunna hålla hyfsad koll på väderstrecken och komma ut ungefär där jag tänkt mig. Idag var det INTE en så’n dag…
Skogen där vi var idag har vi inte besökt på ett tag och där jag skulle lägga spår har jag bara spårat med hund tidigare och då hinner man ju inte direkt kolla in terrängen, mer än den precis närstående, dvs den man har under fötterna. Jag fick mig ett rejält terrängavsnitt tilldelat som avgränsades av två parallella grusvägar, en riksväg och en traktorväg. Spåret skulle var minst ett fullängds lägrespår. Jag tassade iväg, och jag tassade, och jag tassade… Till sist kom jag ut vid en grusväg. Frågan var bara vilken? Fick lov att ringa till L och be henne tuta i bilen för att lokalisera mig. Jag var inte där jag trodde, för att uttrycka det milt. Dock var jag väldigt nära bilarna. Spåret i sig var det dock inget fel på och det var nog minst rätt längd.
Därefter skulle jag lägga ett spår till Karlsson enligt min nya strategi. Själva spåret var inga problem. Cirka 250 meter med tre apporter. Problemen uppstod sen. När jag skulle gå tillbaks till traktorvägen jag utgått ifrån låg det helt plötsligt ett träsk i vägen! Med lågskaftade kängor kändes det inte som någon god idé att korsa det så jag gjorde en kringgående rörelse och kom sedan ner till ett krondike, fullt med vatten. Gick utmed diket en bra stund, i riktigt risig skog, och kom till sist ut på traktorvägen. Traskade glatt på ändå tills jag hittade en hästhage och ett hus. Det skulle det inte finnas på ”min” väg! Ringde L igen och frågade var jag var? Fick förklarat hur jag skulle ta mig tillbaks och det gick vägen till sist. Problemet var bara att den sträckan jag gick efter sista apporten nog var fem gånger så lång som själva spåret…
Som tur var ville inte L ha sällskap på sitt spår idag så jag fick pusta ut lite.
Själva spåren då? Karlsson spår gick kanon!!! Han spårade jättefint till första pinnen som han iofs först gick över men tog till sist. Vi lekte och busade och käkade köttbullar (nåja, K åt köttbullar) och sen ville han fortsätta?! Jubel i busken! Då kom det fina i kråksången för ca 10 meter efter apporten hade jag lagt några korvbitar så han fick perfekt belöning för sitt fortsatta spårande! Andra apporten markerade han jättefint och så var det samma sak igen, med korvbitar en bit efter. Vi hade bra medvind också så korvbitarna var inte orsaken till att han fortsatte, dvs att han fått dom in vind. Nej, han ville helt enkelt fortsätta. Det kanske är någon kula som ramlat ner i mognads-rouletten?
Izas spår hade legat i 2,5 timme men hon gjorde ett kanonupptag och spårade sedan jättefint större delen. Även idag hade det varit en galen riesen med och korsat spåret med ojämna mellanrum men det brydde hon sig inte om det minsta. Mot slutet, efter att vi korsat ett jobbigt hygge, strulade det dock till sig lite men vi kom till slutet till sist. Dock var det magert med pinnar med i mål. F, som brukar plocka pinnar jättefint, hade också missat en hel hög?!
Nåja, vi hittade iaf ”hem” till sist, och det var ju huvudsaken…
Nu ska jag ut och försöka så gränsfrön, i halv storm?! Den gräsmattan kan nog bli … intressant?
Då har vi klarat av aussie-träffen och jag får säga att Karlsson smälte in med bravur. Eller…? Njae, kanske inte. 🙂 Han var onekligen en katt bland hermelinerna men han anpassade sig väl. Vi deltog till och med i de högst oseriösa tävlingarna och hade därmed chansen att bli ”årets aussie i väst”. Denna titel gick dock (tack och lov) till en hund som uppfyllde rasstandarden betydligt bättre än Karlsson. 😀
Mitt intryck av aussie då…? För att sammanfatta med ett ord; bra!
På det stora hela så gav de ett positivt intryck. Visst fanns det en och annan näbbgädda, framför allt tikar, men det finns ju i de flesta raser. De flesta verkade dock hyfsat sansade och normal-sociala både mot folk och fä (fä=Karlsson). Det kördes lite uppletande och det lilla jag såg imponerade väl inte speciellt men det var en ganska svår ruta de fått tag på. En hund som jag träffade hamnade väl på reserverad-sidan men det är en valp som uppfödaren har kvar och lägger ner mycket jobb på för att komma över den biten. De övriga i samma kull var av ett helt annat skrot och korn och jättetrevliga.
