Den fyrbenta väckarklockan…

…är det tur att man har ibland. Det är dock lite synd att den inte kan skilja på vardag och helg utan går igång kl 07.00 ALLA dagar. Å andra sidan får man vara tacksam att den inte går igång 05.30 ALLA dagar som det var tidigare.

”Den” är alltså Iza om någon inte förstått det. Imorse hörde inte klockradion av sig som den brukar, vid 05.30. Eller, jag har har åtminstone inte hört den… Kl 07.00 tyckte dock Iza att det var dags, som tur var. Den lille terriern är inte så mycket hjälp i dom här sammanhangen. Hans insats var att trycka in sig i mina knäveck och somna om… Nåväl, eftersom det är jobba-hemma-dag idag så blev det ingen större katastof.

Igår kväll fick bara Iza följa med till klubben eftersom det skulle vara framåtsändandeträning och därefter möte. När jag  kom upp på planerna var jag helt ensam till min stora lycka. Bestämde mig raskt för att köra inkallning med ställande innan jag fick sällskap. Tyvärr hade jag glömt musmattan men det gick faktiskt riktigt bra ändå. Tror att vi är på rätt spår och att det kanske finns hopp om åtminstone 5 poäng på någon tävling framåt hösten?

Vilken otrolig skillnad det är på denna hund (och matte) om vi får en stund för oss själva först. När vi jobbat ihop oss till ett team och allt varit positivt en stund så är Iza inte alls lika störd av att det kommer andra hundar (så länge det inte blir för mycket springande, flängande och bollkastande), hon kan ändå fokusera på mig. Boven i dramat är helt klart matte. Om det är full fart på plan när vi kommer dit så blir hon splittrad, jag blir frustrerad och irriterad vilket hon självklart märker och då ”stänger hon av” mig. Vilket leder till ännu mer frustration från min sida vilket leder till ännu mer… Ja, ni kan nog tänka er den onda cirkeln. Men det är ju f*n att man ska behöva ta komp från jobbet för att komma först till appellplan, och inte ens det är någon garanti.

Framåtsändandegruppen har glesnat betydligt men till sist lyckades vi skrapa ihop tre hundar och fyra förare så att vi åtminstone kunde köra med en grupp på två personer. I början var Iza jätteflamsig, förmodligen för att hon stått uppbunden och tittat när de andra körde, men när jag väl skärpte till mig och kom på hur jag ska gå och använda min blick så blev de två sista sändandena riktigt bra. OK, inga tio-poängare men kanske sju?