Hade också flera givande samtal med uppfödaren till min och Karlssons favorit-aussie, Tarrak. (F’låt Bucks, men jag känner Tarrak mycket bättre så han får vara favorit tills vidare.) Fick svar på många av mina frågor och även en inbjudan till kennel-läger!! Hon tyckte jag skulle komma och titta för att få en mer samlad bild av hennes hundar. Det uppskattas! Om jag sedan har möjlighet att åka dit över någon dag återstår att se, det äger rum en helg som förmodligen är lite knepig för min del, men det vore onekligen roligt. En sak är klar. OM, jag säger OM, det skulle bli läge för en aussie någon gång så ligger denna kennel högt på önskelistan.
En rolig dag var det och att Karlsson fick med sig en ny pipleksak från prisutdelningen gjorde ju inte det hela sämre i hans ögon.
När vi kom hem släpade jag ut trimbordet på gräsmattan och ”rev” av den värsta pälsen. Nu behöver han ju inte försöka se ut som en aussie längre. 😉 Han är inte så lättrimmad det lilla livet. Vissa delar av kroppen (ryggen, bringan, halsen) tycker han bara är skönt men andra delar vill han helst ha för sig själv. T ex mage, ben och rumpa. Detta försöker han lösa genom att sätta sig med ansiktet mot mig och – pussas… Det känns onekligen som om han tror att bara han är tillräckligt söt och pussas tillräckligt mycket så ska han slippa?! Som tur är så ska vi få hjälp med finputsen inför Årets Border av V. Det är onekligen lite enklare när man är två…
Misstänker att det lilla barktrollet kommer sussa rätt sött resten av kvällen för även trimning tar rejält på krafterna. I kombination med alla intryck från dagen så… 🙂
Igår kväll blev det äntligen tid att titta på dvd:n med Karlssons MH. Och det var inte bara jag och husse som tittade. Båda hundarna följde intresserat det som hände på TV:n och i synnerhet Karlsson var mycket förvånad och fascinerad över att helt plötsligt se en borderterrier på TV?! 😀
Kvällens promenad med Iza gav mig tre tillfällen att gripas av djupaste fascination.
1. Minnesgoda läsare, som varit med sedan januari förra året, kanske minns grannarnas rottweiler som var med oss ute och spårade, alldeles på egen tass och eget initiativ. När jag sedan, lugnt och behärskat, upplyste grannen om detta fick jag en rejäl utskällning?! Mer finns att läsa här!
Rottisen har gått vidare till de sälla spårmarkerna sedan något halvår tillbaks. Men dess ägare har uppenbarligen inte drabbats av mer ansvarskänsla. De råkar nu vara innehavare till ett barn i ca 1,5-årsåldern. När jag gick förbi där idag så är barnet ensam ute på tomten (som fortfarande saknar staket). Inte nog med det. Barnet befinner sig, gråtande, uppe på en studsmatta!!! Hur höga är dom? 120 cm? Tror inte att det är så nyttigt för ett barn att ramla ner från en sådan? Och hon lär ju knappast ha tagit sig upp för egen maskin. Vem f*n hivar upp ungen på en studsmatta och går därifrån???!!! Jag konstaterade ännu en gång att ”det finns folk till allt”.
2. Under promenaden dyker Iza helt plötsligt ner i gräset vid sidan av skogsvägen och kommer upp med – en rådjursskank! Det var väl iofs inte så förvånande. Det som förvånade och fascinerade var att hon på mitt ”LOSS”-kommando faktiskt spottade ut den? Hade snarast förväntat mig att hon skulle svälja den hel med klöv, ben, päls och allt. Det är så hon brukar behandla sina ”fynd”. Men hon såg snarast äcklad ut. OK, den var nog inte färsk direkt men hon brukar inte ha några större hämningar på det området. Jag (också med ett lätt äcklat ansiktsuttryck) kunde greppa den försiktigt och kila fast den uppe i ett träd för att undvika vidare äventyr med ”fyndet” på kommande promenader.
3. När vi kom till djävulshuset så var det självklart en hel hög hundar ute i trädgården men det hade jag förväntat mig. En utav dem befann sig dessutom ute på vägen. Den här gången var det en yorkshireterrier som förvisso insåg sina begränsningar och höll ett ganska bra säkerhetsavstånd. Men medan vi försökte passera förbi gjorde den attacker från 20 meters håll, tvärstannade på 4 meters avstånd och sprang ut på 20 meter igen för att ventilera av sig lite. Vid ett av tillfällena när den precis var på väg ut på vägen kommer det en bil i rätt hög fart. Då var jag tvungen (?) att agera trafikpolis också och få stopp på bilen. När hunden sedan vände och sprang åt andra hållet fick jag vinka fram bilen igen. Det var inte utan att jag för en sekund ångrade att jag stoppat bilen. En påkörd hund kanske kunde statuerat exempel och fått dem att skärpa sig. Dock hade det onekligen varit synd om både hund och bilförare…
När jag kom hem körde jag lite lydnad med K som varit iväg och jobbat med husse hela dagen. Då kunde jag konstatera att det kan bli för mycket av allt. Det har väl knappast undgått någon att vi tränat ganska mycket platsliggning sista tiden. Nu tyckte K att han minsann visste vad som skulle göras. Problemet var bara att jag idag tänkt träna sitt kvar några gånger för att sedan köra inkallning. Två första gångerna jag gick ifrån honom så satt han upp. Den tredje, och några till, la han sig snyggt och prydligt med hakan i backen medan jag var på väg bort och var nästan omöjlig att få upp utan handkraft. Någon som känner igen uttrycket ”kan själv”?
Ha en härlig helg! Rapport från aussieträffen med mina intryck kommer imorgon, hoppas jag. 🙂
Igår var det utekväll, men för en gångs skull handlade det inte om hundträning. Den här gången var det en annan form av utevistelse, husse fick ta hand om hundarna. Det var planerad uppvaktning av en jobbarkompis som fyllt år. Med tanke på omständigheterna var jag inte speciellt sugen på att följa med men jag tog ett rejält grepp i den berömda kragen och släpade mig iväg och det blev faktiskt riktigt trevligt. Kvällen började på – golfbanan! Nu snackar vi inte minigolf utan riktiga golfbanan. Där fick hon undervisning på driving-rangen av ett riktigt pro. Några av de andra passade också på att slå några bollar. Jag höll mig i bakgrunden. Testade detta (bara på skoj) för ett antal år sedan och konstaterade snabbt att jag INTE var någon naturbegåvning. Tur är väl det med tanke på hur tidskrävande sporten är. Sedan hade vi puttningstävling och jag förlorade stort. 🙂 Ska nog hålla mig på minigolf-banorna i fortsättningen också. Där är jag faktiskt riktigt hyfsad. Nåja, allt är relativt men jag brukar åtminstone slå husse vilket är det viktigaste.
Efter golfbanan bar det iväg till krogen för en god, om än något sen, middag. Det är inte ofta man äter på restaurang nu för tiden men det var gott och trevligt. Eftersom det var jobbardag idag för samtliga bröt vi dock upp ganska tidigt och jag var hemma redan vid 23-tiden.
Nu ska vi (förutom att jobba) ladda för aussie-träffen imorgon. 🙂 Jag (och Karlsson) har nämligen lyckats nästla oss in på en aussie-träff som ska gå av stapeln här i Borås. Jag har länge varit nyfiken på denna ras. Några exemplar jag träffat har varit jättetrevliga men jag har även träffat några hyfsat otrevliga. Reserverade mot folk och rent allmänt ganska ”skarpa”. Vi får väl se vad jag har för intryck efter morgondagen?
Hittade detta hos MrArboc, som i sin tur hittat det hos Skriet från vildmarken. Med tanke på mitt förra inlägg, som inte var så positivt, så finns det väl en god anledning att försöka plocka fram något positivt även om jag rent generellt känner mig ganska låg just nu. Alltså, här kommer det:
Fyra saker jag är glad för!
1. Mina hundar! (De är ju egentligen två saker. 😉 ) De får mig att le och skratta. Varje dag! Även om de genererar en del gråa hår också så gör de det med kärlek i blicken.
2. Det är vår! Eller t o m sommar?! Naturen är illgrön, solen skiner, maskrosorna står som spön i backen och kvällarna är ljusa. Underbart!
3. Mina vänner, både här på nätet och IRL. Utan dem står man sig ganska slätt.
4. Jag har möjlighet att jobba hemma några dagar i veckan vilket gör både mina hundar och mig belåtna med livet.
Så var det gjort! Ska försöka fokusera på detta istället när/om jag vaknar 03.30 imorgon igen…
Just nu känns det som om blogglusten ligger på en låg nivå. Fick en del information på jobbet igår som skapar oro… Kan inte nämna mer just nu men fortsättning följder förmodligen. Detta ledde bl a till att jag vaknade 03.30 imorse (inatt?) och inte kunde somna om. Det är tydligen mitt sätt att hantera kriser… Somnar som en spädgris på kvällen och vaknar sedan – tidigt! Har varit med om samma sak tidigare. Det leder ju inte direkt till att man mår bättre?! Nåja, bara att hoppas att värstescenariot inte besannas…
Tur man har hundarna som kan skingra tankarna ibland. Igår kväll var vi på klubben och tränade. Påbörjade projektet med musmatta för att få stopp på Iza på inkallningen. Vet inte om det var en så bra idé men jag ska ge det några chanser till. Att trampa på musmatta är i sig inget problem. Men att trampa på väg MOT mig var inte sådär glasklart… Och då körde vi ändå på riktigt kort avstånd, typ koppelavstånd. Och så fort hon trampat, så störtar hon in till mig för belöningen… Där har jag missat något när vi började med klicker. Hon tror nämligen att belöningen alltid kommer hos matte. Med K har jag ofta kastat belöningen vilket gjort att han gärna blir kvar i den önskade positionen trots att jag klickar. Förutom musmatteträningen körde vi krypet och skallet och det gick väl – hyfsat.
För K:s del blev det positioner och han har två felvarianter; lite snett bakom eller rakt lite för långt fram. Men han försöker iaf. 🙂 Vi körde även framförgående och det var riktigt prydligt trots att det var hyfsat rörigt i omgivningen. Slutligen var det platsen och det gick också bra. Inga tendenser att resa sig trots att vi befann oss i samma röriga omgivning, ca 15 meter från agilityplan. Däremot så flyttar han sig lite framåt så efter en stund ligger han som en liten (stor?) groda med bakbenen. Hakan är oftast i marken iaf och det känns som om han verkligen förstått detta nu, även om han måste påminnas ibland.
Lyckades även lämna in deklarationen med tillhörande bilagor på väg hem från klubben. När allt (utom renskrivning) var klart trädde min (tidvis) utmärkta förträngningsmekanism i kraft och så ”trodde” jag att allt var klart. Tack och lov pratades det ju en del om deklarationen på radion igår så jag blev uppmärksammad på vad jag missat. Just den där lilla detaljen att den ska lämnas in också… Men nu är det gjort och kameradrömmarna lever. 😉
Då är man hemma igen efter en skön helg på västkusten. Uppenbarligen har vi varit snälla sista tiden eftersom solen lyst på oss hela helgen.
Efter ett relevant antal svordomar och om-blickar-kunde-döda-ögonkast stod även förtältet på plats. Det var första gången i år och det är fascinerande vad mycket man kan glömma under en vinter?! Eftersom det stundtals blåst ganska kraftigt (och kallt) var det dock guld att ha tältet uppe.
Lugnt och skönt har vi haft det. Umgåtts en del med goda vänner, ätit gott och druckit gott, tagit långa sköna hundpromenader i solskenet och liksom bara … varit. Det finns inte så många ”måsten” i husvagnen och dom som finns är ganska lätthanterliga.
Angående rubriken så syftar den på Iza. Hon är ju en motsägelsefull dam vilket förmodligen framgått förut. För det första så tvångssover vi till klockan 08.00, minst. Det ska vara tyst på campingen till kl 08.00 och följdaktligen kan vi inte gå upp tidigare. För när vi går upp går larmet, dvs Iza, igång. Hon låter! Högt! Hon skäller inte direkt men hon hörs. Fylld av förväntan inför en ny dag kanske?! Nåväl, det gäller att snabbt få på sig kläderna och ta sig ut. Jag och Iza först och husse och Karlsson en minut efter. Det är så pinsamt när ”jag-ska-döda-lillebror”-fasen utspelar sig inne på campingen. 😛 Det ser ju tio gånger värre ut än vad det är, men det är det ju bara vi som vet… När hon hunnit iväg en bit blir inte denna fas lika uppseendeväckande heller, så det är den taktik vi kör.
Från att ha varit detta snudd på okontaktbara vilddjur så förvandlas hon, mellan promenaderna, till en ängel när hon ligger bunden utanför husvagnen. Då ligger hon som en drottning och tittar värdigt på allt som passerar förbi. Hundar, ungar, cyklister, människor, ja det är inte mycket som kan rubba hennes lugn då. Möjligen katter, och det fanns det några på campingen men som tur var fick hon bara syn på en utav dem. Med lite taktisk parkering av bilen och med vindar från ”rätt” håll så glömde hon den dock ganska snart.
Karlsson sköter sig också exemplariskt utanför vagnen men där är kontrasten liksom inte lika påfallande…
Självklart passade vi också på att knalla en del på stränderna. Fr o m idag (1/5) är det hundförbud på alla stränder utom en så det gällde att passa på. Igår var det alldeles folktomt på den längsta stranden så då passade vi på att släppa lillebror så att han fick utlopp för lite spring i benen. 🙂
Här kommer några bilder:
Maja grånos poserar i solskenet!
Karlsson avskyr numera att posera men den här blev åtminstone ganska OK. Actionbilder är mer hans stil, se nedan.
Vilken gigantisk vattenpöl?! Att den innehöll saltvatten brydde sig inte träsktrollet om…
Jag kan springa fort…
…fortare…
…fortast!
vallterrier.com 